Hur många gånger i sitt liv har man ätit på McDonalds?
Antagligen mer tillfällen än vad som vill kännas vid. Låt oss inte gå den vägen kanske.
Istället kan man, jag, vi, fundera på just konceptet McDonalds. Den amerikanska hamburgerjätten, idag ett så solklart inslag i vår vardag. Eller lunchplaner. Eller vägstopp på resan. Eller inkörsporten när ens barn tar sina första steg i arbetslivet. Att Donken är en gammal inrättning med anor från ett annat USA och en annan tid, det visste vi ju säkert. Men kanske inte HUR fenomenet uppstod och sparkades igång.

Detta råder nu den stilfulle regissören John Lee Hancock bot på med denna BOATS om just The McDonalds as we know it. Well sort of i alla fall. Med manus efter en bok som sägs vara historien sann. Det första man slås av är ju att hamburgerimperiet föds i skallen på en driftig visionär vid namn Ray Kroc! Kroc?? Var är McDonald?? Lugn, de dyker upp så småningom.
Året är 1954 och den gode Kroc (Michael Keaton) flänger USA runt och försöker sälja hushållsmaskiner i blänkande stål. Affärerna går långt ifrån strålande, kanske är det ett USA som fortfarande håller på att vakna och repa sig efter krigsåren? Lite lagom skeptiska mot ”nya grejer”. Nåväl, ett tips leder honom till Kalifornien och ett litet hak där det enligt uppgift säljs ”landets godaste burgare”. Kroc beställer, smakar och chockas av dels hur gott det verkligen är och dels hur SNABBT han fick sin mat från det att han beställde. Försäljare som han är har han strax snackat in sig hos ställets ägare…tralala…Dick och Mac McDonald! En tanke föds i Rays skalle om hur man skulle kunna ta detta koncept vidare och större. Och ja..på den vägen är det ju. Lång historia kort.

här jävlar ska tjänas flis!

Men vänta, det finns förstås också en story bakom storyn. Om hur Ray med sina visioner ”växer förbi” bröderna McDonald som egentligen bara är ganska nöjda med att langa burgare på sitt lilla hak. Konflikter och interna stridigheter. Varumärket växer och Ray firar stora framgångar. Äntligen något han är bra på. Till priset av att hans äktenskap med hustrun (Laura Dern) blir lidande. Hans kontakter och samarbete med Dick och Mac (Nick Offerman och John Carroll Lynch) blir allt annat än kamratligt. Ray tänker inte låta något stå i hans väg mot den ultimata drömmen och framgången.

Regissör Hancock öser på med tidstypiska markörer i detaljer och färger. Hela filmen andas verkligen 50-tal i sin visuella stil. Keaton (med sina numera inte helt klädsamma  ”klapprande” tänder när han pratar) gör en bra jobb som den ambitiöse och snart ganska hänsynslöse Ray. Ju längre filmen rullar på, ju mer framstår han som en rejäl skitstövel, beredd att hugga sina vänner i ryggen. Sympatierna ligger helt klart hos de mer timida, men kanske rätt naiva, bröderna McDonald.

Summa summarum ett rejält snyggt alster om tillkomsten av denna gigant i amerikansk företagshistoria. Hancock verkar inte vara ute efter att försköna eller skruva på historien, och berättar den till synes som det hände. Såklart är säkert vissa detaljer justerade för att passa dramaturgin, i gammal god Hollywood-anda. Det intressantaste är kanske ändå hur man som tittare är med Ray i början på hans (då) smått galna idéer…för att sedan sakta men säkert börja känna ett mer eller mindre förakt för honom. Bra jobbat med manus, och bra jobbat Keaton (som hade hoppats på en Oscar-nominering men fick tji)

Kanske man skulle klippa en burgare hos Max nästa gång…?