Att hänga hos obducenter, oavsett ens egen fysiska form, är icke det mest upplyftande man kan ägna sig åt. Att hänga med dem i filmiskt ryslighetssammanhang spär dessutom på ett extra lager av den där obehagliga känslan.

Upplagt då alltså för otrevligheter i norsken André Ovredals (Trolljägaren) nya rulle, bekostad av en säck Hollywoodpluringar. Istället för att trycka plattan i mattan i nån svulstig visuell popcornsstund väljer han att smyga ut den här lite nedtonade och enklare, men ack så olustiga, skapelsen.

På det lokala bårhuset i nån liten avkrok på den amerikanska landsbygden huserar far och son obducenter. Inte alls några galningar eller blodtörstande typer. Nej, högst normala personer som driver det lilla familjeföretaget (??) enligt konstens alla regler. Nu är plötsligt en upphittad stackars kvinna på plats på det stålkalla obduktionsbordet. Kvällens Jane Doe. Hittad begravd i betong i en husgrund i samband med ett annat brott som polisen kallats ut till. Men vem är nu kvinnan? Och vad dog hon av? För att ha legat begravd ser hon dessutom oförskämt bra ut för att vara lik. Hoppsan. Varningsklocka?

Obducent-pappa Tommy (den pålitlige Brian Cox) övertalar sin son Austin (Emile Hirsch) att stanna kvar för att hjälpa farsgubben med denna sena ”leverans”. Och Austin som precis skulle ge sig ut på date med flickvännen Emma (Ophelia Lovibond). Äsch, vad gör väl en timme hit eller dit? Klart grabben ställer upp. Han ska ju trots allt ta över verksamheten en vacker dag.

familjeföretaget drar igång verksamheten

Så börjar nu en natt man långsamt ska glömma som åskådare till denna lilla mysryslighet. Eller mysrys och mysrys…när obducentknivar kommer fram och gör vad obducentknivar brukar göra, här i närbild och utan förmildrande kamerafilter, då blir det ännu lite mer obehagligt. Men inget mot vad som väntar när far och son plötsligt börjar hitta..ja..hitta är banne mig rätt ord här…märkliga…grejer… i Janes Doe´s kropp! Hu! Härifrån är det nu en resa längs olustens väg. Samtidigt rasar en storm utanför (klassiskt), strömmen försvinner med jämna mellanrum (klassiskt igen) och stället nere i källaren (but of course) ser så där murrigt lurkigt ut med sina gamla träpaneler och annan rekvisita som skvallrar om ett svunnet 70-tal…typ.

Vår norske regissör håller det effektivt och rakt. Till och med när extraordinära saker börjar hända. För det blir lite grejen med dagens rulle; trots att den i grunden är stöpt i samma mall som många liknande alster..vet man inte riktigt var den ska ta vägen. Och det om något är väl ett bra betyg på en film som ändå rör sig inom beprövade koncept.

Obehagligt, gåtfullt och ganska gott om spännande sekvenser.
En bra filmstund helt enkelt.
Och så lite ruggig också!

I SoF-poddens #85 gillar vi dagens rulle ännu lite mer. Lyssna bara!