Snacka om Film #167 – ”bängstryk!”

 

Novembers sista podd ut är den MURRIGA och MYSPYSIGA 167:an!
Som ivriga tvättbjörnar samlas vi runt grytan som kanske innehåller veckans viktigaste: den gamle sludderboxaren och hans adept är tillbaka IGEN!
Plus den eländige ryssen från förr!
Klarar Fiffi av att stå upprätt inför diskussionen?!
Hur ska betyget landa?!

Gör vi inget mer?
Jorå såklart. Veckans Lista, The Fån-Spåners och Fiffi har dessutom sett årets bästa film (tja, förutom det eventuellt ovanstående då.)…påstår hon iaf.
Jag undrar var Christina Ricci tog vägen, kanske var det bäst att inte veta….?

Och så TÄVLAR vi igen!
Mission:Impossible – Fallout och Tag i ett enda blu-ray-paket från Fox!
Till tre vinnare! Damn that´s good!
Vad behöver DU göra?? In och  lyssna!

BONUS: Fiffi har ett HÄPNADSVÄCKANDE avslöjande om svunna tider!
Och jag GÄSPAR mitt i avsnittet! Wtf??!
Countdown to Christmas!
Get some!

Ps!
Glöm inte att glida in på FB och leta upp poddens ”Eftersnack”! Vår man i Sörmland, Hasse, är kungen och The Man där. Han släpper in dig i värmen så du kan fortsätta stöta och blöta vårt filmsnack där! Och vi själva är förstås med och snickesnackar!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Boar (2017)

Djurrysligheter från Australien är väl aldrig fel. Eller?
Nä, det är ju inte det. Det är sen gammalt. Aussiefolket har en trevlig förmåga att sätta staksen på sin spets när det kommer till invånare från djurriket som ställer till elände och fasa. Vi har haft krokodiler, dingos, galna vildhundar, hajar och fan vet allt. Och det har funkat nästan varje gång. Här kommer nu galenskaper om ett vildsvin, ett wildboar, ”stort som en folkvagnsbuss”….för att citera en bloggkollega. Och det stämmer banne mig. En vildsint best som rusar runt på bystan i den australiensiska outbacken och tar livet varje person som råkar visa sig. Bäst är rullen i början när den kör på enligt ”Lex Jaws”; ju mindre man ser av ”monstret” desto bättre. Till och med lite olustigt. Sen blir det såklart mer raka puckar, lite lagom mix av animatronics och lökig lågbudget-cgi. Men tusan, det är funkis. Lägg till detta en hoper skådisar som gör vad de ska, nästan alla såklart utrustade med den obligatoriska dialekten..där alla springer runt och säger ”mate” hela tiden. Man bara väntar på att Crocodile Dundee ska dyka upp i en buske med sin kniv.

Asch, det är en trevlig bagatell detta. Gör jobbet och underhåller precis som den ska. Manus och regi från en Chris Sun är uppbyggt enligt modellen att skapa dialogförsedda passager med skådisar…..som ska leda till scener där den galna besten ska slå till och skapa blod och elände.
Detta är således inget för den som letar djup och logik och underliggande meningar. För oss som tar en fredagsöl och accepterar lite välgjord B-action utan större ambitioner är det däremot en trevlig stund. Oförargligt, ganska lättviktigt…men det är nåt med de här rullarna från down under som stannar kvar i sinnet. På ett bra sätt.

Snacka om Film #166 – ”kexskrapan!”

Dessa kvällssittningar i poddlyorna!
När tiden bara försvinner och vi babblar på som om det inte finns någon morgondag. Det blir mastigt, matigt och murrigt på samma gång!
Och julgranar! Varför pratar vi om julgranar i november??!
Varför skjuter Fiffi ned allt jag kastar upp i luften på serie och filmfronten??!
Varför umgicks Fiffi med rökande okända män på ett tak??!
Varför blev yours truly lätt panikslagen på bio av ett antal påsar??!
Varför bör man inte åka ut i australiska outbacken??!
Varför blir vi (Fiffi bara nästan) religiösa av vissa sekvenser i bröderna Coens nya??!

Och VILKA vinner beach-19-grejer i vår maffiga Mamma Mia-tävling??!
Och varför är Geniet Jerry ett….geni??!

Så många frågor.
Tur att podden finns ändå.

Ps!
Glöm inte att glida in på FB och leta upp poddens ”Eftersnack”! Vår man i Sörmland, Hasse, är kungen och The Man där. Han släpper in dig i värmen så du kan fortsätta stöta och blöta vårt filmsnack där! Och vi själva är förstås med och snickesnackar!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Proud Mary (2018)

En rätt cool rulle ändå detta. Eller, Taraji P. Henson är förbaskat cool. Men framför allt det också en rulle som flög ganska mycket under radarn när den dök upp nån gång i somras. Storyn är egentligen blaskigt larvig; Mary (Henson) jobbar som hitman (hitwoman?) till Bostongangstern Benny (Danny Glover). Backstoryn ger oss att Benny en gång i tiden tog hand om Mary och uppfostrade henne som sitt eget barn. Typ. Och gjorde henne till mördare. Normalt. Not!
Anyhow, nu börjar Mary fundera på sitt livsval och om det inte är dags att lämna branschen och leva ”som en vanlig kvinna”. Speciellt också eftersom hon burit runt på ett tungt bagage som nu ger sig till känna på allvar…för många år sen beställningsknäppte hon en skum lirare, och insåg försent att snubben hade en liten son i lägenheten också. Nu återser hon av en slump grabben som blivit tvättäkta streetkid med lagom attityd. Några sorts moderskänslor vaknar och det kanske får henne att börja ifrågasätta sitt liv. MEN..det vet ju alla…man lämnar inte Boston-gangsterfamiljer bara sådär. Det är ju sen gammalt.

Såja, vad har vi mer på rullen? Jo, regisserad av ”vår egen” Babak Najafi minsann. Och jag vill hävda att han inte gör bort sig alls. Tack vare Henson i huvudrollen har han också en rutinerad skådis att luta sig mot. Dramat i rullen känns möjligen lite klyschigt då och då, men å andra sidan är rullen rätt snygg, så då kan man svälja det utan större problem. Henson är som sagt cool och Danny Glover är lika svinig här som han är mysig i gamla Dödligt Vapen! Han passar i alla sorts roller. Bra fart på skjutandet också vid väl valda tillfällen, och den ena av dagens betygsstjärnor gå rutan tvekan till shootouten i finalen. Läckert värre och Najafi öser på med allt han lärt sig om Hollywoods underhållningsvåld. Naturligtvis behöver jag ju inte ens skriva vilket musikaliskt stycke som ackompanjerar hela våldsorgien…..! Taraji P. Henson är den kvinnliga motsvarigheten till Denzel i Equalizer! Och jag kan icke gnälla på det alls.
Go for Tuffa Mary!

Adrift (2018)

Survival at sea. Det är nåt speciellt ändå med det. Eller typ överlevnadsrullar, vilken form de än kommer i. Kanske är det för att man då kan bli så glad över att få en påminnelse om att man har det rätt gött där ändå. I soffan.
Hört talas om Tami Oldham? I verkliga livet? Inte jag heller,men det råder dagens rulle strax bot på. I början på 80-talet var Tami en glad backpacker som gick iland på Tahiti. Mötte snart charmige Richard och ljuv musik uppstod. Båda var seglingstokar och strax hade de antagit ett lönsamt erbjudande om att segla hem en lyxbåt till Kalifornien. En resa på cirkus en månad sådär. Fylld av kärlek, vatten och sol. Thojeru! Istället en förödande storm som nästan slår båten i spillror och lämnar den drivandes i Stilla Havet. 41 dagar senare räddas Tami när hon lyckats driva mot Hawaii. Men vad hände under den dryga månaden i nöd? Detta är en BOATS (heh!) alltså! Visst serru. Såna gillas ju här bloggen också allt som oftast.

Bakom kameran sitter Baltasar Kormákur, islänningen som kan det här med att skildra katastrofer på film (Everest). Stabil koll på storyn även här. Apsnygga effekter när stormar och annat elände ska visas upp. Stabila Shailene Woodley är Tami och bär mer eller mindre rullen på sina axlar. Trovärdigt. Liksom eländet för Richard (Sam Claflin). Jisses vad glad jag känner mig att jag sitter hemma i tv-soffan med torrt och varmt runtom mig. Vedermödor väntar mest hela tiden här. Kanske inte lika bra som All is Lost, överlevnadsrafflet till havs med Robban Redford från 2013. Ändå rejält engagerande. Tipset är dock att INTE läsa på nätet om den riktiga Tami innan du sett rullen. Just sayin….

Välgjort.

 

The First Purge (2018)

Hur hamnade egentligen filmvärldens framtida USA i the Purge? Frågan man möjligen kan ställa sig efter de tre föregående filmerna om denna olycksbådande natt då allt är tillåtet. Klart som det berömda korvspadet att en prequel strax sniffar ytan. Som idag. Tillbaka i tiden lite. Ett nytt parti tar makten i USA, The New Founding Fathers of America. Ett missnöjesparti som rider på eländigheterna i landet (hej SD och hej Donald Trump). Ett av de nya greppen är att skapa ett ”socialt experiment” för att få bukt med kriminaliteten. En natt när alla möjliga brott är tillåtna. När element i samhället har chansen att leva ut sin ilska. Men, det måste ju hållas lite restriktivt såhär i början. Ett område, Staten Island i New York, väljs ut. Spärras lämpligen av när natten närmar sig. Nu är det upp till invånarna som stannat kvar (och blivit lite halvmutade för att vara just kvar) att försöka klara livhanken. Självklart följs allt via tv-skärmar och inspelningsbara linser (!) på de som valt att delta i ”leken” (också mot viss betalning). Sen, ja sen drar det igång via numera beprövad metod. I centrum en rättrådig tjej som kämpar för att moralen inte ska förfalla…och en lokal gangster som motvilligt får ta på sig hjälterollen.

Ok, den som sett de andra rullarna vet precis vad som väntar. Inget nytt under solen direkt. Samma storyformel, rullen går ut ganska vitt och brett för att snart fokusera in mer på de enskilda personerna. Jag vet inte jag, en av de orsaker till att man kanske ändå investerar ett visst intresse här..är nog att alla rullarna i Purge-serien hittills har skrivits och regisserats av samma snubbe, James DeMonaco. Samma här, även om han lämnat över regipinnen till en Gerard McMurray. DeMonaco har ändå en förmåga att locka fram något obehagligt med de här filmerna. En sorts olycksbådande känsla. Att de sedan mer eller mindre övergår i rena actionstänkare…kan man liksom ta så pass långt in i rullen. Inget kan såklart mäta sig med den första Purge-rullen. Men det flyger ändå på något märkligt sätt. Kanske lite svajigt och vingligt, men det flyger för stunden.
Örnögda noterar också Marisa Tomei i rollen som ”arkitekten” bakom experimentet. Såklart finns det också en och annan baktanke med hela tillställningen från lirarna hos de nya makthavarna. Betygstvåan ska läsas som helt okej för stunden. Inget som sticker ut någon längre tidsrymd, men det märks att man haft lite budget att leka upp. Passar in i ”serien”.

Snacka om Film #165 – ”kretinen!!”

 

Varma, murriga #165!
I sann novemberanda!
Kolla bara vad vi erbjuder från smörgåsbordet; kannibaler, maggie gyllenhaal, argentinare (eller??), förhistorisk (?) ekorre, en helvetes massa snö, död snö, RÖD snö, Thomas von Brömssen, klamydia i halsen (!), Wales snyggaste filmstjärna, the first purge, indieklyschor i drivor, tack Kennedy och Ante, de perfekta julisarna att vinna i veckans dubbla (!) tävlingar, osv…osv…OSV!!!
Herregud,du kan inte missa en minut av detta!

Dessutom kärleksbombar vi höstens, ja ÅRETS, kanske BÄSTA (??) tv-serie!!
Snacka om sweettalk!! Men hur skulle vi kunna låta bli?!!?
Damn vilken fullträff!!

Veckans tack går som vanligt till Geniet Jerry – och till Universal Sony Pictures som förser oss med filmer och andra godsaker till inte mindre än TVÅ (2!!) tävlingar denna vecka!
Välkomna vintermörkret!
Get some!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Mandy (2018)

Och så helt plötsligt håller man sig kvar i det där räligt murriga skräckmörkret från oktober. Hade inte Halloween-vibbarna lämna oss nu??
Men det är klart, när en av höstens filmsnackisar dyker upp i BD-spelaren…då måste man ju bänka sig. Men ACK, vilken blåsning! Vilken bomskott! Vad ÄR det här?? Omslagstexten skriker ut ” en ny film av den VISIONÄRE regissören Panos Cosmatos (jepp, son till gamle George P.)…och då brukar i alla fall jag bli lite surgubbemisstänksam. Det där ordet är ofta en omskrivning för artsy fartsy, svår eller bara jävligt stentrist. Och jäklars alltså, alla tre passar in här.
Men vänta nu! Det var ju så fin förutsättning; Nicolas Cage i klädsamt helskägg som buttre skogshuggaren Red, boendes i trivsamt hus med sin käresta Mandy (Andrea Riseborough) mitt ute i skogen nånstans i Kalifornien 1983. En knasbollesekt som leds av hippiedåren Jeremiah (Linus Roache) får span på paret, eller snarare Mandy, och Jeremiah blir besatt av henne. Så pass att ett demoniskt (!) motorcykelgäng får kidnappa henne. Red blir skogs(heh)tokig och karusellen är igång. Jovisst, det blir blod och mayhem, vrål stön och skrik, motorsågar och Roache visar snorren. Färger och knasiga surrealistiska scener som staplas på varandra. Men vad hjälper det när det hele är så förbannat TRIST och SEGT!! Som att den gode Cosmatos modell yngre har rökt på ett par taggar för mycket innan han plitade ned det här sk manuset. Filmen saknar fart och tempo. Jag var faktiskt tvungen att se rullen två gånger eftersom jag hela tiden somnade under första tittningen. Och det inte på grund av trötthet kan jag tillägga. Orkar inte höra på Charlie Manson-liknande knäppskallen Jeremiah när han kör utläggningar och flummar på i dialogen. Trista gubbe! Och det där visionära då? Äh, lite färgnyanser-goes-bananas. Det är väl typ det.

Men Nic då!? Sköter han sig? Han är kanske ändå den som kommer ifrån det här med nåt sorts godkänt, han underspelar nästan istället. Å andra sidan är ju inte ribban så hög för honom numera. Men den som vill se utflippad Cage på allvar bör istället spana in underhållande Mom & Dad! Där blir det åka av! Nä, detta var överhajpat till förbannelse. Artsy fartsy utan den där edgen som man vill åt i storysar. En stjärna för filmen och en stjärna för Cages helskägg. Och då är jag jävligt snäll.
En besvikelse till film.

 = Filmen
 = Cages skägg

 

I SoF-podden #164 muttrar vi lite mer om varför den här filmen icke gjorde sig. Lyssna gärna här.

Snacka om Film #164 – ”en Saab genom livet”

 

November och #164.
Ett fint förhållande. Som vanligt proppad med nörderier och filmflum. Vilka regisserar filmerna om våra liv? Vad tycker Fiffi om nya Queen-fluffet på bio? Varför tittar moi på en segelbåtsfilm som glider runt mitt ute på Stilla Havet?
Klarar vi ännu ett nummer i Spåneriet?
Och är höstens ryslighetssnackis verkligen så….ryslig?
Eller? ELLER??

Så många frågor varje vecka.
Tur att alla svaren finns i filmpodden som aldrig kunnat föra sig riktigt.
Och aldrig kommer att göra det heller!

Get some!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Ocean’s Eight (2018)

Ahh, detta är ett kristallklart exempel på när handlingen i en rulle inte är så jäkla viktig. När känslan i magen får sitta i förarsätet och skicka signalerna ut i kroppen. Att bara hänga en stund med det här tuffa tjejgänget är underhållning nog. Om det sedan vävs in lite lurig och lagom tramsflamsig dialog, lite småspännande ögonblick när det hettar till, lite finurliga svängar i manuset….ja då är jag nöjd. Stabilt nöjd.

Debbie Ocean (Sandra Bullock), syster till inte helt okände Danny (nej, han är icke med här), släpps ur finkan efter typ fem år som inlåst. Genast börjar en ny plan ta form i skallen på Debbie. Stora flotta Metropolitan Musueum of Art i New York ska hålla flott bal och visa upp dyrgripar, bla en badass-dyr juvel värd sisådär 150 miljoner dollars. Perfekt att lägga beslag på! En plan behövs. Och ett crew som kan hjälpa Debbie. Hennes högra hand Lou (Cate Blanchett) ser strax till att svänga ihop ett skönt gäng. The heist kan ta sin början! Javisst, ni som glott er igenom alla Oceans-rullarna vet ju precis hur upplägget ser ut. Mer eller mindre osannolika situationer varvas med lagom lökigt underhållande dialog. I like it! Dagens regiman, Gary Ross, har koll på hur Oceans-stötar ska handhas. Alla tjejer är kanontuffa och smarta. Till och med Rihanna är bra! Bland de andra i crewet finns också Sarah Paulson, Helena Bonham Carter och den underbart roliga Akwafina. Håll ögonen på den sistnämnda framöver! Sandra B är förstås stabil värre. Den självklara ledaren. Sandra levererar. OCH, vi får också Anne Hathaway som långbent modellbimbo med oanade talanger! Smutt! Man behöver aldrig vara orolig för hur det ska sluta. Det intressanta är vägen fram till finalen. Som vanligt med andra ord.

En riktigt go fredagsrulle detta!

 

#rysligaoktober: Ghost Stories (2017)

Vi avslutar lilla Halloween-temat med en riktig stabil rackare från britterna!
Professor Goodman (Andy Nyman) lever för att avslöja charlataner och skojare inom ande- och spökvärlden. Tänk typ alla lirare som får härja fritt i tex svenska Hemsökt (heter programmet så?). Hans stora inspiration är den märklige Charles Cameron som pysslade med samma saker…innan han försvann spårlöst för många år sedan. Nu får Goodman plötsligt brev från Cameron. Han lever! Och har en utmaning till Goodman. Tre märkliga fall där Cameron inte har kunnat förklara händelserna. Kan Goodman?

En sorts mini-antologi detta. Tre rätt ruggiga fall som kommer att spelas upp. En nattvakt får problem på jobbet, en ung man kör på något i skogen och en hal affärsman ensam i sitt högteknologiska hus som inte visar vara så tryggt som man kan tro. Upphovsmännen Andy Nyman och Jeremy Dyson skapade från början det hela som en teaterpjäs på scen (!). Framgångarna fick dem att börja tänka på en filmversion, och varför inte! Antar att en del har fått skrivas om lite för att passa berättarstilen på film. Men det gör sig. Helt klart. Speciellt de tre olika historierna är både obehagliga och så pass intressanta att jag vill se mer av dem. Som ett ramverk runt hela filmen löper också Goodmans eget mysterium med gamle Cameron. Hur hänger DET ihop? Förutom spökhistorierna finns också en rejäl twist instoppad här. En del har retat sig på den, men själv tycker jag det är näst intill briljant ihopmeckat av Nyman och Dyson. Som också såklart har regisserat det hela. Ett manus som kör kalla kårar längs ryggraden då och då, men framför allt gör mig nyfiken på att se ännu mer av de tre små miniberättelserna.
Och Martin Freeman är med också, och är lika bra som vanligt. Smutt.

Okej, kanske mer mysrysligt underhållande än skrämmande.
Men sånt är ju fint också.

 

Finns hos Discshop

#rysligaoktober: The Devil’s Rejects (2005)

Satan (!) i gatan, vad är det här för rackigheter?!?!
En uppföljare på slasherfesten House of 1000 corpses, återigen signerad regissören Rob Zombie. Denne Zombie, ofta omnämnd i den här filmkategorin och verkar ha ett kladdigt finger i varenda syltburk i den här genren. Och vad är det för fånerier med efternamnet??! Väx upp liksom.

Knasbollar från förra rullen på rymmen. Stackars offer som kommer i vägen. Samma visa hela tiden. En lika tokig polis (William Forsythe) som jagar packet. Enligt egen utsago har Zombie gjort en ”modern westernoir” i utförandet. Jag gapskrattar. Detta är verkligen kaninskit! Och jordens kanske sämsta skådespelerska, Sherri Moon Zombie (javisst, regissörns fru förstås) tillåts hålla på med sitt dravel. Herregud alltså! Ser inte maken hur uselt det är när hon pratar?? Eller skiter han i det?

Satans helvete vad detta är dåligt! Bästa med filmen är de sista 30 sekunderna när hela Texas samlade poliskår-ish skjuter dårarna åt helvete. Japp, en superspoiler..men tro mig…jag gör er en tjänst. Jävlars vad jag jublade! Synd bara att jag var tvungen att vänta 1 timme och 46 minuter på det.
Lökigt dåligt detta.

 

Finns på Netflix, för den som inte vill tro på vad jag skriver

#rysligaoktober: The Devil’s Rock (2011)

Oväntad underhållning från Nya Zeeland!
Natten innan gigantiska D-Day tar sin början i juni 1944 tar sig två Nya Zeeländare-kommandos iland på en av de små kanalöarna i Engelska kanalen. Målet är att sabotera en av de ockuperande tyskarnas bigass-kanoner (tänk Navarone!) som bevakar farleden utanför. Allt för att distrahera tyskarna inför den förestående invasionen. Väl i den tyska bunkern upptäcker de strax att något är galet fel. Att nazisterna uppenbarligen i smyg pysslat med att åkalla ockulta krafter för att vinna kriget, och att detta nu slagit…eh…lite fel.

Fräsig småaction/rysligheter från kiwilandet! Isolerad plats, inte alltför många skådisar. Lite bisarr stämning. Kort och effektiv story. Bra stil på effekterna som finns. De demoniska inslagen är stabila och snyggt genomförda. Bakom verket en Paul Campion. Han har helt klart känsla för att förmedla underhållning av det mer rysliga slaget. Känns proffsigt gjord, trots små medel och utan kända namn i rollistan. Överraskande bra!

#rysligaoktober: Asylum Blackout (2011)

aka The Incident.

Tre snubbar, polare, homies, har ett rockband ihop. Stora drömmar om skivkontrakt och framgångar. I väntan på det jobbar alla boysen extra i köket på lokala mentalvårdsanstalten. Sköter köket och käket helt enkelt. Tryggt skyddade bakom tjockt glas slevar de fram middagar till de intagna psykfallen. Under överinseende av bister vaktpersonal. Som gjort för att det en dag ska gå åt skogen fullständigt. Vilket det gör en morgon när värsta åskovädret dundrar in över bygden och ser till att det mesta blir strömlöst. Galningarna kör ett uppror mot vakterna och plötsligt är det kaos och elände. Och mörker. Våra boys i köket, där bla Rupert Evans observeras i det som kanske kan kallas huvudroll, ser med förfäran på vad som händer. Och hur länge innan de skyddande dörrarna och glasen rämnar…? Inte alls länge ska det visa sig. Dagens nya uppdrag för våra hjältar; att klara livhanken instängda på dårhuset tills hjälp anländer.

Låt gå för viss ologik och rejält tilltagen fantasi, men visst finns här inslag av småspänning och underhållning av ett sådant värde som gör att jag sitter kvar och engagerar mig lite ändå. Man vill ju veta hur det ska gå! Även om det andas lite lågbudget, med minimal spelyta, får storyn till det berättarmässigt. Inget fel på gore-effekterna heller. På förhand hade jag aldrig hört talas om den här rullen, men när jag läste att manus är nedplitat av S. Craig Zahler (Brawl in Cellblock 44, Bone Tomahawk) blev det ju genast intressant! Det här är dock ett av hans tidiga alster som manusman (nedplitat redan -95 enligt skvallret). Regin här tar dock en Alexandre Courtès hand om. En lirare som tydligen gjort en massa videos åt U2 genom åren. Absolut inget extra speciellt detta. Men helt okej för stunden. Och så vill man ju veta hur det går för de stackars kockarna!

 

Finns att hyra på Plejmo för 19 spänn!

Snacka om Film #163 – ”turkisk konfekt!”

 

Mystorsdag!
#163 omfamnar november och murrar in sig!
Spypatriotiska rullar i Veckans Lista. Är Stockholm och Budapest lika? Varför har aldrig Sandra B och George C spelat syskon på film?!? Kan man spela in en långfilm på en iphone??
Vad är likheten mellan Claire Foy och Jessica Chastain?
Och vad gör Paul Verhoeven nuförtiden?
Gör han något alls?

Ujuj så många frågor. Vi har svaren på universums allt.
Och lite till.
Get some. Filmer, trams och lite tjofadderittan.
Som vanligt.

Bonus!
Ta chansen och vinn hem ett ex av nya Oceans 8 på blu ray, som släpps måndag 5/11! Ytterligare ett snyggt samarbete mellan SoF och Fox Home Entertainment.
Heja!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film