#sommarklubben: Dog Day Afternoon (1975)

Ännu ett återbesök i det filmiska New York på 70-talet.
En tät och nervig historia detta. Numera försedd med ikonisk stämpel som en av Hollywoods bästa rullar från detta årtionde. Innehar också en hedervärd plats 243 på IMDb:s top 250.

Al Pacino, som här nyss avslutat inspelningen av Gudfadern II, tackade först nej till till rollen som bankrånaren Sonny. Men när han fick höra att unge Dustin Hoffman var tänkt som ersättare…ändrade han sig blixtsnabbt. Fåfängans fyrverkeri när det är som bäst!
Men visst gör han det bra, den gode Pacino. Tillsammans med kumpanen Sal (John Cazale) kliver han en het eftermiddag in på ett bankkontor i Brooklyn och tänker sig en liten stöt. Målet är att bekosta en könsoperation till älskaren Leon (en ung Chris Sarandon). Inget går dock som planerat och strax har en gisslansituation uppstått och banken omringas snabbt av polis, media och nyfikna. Ett drama tar sin början, som framför allt sätter skådisprestationerna  i främsta rummet.

Filmen, regisserad av Sidney Lumet, blir sådär nervig och osäker. Tidsandan är perfekt fångad. Ett New York i början av 70-talet. Ofta ingen vacker syn, med skitiga gator och sliten cityfeeling. Filmen blir verkligen en stilbärare från 70-talet. Bäst är förstås Pacino som tycks ge allt i rollen som Sonny. Notera speciellt scenen där han pratar i telefon med Leon (Sarandon). Enligt uppgift en helt igenom improviserad scen som blir lysande. Man riktigt känner Sonnys förtvivlade sinnesstämning.

Mer drama än thriller. I vissa lägen också märkligt nog udda inslag av humor. Lumet jobbade under större delen av rullen enligt principen att skådisarna fick improvisera fram replikerna efter att de olika scenernas ramar bestämts. Resultatet är mästerligt bra.

Filmen bygger dessutom på en sann händelse om utspelades i just Brooklyn i augusti 1972, och den verklige Sonny (som hette John) var överlag nöjd med filmen. Kuriosa i sammanhanget är ju också att innan bankrånet hade John förberett sig genom att titta på  Gudfadern med…Al Pacino och John Cazale! Häpp!

Standoff i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

2 kommentarer på “#sommarklubben: Dog Day Afternoon (1975)

  1. Japp, här finns så många lager med tragedi att man nästan inte vet vart man ska vända sig. Tycker dock synd om Pacino som fick låtsas att det var stekhett och gå med bröstet bart 🙂

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.