Get Out (2017)

Det finns alltid en fara med filmer som det hajpas brallorna av. Det gamla klassiska; att förväntningarna stiger snabbare än tidvattnet vid Saint-Malo (ack dessa svunna tågluffartider), och att du sitter där sen och fnyser lite i besvikelse.

Jag kan absolut icke prata för hur DU kommer att reagera på regissören Jordan Peele´s lilla alster, men själv åkte jag på en rejäl upplevelsepropp! KANSKE för att jag hållit mig borta från de flesta skriverierna och detaljsnackisarna (okej jag såg trailern…men den byggde bara på peppen). Detta är nämligen en film som du tjänar på att inte veta så mycket om på förhand. Upplevelsen blir nog i alla fall lite mer murrigt tjosan då.

Vad man ändå utan besvär kan få känna till är att det handlar om unge Chris (Daniel Kaluuya) som är ihop med Rose (Allison Williams) och lever det glada romantiska hipsterlivet. Nu står ett besök på landet på menyn, och inte vilket besök som helst…det är den första träffen med Rose´s föräldrar (Bradley Whitford och Catherine Keener). Hoppsan! Klart grabben är lite nervös. Kanske mest för att Rose ännu inte sagt att Chris är..svart. Jag vet, som att det skulle spela nån roll. Men ändå. Upplagt för stirrig weekend?

Det som gör rullen så jäkla speciell är att när den väl släpper både handbroms och filter så hinner inte jag få upp garden. Den liksom bara slår till. Pang. Tjoff. Obehaget ligger redan där lite från början…men sen! Den som väntar sig traditionell skräck kommer dock att bli grymt besviken. PR-tricksen är troligen många för att sälja in den här rullen. Oväntad humor mitt i allt är också ett oväntat drag men genialiskt såklart.

helgen kickar igång med lite hö-hö-humor från farsgubben!

Ett inlägg i socialpolitiken?
Eller bara en sjujävla galen historia?

2017 fortsätter att leverera!

 

 

 

Snacka om Film#86 – ”backa bom bilm”

#86 bjuder på april månads sista avsnitt,och kanske är det lite som att lämna vintern bakom sig. Kanske känner vi oss lite lättare i sinnet? Eller också är vi bara lika skamlöst förvirrade som vanligt.
Gränsen är hårfin.

Anyhow; finns det bra filmer på bokstaven B?? Klart det finns, vi listar vilka. Vi har också legat i för att hinna se alla aktuella biofilmer detta starka (??) filmår. Ett besök i Boston där ett attentat just gjort gatorna osäkra i ”Patriots Day” står på programmet…sen vidare ut på landet i vårens kanske snackigaste..eh..snackis..när unge Chris ska möta svärföräldrarna i rysliga ”Get Out” för första gången. Hu!

Sen kan vi inte låta bli att kära ned oss i det faktum att Harry Bosch är tillbaka i rutan igen och streamar för fullt på HBO. Heja! I Uppdraget öser Fiffi kärlek över finfina Sandra Bullock. Har hon verkligen någon film man bör undvika? Är inte alla underbara små pärlor? Och så lägger vi till förstås till en Filmroulette…som bjuder på en överraskning!

Kom i magisk form i Maj ihop med oss!

OCH!
Den här veckan är det också premiär för nya grepp i SoFpodden! Vi inför BONUSMATERIAL! Wohoo! Detaljer och hur du hittar dit får du i avsnittet, på vår hemsida och på vår FB-sida.
Vilka nymodigheter!

Muntra tillrop och glada jubel skickar du som vanligt med kärlek till film@sofpodden.se

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Ouija: Origin of Evil (2016)

Men detta var väl inte kaninskit alls.

En sorts prequel till filmen Ouija (2014), men med den lilla touchen att man inte alls behöver ha sett den för att finna nöje här. Och sånt är ju rätt ovanligt. De som sett den första rullen kommer ganska troligen att haja till både av spelplatsen (huset) och namnet på de inblandade. Men det är också allt. Den här rullen funkar finfint som stand alone.

Los Angeles 1967. Unga änkan Alice (Elisabeth Reaser) kör lite hokuspokus-hittepå som välbesökt medium. I en tid när det gäller att försörja sig själv och de två döttrarna. Varför inte lura av godtrogna lite stålars? I all välmening. Alice bjuder dessutom på rejäla visuella effekter vid seanserna, som såklart tillhandahålls av döttrarna Doris och Lina på bästa sätt. Problemen hopar sig istället den dag Alice får för sig att lägga till ett Ouija-bräde i showen…och det attans brädet plötsligt verkar få ett eget liv! Och bara i sällskap med yngsta dottern Doris (Lulu Wilson). Hrm.

Det här är vad jag brukar kalla för en”mysrysare”. En rulle som förlitar sig mer på skuggor, musik och obehaglig stämning…än på gore och jumpscares. En salongsvänlig variant på rysligheter kanske. För obehagligt blir det faktiskt när det är uppenbart att yngsta dottern tycks trigga igång någon obestämbar…kraft..som finns i kåken. Som vanligt i filmer av den här sorten väljer protagonisterna icke att göra som en annan vettskrämd skulle ha gjort…lägga benen på ryggen och ta in på hotell. Istället kopplas (självklart) en ung katolsk präst in så småningom, och det vet vi ju alla….att katolska prällar brukar göra susen när det gäller att speeda upp de onormala aktiviteterna. Tjo!

”klart att man måste smygkolla lite såhär..även fast alla varnade för det…”

Jädrans snygg rulle detta också, sett till scenografi, färger och musikval. Bra fångat av regissören Mike Flanagan (Hush) som gör att hela rullen andas 60-tal. Alla detaljer gör också att rullen känns långt ifrån den B-stämpel som kanske annars skulle ha hotat. Okej, viss lökighet i backstoryn möjligen, men det är å andra sidan sådant som vi sorterar in under ”det som hör till i sådana här filmer”. Bra insats av alla inblandade, framför allt av de båda döttrarna Doris och Lina (Annalise Basso). Kul också att se Henry ”ET” Thomas igen, här som den gemytlige prällen!

Japp, en smutt mysrysare är vad det är. Vilket också gör det lättare att fria än fälla.
Trevliga obehagligheter.

I.T. (2016)

Stackars gamle Bond. Han fortsätter knalla runt med swag i filmer som huserar eoner från de stora strålkastarna.
Idag i en hopplös rulle som känns som att den är gjord sisådär 20 år försent.
Hade det varit -96 idag hade manuset legat helt rätt i tiden och dessutom hade Michael Douglas haft huvudrollen.

Istället är det alltså Pierce Brosnan som snubblar runt här som en sorts flygindustrimogul och selfmade miljonär vid namn Mike Regan. Fru och dotter och vräkigt hus…och tillhörande lite besserwisserattityd. Problem (SÅKLART) när Regan behöver fixa upp wifi-systemet i villan och tar in it-snubben Ed. Det tar typ 13 sekunder och sen har vi fattat att Ed är en fullblodspsykopat och stalker (SÅKLART). Inte blir det bättre av att datanissen kärar ned sig på avstånd i Regans dotter, och när gubben själv ryter ifrån om just detta och meddelar att här ska minsann inte utspelas någon tramsig romans…ja då går FÖRSTÅS Ed bananas och börjar terrorisera familjen på de bästa sätt han kan; genom datotrix och manipulerande med vräkvillans alla elektroniska system.

På allvar; görs det fortfarande filmer om försmådda och inåtvända datanördar som blir livsfarliga stalkers??! Känns oerhört passé och just någonting som hör hemma på 90-talet. Manuset är ett träsk av  förutsägbara klyschor och uppställda checkpoints. Alltså, det går inte att se på filmen utan att bli förbannad. Var i helvete har man hittat den här storyn? Kanske i någon byrålåda när ett producent-kontor i Hollywood skulle rensas ut…? Sen har man slängt in en regissör, John Moore, som mer eller mindre sabbade senaste Die Hard-rullen. Illa.

syns ju lång väg att det är en galenpanna

Hopplöst. Ta mig fan. Lite synd också att se gamle Brosnan vara förpassad till skit som detta. Kanske han istället skulle pensionera sig och sitta på nån veranda med en mörk Guinness i näven och kontemplera över livet. Känns betydligt värdigare än detta. Slutet kan vara ett av de tamaste jag skådat på evigheter, när man nu lagt ned tid på ett 95 minuter långt manus. Så låter man alltihop sakta pysa ut som ur en halvsladdrig ballong. Och vem i helvete godkände manuset?? Har vederbörande inte sett Cape Fear?!? Rena stölden ju! Svenske tomten Michael Nyqvist dyker förresten upp, något som inte svenska dvd-omslagen är sena att utnyttja då hans namn står främst ihop med Brosnans. Nyqvist är alltså med i bild runt 12 minuter (ja, jag räknade..sort of). 12 minuter. Men han får ju i och för sig svära på svenska en gång.

Hopplös soppa detta.
Förlegad och förbannat omodern historia, trots sina flashiga wifi-system.

Wind Chill (2007)

Emily Blunt är ju en sån där tokbra skådis som jag noterat i min bok för länge sen.
När man då mer eller mindre snubblar över en av hennes tidiga alster i karriären, känns det ju rätt självklart att ta sig an denna.

Här är hon rätt och slätt ”the girl”, som ska ta sig hem över jullov från universitet och studier. Studentkassan tillåter icke flygbiljett så samåkning medelst bil står på programmet. Nu har hon ju själv ingen bil, men en liten annons på en anslagstavla senare är DET problemet löst när ”the boy” hör av sig och erbjuder en plats i bilen. Färden går österut i takt med att julvädret blir sämre och sämre. Ansträngd konversation, lite lökigt, lite fånigt, några små tafatta försök till flirtande av den manliga delen i duon. Ett besök på ett besynnerligt mathak längs vägen leder så duon in på en ödesdiger avfart. Eller rättare sagt, den manlige chaufförens envisa inställning att det går bra mycket snabbare att ta ”den där genvägen” han hört talas om. Den som ska spara både tid och bensin.
Synd då bara att ingen varnade paret för att vägsträckan är ökänd i trakten för sina många olyckor genom åren…och att de som fallit offer fortfarande sägs ströva vägen vid väl valda tillfällen….Hoppsan.

”vaddå!?? inga dubbdäck…!??!”

Mnja, detta beskrivs som en ”spöklig historia” mer än en rysare, och det är nog tur för filmen det.. För speciellt rysligt blir det inte här. Självklart dröjer det inte länge förrän parets bil havererar i en snödriva och fastnar. Vad göra? Normala människor i levande livet skulle nog kanske ändå tillsammans ha börjat vandra tillbaka längs vägen de kom ifrån (sååå länge hann de ju faktiskt inte åka på den ödsliga vägen). Nix, istället ska det väntas på undsättning i form av (kanske) förbipasserande bilister. Så där sitter de till en början, med motorn på och värmen på högsta nivå. Tror du det dröjer länge innan det konstigheterna rullar igång…?
Precis.

Som sagt, sällsamma spökligheter blandas med en murrig backstory om vad som en gång i tiden hänt längs vägen. Lägg till detta ett par typiska ologiska beslut, såna som bara tas i filmer av den här typen. Ibland kan det ju också funka för all del. Dock inte fullt ut här. Vår tjej Emily B gör förstås vad hon kan med sin roll, men den är kanske ändå FÖR mallad in i det typiska B-filmsfacket för att bli ihågkommen. Hennes motspelare (Ashton Holmes) kämpar också på med manuset, men det blir lite som det blir med den här storyn som inte känns supersolid. Ett par ganska intetsägande utsvävningar i det övernaturliga/backstoryn hjälper inte direkt till.

Börjar lovande, blir gradvis lite sämre och stannar till slut på ett ynka ok för stunden.
Och då är jag nog snäll.

The Autopsy of Jane Doe (2016)

the-autopsy-of-jane-doe-2016-posterAtt hänga hos obducenter, oavsett ens egen fysiska form, är icke det mest upplyftande man kan ägna sig åt. Att hänga med dem i filmiskt ryslighetssammanhang spär dessutom på ett extra lager av den där obehagliga känslan.

Upplagt då alltså för otrevligheter i norsken André Ovredals (Trolljägaren) nya rulle, bekostad av en säck Hollywoodpluringar. Istället för att trycka plattan i mattan i nån svulstig visuell popcornsstund väljer han att smyga ut den här lite nedtonade och enklare, men ack så olustiga, skapelsen.

På det lokala bårhuset i nån liten avkrok på den amerikanska landsbygden huserar far och son obducenter. Inte alls några galningar eller blodtörstande typer. Nej, högst normala personer som driver det lilla familjeföretaget (??) enligt konstens alla regler. Nu är plötsligt en upphittad stackars kvinna på plats på det stålkalla obduktionsbordet. Kvällens Jane Doe. Hittad begravd i betong i en husgrund i samband med ett annat brott som polisen kallats ut till. Men vem är nu kvinnan? Och vad dog hon av? För att ha legat begravd ser hon dessutom oförskämt bra ut för att vara lik. Hoppsan. Varningsklocka?

Obducent-pappa Tommy (den pålitlige Brian Cox) övertalar sin son Austin (Emile Hirsch) att stanna kvar för att hjälpa farsgubben med denna sena ”leverans”. Och Austin som precis skulle ge sig ut på date med flickvännen Emma (Ophelia Lovibond). Äsch, vad gör väl en timme hit eller dit? Klart grabben ställer upp. Han ska ju trots allt ta över verksamheten en vacker dag.

janedoe_pic

familjeföretaget drar igång verksamheten

Så börjar nu en natt man långsamt ska glömma som åskådare till denna lilla mysryslighet. Eller mysrys och mysrys…när obducentknivar kommer fram och gör vad obducentknivar brukar göra, här i närbild och utan förmildrande kamerafilter, då blir det ännu lite mer obehagligt. Men inget mot vad som väntar när far och son plötsligt börjar hitta..ja..hitta är banne mig rätt ord här…märkliga…grejer… i Janes Doe´s kropp! Hu! Härifrån är det nu en resa längs olustens väg. Samtidigt rasar en storm utanför (klassiskt), strömmen försvinner med jämna mellanrum (klassiskt igen) och stället nere i källaren (but of course) ser så där murrigt lurkigt ut med sina gamla träpaneler och annan rekvisita som skvallrar om ett svunnet 70-tal…typ.

Vår norske regissör håller det effektivt och rakt. Till och med när extraordinära saker börjar hända. För det blir lite grejen med dagens rulle; trots att den i grunden är stöpt i samma mall som många liknande alster..vet man inte riktigt var den ska ta vägen. Och det om något är väl ett bra betyg på en film som ändå rör sig inom beprövade koncept.

Obehagligt, gåtfullt och ganska gott om spännande sekvenser.
En bra filmstund helt enkelt.
Och så lite ruggig också!

 

avsnitt 85 förslagI SoF-poddens #85 gillar vi dagens rulle ännu lite mer. Lyssna bara!

Snacka om Film #85 – ”roman holiday”

I veckans magiska avsnitt händer det grejer!
Halva podden är på vift, men snacket måste ju in ändå!

Vi hoppas på tekniken och bjuckar den här veckan på bla detta; vad finns det för sköna filmiska syskon?, Fiffi tar sig en tur till ett ställe med konstiga barn, jag hälsar på i rymdstationen som nyss hittat liv i rymden..aj då..bad idea, varför har inte Fiffi sett nya trailern till Star Wars 8?, i Uppdraget castar yours truly nya säsongen av True Detective (om den någonsin görs). hur avslutar vi på en high note? Jo genom ett besök hos ett par skärglada obducenter förstås! Rysligheterna!

Det är vårigt, det är festligt, det är SoFpodden #85!

Glada tillrop och muntra kommentarer skickar du som vanligt till film@sofpodden.se


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Life (2017)

life_posterLiv i rymden? Denna eviga fråga som ställs i film efter film. Och visst, tanken kittlar ju mest hela tiden. För vad skulle hända…om det verkligen var så!?

Tur att Hollywoods manusförfattare kan ge oss en försmak av vad som väntar. Idag är det besättningen på internationella rymdstationen ISS som håller andan lite mer än vanligt. En ovanligt svårinfångad rymdsond har återvänt från Mars med ett par skopor jordprover, och nu ska här testas och letas efter förhoppningsvis levande mikroorganismer. Och banne mig! Succé! Kan det vara en levande cell!?? Men vänta…växer inte cellen lite väl snabbt?? Kanske till och med lite hotfullt??

Dagens rulle har (såklart) fått sin beskärda del av kritikerskopan. Det hojtas om ripoff på Alien, men vaddå…har Ridley Scott ensamrätt på rysligheter i rymden kanske?? Icke såklart, och här matas vi med en rejäl mustig story som går ut på att hålla stationen och dess invånare vid liv helt enkelt! Bra rollista: Jake Gyllenhaal, Rebecca Ferguson, Ryan Reynolds, Hiroyuki Sanada, för att nämna några. Ingen av dem är dock beredd på vad som håller på att hända. Hotet är icke av den trevliga sorten.

life_pic

svenska färger försvaras både bakom och framför kameran

Han som håller ihop`et idag är ju självaste Daniel Espinosa. Ännu ett steg på svenskens Hollywood-bana? Javisst, varför inte. Rullen är effektiv, stannar aldrig upp och segar till sig. Det är en klassisk ”who goes next” som utspelas i rymdstationens sterila korridorer. Den som letar logiska hack i loopen kommer säkert att hitta ett antal. Visuellt är filmen snygg som satan, men annat var väl inte att vänta med dagens teknik till hjälp.

Vi som uppskattar en god portion ryslig rymdaction ler såklart brett med mungiporna. Detta är sannerligen ingen djup rulle. Hotet är uppenbart, och lite motbjudande, och våra huvudrollsinnehavare får fullt upp med att säkra både sin och hela jordens fortsatta existens.

Stabilt spännande och ändå lite oförutsägbar i sitt mallade manus.
En bra biostund helt enkelt.

Fantastic Beasts and Where to Find Them (2016)

fantastic_beasts_posterJamen det här var ju lite överraskande.

Jag tillhör ju dem som inte alls charmats av J.K. Rowling och hennes Harry Potter-värld. Inte för fem öre. Och då har jag ändå sett alla filmerna (litet HP-tema hittar du här). På tok för mycket ”barnprogram” för mig.

Hur skulle det här gå nu då?
Och framför allt; varför ger jag mig på att titta på ännu en filmstory sprungen ur detta HP-universum? Kanske för Eddie Redmayne´s skull. Kanske för att jag skulle kunna sitta där sedan och säga ”haha, titta…vad var det jag sa…”.
MEN, skam kommer upp på torra land, fan blir präst när han blir gammal…och allt det där…för detta var ju rackarns trevligt! Trodde jag väl aldrig! Häpp!

Vi får oss alltså en storyline som tar sin början i New York 1926. Rääätt mycket tidigare än HP-världen kan man lugnt säga. Vi rör oss trots allt i samma universum så vissa referenser till magin (och personer) går att hitta. Newt Scamander (Redmayne) anländer till NY med en väldigt märklig resväska. En resväska som kommer att tappas bort, förväxlas, öppnas, stängas och öppnas igen. Innehållet är förstås icke att leka med, då den innehåller några av de mer…eh…udda existenser man kan hitta i den här ”normala” världen. Fantastiska (små och stora) vidunder helt enkelt. Vår man Newt får fullt upp med att jaga stan runt för att få koll på sin väskas invånare. Under äventyret träffar han bl.a. på USA-magins företrädare i form av ”magipolisen” Tina (Katherine Waterston) och hennes mystiske boss Graves (Colin Farrell). Plus en sedvanlig hoper andra individer i detta märkliga magiska nätverk. Frågan är dock om inte ”den helt vanlige” Jakob (Dan Fogler) är mest underhållande av dem alla. En helt normal svennebanan som bara råkar komma i vägen för Newt och hans gäng…och sedan liksom bara hänger med på resan. Underhållande gubbe!

Visst ja, en ”mörk kraft” hotar New York också. Och kanske hela trollis-communityt. Hoppsan. Detta känns dock inte lika kul och trivsamt och engagerande som när Newt och hans nyfunna kompisar rusar runt i The Big Apple för att hitta lustiga djur. Filmen är som bäst i dessa lägen. Apsnyggt gjort förstås med sömlösa effekter av ett New York a la 20-talet. Gör sig bra i den här äventyrsstoryn. Någon personlighetsutveckling i karaktärerna är inte att prata om här. Tonvikten ligger på äventyr och olika checkpoints som ska klaras av.

niffler fantastic beasts

rullens kanske charmigaste filur

Redmayne får briljera som den avige kufen Newt med gott hjärta. Han pratar lite kantigt, och ser lite pojkaktigt underfundig ut mest hela tiden. Trots denna look känns den här rullen mer ”vuxen” än HP-filmerna. Är det miljöerna? Personerna? Detaljerna? Fanken vet, men så är det. Dagens regiman, David Yates, har ju också en gedigen erfarenhet av just Harry Potter-filmer och har förstås koll på hur man förvaltar sitt pund på bästa sätt vad gäller dramaturgin och nivån av action/humor. För övrigt också J.K. Rowlings debut som ”riktig” manusförfattare, och det funkar väl hur smutt som helst tycker jag. Enligt uppgift är detta första rullen av ett gäng i en ny franchise. Återstå att se. Biljettkassornas siffror måste väl få säga sitt också, men i runda slängar 230 miljoner inspelade dollars (april -17) på en budget på 180 millar hintar väl om att det finns även en framtid för de här vidunderliga bestarna.

Trivsamt värre alltså i en precis lagom underhållande rulle som engagerar ända till eftertexterna. Och det var väl kul!

 

 

Snacka om Film #84 – ”vårtrötta – på riktigt”

 

 

Poddtorsdag. Påsktorsdag.

Är det vårtröttheten som hinner ifatt oss den här veckan…eller bara en mental baksmälla från förra veckans Vilda Västern-avsnitt?
Fan vet.

Hursomhaver bjuckar vi upp till påskmys med sedvanligt god eftersmak. I #84 får du bla alldeles sanna (?) händelser som minsann skulle göra sig i en rom-com. Fiffi kollar om ryktet om Vin Diesel´s förräderi stämmer i nya Fast and Furious del 12..flåt..del 8.
Själv rapporterar jag från en jädrans skön rewatch av en gammal nördrulle från 2000. Faktiskt en liten rom-com det också!

I Uppdraget hänger Fiffi med James Franco, filmrouletten gör sitt bästa för att spela ut oss….och så har vi glott på de däringa vidunderliga bestarna som rymt från en resväska i New York anno 1926. Plus lite annat mys såklart.

Upp i påsksadeln och häng med!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Resident Evil: The Final Chapter (2016)

last-resident-evil-posterGrejer som ger mer nöje:

  • deklarera
  • besikta bilen
  • tandläkaren
  • titta på målarfärg som torkar (den gamla klassikern!)
  • lära sig alla Sveriges vägmärken utantill
  • se om Turinhästen

Alltså, detta är ofattbart risigt.
Hur kan den här filmserien fått hålla på år efter år?!? (Och ja…jag har sett alla filmer…men tydligen bara skrivit om 3……”VARFÖR DÅ DÅ DIN DUMME FAN????”…kan man ju undra…..men första var bra…faktiskt.) Kan vi enas om att Paul W.S. Anderson inte får göra en endaste rulle till. Och att Milla Jovovich börjar på teaterskola. Okej?

Handlingen? HANDLINGEN!??!
Skojar du med mig???
Allt jag ser är en speedad, boffande filmklippare som suttit och tänkt; ”nu jävlar alltså….!!”

Jag ber till högre makter att detta verkligen är slutet på hela skithistorien.

 

Allied (2016)

alliedJa jäklar vad the internetz har hojtat om den här rullen då. Fiskarna har så att säga varit rätt varma för regissör Robert Zemeckis och hans stjärnduo Brad Pitt och Marion Cotillard. Ujuj.

Kan det vara för att Zemeckis försöker sig på en modern…Casablanca…och slänger in lite sedvanligt förräderi och falskspel mitt bland all kärlek som spirar? För inte får man väl göra något sorts ”riktat våld” mot gamla klassiker?
Jag säger skit samma. En film är en film är en film.

Pitten (!) är den kanadensiske underrättelseofficeren Max på uppdrag i just Casablanca 1942. Strax teamar han upp med mystiska Marianne (Cotillard) från franska motståndsrörelsen. En lurigt uppdrag står på spel. Paret känner icke varandra från början men tycke uppstår of course. Så pass att det går hur lätt som helst att spela gift par. Med allt vad det innebär. Men hur är det i oroliga tider? Kan man alltid lita på varandra? Hemligheter och lögner? Zemeckis låter snart storyn bli ett sorts drama om just detta. Hopp till London och det nu gifta paret Max och Marianne Vatan. Livet leker, trots krigstider? Nja, kanske inte. En dag kallas Max in till ”jobbet”. Märkliga nyheter väntar.

allied_pic

Fru Vatan bevisar att hustruns plats inte är i köket

Bradan kör en Brad, stabil om än något träig. Men det kan jag leva med. Cotillard är sådär mystisk och rejält ”femme fatalig”. Tycker dom kombar varandra rätt bra här. Liksom i gamla Dolt Under Ytan, låter Zemeckis oss undra in i det sista vad det är som pågår. Spåren läggs ut, teorierna är otaliga. Detta plus lite lagom krigsaction gör filmen på det hela taget rätt underhållande.

Det ligger en aura av en snygg produktion över det hela. Detaljer och feeling från ett andra världskrigets London. Ingen spelar över, kanske är de istället lite FÖR snygga och svala för storyn?
Äsch, jag friar hellre än fäller. Vi får faktiskt lite oviss spänning och oklarheter som håller i sig fram till sista minuterarna. Kan du räkna ut slutet påstår du? Kanske, kanske inte. Zemeckis gör sitt bästa för att förvilla i detta krigsromantiska drama.

Tar du rullen på rätt sätt finns nöje att hämta.

 

 

The Accountant (2016)

The_Accountant_(2016_film)”Som om Rainman möter Jason Bourne”
Japp, den raden önskar man att man nailat själv. Kanske den här rullens mest glasklara definition? En thriller som faktiskt går lite utanför den där ökända boxen vad gäller Hollywood och dess standardmallar. Faktiskt.

Christian Wolff  (Ben Affleck) är en jävel på siffror. Men så ”lider” han ju också av en sorts…autism (?)…vilket gör att han liksom ser siffrorna på ett helt annat sätt än vad du och jag gör. Så pass bra att han i sitt jobb som revisor då och då hjälper den undre världens king-pins med ”böckerna”. Finanserna i en illusion av toppform och myndigheterna står där med lång näsa. Nu har dock FBI gett sig fan på att avslöja vem denne mystiske ”revisorn” egentligen är.

Samtidigt får Christian ett nytt uppdrag, ett företags vassa interna revisor Dana (Anna Kendrick) har upptäckt att det fattas miljoner pluringar i kassan. Kan Wolff hitta dem? och kanske avslöja tjyvarna också? Klart han kan. Frågan är bara till vilket pris?
Se där. Två storylines som snart kommer att glida in i varandra och ställa till med både dramatik, action och lite hederligt Hollywoodvåld, eftersom det såklart råder skumraskheter även inom detta filmuniversum. Skrev jag förresten att Wolff, förutom sina sifferkunskaper, också är ett ess på att hantera skjutvapen? Nä det gjorde jag ju inte. Smutta kunskaper, då buset i rullen icke är att leka med förstås.

the-accountant-pic

försök till lunchsnack

Affleck är ju förträffligt bra som den märklige Wolff! Jag tyckte han var kalas som nye Bruce Wayne häromåret…och här tar han banne mig en ny roll som förtjänar lite cred. Wolff är ju en social katastrof och bekantskapen med Kendricks Dana blir då och då rena komedin. Men han lyckas med det också. Och Kendrick med, även om hon inte får så mycket att jobba med här. Egentligen.
Vi får också den liten backstory från Wolffs barndom och uppväxt, ligger svaren i hans nuvarande livsval kanske där?

Tung rollista, som förutom Affleck och Kendrick bjuder på J.K. Simmons, Jon Bernthal, John Lithgow och Jean Smart. I registolen Gavin O`Connor (Warrior, Pride and Glory), som håller det tajt och hela tiden intressant på ett manus som länge låg på Hollywoods ”blacklist”; lovande storys som anses ”ofilmbara”.
Vilket nu alltså O´Connor bevisat motsatsen på.

Stabilt bra thriller med god eftersmak detta.

avsnitt 83I SoF-poddens avsnitt #83 kunde vi inte hålla oss från att gilla den här rullen lite extrasmutt sådär. Hoppa hit och lyssna vetja!

Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Jack-Reacher-Never-Go-Back-2016-posterJapp, jag gillar Jack Reacher.
Denne mystiske, nästan mytiske, figur från otaliga böcker av författaren Lee Child. Och japp, jag är förstås en ivrig läsare av dennes romaner. Nu 22 st till antalet i skrivande stund. Jag gillade också första filmen om Reacher, i Tom Cruise´s gestalt. En del ojade sig över att ”Reacher minsann i böckerna är nästan 2 meter lång”…men ähh…Tompas tuffhet kompenserar. Han lyckas med sin gubbe. Det känns också som han ”växt in” i rollen i och med denna andra film.

Nu är alltså ”uppföljarfilmen” här, och idag skiter det sig ordentligt när den gode Reacher tänker sig en liten tripp till nationens huvudstad för att bjuda den nyvunna bekantskapen major Turner (Cobie Smulders) på middag och lite snack..gamla militärer emellan (Reacher är ju gammal militärpolis…men det visste du väl redan va…?). Saker går dock rätt snabbt sideways när det visar sig att Turner är gripen för landsförräderi! Wtf?? Varför?? Undrar såklart vår man Reacher också..och inleder omedelbums en egen privatspaning i ärendet. Och då vet man ju hur det brukar gå.

Precis som förra rullen, bygger dagens alster på att Reacher är en handlingens man och tar tag i saker. Som en hårdför vigilant rör han sig obehindrat i skuggzonen mellan lagen och den icke helt rumsrena verkligheten. Ingen sticker upp mot Reacher. Och det är ju så det ska vara. Där förra rullen möjligen var lite mer av en pusseldeckare, är det betydligt rakare rör här. Pang på liksom. Kortare väg till buset om du så vill. Gott om tuffa actionscener förstås. Filmen känns också betydligt mer ”oldschool-action” än vad dagens cgi-stinna actionpärlor ofta visar upp. Typ Mission:Impossible-filmerna. Du gör dig dock en rejäl otjänst om du börjar jämföra Tompas roll där mot här. Som Reacher SKA han ju vara betydligt mer otillgänglig i sin natur. Med andra ord; smutta grejer här. Smulders sparrar med sin Turner så gott hon kan, och på resan mot rullens upplösning får Reacher också ta hand om ett kanske/kanske inte möjligt faderskap med den unga Samantha (Danika Yarosh).

reacher_pic

vår man i underläge?? not to worry..

Bakom spakarna idag gamle Edward Zwick, som därmed återförenas med Cruise från Den Siste Samujaren 2003. Zwick är alldeles för rutinerad för att slarva bort den här rullen, som kanske inte bjuder på vrålspänning…mer en stabil tuff actionthriller av beprövat märke.

Kan vi hoppas på mer från den stenhårde Reacher i filmsammanhang?

Snacka om Film #83 – “han har dunderklumpat helt enkelt!”

Ok, vi försökte verkligen. avsnitt 83
Faktiskt.
Men…vi tappade det nånstans där mitt i pladdret och tramset.
Kort sagt, det går rätt mycket sideways i detta lugubra avsnitt 83. Du får mord, sex, äktenskap, kräks i munnen, platta filmslut, falsksångare och stenhårda kaniner.
Bland annat.

Vi gör såklart vårt bästa för att hålla ihop det.
Och  misslyckas ju längre kvällen går.
Kan vi skylla på vårtröttheten?

Full fart i bergväggen!

p.s.
Du vet väl att du kan skicka mail och skälla på oss när som helst!?
Glada tillrop går bra också förstås.

film@sofpodden.se

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film