Och så helt plötsligt håller man sig kvar i det där räligt murriga skräckmörkret från oktober. Hade inte Halloween-vibbarna lämna oss nu??
Men det är klart, när en av höstens filmsnackisar dyker upp i BD-spelaren…då måste man ju bänka sig. Men ACK, vilken blåsning! Vilken bomskott! Vad ÄR det här?? Omslagstexten skriker ut ” en ny film av den VISIONÄRE regissören Panos Cosmatos (jepp, son till gamle George P.)…och då brukar i alla fall jag bli lite surgubbemisstänksam. Det där ordet är ofta en omskrivning för artsy fartsy, svår eller bara jävligt stentrist. Och jäklars alltså, alla tre passar in här.
Men vänta nu! Det var ju så fin förutsättning; Nicolas Cage i klädsamt helskägg som buttre skogshuggaren Red, boendes i trivsamt hus med sin käresta Mandy (Andrea Riseborough) mitt ute i skogen nånstans i Kalifornien 1983. En knasbollesekt som leds av hippiedåren Jeremiah (Linus Roache) får span på paret, eller snarare Mandy, och Jeremiah blir besatt av henne. Så pass att ett demoniskt (!) motorcykelgäng får kidnappa henne. Red blir skogs(heh)tokig och karusellen är igång. Jovisst, det blir blod och mayhem, vrål stön och skrik, motorsågar och Roache visar snorren. Färger och knasiga surrealistiska scener som staplas på varandra. Men vad hjälper det när det hele är så förbannat TRIST och SEGT!! Som att den gode Cosmatos modell yngre har rökt på ett par taggar för mycket innan han plitade ned det här sk manuset. Filmen saknar fart och tempo. Jag var faktiskt tvungen att se rullen två gånger eftersom jag hela tiden somnade under första tittningen. Och det inte på grund av trötthet kan jag tillägga. Orkar inte höra på Charlie Manson-liknande knäppskallen Jeremiah när han kör utläggningar och flummar på i dialogen. Trista gubbe! Och det där visionära då? Äh, lite färgnyanser-goes-bananas. Det är väl typ det.

Men Nic då!? Sköter han sig? Han är kanske ändå den som kommer ifrån det här med nåt sorts godkänt, han underspelar nästan istället. Å andra sidan är ju inte ribban så hög för honom numera. Men den som vill se utflippad Cage på allvar bör istället spana in underhållande Mom & Dad! Där blir det åka av! Nä, detta var överhajpat till förbannelse. Artsy fartsy utan den där edgen som man vill åt i storysar. En stjärna för filmen och en stjärna för Cages helskägg. Och då är jag jävligt snäll.
En besvikelse till film.

 = Filmen
 = Cages skägg

I SoF-podden #164 muttrar vi lite mer om varför den här filmen icke gjorde sig. Lyssna gärna här.