En av regissören Martin Scorseses minsta filmer? Liten cast, tajt miljö och ett manus som vindlar lite lagom krokigt och osäkert.
Kontorsnissen Paul (Griffin Dunne) ser fram mot att bryta kvällens hemmatristess  mot en möjlig date med en kvinna (Rosanna Arquette) han nyss träffat på ett diner. Ett telefonsamtal senare är Paul på väg i taxi från övre Manhattans lugnare miljöer till det lite mer…eh..oförutsägbara SoHo. Det blir också en starten på en nattlig resa som Paul sent ska glömma. Han kastas bokstavligen in i bisarra situationer hela tiden, möter konstiga människor med märkliga agendor. Kvinnan han skulle träffa beter sig sådär obehagligt udda, vilket gör att det kanske ändå är bäst att ta sig tillbaka till hemtrakter snabbare än kvickt. Vilket visar sig nästan helt omöjligt.

Svart humor, inslag av udda händelser, karaktärer som är både knasroliga och lite oroande på samma gång. Första gången jag såg rullen…kommer jag ihåg en sorts förvirring mixat med lätt förtjusning i biofåtöljen. Scorsese är kanske ingen kuf som man kommer ihåg för humor, men visst visar han att den funkar. Dock inte utan att han får sätta sin prägel på rullen med mörka inslag. Dunne gör det bra som lagom stiff kontorsknackare i kostym, Arquette är mystisk och lite lagom itchy olycksbådande. Hon är starten på Pauls bisarra resa genom natten.
Riktigt underhållande även vid återtitten så här många år senare. Scorsese lyckas framförallt med att skapa en märklig och mystisk stadsdel mitt i den myllrande storstaden. Lätt att omfamna Pauls stigande noja.

Lätt panik i sommarnatten.