Mission: Impossible – Fallout (2018)

Blockbustersommarn fortsätter att stila upp sig!
Här då the Cruisers nya installation i det som av vissa medier kallas ”den mest framgångsrika och maffigaste nu aktiva franschisen i Hollywood”. Jorå. Visst serru. För första gången återanvänds också en regissör, Christopher McQuarrie som ju rattade förra rullen. Varför ändra på ett vinnande lag…..-ish? Som vanligt är stuntsen i fokus. Allt bygger på att sätta Ethan Hunt (Cruisern) i prekära situationer där han måste ge allt av sin fysik för att klara biffen. Inte ens en bruten fot stoppar honom (det omtalade klippet som givetvis finns med i den färdiga versionen). Den här gången är det stulet plutonium som är på avvägar…måste hittas. Liksom de skurks som spelar dubbelspel och kör med dubbelfinter och trippeltvistar. Upp till IMF att agera.

Men jag vet inte jag. Känns som att det börjar bli svårt att väva ihop vettiga manus runt all den action som värkts fram. För visst är det väl så att här jobbar man med att uppfinna actionscenerna innan manuset hittas på? Så är känslan iaf. Det blir, lite förvånande ändå, vansinnigt mycket dialog i filmen. Ibland så pass att jag liksom zonar ut. Tappar fokus. Blir nästan lite…uttråkad? Det finns ett parti med alldeles för mycket ”sightseeing” genom Paris alla gator. ”Kill the darlings” hade varit helt okej idag. M:I-rullarna har såklart en hög lägstanivå, inte tal om annat…men här går det banne mig lite i stå ibland. Och ser inte Cruise lite…trött ut? Rebecca Ferguson som var så extremt cool i Rogue Nation…är uppenbart inknöad i storyn med stor ansträngning. Ärligt talat, hon har icke speciellt mycket att jobba med. Ving Rahmes och Simon Pegg är såklart på plats. Enter också Henry Cavill med omtalad musche. Retar gallfeber på många, men gör väl ändå vad han ska som kaxig CIA-snubbe. Varken mer eller mindre. Låter jag lite…likgiltig..kan det nog bero på att den omedelbara känslan är just det. Det finns liksom inga förmedlade stakes som jag kan ta in. McQuarrie vet hur han ska svänga ihop rullen, Cruisern vet hur han ska flörta publiken med stunts. Manus vet precis hur det ska stöpas i utförandet 1A i blockbusterfabriken. In med action, in med vitsiga oneliners. Allt känns dock lite..rutin.

MEN, man ha klart för sig att rullen är underhållande och en perfekt sommarpopcornsfling. Grejen är bara att Mission: Impossible-cirkusen hela tiden gått från klarhet till klarhet och ständigt tagit ett kliv uppåt på stegen, nu blev det ett litet steg tillbaka. Vissa hävdar dock att det här är den bästa av dem alla. Jag påstår att den inte alls slår vare sig M:I 3, Ghost Protocol eller Rogue Nation. Inte ens pallplats för dagens film alltså. Vilken också hade tjänat på att kortats med en sisådär 40 minuter.
Led jag då jättemycket där i biomörkret? Inte då. Detta är ändå gedigen sommaraction med stentuff action och våldsamheter….men jag hade nog väntat mig lite mer mellan sekvenserna.

 

I Snacka om Film #151 jiddrar vi på mer om rullen och försöker förklara varför vi inte föll handlöst för den här actionstänkaren. Lyssna gärna här!