Christopher Nolan tillbaka med en ny rulle. Klart man ställer upp. Mannen har ju stått för en av de mäktigaste filmupplevelserna jag varit med om!
Kan han leverera igen?
Som han kan!

Sommaren 1940 var minst sagt påfrestande för England. Andra världskriget rasade för fullt, USA hade ännu inte gått med på de allierades sida. I norra Frankrike, i Dunkirk (eller Dunqurke) var det jävligt värre. Nästan en halv miljon soldater inringade av den tyska krigsmakten i den lilla hamnstaden. Blickade man ut över den engelska kanalen kunde man nästan se England. Så nära, och ändå inte.

Av detta har nu alltså den gode Nolan gjort film på egenhändigt manus. En film som dyker ned på tre olika ställen, under tre olika tidslinjer (som ändå vävs samman till slut på smart sätt!) under denna kaotiska tidpunkt. På land den unge soldaten Tommy (Fionne Whitehead), en vanlig basse som förtvivlat försöker ta sig från det franska fastlandet, samtidigt som den tappre och brittiskt stolte Commander Bolton (Kenneth Branagh) försöker se till att varenda soldat ska med hem till England via den evakueringsprocess som pågår. I luften stridspiloten Farrier (Tom Hardy med snygg Bane-referens) som får bekänna färg i sin Spitfire ovanför kanalens kaos. Ute på vattnet den stoiske Mr Dawson (Mark Rylance), som tillsammans med hundratals andra civila skepp svarar på Churhills upprop om assistans för att rädda landets soldater, styr sin lilla båt mot den krigshärjade franska staden. Det hoppas fram och tillbaka i tiden. Först blir jag vimmelkantig när jag inte lyckas få ihop dyngsrytmen med bilderna, men snart lär jag mig filmens gång…och payoffen i form av sammanflätad tidslinje med samma scener ur olika perspektiv…känns plötsligt helt naturlig.

Jag kommer på  mig själv med  att sitta och hoppa i biofåtöljen, hållandes andan och fullständigt stirra på bioduken utan att släppa den med blicken för en sekund. Mellan kaoset på duken hinner jag ändå notera att det är knäpptyst i salongen. Inget blippande, inget prasslande, inga totalt malplacerade skratt eller tjut. Bara…tyst. Ljudet av ett världskrig dominerar fullständigt.

Filmen är förstås fullständigt lysande berättad av Nolan. Bara det att mannen konstant här vägrat att använda sig av CGI (okej, jag misstänker att viss CGI trots allt finns insmuget nånstans) och det faktiskt är verkliga skepp, verkliga flygplan, verkliga horder av soldater som häckar på den krigshärjade stranden….gör att filmen känns som ett äkta hantverk. The old school.

En del bashar ut mot att det aldrig finns någon backstory på figurerna vi möter, att det därför inte går att bry sig om dem. Tvärtom, menar jag. Det genialiska som Nolan gör är att kasta oss som åskådare rakt ned i krigets kaos. Som att vi är på tillfälligt besök och får en inblick i hur det förmodligen (?) var på platsen. Avsaknad av ”normal” dialog i rullen förstärker upplevelsen. Under en stund får vi hänga med män, okända män från olika bakgrunder, som  alla plötsligt har det gemensamt att de befinner sig i samma helvete. Jag lär känna personerna genom deras anonymitet och ansiktsuttryck och sätt att reagera. Jävligt snyggt gjort, hävdar jag!

klättra för överlevnad…i bästa fall.

Filmens absolut bästa tillgång är dock LJUDET! Ihop med musiken från Nolans vapendragare Hans Zimmer (och javisst, DOMEDAGSBASUNERNA från Interstellar har hängt med!) håller detta mig fastnaglad i biofåtöljen (när jag inte hoppar). Ljudet är galet, hysteriskt, brutalt och fullständigt öronbedövande. Som en karaktär i sig i filmen. Kanske det bästa inslaget! Ihop med den formidabla musiken. Vilken upplevelse!

Jag tackar också högre makter för att Nolan inte gör 3D av rullen. Jag är övertygad om att nästan hela upplevelsen med filmen hade gått förlorad då. Nu får jag istället foka på de öden som utspelas.
Vi får knappt en tysk i bild. Istället symboliseras hotet av ständig artilleribeskjutning, störtdykande Stuka-plan och en och annan lömsk torped i det kalla vattnet. Helt rätt igen Nolan säger jag! Vissa recensioner har kallat filmen blodig, vilket dock är helt uppåt väggarna. Det finns inte mer blod här än i valfri tv-anpassad krigsrulle. Vill man se goriga krigseffekter på sönderskjutna kroppar får det bli Menige Ryan eller Hacksaw Ridge. Nolan fyrar istället av allt sitt krut på intensiva scener med bombastiska element som vatten och föremål ihop med den lilla människan. Och att Harry Styles från insomnade (?) One Direction var så bra skådis…vem kunde ana det?!?
Skrev jag att fotot är vansinnigt vackert mitt i allt elände?! Nu har jag skrivit det.

Dunkirk är förmodligen bara näst bäst i Christopher Nolans CV hos mig, men som du fattar av de här orden…räcker det ju ganska långt. En film att uppleva med magen och hjärtat, inte hjärnan. Årets bästa hittills och finbetyget bombar in!