Ett litet motargument till min osande kanonad av den bisterhet till den här rullen (som jag avlossade i SoF-podden)…kom häromdagen i form av ”men fotot är ju faktiskt nästan sjukt snyggt”….

Och..javars…det ska man inte vara sämre hobbytyckare än att erkänna.
Vissa scener har försetts med ett sorts drömskt filter, dessutom i motljus, vilket gör (just då) bilderna mjuka och med ett sorts mytiskt anslag. Nu räcker denna lilla detalj dock inte på långa vägar för att skyla över den kalla bistra sanningen; detta är en jäkla skitrulle. Försedd med alltför fina kläder. Som för att villa bort oss som tittar, lura i oss att ytan är allt. Att spacklet ska dölja sprickorna, som är milsvida. Det herr regissör Justin Kurzel satsade på det visuella gav inget över till det som ändå räknas. Speciellt när manuset haltar så pass som det gör. Jag pratar om KÄNSLAN. Feelingen. Här finns nada. None. Filmer kan komma i olika förpackningar. Visst. Ibland av det tvivelaktiga slaget, men då kanske med en känsla, ett sätt att berätta, som ändå gör att man tar rullen. Kanske till och med finner visst nöje i uselheten. Här finns inget sådant. Inga stakes värd uppmärksamheten.

Det är alltså filmen på den världsberömda tv-spelsfranschisen. Lönnmördaren i det hemliga sällskapet som är en jävel på parkour. Typ. Min erfarenhet av spelet; tittat på när andra spelat, testat lite själv. Ingen himlastormande upplevelse. I samband med med filmens ankomst pratade jag med ett par stenhårda gamers jag känner om hur de upplever rullen. I samtliga fall, SAMTLIGA, är det ett unisont BLÄ. Och nästan alla har precis samma argument som hela den här posten. Förbannelsen som ligger över tilltaget att förvandla ett spel till en film tycks alltså slå till med full kraft igen.

Jag, som inte har någon större erfarenhet av den hoodie-försedda hoppande snubben, får alltså heller inte någon smak för det här. Vi får en rörig story, en oengagerande berättelse som förtvivlat försöker hoppa mellan nutid och dåtid. Ett manus som kanske gapar över lite för mycket i sin desperata längtan efter att trycka in det som (uppenbarligen) gjort spelserien så framgångsrik. Det blir lite kladd här och lite kladd där…och inget matnyttigt som består. ”Skurkligans” plan känns krystad, trött och så där totalt kliniskt ointressant. Man nästan önskar att de lyckas med sitt uppsåt. En Michael Fassbender i huvudrollen som försöker uppbåda lite allvar och intresse. Kanske blir det FÖR allvarligt? Där gränsen för larvighet överskrids mer än en gång. Stabila (?) Marion Cotillard, hur kunde hon hoppa på det här tåget??

hopp-sa-la-la!

Ett säkert tecken på en B-rulle är ju också ofta att man hyr in gamla avdankade skådisar till birollerna. Sådana som inte behöver gå in för det så mycket. Tyvärr sker det här också. Jeremy Irons (The Time Machine remember…???) knallar runt och smackar med munnen som om han hade truten full av löständer. Hu! En gång seriösa Charlotte Rampling tackar nu för varje stund av jobb hon kan få och accepterar ett par minuter i den här soppan. Nä, detta var ju verkligen en besvikelse. Det finns inget som fastnar i engagemanget här. Bryr mig liksom inte hur det går. För någon. Och kom igen, hur kul är det att titta på parkour-hoppare i mer än 30 sekunder….?

Slutet hintar om uppföljare, att filmen (dessbättre) bombade rejält i biokassorna hintar också om att vi kanske slipper en just en sådan.