#rysligaoktober: Hereditary (2018)

Att ta del av detta tvåtimmarsmangel är som att be om att sitta med ont i magen. Ungefär som att befinna sig på offentlig plats och inte se en toalett i sikte någonstans. Trapped against the wall. Sort of. Jag får det tvivelaktiga nöjet att hänga med en rätt dysfunktionell familj. Minst sagt. Släktens matriark har avlidit och begravning ska hållas.
För vuxna dottern Annie (Toni Collette) är det mixade känslor. Sorg blandas med lättnad (?), de två hade trots allt ett knepigt förhållande genom hela Annies uppväxt. Inte blir det bättre av att modern hela tiden ändock tycks vara närvarande i Annies liv i den stora och ödsliga villan. På alla sätt. Yaak. Och vad är det för konstiga böcker och texter hon plötsligt hittar i en kartong? Lägg till detta en familj som tycks ha svårt att prata med varandra. Barn som uppför sig udda. En äkta man, Steve (Gabriel Byrne), som inte riktigt vet hur han ska tackla de frostiga problemen som frodas innanför väggarna. Mycket effektiv rulle detta. Den liksom smyger sig på, och lämnar hela tiden små spår av obehag efter sig. Som att det finns något där i varje hörn. Nåt som man inte riktigt kan fästa blicken på. Händelser eskalerar. Ny tragedi drabbar familjen. Annie drivs ännu längre in ett tillstånd som inte känns hälsosamt. Det stora huset, ensamt och lite isolerat med Utah´s bergskedjor som backdrop, skulle i vilken annan film som helst vara ett naturskönt ställe. Här ligger det bara och tycks förebåda om rysligheter som är på väg att rulla in. Vilket de såklart gör allteftersom speltiden fortgår.

En del har retat sig på det sävliga tempot. Kanske i tron att de ska översköljas av värsta popcornsrysligheterna från ruta ett. Själv tycker jag det känns näst intill genialiskt att börja i lågt tempo, bygga ett svart familjedrama, som sakta men säkert övergår i något rejält olustig och skrämmande. Miljön känns både murrig och naken på samma gång. Collette bär filmen på sin axlar. Hon står för hela känsloregistret på en och samma gång. Byrne har en återhållsam men viktig roll. I honom ser man kanske hjälplösheten. Och barnen. Ett kapitel för sig. Dock minst lika creepy. En knasbra långfilsmdebut av regissören Ari Aster. Som även knåpat på manuset själv. Snacka om att träffa bullseye direkt! Toni Collette var enligt egen utsago rejält trött på att spela i rysliga rullar, men efter att ha läst det här manuset kunde hon inte tacka nej. Lätt att fatta varför. Filmens ”final act” gör banne mig skäl för epitet ryslighetsrulle. Med rätta! Riktigt bra skit det här!

 

Finns att köpa på import. Tillgänglig för digitalt köp 26/11 2018

 

 

#rysligaoktober: The Strangers: Prey at Night (2018)

Kommer ni ihåg de där dårarna som terrade Liv Tyler i The Strangers 2008?? Såklart att DE är tillbaka nu under mörka, höstliga, oktober. Bara för att göra tillvaron rackig för några andra stackars satar. I det här fallet en familj på fyra. En resa ska företas. Till nån obskyr släkting som uppenbarligen bor i en sorts kombinerad trailerpark/camping. Det är förstås off-season och höst. Ödsligt område med lika ödsliga mobila hem. Och varför är det ingen släkting som tar emot mamma Cindy (Christina Hendricks) med familj…?

Strax är det full fart på slashet och otrevligheterna. Räkna inte med något nyskapande. Förstås. Men ändå så pass underhållande att det ofta blir lite småspännande. Sånt tycker jag är gött. Inte ofta man kan skriva det om traditionella slashers, stöpta i den beprövade formen. Knäppskallarna i sina masker gör ju sitt till också. Bakom dagens rulle, Johannes Roberts (47 meters down), medans manuset är hoptotat av regissören till förra Strangers, Bryan Bertino. Smyg och skrik och lite lagom mängder med falurött. Jamen det är väl vad man vill ha ändå kanske av rullar som den här. Ganska bra utnyttjande av den ödsliga trailerparkmiljön också. Plus i kanten också för dottern Kinsey (Bailee Madison) som visar upp alla färdigheter en final girl ska ha. Frågan är om det räcker i det här fallet…? Löst baserad på liknande händelser på 80-talet…men ta det med en jäkligt liten nypa salt. Alltså, obefintlig typ.
Bättre rulle än jag kunde tro.

 

Finns bla på Viaplay, SF Anytime och Itunes

#rysligaoktober: Fender Bender (2016)

Oktober tuggar på och Halloweenkvällen brakar snart in över oss. Varför inte fira veckan med litet minitema på rysligheter?! Bra idé, det gör vi.

Unga Hilary har precis fått körkortet och är ute och brassar med mammas bil. Ajaj, så blir det en liten krock i en korsning. En lirare som kör på henne bakifrån. Försäkringsuppgifter och adresser utbyts. Som ”straff” för Hilarys oaktsamhet får hon dessutom inte följa med familjen på helgtrippen som ska företas. Grounded med andra ord. Ensam hemma. OCH..illa då att liraren som körde på Hilary är värsta superseriemördaren som har stalkat henne som sitt nästa offer…!

Mallat värre när katt- och råttaleken börjar. Homeinvasion med alla förväntade inslag. Slasherdåren ser lagom skrämmande ut i läderhuva och Hilary går från rådjursögon till brutta med basebollträ. Inget nytt under solen här. Vi får till och med det obligatoriska åskovädret som plötsligt väller in över grannskapet. Ändock; försedd med ett mörker jag inte riktigt såg komma. Vilken gör rullen till tidvis intressant. Det här är regissören Mark Pavias första rulle sedan 1997, The Night Flier, och för alla som kommer ihåg den…finns vissa likheter. Ni som minns den fattar.
Ingen film du skriver hem om, men inte helt oäven i kategorin.

Finns på C More.

Halloween (2018)

Det finns underbara ögonblick i 40-årsjubilaren när jag i tanken kastas tillbaka till den där sena sommarkvällen i Västerås, när originalfilmen rullade över bioduken och ett gäng vettskrämda 13-åringar med stora ögon glodde på dåren Michael Meyers i sin mask. Vem trodde att man skulle få liknande vibbar 40 år senare på bio?!? Men här är den, regissören David Gordon Greens (Pineapple Express!) alldeles egna version av mayhemet i Haddonfield, Illinois. 40 år senare dårå. Regimannen och hans manuskollega Danny McBride (ja, han!) rör om i slashervärlden, väljer att göra den här rullen till en direkt uppföljare till Carpenters original. Man bortser från varenda uppföljare som gjorts…de har aldrig existerat. Underbart. Så usla som de var ändå. Okej, del 2 och del 3 hade jag visst nöje av….kanske.

Anyhow. Livet är hårt för Laurie Strode (givetvis är Jamie Lee Curtis tillbaka!), hon har gjort en Sarah Connor…hamstrat vapen och bosatt sig i hus med allehanda försvarsmekanismer. Hon är övertygad om att Michael M en vacker dag kommer att rymma från det mentalsjukhus han suttit på sedan händelserna i första filmen…och återigen leta upp henne för en final confrontation. Och se! Vad som händer på just Halloweenkvällen exakt 40 höstar senare! Smutt! Strax är väl galningen på driven igen, rör sig smidigt genom villaförortens gator, glor på kids i kostymer, tar sig lite händigt in i olika hus där han av bara farten passar på att avpollettera diverse stackars satar. Men målet är förstås Laurie. Hur ska det gå?!

Nya rullen är som ett kärleksbrev till oss som kanske såg originalrullen när den var ny. Eller alla andra som under årens lopp upplevt stämningen i det klassiska mästerverket från -78. Filmen sätter snabbt samma feeling, samma magkänsla. Den uppför sig precis som en gammal slasher från slutet 70-talet/början 80-talet ska göra. År 2018! Härligt! Miljöerna, murrigheten. Musiken! Personerna som rör sig runt denna olycksaliga spelplats. För Laurie Strode innebär alla år av fruktan och den bävande framtiden att hon har ett risigt förhållande till sin dotter Karen (Judy Greer) och barnbarn Allyson (Andi Matichak). Men! Hahhaha..gissa om de alla behöver Lauries hjälp när det skiter sig i det blå skåpet! Vilket det såklart gör! Bland det bästa med rullen; den tar klassiska och ikoniska scener från originalet och reverserar dem! Snyggt och nostalgiskt härligt! Överlag körs det med lite fin copy/paste på vissa grejer från Carpenters rulle, men när det görs med kärlek och finess går det inte börja gnälla på det.
Kanske är det istället när rullen lämnar kärleksbrevet och ska försöka sig på att stå på egna ben i sista tredjedelen det vinglar till lite. Finalen känns…stressad. Kanske hade jag önskat mig ett annat slut? Kanske är jag löjligt naiv som trodde det? Dock, ska förtydligas, ibland lämnar den här rullen den gamla bakom sig i utförandet och övergår till en mörkare variant. Goret här är både grymmare och blodigare. Bodycountsen betydligt fler. Meyers 2.0 år 2018 är ingen tjomme du skojar bort. Kanske är det också den insikten som ändå gör att rullen fungerar som sin egen.

Värt att också nämna; ”original”-Michael Meyers, Nick Castle, får komma tillbaka och ta på sig masken i en del scener, pålitlige Will Patton dyker upp som klassiskt småstadspolis, John Carpenter har varit med och producerat rullen OCH (härligt nog!) skrivit nygammal musik tillsammans med sin son Cody. Mumma.
Fylld av nostalgisk kärlek när jag lämnade biografen. Men också med en liiiten irrititation att man inte vågade gå en annan väg i finalen. Trots detta måste ju det ju såklart bli kärleksbetyg. En oerhört blytung och stabil trea…på gränsen till att jackas upp ett snäpp! Kanske vid en omtitt?

[EDIT November 2018: jamen, efter att i flera dar ändå knallat runt och tänkt på rullen…inser jag att den nog måste jackas upp i höstmörkret…innan omtitt! En ganska perfekt rulle fram till finalen..då sjunker det lite…men helheten måste nog ändå bli ”mycket bra”. Så får det bli.]

 

GIVETVIS dryftar vi dagens rulle i #162 av SoF-podden!
Går att lyssna här!

Snacka om Film #162 – ”vardagsgore”

 

Mörker, mystik och månsken!
#162 smyger igång Halloweenfinliret! Stalkers, slashers, dårar och danskar. Sanning eller kånka. Mördarsniglar, världens bästa Halloweenkostym…och en verbal boxningsmatch om en italiensk tjomme som färgbombar!

Givetvis firar vi också gamängen Michael Meyers 40-årsjubileum som ikonisk mördarmaskin.Passande såklart att han kör ett rampage igen i knivskarp uppföljare av slasherfavoriten från förr. Jamie Lee väntar!

Och hör Fiffis rant över unisextoaletter på bio!
Otäcka detaljer utlovas!

Mumma!
Get some!

Ps!
Glöm inte att glida in på FB och leta upp poddens ”Eftersnack”! Vår man i Sörmland, Hasse, är kungen och The Man där. Han släpper in dig i värmen så du kan fortsätta stöta och blöta vårt filmsnack där! Och vi själva är förstås med och snickesnackar!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

22 July (2018)

Vad gjorde Du 22 juli 2011?
Själv var jag mitt uppe i min semester, och av någon märklig anledning hade jag tv-burken på så dags på dygnet. Plötsligt kom de där extra sändningarna om att något hade hänt i Oslo. Och sen vidare med rapporterna om skottlossning på en ö. Och sen rullade det ju bara på. Till dags dato en samtidshistoria av tragiska mått. Och alla lärde sig hata dåren Breivik. Inte helt oväntat börjar nu filmerna om händelsen rulla in. Skriver filmerna, för såklart finns det lite olika varianter. Dagens alster är producerat i drömfabriken via streamingjätten Netflix och har regissören/manusmannen Paul Greengrass i förarsätet. Greengrass behöver ingen närmare presentation. En stabil snubbe som ligger bakom bla Captain Phillips, United 93 och ett par Bourne-rullar. Här utgår han från en bok av den icke helt okända Åsne Seierstad.

Rullen bygger sitt driv på tre delar; attackerna, Breiviks tillvaro med sin försvarsadvokat (Norges näst mest hatade man under den kommande rättegången?) och en familj vars barn drabbas av galenskaperna på ön. Greengrass har förstås koll på sin berättarteknik, jag har alltid gillat hans lite kliniska sätt att berätta. Attacken på ön beskrivs snabbt och nästan sakligt. Greengrass väjer inte för våldet, men det känns aldrig utstuderat. Mer som att det faktiskt hör hemma där för att kunna beskriva det besinningslösa i hela historien. Stort kudos också till Anders Danielsen Lie som har otacksamma uppgiften att gestalta knasbollen Breivik. Vilket han gör jäkligt bra. Knäppskallen framstår mer något annat här som en toppstolle av yttersta rang, verklighetsfrämmande och sin egen bubbla. Hos familjen Hansen försöker å andra sidan de två sönerna gå vidare efter att ha överlevt skotten. För Viljar (Jonas Strand Gravli) blir det kämpigt värre med omfattande skador och ärr. Inte minst mentalt. Också bra beskrivet av Greengrass…..även om jag faktiskt zonar ut ibland när det blir lite för mycket av familjens kämpande. Ibland blir det känslan av ingenmansland. Att filmen står och stampar. Tröttnar jag lite? Svär jag rentav i kyrkan nu? Må så vara. Men rullen är 2 timmar och 20 minuter, vilket känns på tok för långt. Greengrass kunde gott ha kapat lite. Eller är han så mån om att vi ska ta in alla delar av händelsen, och hur efterspelet påverkar olika? Försvarsadvokaten Lippestad får kämpa på med otacksamt ärende. Kanske är han den som får minst utrymme i filmen. Skulle vi ha haft mer om hans umbäranden under den här processen med rättegång och alla möten? På bekostnad av scenerna hos familjen Hansen då kanske.

Är rullen ointressant? Icke på långa vägar. Även vi som kanske känner till rätt mycket om allt som hände, har lätt att ta in och känna i vissa bitar av det som sker. Den stora känslan är dock att just den här filmen är gjord för en publik som kanske INTE hängde med i juli 2011. Något som märks på valet att låta alla inblandade prata engelska. Vi har alltså norska skådisar som knagglar fram repliker på engelska. Dessutom högst medelmåttigt. Detta går liksom inte att koppla bort, ligger som ett störningsmoment hela tiden, och drar ned intrycket. Ibland ofrivillig komedi nästan. Känns ändå lite slött av producenterna att inte kunna ställa krav på målgruppen som ska se den. Läs textremsor för tusan! Så jobbigt är det inte.

Är det en nödvändig film? Som vanligt alltid en känslig fråga när det handlar om verkliga, tragiska, händelser som ska återges på film. Greengrass profiterar dock aldrig på händelserna. Det känns som att han har ett intresse av att återge allt som det faktiskt hände. Detta är absolut ingen dålig film. Dock tror jag att den hade tjänat på att kortats lite. Och språkvalet!
Stabilt ändå från Hollywood om en sorglig händelse.

 

I SoF-podden #161 tar vi oss en rejäl diskussion om den här rullen. Och tycker kanske lite olika. Lyssna gärna här.

 

 

 

 

Finns på Netflix.

Snacka om Film #161 – ”krämiga mördare”

 

Hello darkness my old friend!
I veckans höstliga 161:a tar vi återigen trappen ned till det där mörkret där vi sitter och fulbabblar. Den här veckan tar vi sikte på norsk verklighetstragedi och brittiskt hittepå-otrevlighet. Båda sprängfyllda med mörker och elände. Och lite grisg gore.

Bradley Cooper är tillbaka med ny aktuell biorulle där iaf Fiffi tror att både Bradan och hans motspelerska Lady Gaga (!) kommer att stå där och flina med varsin oscarsgubbe på galan. Hoppsan!

I ett försök att släppa in ljuset kastar vi in namnet ETHAN i Veckans Lista! Vilka filmer ska du se med tjommen om du ska fatta grejen med Ethan Hawke!??! Vi har svaren. But of course.

Och när det inte kunde bli värre…så trampar moi i klaveret igen.
Som att någon är förvånad.
Och hur i herrans namn passar Pernilla Wahlgren in i allt detta???

Ta lite höstmörker ihop med oss.
Du vet att du vill.
Get some!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

The Endless (2017)

Klurig och kufisk lågbudget-sci-fi/thriller som överraskar!
Filmsnubbarna Aaron Moorhead och Justin Benson har knåpat ihop en story som är förvånansvärt engagerande och gåtfull nästan rakt igenom. Trots till synes minimala resurser. Och de spelar själva huvudrollerna också!
Bröderna Aaron och Justin (heh!) var bara småttingar när de ”fritogs” från en mysko UFO-sekt mitt ute i kaliforniska (?) öknen. Som vuxna har ene brorsan uppenbara problem att anpassa sig till det ”normala” livet. En gammal VHS-kassett han kommer över, som visar upp den gamla kulten, får honom att känna en konstig dragning att återvända till platsen igen. Den förstående storebrodern ger med sig och de tar en liten roadtrip. Det visar snart att kulten finns kvar och är till synes välmående och med gott humör. Som att de väntat på att brorsorna skulle dyka upp igen! Och dessutom ser de fortfarande väldigt unga ut! Straaange!

Yes sire Bob! Detta är bra kufisk mumma där man ibland inte fattar ett jota…men fortsätter titta eftersom nyfikenheten är på tok för stor! Vad ska hända? Varför händer det som…händer? Klassiskt upplägg i mysterier…fler frågor än svar dyker upp. Och när svaren börjar smyga sig på känns de jäkligt akwarda…men ändå så man på nåt sätt köper det. Moorhead och Benson brinner verkligen för sitt projekt, och funkar också bra som protagonisterna i rullen. Mycket berättat med små medel. Förvänta dig inga bombastiska tilltag. De effekter som finns är funkis och fyller sin funktion väl. En film för alla som gillar att utsätta sig för oklarheter och gåtfulla vinklingar, där logiskt berättande och röda trådar kanske inte är superduperviktigt.
Nöjsamt!

 

Finns på Cmore

Venom (2018)

Kunde lika gärna ha hetat ”Roliga timmen med Tom Hardy”!
Snubben imponerar ju med sina komiska talanger! Också! Är Hardy egentligen ganska underskattad skådis? Kanske. Klart är iaf att han behärskar att spela det mesta. Och komma undan med det.
Idag är han Eddie Brock, grävande journalist i San Francisco. Och är inte stenrike Drake (Riz Ahmed) en lagom diffus person att sätta tänderna i? En lirare som dessutom pysslar med att frakta hem konstiga prover från rymden. Levande prover. Illa dock att flickvännen Anne (en underutnyttjad Michelle Williams) jobbar åt Drake, och att hon har info i sin dator som Eddie inte kan låta bli att tjuvläsa. Vips har Eddie gått över gränsen, får sparken. Liksom Anne får från sitt jobb när Drake upptäcker omständigheterna. Anne kastar ut Eddie, och så var det med det. Kanske inte ändå. Eddie kan inte låta bli att smyga på skumme Drake, och ett inbrott senare har han fått en mystisk livsform i sig. Enter symbioten Venom!

Hahaha, detta var ju kul! Gnällisar ute på iternetzet grymtar om att det minsann inte finns någon Spidey här som kan styra upp. Äh! Vem tusan behöver Spindelmannen när Venom är så pass bra på att stjäla showen själv!? Oerhört snyggt manipulerat av regimannen Ruben Fleischer (Zombieland) i samspelet mellan Hardy och den cgi:ade Venom. Bäst är scenerna när Hardy pratar med sig själv, eller alltså när Eddie för konversation med sin nya inneboende. Han ser ut som han är ständigt full! Som en rackig uteliggare. Great! Venom är en skönt punkig antihjälte! Vill mest bråka och ställa till besvär. Eddie får tygla honom…och ”tillsammans” blir de den mest udda ”hjälteduon” en popcornsrulle skådat på länge.
Detta är såklart ytligt trams, men när det görs med friska viljor och en glimt i ögat har jag sannerligen inga problem med underhållningsvärdet! Riz Ahmed är lagom tröttsam schablonskurk, Williams borde såklart har fått lite mer att bita i. Finalen är på tok för över-cgi:ad..men så är det ju alltid. På det hela taget dock en pigg rulle som inte gör så stor fuzz. Bara kör på liksom.

Kul som tusan detta! Mer Venom i den lite moralstiffa superhjältevärlden!

Snacka om Film #160 – ”bultarnas film!”

#160!
Och Brittsommaren rasar in över oss. Trots dessa varma vindar är det förkylningstider i redaktionen! Men med lite smärtstillande och skohorn går det mesta. Podden måste ut!

Jag drabbas av bisarr nyfikenhet och  går bakom ryggen på Fiffi, som nästan tappar det helt. Tur att Veckans Lista med animerade filmer kan mildra stämningen. Å så tar jag också fram popcornen och den drypande förväntningen när Fiffi redogör för stämningen i magen efter att ha sett en av de mest emotsedda (?) biofilmerna i höst.
Vidare påstår Fiffi att Wes Andersons filmer är som tavlor. Dock inte positivt menat. Wtf?!? Moi kollar därför in Anderson nya rulle….om dockhundar! Får Anderson upprättelse??

Vi har också kollat in anti-superhjälten Venom på bio. Flipp eller Flopp?? Och…kan Tom Hardy fortsätta lägga upp hundbilder på Insta….och komma undan med det???!

Jaja, det händer lite av varje i podden. Varje vecka.
Precis som vanligt.

Get some!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Hold the Dark (2018)

Alltså Jeremy Saulniers rullar. Jag gillar dom. Jäkligt hårt.
Vem, sade du nu? Jeremy Who? Jo, snubben bakom tex Blue Ruin och Green Room. Mörka upplevelser bortom det lite vanliga. Kanske i mindre omfång, men likväl fyllda med drama, mörker, våld och framförallt spänning i parti och minut. En gång i tiden påstod faktiskt regissören själv att han höll på att jobba efter en ”färgtrilogi” med titlar, sen påstod han plötsligt att han minsann aldrig sagt det och det troligen var media som hittat på. Fake news? Eller bara en regiman som ville skapa lite buzz…? Anyhow, vad säger man då om dagens alster? Vilken färg skulle passa här? Svaret är ju såklart givet: MÖRKRET! Fast det kanske inte är en färg. Det är också den första film han inte skrivit själv, istället är manus författat av Macon Blair (ja han!) , efter en romanförlaga. Det hindrar ju förstås inte Saulnier att ösa på med sitt mörker.

Nånstans i spenaten i ödsliga Alaska försvinner ett barn. Vargar är skyldiga sägs det. Den unga mamman Medora (Riley Keough) vandrar runt som en zombie i sin smällkalla lilla stuga innan hon plötsligt författar ett brev. Ett som når den livströtte och deppade Russell (Jeffrey Wright). Vad är han? Kanske en gammal jägare, kanske en gammal förståsigpåare-på-vargar, kanske en avdankad författare om naturens mystik. Plötsligt har Russell tagit sig till Medora i vildmarken och lovar att spåra upp den vargflock som kanske/kanske inte ligger bakom dådet. Bara sådär. Utan att ifrågasätta.
Om det LÅTER konstigt? Inget mot vad det är att TITTA på filmens första 20 minuter. Man liksom bara undrar vad i h-e detta kommer att handla om. Saulnier tar såklart god tid på sig också med sin film. Storyn får krypa fram där över Alaskas svinkalla vildmark. Kanske finns en tröskel för den som tittar. Kan upplevas hög, men tipset är att härda ut. Sen får du payback. Russell börjar nämligen ifrågasätta vad det är han jagar. Och vad som egentligen döljer sig under ytan på det ogästvänliga stället.

Det vore synd att avslöja mer om handlingen. Klart är dock att Russell sätter igång (sort of) en kedja av händelser där det bara vankas obehag, svart drama och galna våldsamheter. Bonus: den som törstar efter en rejäl shootout såhär på hösten…får sitt lystmäte. Ett par galna minuter. Storyn är slowcooking, den är konstig, den okontrollerbar. Det går banne mig icke att förutse nästan en enda minut av filmen. Jag lyfter på hatten. Det är ju så man vill ha sina filmer ibland. Vi får också Alexander Skarsgård i en helt PERFEKT roll! Damn alltså! Minspelet och ögonen. Den grabben vill man kanske inte ha med sig i den karga Alaska-naturen. Stabile James Badge Dale får vara traktens polischef, vilken får brottas med händelser som minst sagt går bortom hans vanliga vardag.
Dystert, kallt, oförutsägbart. Jag gillar Saulniers stil. Hans grepp att suga in mig i historien, trots att jag aldrig blir riktigt klok på den.

Ett bra bevis på att jätten Netflix faktiskt då och då lyckas med sina producent-miljoner.
Värt? Jajamensan!
Kanske inte din vanliga fredagsrulle, men ge den lite nattmörker runtomkring så….

 

finns på Netflix

Snacka om Film #159 – ”kolsvart som ett helvete!”

Låt dig inte luras av våra äppelkäcka röster i oktobers första avsnitt, 159:an!
Om man nån gång i framtiden kommer att etikettera avsnittet..blir det: MÖRKRET! Jävelskap och elände. Kaos och förtvivlan. Skumraskheter och onda cirklar.
Det är 159:an det!

Okej, lite ljusglimtar finns också. Spjuvern Hasse, från förra veckan, har valt Veckans Lista, och i Fånspåneriet kärleksbombar vi, typ, en gammal lirare som kanske förtjänade mer uppmärksamhet än han fick.
Dessutom får du ett rykande färskt exempel på att streamingjätten Netflix inte bara ska pruttas på! Behöver vi ens påpeka att det handlar om Mörker där också…
Oh the joy.

Oktoberfesten är här!
Hurra!

Top of the world!
Get some!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Instructions Not Included (2013)

Jävlars i havet vad kul det är när man ramlar in filmer av mer eller mindre en slump!
Hade inte SoF-poddens gäst Hasse i Sörmland föreslagit den här lilla rackarn…hade nog risken varit stor att den aldrig blivit sedd. Hasse tänkte att den skulle passa bra som föräldra-film. Och så rätt han fick! Men förresten, den passar alla! Även de som inte är föräldrar! Har du inte ett hjärta av sten kommer du att falla för den här rullen! Jag lovar!

Charmören Valentin (Eugenio Derbez) lever glada livet i Acapulco. Ny dam i sängen varje natt, sola på dagarna, dricka drinkar på kvällarna, och förföra kvinnsen på nätterna. Den godeValentin kan icke alls klaga på livet. Trots att han har kanske världens fulaste frippa! Jag tänker spontant på gamle Mickey Dee. Och det inte positivt menat. Förlåt Mickey.
Saker ställs (såklart!) på ända när Valentin plötsligt får ett barn på halsen. En av hans turistande amerikanska erövringar mer eller mindre lämpar över ett flickebarn på honom och dunstar. Vad göra?? Valentin bestämmer sig för att barnet ska återbördas till USA, Los Angeles. Kosta vad det kosta vill. Resan dit blir både tokig och besvärlig….och då har filmen knappt börjat! Vad som sen följer under de kommande två timmarna är ren och skär filmmagi! Derbez har själv både författat och regisserat rullen, och han tar upp alla de där frågorna som trycker på rätt knappar; hur agerar man som förälder? Är det skillnad på att vara mamma eller pappa? Vem har mest rätt till ett barn? (Urrgh..den gamla dräparn till fråga), och vem är kapabel att avgöra vad som är bäst för barnets framtid? Allt detta och lite till avhandlas i den här fantastiska rullen! Derbez är dessutom en smarting, han tar till sköna grepp som tokig humor, svart humor, rörande humor, till och med slapstick på sina ställen. Till detta blandas ett par doser av drama, filosofi och ren och tragedi i! Ja herrejävlar, fulgråten hemma i soffan vet plötsligt inga gränser! Härligt! det är ju så en rulle ska vara. Bland annat. Att avslöja för mycket av handlingen här vore att förstöra upplevelsen. Låt oss säga att det på vissa ställen känns som Kramer vs Kramer på speed. Poff!

Lysande skådespelat förstås av Derbez själv, hans lilla motspelerska i Loreto Peralta som dottern Maggie (eller är det Kristen Bells barn!??!), exet Julie (Jessica Lindsey) som plötsligt återvänder in i Maggies tillvaro och vill återuppta kontakten. Javisst, du känner ju igen alla de där gamla klyschiga ämnena som återigen dras upp på bordet. Men, tusan alltså, när det görs i den här galet fantastiska mixen av humor, sorg, feelgood och relationsdrama…då går det hem alla dar i veckan!
Lätt en av de bästa filmerna jag sett 2018! Och då har den också ett par år under bältet! Topplistan för 2013 måste skrivas om! Basta!
Se. Bara se! Dissar du den här ser du inte film på samma sätt som jag gör.
Magi-betyget!

 

Vill du höra mer om när jag , Fiffi och vår man Hasse i Sörmland går lös med kärleken till den här rullen?? Lyssna här vetja!