A Quiet Place (2018)

Har det nånsin varit tystare på bio!?
Jag tror inte det. Som att ingen av oss i salongen vågade röra oss en centimeter, och absolut inte prassla med papper. För tänk om samma öde skulle hända oss..som sker på bioduken…? Hu! John ”skägget” Krasinski. Denne gemytlige skådis, bla från den amerikanska versionen av The Office. Nu har han dessutom ställt sig bakom kameran och bestämmer vad som ska hända, och hur. Förutom att han lirar huvudrollen. OCH tagit in real life-wife Emily Blunt som just fru i filmen också. Tillsammans med ett par kids lever de i vad som verkar vara en märklig apokalyptisk värld, som också lika gärna skulle kunna vara i morgon. Vad har hänt? Och varför? Inga svar ges. En av rullens största styrkor. Jag liksom bara kastas in i familjens vardag. Bara att haka på det som händer. För grejen är också att det handlar om tystnad. Det går icke att yttra ett endaste oväsen, eller pladdrande meningar. Då händer nämligen LÄSKIGA saker. Lösningen är alltså att röra sig tyst och prata medelst teckenspråk. Också ganska behändigt då äldsta dottern är hörselskadad (lite lagom tillrättalagt i manus jag vet…men skit i det).

Låter allt lite lökigt? Lite löjligt? Glöm det! Här snackar vi nervigt överlevnadsdrama av bästa sort! Klassas på diverse håll som horror, men det är mer drama med obehagliga inslag. När det gäller horrorn känns det som att Krasinski studerat sin Spielberg och vet att less is more. Iaf i rullens första hälft. Emily Blunt är lysande som mamman i familjen, känslor och smärta som måste förmedlas via blickar och kroppsspråk. Alla gör bra ifrån sig. Det är en så jäkla udda situation. Tar kanske 45 min (?) innan det yttras ett enda ord i filmen. Salongen runt om mig (och jag själv) sitter som på nålar. Det är hypnotiskt fascinerande. Jag har nog aldrig varit med om något liknande på bio. Den här rullen är allt som sömnpillret It comes at Night INTE är. Dessutom får jag vibbar av Signs. Och det menat i positiv mening.

En kanonrulle är vad det är här. Att beskriva mer av handlingen skulle vara att förstöra. Missa inte det här topprafflet som gör en grej av att inte väsnas. Och kommer undan så ini h-e med det!
Krasinskis andra rulle som regiman, och det känns som han har en lysande framtid i det facket.

 

I SoF-poddens #136 kan vi inte låta bli att tjusas ännu lite mer av det som bjuds här! Lyssna bara!

Snacka om Film #136 – ”mamma”

Yes, vi är tillbaka i pod-etern.
Vi comebackar efter 2 veckors paus efter att det verkliga livet plötsligt gjort sig påmint.
Den ystra 136:an är lite som en påse vårgodis med popcornsinslag. På bio blir Chicago manglat till grus innan The Rock (!) kommer till undsättning. Veckans Lista är dystopisk värre. Vi leker också Tysta Leken i vårens kanske fräsigaste filmupplevelse….som dessutom gjorde något med hela biosalongen!
Dags också för lite hederligt battle!
Den här veckan om en…ståuppare!
Hoppsan!

Och så tävlar vi igen! En mustig box kan bli din!
Nästan utan att du behöver göra någonting! Förutom att hoppas på turen förstås.

Nu tänder vi majbrasan!

Sjung in våren på film@sofpodden.se

Glad Vår!

Peace, Love & Glada Minnen!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Malibu Shark Attack (2009)

Ännu mera hajar!
Här i form av en rejäl C-rulle. Meeen…damn..mer underhållande än jag kunde tro från början. Tänk Sharknado, fast utan det komiska anslaget. Lökiga dataeffekter förvisso, som samsas med halvkackiga hajfenor i papier maché. Och så in med gamla Peta Wilson från tv-serien Nikita i en av huvudrollerna som luttrad badvakt på Malibus stränder.
Det handlar (som så ofta) om en enorm tsunami som väller in över Stilla Havs-kusten en alldeles vanlig morgon. Vilket också för med sig att revor i underjorden öppnas och fram med prehistoriska ”goblin sharks”! Fula trynen på hajkroppar, cgi:n har kanske inte jobbat sådär…eh..exremt bra. Översvämningar, blod i vatten och mayhem. Våra hjältar fångade i ett halvt översvämmat badvaktstorn, ett gäng arbetare isolerade i en strandvilla. Hur ska det gå?? Vilka ska klara sig och vilka måste offras?

Storymässigt lite småkul bitvis, skrattmässig när det gäller överspel och effekter…men inte alls så uselt som jag trott på förhand. Om man sväljer (!) den värsta skämmigheten alltså. Peta gör inte bort sig, kanske lite synd att hon förpassats till den här sortens filmiska bakgård..?

Lätt värt 10 spänn på loppisen. Och återigen…filmer med hajar är ALDRIG fel.

Cage Dive (2017)

Okej, postern är troligen det bästa med filmen. Men..filmer med hajar kan ALDRIG vara fel. Däremot kan de komma i varierande former när det gäller kvalle och utförande. Här ett nytt besök i det uttjatade found-footage-träsket. En kamera hittas på havsbotten utanför Australiens kust. Minneskortet sitter i och vips får vi ta del av ett gäng olycksaligas öden. Amerikaner som kommit till landet down under för att försöka komma med i äventyrsprogram på tv. Bästa ”ansökningsmetoden”? Att dyka bland hajar i bur och visa sig modig. Självklart skiter sig allt, båten går under med folk, hajburar och allt när en enorm monstervåg (apsnyggt gjort) hamrar på från ingenstans. Överlevande i vattnet som får hoppas på räddningsinsats. Men visst ja, det var visst hajar i området. Häpp!

Rullen har lite oförtjänt fått tilläggsnamnet Open Water 3 för att spela på just DE två andra filmerna om typ samma sak. Synd säger jag då den här rullen funkar snyggt på ”egen hand”. Lite lökigt förstås att någon hela tiden haft lugnet att filma det som sker..men det går att leva med. Effekterna är top notch (svenskt företag bakom!) och hajarna ser allt annat än cgi:ade ut! Mer överlevnadsdrama än hajskräck. Effektivt ihopknåp av en herr Gerald Rascionato, med ett koppel okända skådisar i fokus.

Perfa 80 minuter för den som vill dra upp benen i tv-soffan när det vankas bestar i vattnet.

 

Ready Player One (2018)

Klart som det berömda korvspadet att ni hittar mig på plats när Mästaren Spielberg levererar nytt alster till filmduken.
Och kanske är det också rätt gubbe att ta hand om den här storyn, sprungen ur en roman…av vissa benämnd som ”den heliga graalen för 80-talets populärkultur”. Överdosera på 80-talet? Javisst varför inte? Kanske det som unge Wade (Tye Sheridan) också pysslar med när han i en nära, överbefolkad, framtid loggar in i The OASIS, en virtuell värld där alla kan mötas i vilken form som helst och nästan göra vad som helst. Varför inte en skattjakt på ett par gömda ”påskägg”, nycklar, som OASIS´skapare men numera avlidne Halliday (Mark Rylance), pulat in i nånstans i communityt.

Full fart från filmruta ett och jag bara sitter och njuter. Inte bara för att majoriteten av det som flipprar förbi anspelar på 80-talets alla filmer, böcker och spel. Nej, också för att Spielberg verkar ha skjutit upp sin sedvanliga keps på skallen, lutat sig tillbaka och liksom bara släppt handbromsen. Kan man kalla detta för ett fröjdsamt spektakel? Ja det kan man. Wade träffar nya kompisar i OASIS, det skurkiga står ett konkurrerande spelföretags headhoncho (Ben Mendelsohn) för. Också på jakt efter de gömda nycklarna…som inte bara ger rikedom i pengar utan också fullkontroll över OASIS. Men vänta, det är inte bara godis för film- och spelnostalgin…Spielberg låter även hälften av storyn utspelas i den ”verkliga” världen. Snygga hopp mellan de två miljöerna. Och kanske är det som vanligt..att den bästa delen är när det handlar interagerandet mellan kidsen, eller tonåringarna kanske de ska kallas. Spielbergs, och Hollywoods sötsliskiga moral om att alla behöver vänner..och ska vara sig själva, spottas förstås ut i parti och minut…men vet du…när det görs så snyggt som här…har jag inga problem med det.
Apsnygg film som tar mig med på en riktig joyride i drygt två timmar. Måste nog ses mer än en gång för att hinna uppfatta alla blinkningar. Bäst? Segmentet när Spielberg hyllar (?) gamle polaren Kubrick och låter oss besöka en gammal goding till film. Alltså, när bokstavligen den HÄR filmen plötsligt utspelas i DEN filmen. Mumma!

Jag morrade och muttrade efter Spielbergs snedkörning med Stora Vänliga Jätten. Nu, med The Post och så denna under bältet…..sitter jag lugnt i båten igen och myser. Tjo!

Tillfälligt avbrott

Inget är som livet. Lika överraskande.
Vare sig det handlar om att jubla över oväntade glädjeämnen…eller att sörja över omtumlande turer i sorgens märkliga dalgångar.

Och ibland får man också en påminnelse om att det här med film är ganska lättviktigt i sammanhanget. Som när ett liv håller på att ta slut för en person som betytt så mycket i ens liv, vare sig som liten skit eller vuxen filmnörd.
Därför gott folk; ingen podcast från SoF den här veckan. Och inte några filmiska inlägg från yours truly.
Det får stå tillbaka lite just nu.

Att allt återgår till det ”normala” i sinom tid…är jag dock fullständigt övertygad om.
I väntan på detta kan du med fördel dyka in och lyssna på gamla goa avsnitt av vårt filmjidder. Varför inte från den första säsongen….när vi ibland inte lät speciellt torra bakom öronen!

Allt gott.

Snacka om Film #135 – ”fem i tolv!!”

Dags för 135:an!
Inspelat bara timmar innan deadline! Vi kände flåset i nacken.
Minimalt klippt eller mixat. Den osminkade (?) versionen.

Spielberg. London. Revbensbrott. Pocahontas. En ungrare med hicka. En talande björn. Chaplin. Rollator. Overlook Hotel. Allt det här..och lite till!
Get some!

Och så avslöjas vem som fyller år idag (5/4)!!

Peace, Love and Holy Handgrenades!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

The Bad Batch (2016)

Klart man blir nyfiken när poddkollega Fiffi plötsligt slänger upp denna på bordet och uttrycker sin förtjusning över det minst sagt udda som händer i rullen. Kannibalism, stympning, hämndmotiv och allmänt udda händelser i en sorts postapokalyptisk värld a´la Mad Max. Serverat av den kvinnliga regissören Ana Lily Amirpour (A girl walks home alone at night). På egenhändigt  författat manus dessutom. Vad kan gå fel? Tja…det mesta vill jag påstå. Alltså…vad är det här? Vad vill Amirpour säga? Vill hon säga nåt överhuvudtaget? Eller bara servera en stunds knasigheter utan rim eller reson? Detta var ju…astråkigt.

Början är lovande dock. Arlen (Suki Waterhouse) dumpas av framtida myndigheter ute i öknen (kanske Texas?). Hon passar inte in i samhället och skyfflas undan..sort of. Strax hamnar hon i klorna på ett gäng kannibaler (!) som gör processen kort med hennes ena ben och arm. Lite lagom gorigt. Sen flyr hon och hamnar i ett konstigt liten fristad där alla knarkar och flummar runt och lever som hobos. Sen möter hon kanniballedaren igen, Miami Man (Jason Momoa), och blir lite lagom ”Stockholms-syndromad”. Och sen…ja sen möter hon fristadens ledare, knarkhandlaren The Dream (Keanu Reeves) och dillar runt med honom en stund. Så lite Miami Man igen. Och sen…ja sen vetefan egentligen. Det blir liksom ingenting av det. Varken hackat eller malet. Jag känner att jag kastar bort 2 timmar på ett blaha som jag lätt hade kunnat varit utan. Varför ville Amirpour göra den här filmen? Varför tror hon att någon ska tycka att det här intressant? Varför börjar det lovande, och sjunker som en sten? En riktig nonsenhistoria. Som inte ger mig ett skvatt.

Nä, detta var ju hur kackigt som helst. Det hjälper inte ens att Jim Carrey dyker upp som skitig skrotsamlare med vild blick och tovigt hår.

Crap säger jag. Ointressant.