#sommarklubben: Under Siege 2: Dark Territory (1995)

Gudars skymning! 
Vad snabbt det blev höst nu då! Och tänk så många filmer det fanns kvar som ville in årets upplaga av den somriga klubben! Nå, så är det. Andra aktiviteter, podcastinspelningar och ett par dagars krasslighet…kan sänka de bästa strategierna och planerna. Således får årets Sommarklubb nöja sig med totalt 18 alster. Idag är sista dagen, klubben måste stängas. Obönhörligen.

OCH…tror fan knappt det är sant..men vi gör det med ytterligare en STEVEN SEAGAL-rulle! Wtf???!
Den här rackarn hade jag helt tappat bort i minnet! Fy mig. Tusan, det trodde jag väl aldrig…men dagens lättviktiga B-action är faktiskt (ja jag är allvarlig nu) BÄTTRE än sin föregångare! Galet. Helt otippat! Okej, jag HAR sett filmen en gång förut. Varför kommer jag inte ihåg hur jönsigt underhållande den är?! Illa.

Synnerligen ansträngt för att knöa in den gode Casey Ryback igen. Den här gången åker han tåg (!) från Chicago mot Los Angeles. Ihop med brorsdotter (en ung Katherine Heigl). Allt går självklart knas, en hoper bistra badass bordar och tar över tåget. Ett galet geni som konstruerat en hemlig vapensatellit finns med i skurkligan och tar kontroll över elektroniken uppe i rymden. Till militärkommandots stora panik såklart. Men frukta intet. Vår kock är ju med, och tar raskt tag i situationen. EXAKT samma upplägg som förra gången, men nu på tåg istället. Och banne mig, det är något visst med action på tåg! Jag gillart! Dessutom får träskallen Seagal här hjälp av en betydligt fartigare och roligare sidekick än förra gången, här i form av tågvärden Bobby. OCH..bättre skurk också! Förutom det spattiga datasnillet Eric Bogosian är det stenhårde Everett McGill som leder fiendestyrkorna. Ingen gubbe man tjafsar med. Om man inte heter Casey Ryback förstås.

Same same som förra gången. Fast ändå inte. I stand corrected; det finns numera 2 filmer där Seagal inte skämmer ut sig.
Detta är också underhållande i all sin lökighet.

Urspårat i den sista sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo


Där har vi det hele!

Nu stänger Sommarklubben 2017 sina dörrar! Hösten glider in och vi ställer oss unisont upp och välkomnar den igen! Såklart!
Kommer Sommarklubben tillbaka??
Lugn, bara lugn, du vet ju att när de ljumma sommarvindarna återigen börjar kännas, och horisonten ligger sådär skönt och dåsar i solgasset….då kommer den igen som en fin liten vän!
På återseende Sommarklubben!

Annonser

Snacka om Film #104 – ”stellaaaa!”

 

Poddtorsdag!

En är fullproppad med medikamenter.
En är fulltutad med antioxidanter.
Tillsammans blir det veckans fullmatade #104. Lika svamlig och oberäknelig som vanligt.
Tryggt, eller hur?

Tompa C, Bingolotto, Fänkål, Badasslobbyism, En ruta, Ost, 291, Sommarlov i Norge, Värnamo, Sommarens sista dag, Hur slutar GoT??
Plus lite till.

Kallar vi det här innehåll??
Ja det gör vi.
Get some!

Välkomna september med ett mail till film@sofpodden.se

Hösten är här. Alla ska med.


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

The Belko Experiment (2016)

Komma till jobbet en morgon och upptäcka att man måste mörda sin arbetskamrat för att klara livhanken! Wtf!?!
Bra skäl att sjukskriva sig-ish!!

Precis dock vad som händer de anställda outsourcade amerikaner som jobbar på Belko Industries i Bogotá i Colombia. En alldeles vanlig morgon när det mest spännande man kan ägna sig åt är att planera inför helgen. Typ. Kanske. Istället strax mayhem och kaos när hela kontorsbyggnaden spärras av och bommas igen. Rena lockdownen! Med de anställda kvar i kåken, exklusive the locals. En mystisk röst dånar i PA-systemet att nu jäklar är det allvar. Döda eller dödas. Last man standing. Och att fly är såklart inte ett alternativ då (de okända) förövarna har tänkt på allt.
Istället ett kaos som snabbt hittar sina olika fraktioner, de rädda, de panikslagna, de som tror att allt är ett skämt, de som behåller viss värdighet, de som tror sig vara alfahannar…och självklart de som inte vill vara hjältetyper men blir det ändå.

Bakom rullen Greg McLean som tidigare gett oss Wolf Creek, The Darkness och Territory…ni vet..den om den luriga krokodilen i Australien som terroriserar en båtutflykt (som jag märkligt nog inte skrivit om…inser jag nu!).
Här jobbar han på ett manus plitat av självaste James Gunn (Guardians of the Galaxy), som dock avstod från att regissera då han tyckte att hans eget manus blev för våldsamt! Och våldsamt värre är det! Blodet strittar åt alla håll i strid ström, dock utan att det blir smaklöst eller självförhärligande på något sätt. Ur panik och kaos kommer alltid det värsta av vad människan är kapabel att göra mot varandra…typ.
Således ett sorts twistat socialt experiment som ramstory, tankarna går till tex Battle Royale (minus DEN skruvade humorn).
Vem vinner och vem försvinner?

fredagsfika med märklig info

Smart drag av filmen att inte sporta upp några större stjärnor i rollerna! Här skådas namn som Tony Goldwyn, Adria Arjona, John Gallagher Jr. och John C. McGinley. Den sistnämnde känns säkert igen från gamla Scrubs. Snabbögda hinner också få span på Michael Rooker i en mindre roll. Inga A-stjärnor direkt, men det visar också att en rulle kan vara nog så bra utan sådana. Att förutse vem som ska bita i gräset och vem som får stå kvar på barrikaderna är banne mig ganska omöjligt. McLean lägger inga fingrar i kors och matar på med tungt artilleri när man minst anar.

Snyggt filmad, luriga vändningar och över allt ligger ett sorts bisarrt mysterium som gör att jag hela tiden sitter och undrar vem eller vad i helvete som kan ligga bakom ett ”experiment” som det här. Inte den bästa film jag sett. Men en underhållande rulle som verkligen gör jobbet för stunden. Den som letar smetig filmaction mixad med lagom murrigt dilemma och en studie i hur det kanske så lugna mänskliga psyket egentligen (?) funkar….har kommit till rätt film!

 

 

I SoF-poddens #103 funderar vi vidare på denna märkliga morgon för de anställda på Belko Industries…..Lyssna gärna här.

Snacka om Film #103 – ”sörensen & jacobsen”

 

Joråsåatt!
Vi tänkte vi skulle hålla veckans avsnitt lite stramt och modest sådär.
Lite lagom lång speltid. Det höll i kanske 10 minuter.
Sen började vi flumma på. Som vanligt.
You know the drill.

I 103:an öser vi därför på med smackelibang och verbala piruetter; fina svenska barn- och familjefilmer från 80-talet och framåt…finns de? Klart de gör!
Dessutom: jag drar till skogs och Fiffi drar till dödens vägar.
Vår nya fåniga programpunkt tar oss på en hysterisk långsökt tankevurpa!
Hur skulle du känna om du kom till jobbet en morgon…och tvingades döda någon för att själv klara livhanken!?! Bistert, eller hur? Vi spanar in en rulle som handlar just om det…uschiamej.

Hösten kommer!
Vi pumpar på!
Get some!

Kärlek, hån och skäll mailar du som vanligt till: film@sofpodden.se
Vi läser och gråter.

Tjo!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

#sommarklubben: Under Siege (1992)

Träskallen Steven Seagal är förmodligen en av de uslaste skådespelare som någonsin ställt sig framför kameran. Japp. Jepp. Jopp.
99 % av hans rullar är rena rama dyngan från den sämsta sidan av träsket. Men Gud har trots allt barmhärtighet även i den mörkaste av stunder, så därför finns det en (1) film där Bonehead Seagal inte skämmer ut sig fullständigt. Är rentav lite underhållande. Och det är dagens alster. Så pass att den faktiskt får komma med i sommarens trivselklubb. Är det månne historien och själva inramningen som gör det hela?

Vår man spelar kocken Casey Ryback, givetvis inte kock i grunden, snarare Navy Seal-snubbe som nu ”bara vill laga mat”. Det här gör han ombord på stridsfartyget USS Missouri som strax ska ”pensioneras” ur den amerikanska flottan. Men se! Vad händer då? Jo hela skeppet tas över av mordiska skurks med en bindgalen Tommy Lee Jones i spetsen! Och vips har vi oss Die Hard at sea! Kocken Casey får förstås ta i med hårdhandskarna när det skits i det blå skåpet, och han får använda både list och gammalt hederligt kung-fu-våld för att överlista badassen. Det är simpelt, raka rör och ganska sådär lökigt underhållande. Seagal håller igen på värsta melodramatiska agerandet, jag slipper hans irriterande hästsvans och här såg han ändå ut att vara i ganska bra form. Förfallet hade inte riktigt börjat än om man säger så.

De roligaste inslagen hittas dock i skurkligan där TLJ och dåren Garey Busey får briljera mest hela tiden. Alltså, man vill att Busey bara ska spela skurkar! Vilket han väl mest har gjort också när jag tänker efter. Filmens mest meningslösa figur hittas i strippan (!) Erika Eleniak (vart tog hon vägen??) som verkligen knöas in i manus på det mest ologiska sätt. Det sägs att Seagal krävde att en kvinna skrevs in i manus så att han skulle få en komisk sidekick. Tjenare.

Så. Det smäller, det slåss, det sitter svettiga gubbar i militärkommandot och hoppas att Ryback ska fixa biffen. Givetvis är kärnvapen inblandade också. På det hela ändå ganska sådär lökigt underhållande som B-aktiga actionrullar kan vara ibland. Den bjuder icke som helst på några nyheter i svängen och är kanske som mest trivsammast för att man kan sitta och bocka av alla klyschor som checkas av. Kan naturligtvis inte mäta sig med Bruckheimers världar, men regissören Andrew Davis öser på bra och skulle ju bara något år senare belönas med att få göra Jagad. Gott så.

Brända pajer i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Okja (2017)

Ibland är det ju ändå för gött att liksom få ramla in i genre man normalt sett inte besöker ”till vardags”…och väl där bli ordentligt betagen av det som utspelas. Nu kommer ju naturligtvis hardcore-diggare av genren och diverse förståsigpåare hävda att det här minsann är för löjligt Hollywoodfierat för att räknas som en riktig asiat…men se det spelar ingen roll hos mig. Alla Asien-vägar kanske är bra vägar ändå…?

För här har vi alltså den koreanske regimannen och uppenbarligen visuellt fantasifulle Bong Joon Ho (eller Joon-ho Bong om du hellre vill det) som pytsar ut ett stycke välkokad mix av drama, saga, action, slapstick modell dratta-på-ändan, snyftiga stråkar och samhällskritik. Allt i ett! Tjo!
Den knaskonstiga företagsledaren Lucy (Tilda Swinton i en..eh..Tilda Swinton-roll) har en plan. Framtiden heter genmanipulerad mat i alla dess former. Hon utlyser en tävling som består i att ett antal bönder jorden runt får en varsin framtagen griskulting att ta hand om. 10 år senare ska ”vinnargrisen” utses och skeppas till New York för att stolt visas upp som en ekologisk framgång för företaget (och sen bli mat förstås..men det vill man ju icke låtsas om). När 10 år gått hittar vi grisen Okja på en lummig bergsslätt i Syd-Korea där hon lever det götta livet hos en gammal bonde och hans barnbarn Mija. Okja ser ut som en knasig mix av en flodhäst och en förvuxen gris. CGI-effekterna firar julafton och jag tror direkt på vad jag ser där i den lummiga grönskan.
Givetvis är Okja också vinnaren i ”tävlingen”. Plötsligt väntar otrevligt öde. Om inget oförutsett händer förstås. Vilket det naturligtvis gör.

Mija med märklig vän

En diger blandning av kidnappningshistoria, en envis Mija som vägrar släppa taget om sin älskade Okja, ett par engagerade men något virriga djurrättsaktivister med den hängivne Jay (Paul Dano) i spetsen, galna biljakter, en roande överspelande Jake Gyllenhaal, en stissig  och avig Tilda S (som dessutom får spela sin egen tvillingsyster!), en rejäl känga åt den hänsynslösa köttmarknaden och handel med djur….som säkerligen är vardag här hos oss i verkliga livet, spänning som blandas med fåniga farsinslag och ett bombardemang av visuella effekter. Ja, herregud det är som om en stor kladdig fruktkaka exploderat och smetat ut sitt innehåll på allt och alla. Storyn spretar åt alla håll, och nog undrar jag ett tag hur den gode regissören ska få tag i detta igen…

Men han lyckas! På nåt jäkla avigt och konstigt sätt lyckas han inte bara hålla ihop det, utan berör också på ett eller annat sätt. Jag blir så betagen av det här att jag ler bara vid tanken på vad jag sett! Det borde inte funka fullt ut, men gör det ändå. Är det månne jag som sakta håller på att dras in i Asien-träsket? Jag gillade ju trots allt regissörens The Host…hm..
Det överspelande teatraliska stuket. Känslan av en överdimensionerad saga. Den villkorslösa hyllningen till naturen och att vi ska vara rädda om vår egen planet, och värna allas rättigheter. Javisst, regi-Bong hade kunnat skriva oss det på näsan med stora feta bokstäver som en annan miljöpartist. Istället lindar han in budskapet i ett visuellt och känsloframkallande fyrverkeri. Låt vara att Hollywood (i det här fallet mest Netflix!) varit med och stuckit åt honom stålars. Spelar roll, när resultatet blir så pass snyggt som det blir!

Att se Okja är som att ta en åktur på en karusell man från början trodde att man icke på något sätt skulle uppskatta fullt ut…och upptäcka att hela ens inre bubblar av förtjusning.
Tramsigt? Ja kanske.
Överspel? Definitivt.
Underhållande? Så in i helvete!

 

 

#sommarklubben: Con Air (1997)

20 år på nacken! Just denna sommar 2017!
Det firas förstås med en plats i Sommarklubben och en trivsam återtitt!

Popcornsproducenten Jerry Bruckheimers första soloprojekt efter samarbetet med Don Simpson. Och som han bjussar! Allvarligt; detta KAN kanske vara skägget Bruckheimers BÄSTA rulle i poppcornsfacket ever! I shit you not! Visa mig den bildruta som innehåller ett stillsamt moment! Det smäller, bangar, blåser och skjuts mest hela tiden! Hela tiden! Resten av de sekunder som möjligen kan hittas mellan kaos och mayhem….fylls med lökiga repliker och ostig humor. I love it! En perfekt sommarfilm dessutom!

I centrum av allt ex-fången Cameron Poe (en sävligt sovande Nicolas Cage med värsta hockeyfrillan!) som passar på att lifta ”hem” till fru och dotter med fångtransportplanet ”Jailbird”. Synd bara att planet tas över att de ruffigaste gangsters man skådat i en actionrulle! Wohoo! Och värst av dem alla; Cyrus the Virus (John Malkovich)! Det går som det alltid går. En antihjälte, lex ”John McClane” i Cages figur som får ta fighten i luften. På marken försöker den stissige US Marshalen Larkin (John Cusack i bruna farfarssandaler) assistera så gott han kan.
Ahh, detta är synnerligen underhållande! Finns det någon av er därute som inte sett den här?!? Knappast va!
Håller garanterat för somrig (och likväl höstlig/vintrig/vårlig) omtitt!

Då får man dessutom åter stifta bekantskap med kanske popcornsrullarnas Replik Numero Uno!
Vilken det är??!
Kom igen, det vet du ju vid det här laget!

Höjdproblem i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

The Dark Tower (2017)

Stephen Kings magnum opus på åtta böcker nedkokad till film på 95 minuter.

Omöjligheten säger sig ju självt. Kanske, förmodligen, gör sig denna mastodontiska berättelse bättre som tex tv-serie. Där svängar kan tas ut och farten anpassas till händelser och utveckling. Anyhow, icke desto mindre har vi nu här en dansk regissör, Nicolaj Arcel (A royal affair) som liksom gett sig fan på att han ska servera oss det mummaste (?) ur den väldiga storyn. Kanske för att han gillar mysterier och action, kanske för att han enligt egen utsago är stort fan av just Kingen och dennes verk.

Behöver man ha läst böckerna för att fatta?
Jag svarar Nej på det. Jag har icke läst en enda rad om The Gunslingers öden och äventyr…men behövde bara ett antal minuter för att komma in i storyn. Alltså, den story som nu filmen får representera. För visst är det så…att om jag gick in med ett antal frågor i skallen…så hade jag mer av den varan när jag kom ut från biosalongen! Här vill man absolut veta mer! Backstorys, sidestorys, backgrunder på huvudkaraktärerna osv. Men återigen, med detta sagt, detta är ingen svår rulle att ta till sig och det går att hitta nöjen här trots att man alltså icke har superkoll på förutsättningarna.

Unge Jake (Tom Taylor) i New York lider av mardrömmar om en otäck snubbe i svart, och om en sorts revolverman som ständigt tycks jaga denne svartklädde man. Och båda figurerna verkar leva i en sorts fantasyvärld. Självklart finns de ”på riktigt” och snart har en portal till den andra världen, ”Mellan-Världen”, öppnat sig.  Jake dyker in på besök och blir strax kompis med The Gunslinger (Idris Elba) en stentuff men plågad figur som uppenbarligen har som livsuppgift att försöka skydda det torn (hej LOTR!) som står i denna fantasivärld och skyddar universum och allt beyond! Detta torn skyddas bäst genom att göra processen kort med The Man in Black (Matthew McConaghey) som uppenbarligen har som största nöje att försöka förstöra tornet och trycka in Mörkret i varenda vrå som finns. Busenkel ramstory egentligen. Det goda mot det onda. Ljuset mot mörker. Kanske är det just det som Arcel och hans manusnissar tagit fasta på här. Hela rullen andas verkligen ett sorts intro till karaktärerna och den märkliga värld som Jake plötsligt får ta del av.

plågad hårding med nyfunnen kompis

En brokig mix av action, drama, fantasy och lite hederliga westernvibbar! Filmens plotline knixar inte till det för sig och det känns lätt att ta in det som sker framför ögonen. Istället är det alla hints om bakgrunder och orsaker till sakernas tillstånd, det outtalade, som lockar ännu mer. Kan vi hoppas på just en serie som kanske kan få bli en prequel till det som sker här…?

Unge Taylor gör det bra som Jake, Idris Elba ser plågad och stentuff ut på samma gång. Bäst är ändå Matthew McHej som badasset i svart, Walter! Hur skönt vidrig och sadistiskt är han inte!! Mycket kul att se! Om filmen inte hade försetts med 11-årsgräns hade den gode Walter verkligen fått chansen att på riktigt visa upp sina färdigheter på ett betydligt brutalare visuellt sätt. Nu får vi mer ana hans gränslösa hänsynslöshet. Men, det funkat det också. Överlag en snygg rulle som har koll på sina actiondetaljer och effekter. Mellan-Världen bjuder på märkliga överraskningar som gör att man absolut vill veta mer om det här stället. Bästa sättet vore naturligtvis att dyka ned i Kingens romansvit. Kommer jag göra det? Sannolikt inte. Känns som att det tar för lång tid. Jag hoppas på serieversion istället.

Trots sin komplexa bakgrund en ”lätt” film att ta till sig, och här hittas nöje även om du inte är bevandrad i böckerna. Var dock beredd på att fler frågor hopar sig i skallen efter mötet med The Gunslinger! Och en naturlig känsla som följer är då förstås att dagens rulle känns lite för kort för att jag ska vara mätt på upplevelsen.

 

I SoF-poddens #102 snackar vi mer om dagens rulle. Klart är att både jag och Fiffi behöver mer från denna märkliga värld! Lyssna gärna här!

Snacka om Film #102 – ”put.the.bunny.back.in.the.box”

 

The end of summer. 
Visst börjar det kännas? Underbart är kort.
Hav förtröstan, ta emot hösten ihop med oss istället.

Här kommer #102, proppad med motsägelsefulla ämnen och pladder!
Fiffi får nog och blir förbannad. En hatad (?) pocornsdänga fyller 20 och jag jublar förstås i takt med rewatchen!
Skådisar som suger (och ändå har lite charm), visst finns dom rackarna både lite här och där? Vi listar våra favoriter i ämnet.

Kingens magnum opus har blivit till film! Kanske världens kortaste King-rulle dessutom!! Hur ska det gå? Behöver vi oroa oss? Fattar man överhuvudtaget något om man (jag) inte läst böckerna…??

Den nya hittepåpunkten fortsätter även denna vecka.
Inklusive blippbloppandet.

Det är här du hittar det.
Allt och inget.
Get some!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

#extendedwatch: Logan Noir (2017)

Få filmer i det tyngre actionfacket har innehållit så mycket känslor och stämning som årets smällkaramell i X-Men-världen.
Är det kanske rentav den bästa X-Men ever?
Jag vill gärna tro det.

Dessutom var bioversionen proppad med assnygga, färgblekta, toner. Ett filter som förde tankarna till slitna gamla westernrullar. Passande för en ”roadmovie” som detta.
Så kom plötsligt nyheten om att regissör James Mangold släppt ifrån sig en version i svartvitt, den s.k. ”Noir-versionen”. En idé han fick efter att ha sett ett par location-photos i just svartvitt på de mäktiga bergslandskap där delar av filmen ju utspelas. Självklart kunde jag inte hålla mig från inköp när tillfället dök upp nu i somras.

OCH, tyckte du att originalet var lysande i sin form…kommer du att älska den ”nya” versionen!
Snacka om att varenda bildruta plötsligt fått mer liv! Kan tyckas motsägelsefullt med tanke på avsaknad av färg, men istället känns det som att tonvikten har lagts på skuggor och ljus som gör att filmen plötsligt blir en helt annan skapelse. Denna Noir gör sig verkligen i sin ”nya outfit”.

Rent handlingsmässigt tillför inte filmen något nytt, det är fortfarande precis samma story. Inga extrascener eller förlängda sekvenser.
Nej här handlar det uteslutande om att den visuella upplevelsen förstärks rejält! Mumma!

one more last time

Har du inte sett Logan än kanske du föredrar originalformen, som i sig håller galet hög klass! Är du sugen på att se den gamle slitne hjälten i et nytt ljus (!) ska du absolut ta återtitt i den här nya versionen. Rekommenderas starkt!

Originalrecensionen av Logan hittar du här.

Betyget nu?
Fortfarande fyra sylvassa (nu med svartvit guldkant!) Vem vet, en rewatch om något år eller så kanske jackar upp den till det ultimata betyget. Så bra är denna version. Tjo!

 

#sommarklubben: Groundhog Day (1993)

Förtjusande underhållande knasighet med en lika förtjusande cynisk Bill Murray i en perfekt huvudroll!

Som den överdryge tv-meteorologen Phil tvingas han till ett uppdrag ute i verkligheten. Att ta sig till den lilla hålan Punxsutawney (!) Pennsylvania för att där göra frukost-tv om huruvida våren är i antågande eller inte. Ett jobb långt under hans värdighet enligt honom…..och hans tappra kollegor på fältet, kameramannen Larry (Chris Elliot) och producenten Rita (Andie McDowell) tvingas stå ut med både det ena och det andra.
Ödet tar dock verkligheten i egna händer och bestämmer sig för att det är dags att lära Phil en läxa. Plötsligt upplever han samma dag om och om igen! Vad han än gör så vaknar han upp samma dag igen! Weird!

Salig Harold Ramis ligger bakom den här synnerligen underhållande lilla pralinen till komedi. Förklädd i komedins form kanske den egentligen handlar om en man som sakta men säkert vaknar upp ur sin cyniska tillvaro och sättet att se på sina medmänniskor…? Oj, nu blev det djupt här. Murray spelar förstås skjortan av alla med sitt dryga sätt och osvikliga tajming för dräpande oneliners. Trots den bistra utsidan anar vi såklart något gott hos den gode Phil. Ramis, som ju bla författat Ghostbusters och regisserat den allra första Ett päron till farsa, styr storyn på ett enkelt och charmigt sätt vilket gör att hela filmen känns ”naturlig”…trots sitt rätt knasiga ramhandling.

Den märkliga storyn ger också förstås upphov till en del lysande komiska scener, som när Phil börjar lära sig hur dagen fungerar och börjar utnyttja situationen.
Till och med en romans trycks in av bara farten. Frågan är ju bara; kommer Phil att lära sig något av alla tokigheter som sker, och vad vill egentligen ödet med hans brydsamma situation….? Mycket sevärd rulle att återuppleva (!) detta.

Sommarnatten i sommarnatten i sommarnatten i……..

 

summer-movie-fun-logo

 

A Cure for Wellness (2016)

Sommarens märkligaste film?
En thriller med inslag av modern gotisk mysticism? Om det nu finns något som heter det.

Mannen bakom verket, Gore Verbinski, är ytterst kompetent filmmakare med Pirates-filmer och The Ring-version, under bältet. Här levereras en mustig berättelse som i vissa utvalda lägen också skulle kunna vara en inspirerad David Lynch på lättsamt (väldigt lättsamt) popcornhumör.
Osnutne och dryge påläggskalven Lockhart (Dane DeHaan) kallas in när ett New York-företag riskerar att hamna i legal hetluft. Spolingens uppgift blir att hämta hem företagets boss som dragit till de schweiziska alperna där han vistas på ett…tja vadå..spa?? Hälsohem? Resort för de rika och bortskämda?

Lätt uppdrag för Lockhart? Icke alls. Bossen vill inte lämna alperna och kostymknutten själv råkar ut för olycka på plats, vilket hastigt och olustigt gör honom själv till patient på den skumma inrättningen i bergen. Nu också under chefsläkaren Volmers (Jason Isaac) personliga vård. Ajaj,
Med brutet ben, gips och jävligt knarriga kryckor får nu Lockhart chansen att utforska stället lite mer. Vilket han nog skulle ha låtit bli. Vissa dörrar kanske inte borde öppnas om man säger så.

Jisses, vilken start! Verbinski öser på med olust och krypande obehag! Och snyggt som fasen är det också! Vad är det egentligen som händer i alperna? Frågorna hopas i samma rakt som obehaget ständigt tar nya svängar under filmens första timme. Bara på den timmen känns det hur värt som helst att plöja ned tittartid här. Murriga scenerier, mörka korridorer, märkliga människor. Nästan lite horror-stämning. Vad ÄR det för sorts film egentligen?? Var tänker den ta vägen? Manus pepprar hela tiden med trådar åt höger och vänster, och mitt i allt står den förvirrade Lockhart med sina jävla knarrade kryckor! Bara den ljudeffekten hjälper banne mig till att höja obehaget här.

fel plats, fel korridor, fel inställnng

Det är långsam story, som tar sin tid. Att allt inte står rätt till fattar man ju ganska ASAP. Men exakt HUR illa det är och VAD som döljer sig bakom dörrar och fönster på detta minst sagt läskiga ställe…låter vänta på sig. Möjligen lite FÖR länge. För det här känns till slut som ”filmen som inte visste när det var dags att knyta ihop säcken”. Lite så. Som att Verbinski suttit där och njutit mumma av allt och inte velat skiljas från obehaget och dess karaktärer. Första timmen ligger rullen lätt på en stadig betygsfyra! Engagerande och obehaglig och snygg som fasen. När finalakten närmar sig tar det lite för lång tid innan allt har retts ut en gång för alla. Jag ser minst fyra olika tillfällen för filmen att knyta säcken, men istället låter Verbinski det hela ta ett varv till. Vilket orsakar visst otålighet hos mig som tittar.

Klart är dock att det är en bra film. Murrig story, snygga men creepiga miljöer..som dessutom för tankarna till en film från 50- eller 60-talet i detaljer och bilder. Effekterna är smutta och tillräckligt obehagliga för att fylla sitt syfte. Skådisarna gör det bra, DeHaan känns alltid avig att titta på, men här passar han av någon märklig anledning in som Lockhart. Jason Isaac som den gode doktorn Volmer måste ha haft high life-stund! Filmens roligaste roll att spela?? Vi får också en mystisk flicka, Hanna (Mia Goth) som sätter myror i skallen på den sanningssökande Lockhart. Bonus; vad sägs om vår svenske Tomas Norström i vit badrock som svensk patient?! Hoppsan! (plus en svensk till att upptäcka för den falkögde!)

Summa summarum; snyggt värre av Verbinski. Inget fel på varken stämningen eller berättandet. Eller det visuella. Dock känns filmen lite för lång för sitt eget bästa, och den krypande obehagsstämning som ständigt är närvarande under rullens första timme…avtar betydligt i takt med att upplösningen närmar sig. Trots detta bjuds synnerligen stabil underhållning för den investerade tiden.

Creepy och sevärd.

The Founder (2016)

Hur många gånger i sitt liv har man ätit på McDonalds?
Antagligen mer tillfällen än vad som vill kännas vid. Låt oss inte gå den vägen kanske.
Istället kan man, jag, vi, fundera på just konceptet McDonalds. Den amerikanska hamburgerjätten, idag ett så solklart inslag i vår vardag. Eller lunchplaner. Eller vägstopp på resan. Eller inkörsporten när ens barn tar sina första steg i arbetslivet. Att Donken är en gammal inrättning med anor från ett annat USA och en annan tid, det visste vi ju säkert. Men kanske inte HUR fenomenet uppstod och sparkades igång.

Detta råder nu den stilfulle regissören John Lee Hancock bot på med denna BOATS om just The McDonalds as we know it. Well sort of i alla fall. Med manus efter en bok som sägs vara historien sann. Det första man slås av är ju att hamburgerimperiet föds i skallen på en driftig visionär vid namn Ray Kroc! Kroc?? Var är McDonald?? Lugn, de dyker upp så småningom.
Året är 1954 och den gode Kroc (Michael Keaton) flänger USA runt och försöker sälja hushållsmaskiner i blänkande stål. Affärerna går långt ifrån strålande, kanske är det ett USA som fortfarande håller på att vakna och repa sig efter krigsåren? Lite lagom skeptiska mot ”nya grejer”. Nåväl, ett tips leder honom till Kalifornien och ett litet hak där det enligt uppgift säljs ”landets godaste burgare”. Kroc beställer, smakar och chockas av dels hur gott det verkligen är och dels hur SNABBT han fick sin mat från det att han beställde. Försäljare som han är har han strax snackat in sig hos ställets ägare…tralala…Dick och Mac McDonald! En tanke föds i Rays skalle om hur man skulle kunna ta detta koncept vidare och större. Och ja..på den vägen är det ju. Lång historia kort.

här jävlar ska tjänas flis!

Men vänta, det finns förstås också en story bakom storyn. Om hur Ray med sina visioner ”växer förbi” bröderna McDonald som egentligen bara är ganska nöjda med att langa burgare på sitt lilla hak. Konflikter och interna stridigheter. Varumärket växer och Ray firar stora framgångar. Äntligen något han är bra på. Till priset av att hans äktenskap med hustrun (Laura Dern) blir lidande. Hans kontakter och samarbete med Dick och Mac (Nick Offerman och John Carroll Lynch) blir allt annat än kamratligt. Ray tänker inte låta något stå i hans väg mot den ultimata drömmen och framgången.

Regissör Hancock öser på med tidstypiska markörer i detaljer och färger. Hela filmen andas verkligen 50-tal i sin visuella stil. Keaton (med sina numera inte helt klädsamma  ”klapprande” tänder när han pratar) gör en bra jobb som den ambitiöse och snart ganska hänsynslöse Ray. Ju längre filmen rullar på, ju mer framstår han som en rejäl skitstövel, beredd att hugga sina vänner i ryggen. Sympatierna ligger helt klart hos de mer timida, men kanske rätt naiva, bröderna McDonald.

Summa summarum ett rejält snyggt alster om tillkomsten av denna gigant i amerikansk företagshistoria. Hancock verkar inte vara ute efter att försköna eller skruva på historien, och berättar den till synes som det hände. Såklart är säkert vissa detaljer justerade för att passa dramaturgin, i gammal god Hollywood-anda. Det intressantaste är kanske ändå hur man som tittare är med Ray i början på hans (då) smått galna idéer…för att sedan sakta men säkert börja känna ett mer eller mindre förakt för honom. Bra jobbat med manus, och bra jobbat Keaton (som hade hoppats på en Oscar-nominering men fick tji)

Kanske man skulle klippa en burgare hos Max nästa gång…?

 

 

Snacka om Film #101 – ”fånar som spånar”

 

Ny vecka!
Nya tramserier!

Du får bla; Sandra Bullock, klappermunnen Keaton, badassbruttor, lite mer Sandra Bullock, hamburgare, grisar, Bing-Bong, Berlin, ännu mer Sandra Bullock, vänner med bil, Windows XP, en liten dos Sandra till (jodå), konstig humor, servettfilmer, hundar…samt en sprillans ny hittepåpunkt! Flipp eller Flopp??
Vi hoppas på det bästa.

Dessutom: känner du Björn Hson Larsson?

Väl mött!
Välkommen till #101…!

Get some!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

The Void (2016)

När filmkonnesören och matadoren från de djupa Värmlandsskogarna tipsar och talar…ja då får man helt enkelt ställa in sig i ledet och ta kölapp på rullen.

Här en sorts modern homage (?) till 80-talets glada, sobbiga och snaskiga filmdagar. Klafsigt och gorigt the old school. Avsaknad av CGI och förlitan på mer gammalt hederligt latex förhöjer helt klart upplevelsen. Story-ramen också klassisk, ett antal utsatta personer måste värja sig mot förestående hot..sort of.
Mörk natt, ute på vischan sitter polisen Daniel (Aaron Poole) och har tråkigt i sin polisbil. Ända tills hans strålkastare fångar in en man som kravlar ur skogen. Till synes skadad. Daniel gör sin medborgerliga plikt och tar snubben till närmaste sjukhus, i det här fallet traktens rätt slitna inrättning. Att det också nyss brunnit på sjukan, vilket gjort att det är underbemannat och till viss del avstängt…bådar ju inte heller gott för det som komma skall.

För något kommer ju. Eller rättare sagt, några kommer ju. Typer i vita kåpor och huvor dyker plötsligt upp från skogen intill och omringar sjukan. Varför? Vad vill de? Svaret blir givetvis inte nådigt.

Art directors och make up artists-turned-directors Jeremy Gillespie och Steven Kostanski låter fantasin flöda och bränner av en salig blandning av B-action, latex, gummi, blod, modeller och geggiga blandningar i valfri färg. Storyn lånar vibbar av sådant fint alster som Attack på polisstation 13…och lite andra Carpenter-fixar går att hitta lite här och där om man vill. Storyn börjar bra, jag blir nyfiken värre på vad kufarna i vitt vill. Konflikten mellan de fångade (?) inne på sjukan ökar. Daniel, som bla måste återse sitt ex…sjuksköterskan Allison (Kathleen Munroe)…får fullt upp med att försöka få koll på läget. Jag gillar att storyn inte sölar på hanen, efter lite lagom lång intro av allt mystiskt bränns det på med effekter och snaskiga detaljer. Inget för den som letar efter djupsinningheter såklart. Här är det visuella i centrum. Dessutom på det gamla hederliga sättet.

snubbar i vitt med skumt märke i nyllet, inget bra tecken

Det filmen charmar med sina effekter förloras dock i själva storyn ju längre filmen rullar på. Lite synd. Vi får en galen twist med inslag av Lovecraft och valfri mumbo-jumbo-skräck, och jag har liite svårt för den sortens svängar i manus. Personligen hade jag hoppats på att manuset skulle ta en annan väg efter halva speltiden.
Men, man kan ju inte få allt precis när man vill. Suck it up.

Mest underhållande i sin första hälft, sedan lite mer…too much…när upplösningen närmar sig. Betydligt svagare avslutning. Ok för stunden, men i slutänden kanske inget du skriver hem om.
Ingen kan dock klaga på upphovsmännens vilja att flirta med flydda tiders specialeffekter.