Snacka om Film #177 – ”varför blåser du inte för, din lutfisk?!?”

 

Vi har VIKTIGA grejer att snacka om 177:an!
Guldbaggar, det där ganska märkliga ”testet”, vilka vinner när det gäller att utse en motståndare till Predatorn, Röjar-Ralf…eh..röjer igen, Eleganten från Vidderna, traumat med att byta telefon, NOSTALGI med mina gamla fotbollshjältar, Fiffi som hoppar upp och ned i tre (3!) timmar.
Ja, det mesta är ju som vanligt alltså. Bara att dyka in och lyssna!

Och så har vi ju tävling igen också! Ojojoj. Stenhårde Denzel i The Equalizer 2 väntar på att få komma hem till dig. Get some!

Ps!
Glöm inte att glida in på FB och leta upp poddens ”Eftersnack”! Vår man i Sörmland, Hasse, är kungen och The Man där. Han släpper in dig i värmen så du kan fortsätta stöta och blöta vårt filmsnack där! Och vi själva är förstås med och snickesnackar!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

The Predator (2018)

Predatorns återkomst till jorden och på film triggar såklart igång ett visst intresse. Behövs den intergalaktiske hårdingen ännu en gång? Tveksamt, men hey…vem är jag att ifrågasätta hur Hollywood vill slösa sina blockbustermiljoner? Dessutom är det Shane Black som basar bakom kameran, en av pionjärerna inom den moderna actionfilmen sedan 80-talet (och ju ”Hawkins” i originalrullen!) Hur sjösätter man då en story om en figur som kanske också hör bättre hemma i 80/90-talet än anno 2018? Jo, en rätt fånig och tramsig story värks ihop. Krypskytten Quinn på hemligt uppdrag i Mexikos djungel hittar märkliga rymdgrejer, skickar hem klabbet till sonen i villaförorten där den nyfikne och lätt autistiske grabben pillar på mojängerna…och vips sätts en sorts signal igång! En spårsändare kanske till och med?! Läge att ta skydd under köksbordet för nu jäklar är Predatorn på väg! Vi får också ett skumt labb där forskare ska pilla på den predatorkropp som infångats i början (jaja..orkar inte förklara..allt hänger ihop..sort of). Predatorn vaknar, mayhem och kaos, action och underhållningsvåld. Vi får också ett ragtag-gäng av gamla förbrukade militärsnubbar..ahh… the heroes! Vräk nu in allt i en mustig fruktsoppa…och där har du rullen!

Inte alls samma känsla som i originalet förstås. Men vem hade väntat det? Känns det som en ansträngd story? You bet. Känns det som en onödig rulle? Sure thing. Lider jag jättemycket när jag glor på den? Inte direkt. Rullen gör precis vad som förväntas av den. Det smäller och exploderar, Predatorn knallar runt och är sådär tuff som han ska vara. En liten ”Predator-twist” finns inslängd efter halva rullen, men den känns dessvärre lite överflödig. Bäst är de knasiga antihjältarna med en stirrig och Tourettes-syndroms-lidande Thomas Jane i spetsen. Boyd Holbrook som hjälten och familjefarsan Quinn blir en fattigmans-Chris Pratt..men ok då. Funkis. Lille Jacob Tremblay som sonen Rory har inte mycket att göra som motsvarar hans talang som han fick utnyttja i tex Room. Sen kan jag inte låta bli att charmas av Olivia Munn´s stentuffa forskare också.
Summa summarum; Black öser på med vad det rätt lökiga manuset, och budgeten, tillåter. Kanske en dussinfilm i genren, men…..vem säger nej till en stund med Predatorn i fokus igen…?
Ok underhållning för stunden, rullen gör vad den ska en fredagskväll efter att tacomyset är avklarat.
Sedan tar vi nya tag!

Io (2019)

Om Bird Box var ett bra exempel på när Netflix-dollars faktiskt fungerar…så är detta exemplet från andra sidan spektrat. Ibland alltså, undrar man ju hur folket på streamingjätten tänker när de ska fördela ut gracerna i olika produktioner. Vissa grejer borde helt enkelt inte slösas stålar på. Detta är ett sådant exempel. Tanken må vara god, grundförutsättningen med storyn må vara seriöst behjärtansvärd…men herregud i himlen så urbota trååååkigt detta är. Rena rama sömnpillret. Jag skojar inte! En sån här rulle går icke att titta på en fredagskväll i soffan…då är det kört direkt. Jag lovar, den som inte sover efter 45 minuter DÅ….

Jorden i framtiden är förgiftad. Luften går inte att andas (nästan). Alla på jordbollen har dragit till Jupters måne (av någon anledning just DEN planeten….var inte Mars ledigt?) Io, där människans nya framtid ska spånas fram. Kvar på jorden ensamma forskardottern Sam (Margaret Qually) som går i forskarfarsans fotspår och febrilt letar efter en lösning där vår jord ska börja ”rena” sin egen atmosfär. Jaja..gäsp. Segt som tuggummi i drivet, lågbudgeten (som det ändå är) lyser igenom. Hjälper inte ens att Anthony Mackie ställer upp i en biroll. Filmen vill inget ont…men den är så förbannat långsamt tråkig och händelsefattig så jag…just det…somnar. Svårmodig filmjävel helt enkelt, som aldrig fångar intresset. Nä tusan, nu har jag har sett den (till slut) så du slipper. Undvik.

 

Finns på Netflix (om nu nån mot förmodan…)

 

The Favourite (2018)

Mustig skröna!
Exakt de orden kommer flygande i skallen efter cirkus 30 minuter av rullen. Då har jag redan också hunnit med att hicka till inför den kulsprutedialog som avlossas från typ ruta ett, hoppa till inför alla galna wideshots med fisheyeinslag som sveper över rummen i parti och minut. Och, framför allt har jag hunnit fröjdas mer än en gång när jag återigen får konstatera att det ”är ju faktiskt en rulle från den märklige Yorgos Lanthimos”! Du vet, han med magrensaren The Killing of A Sacred Deer. Ja just den! Den gode greken Yorgos verkar nu ha tagit på skämtarmössan och vandrar rakt in i England i början på 1700-talet. Queen Anne regerar hovet och landet…eller ja egentligen är det ju hovdamen Lady Sarah (Rachel Weisz) som basar. Drottningen själv, underbart spelad av Olivia Colman, är mest nervös, osäker, stirrig och instabil. Till det luxuösa hovet anländer Lady Sarahs kusin Abigail (Emma Stone med brittisk accent!!), börjar som enkel passopp, men avancerar snart i rank när drottningen fattar tycke. Lady Sarah blir FÖRSTÅS avis…och se, vips har vi oss ett triangeldrama av rang! Ett komiskt drama med skratt som kanske både flabbar ut i luften och stannar halvvägs. Lanthimos vore kanske inte Lanthimos om han inte tolkade 1700-talet på sitt eget sätt? Lite makabrare, lite tuffare, lite råare, lite köttigare! Visst har ju personerna funnits i verkligheten, men den fria konsten tar nog ut sin rätt här. Och varför inte!

Jäklars ändå vad jag myser här! Perfekt kemi mellan tjejerna i huvudrollerna, tajmingen, feelingen.
Latnhimos verkar för tillfället ha övergivit tankar på mörker och att skapa magont hos tittarna. Ändå är det här så pass quirky att du inte kan slappna av en sekund. Det ligger en osäkerhet i luften om var det hela ska ta vägen. Fenomenalt spelat av alla inblandade! Dialogdrivet RAPPT manus! Ahhhh!
Ännu en fullträff från regissören. Dock inte alls med samma beska eftersmak.

Snacka om Film #176 – ”mmmmmmm”

 

Motorcykelvänliga listor, en dansk Locke, Clintan framför kameran igen – jo det är sant! Varför du ska skippa nya Io på Netflix. Har 1700-talets England någonsin varit så underhållande som den är i The Favourite…??
Lite allt möjligt, som vanligt alltså! Plus vinnare i nunne-tävlingen!
Och varför var Britt-Marie här!??!

Ps!
Glöm inte att glida in på FB och leta upp poddens ”Eftersnack”! Vår man i Sörmland, Hasse, är kungen och The Man där. Han släpper in dig i värmen så du kan fortsätta stöta och blöta vårt filmsnack där! Och vi själva är förstås med och snickesnackar!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Bird Box (2018)

I myllret bland alla mer eller mindre slätstrukna Netflixrullar som prånglas ut…hittas ändå lite sköningar ibland. Detta är i mina ögon (ehe) en sådan. Trots att tyckare runt jordbollen mest gått i gnälliga led. Danskan Susanne Bier håller i rodret för dagens dystopiskröna. En sorts epidemi drabbar plötsligt och oväntat, folk och fä som skådar något ospecificerbart med sina ögon går omedelbart knas och tar livet av sig på två röda! Förskräckligt värre ju! Vi följer tuffa Malorie i Sandra Bullocks skepnad. Hon kommer snart på att man kan täcka för ögonen och leka blindbock när man förflyttar sig. Inte helt utan diverse komplikationer såklart. Men ändå. En resa måste företas, mot fristad från de räliga varelser/okända krafter (?) som man inte bör titta på. Hur ska det gå??

Jag gillar ändå det här. Investerar intresse i storyn. Bier håller det ganska stramt. Vi får ingen jättebackstory till det som hänt. Mer ett nedslag i här och nu. Bullock går från avvaktande till stenhård till medmänsklig. En ganska tuff hjältinna med andra. Det finns barn inblandat här också. Plus en spattig John Malkovich. Och stabila Sarah Paulson (som är med för lite). Visuellt välgjorda dystopiska filmrutor med lagom brutala självmordsscener, utbrända gator och explosioner. Jämförelsen med A Quiet Place låter inte vänta på sig. Kanske lite orättvist ändå. Äpplen och päron, även om grundpremissen kanske finns där nånstans. Mer drama än rysligheter. Kanske till och med lite småspännande mot upplösningen. Bra driv ändå som aldrig blir ointressant. Och vad ÄR det för galna grejer man inte får titta på egentligen???

 

Finns på Netflix.

The Nun (2018)

När det räliga nunnan visade sin nuna första gången i The Conjuring 2 var det minsann inga softa grejer. Läbbigt värre skulle jag vilja säga. Det räckte med ett par minuter av det där nyllet för att att man skulle känna obehaget i kroppen. De få minuter hon var med och förhöjde (?) stämningen i den filmen räckte för att glupska producenthjärnor snabbt insåg att det fanns pengar att casha in på henne. Så snabbt ihop med ett manus och vips har vi oss en standalone rulle, en sorts prequel-rulle om uppkomsten av ondskan i nunneoutfit.

Rumänien i början på 50-talet. Ett avlägset kloster. Två utsända från kyrkan för att kolla upp konstigheter i samband med en ung nunnas självmord. Gissa vad dom hittar?
Gääääsp! Satan i gatan vilken tradig rulle. Det smygs i mörka korridorer i 98 procent av filmen. Som om manusfolket inte haft en susning om vad de skulle kunna hitta på. Oengagerande, och framför allt oskrämmande. Känner att jag inte orkar investera instresse i det som händer. Borde inte ryslig rulle ändå försöka rafsa upp lite obehag? Regimannen Corin Hardy lyckas inte alls frammana samma vibbar som han stundtals gjorde i den underhållande The Hallow.
Nä, detta är skit och pannkaka. Hjälper inte ens att duktiga Taissa Farmiga ställer upp och spelar ung hjältenunna. Detta är bonkers hela vägen, och jag konstaterar surt att den rysliga nunnan bäst avnjuts i små små doser.

#rewatch: Memphis Belle (1990)

Ibland är det slumpen som gör att man återvänder till rullar från förr.
Ett filmnostalgiskt samtal med arbetskollega ledde snabbt till att bänka sig framför den här gamla godingen. Den mustiga (och verkliga) berättelsen om bombplanet Memphis Belle som under 1942-1943 lyckades med konststycket att från England flyga 25 bombuppdrag över Europa….och klara sig tillbaka varje gång! Då och där något av en prestation eftersom nedskjutna allierade bombplan över Tyskland var mer av vardagsmat. Rullen skildrar sista uppdraget i juni -43 och det bjuds på lökig humor, stråkförsedda dramatiska inslag, och faktiskt en och annan insikt om hur det måste ha känts att vara en i besättningen på dessa ”flygande fästningar”. Givetvis lite lagom tillrättalagd i sitt manus…men vaddå…dramaturgin måste ju få sitt.

Gott om (dåtidens) kända namn i rollistan; Matthew Modine, Billy Zane, Eric Stoltz, Tate Donovan, Sean Astin. För att nämna några. Inga konstigheter. Filmen går ut stenhårt med att visa det starka kamratskapet mellan de unga flygarna. Vilket ju som bekant enklast symboliseras med rå grabbighet och grovyxad konversation. Men visst är det funkis. Jag sitter där och känner med boysen. Flygscenerna är helt okej, intensiteten ombord skildras snyggt. Vissa visuella effekter när det strids i luften känns såklart lite rackiga och förlegade….men med 1990-mått mätt så går det att köpa.
Drygt 100 minuters rejält krigsdrama med precis rätt mått av klyschiga Hollywoodinslag. Plus den obligatoriska filmmusiken som innehåller sådana där militärtrummor som alltid höjer stämningen ett snäpp. Trivsam (trots ämnet) återtitt.

 

Hunter Killer (2018)

Eländiga aktiviteter håller på att hända i Ryssland, på en flottbas på Kolahalvön har precis den ryske presidenten tagits som gisslan av en badass-general som inget hellre vill än att starta nytt världskrig. Ajaj. Tur för honom, och tur för oss, att ett gäng amerikanska Navy Seals är på ingång för räddningsoperation. Och ännu mer tur för oss att stoiske ubåtskaptenen Joe Glass i Gerard Butlers (faktiskt nedtonade) skepnad väntar nere i djupet i sin ubåt för att undsätta räddningsoperationen. Vad är detta nu då? Tja, två rullar i en kanske. Dels klyschig action när Navy Seal-snubbarna öser på, och dels lite (lika klyschigt) ubåtsraffel under ytan. Vi får också Micke Nyqvist som avig rysk ubåtskapten, Gary Oldman som skrikig officer på hemmaplan (”skjut först och fråga sen!!!”), Linda Cardellini i den ena av bara två (2!!) kvinnliga pytteroller. Genus-o-Metern gråter fortfarande.

Men, står du ut med allt ovanstående….levereras en rulle som på papperet må vara utdömd men som faktiskt gör lite vad den ska; underhåller för stunden. Här finns såklart gott om flaws, som ändå målas över med lite grovt underhållningsspackel. Tillräckligt för att jag ska gå på det och hitta nöje i det jag ser. Inga som helst överraskningar, även om upplösningen oväntat håller på sig in i det sista..och det är inte heeelt klart hur korten ska fördelas på spelbordet. I övrigt är det mesta som vanligt ganska snyggt tillverkat rent filmiskt. En film som kanske vill hitta känslan från Jakten på Röd Oktober, eller Crimson Tide? Regimannen Donovan Marsh ödslar ingen tid på djup(!)gående analyser av vare sig omvärldsläget eller personer. Han liksom bara kör på. Och ibland kan ju sånt vara lite underhållande ändå. Detta är filmen du absolut inte behöver 2019, men ändå sitter du där och småroas. Jag friar hellre än fäller. Men visst är det lättglömt när året så småningom ska summeras.

 

Snacka om Film #175 – ”mer misär!”

 

Vinterkylan rasar, januarimörkret kväver oss ännu ett par veckor och julens baksmälla börjar släppa.
Vi ger dig #175 att glädjas åt!
Biomys, soffmys och….klostermys…?
Högt och taffligt lågt.
Som vanligt.

Den här veckan passar du såklart också på att vinna hem ett ex av klosterrafflet The Nun på blu ray
Tack för det kompisarna på Fox Home Entertainment!

Vad DU behöver göra för att komma åt grannlåten??
In och lyssna!

Låt ditt hjärta brinna i vinternatten!
Get some!

Ps!
Glöm inte att glida in på FB och leta upp poddens ”Eftersnack”! Vår man i Sörmland, Hasse, är kungen och The Man där. Han släpper in dig i värmen så du kan fortsätta stöta och blöta vårt filmsnack där! Och vi själva är förstås med och snickesnackar!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Sicario 2: Soldado (2018)

Förra rullen (som jag förvånande nog inte skrivit om än!!) var stenhård och ett slag i magen.
Uppföljaren är liksom bara stenhård. Kanske för att man redan varit i den tuffa miljön och ”sett” allt? Kanske för att Emily Blunts FBI-polis inte är med här? Det var ju lite hon som blev filmens/vår observatör till allt det grymma som utspelades. Kanske är det också för att Denis Villeneuve inte återvänder till regijobbet? Fast, kanske inte. Ersättaren, italienaren, Stefano Sollima har full koll på brutalt och korrumperat vardagsvåld. Taylor Sheridan har återigen plitat ned ett manus, som fokuserar mer den här gången på torpeden Alejandro (Bencio Del Toro remember…?). Utgångspunkten är dock att lurige federale agenten Graver (Josh Brolin) får näst intill fria händer av den amerikanska regeringen att starta knarkkrig i Mexiko…för att på så sätt ta upp kampen mot insmugglandet av terrorister i USA. En shady plan såklart. Graver tänker ut en list och engagerar återigen den lömske Alejandro, och vips är mayhemet igång igen. Iaf så länge ingen kan koppla det till jänkarna.

Samma mörka vardagssyn på det eviga knarkkriget vid gränsen mellan USA och Mexiko. Samma stenhårt nattsvarta sätt att närma sig lösningen på problem. Vi får även här ett par synnerligen suveräna shootoutscener som gör titten värd. Graver och Alejandro rör sig verkligen på skuggsidan i den här konflikten. Svek och dubbelsvek. Vi kommer liiite närmare Alejandro som person, Graver är mer nedtonad här. Och Blunt är som sagt inte med alls.
Stabil tung thriller. Snygg som film också. Som dock inte lyckas med det där slaget i magen som gör den till något lite mer extra. Men det det betyder ju absolut inte att detta inte är sevärt.

Bumblebee (2018)

Och ibland behöver man ju bara de här simplare, okomplicerade rullarna.
Som underhåller för stunden, och sen går livet vidare. In i Transformersfamiljen igen! Fast ändå inte. Vi får en prequel till de bombastiska Michael Bay-spektaklen. Lite lugnare, lite mildare, lite mer vanilj än bombastiskt. Fast utan att tappa underhållningsvärdet. Överlag gillar jag ändå Transformers-sagan. Kanske mest första rullen….och fjärde…av nån anledning (kanske beror på att Titus Welliver och Kelsey Grammer är med..??) Annars är det väl mest bonk och tjonk och plåtskrammel.

Vilket vi får här också. Fast med lite mer finess känns det som. Och framför allt en sidestory som känns engagerande och riktigt go. Dessutom 80-tal! Klart att alla som ”hade åldern inne” då..nu sitter och njuter av tidsmarkörerna och musiken! MUSIKEN! Unga Charlie (ALLTID sevärda Hailee Steinfeld) längtar bort och längtar till vuxenlivet. Värsta äventyret väntar dock runt hörnet när hon blir ägare till en risig gammal folkabubbla…men vänta…det är ju Bumblebee! Den lille spjuvern! På hemligt uppdrag på Jorden. Utsänd av gamle Optimus Prime. Jojo. Upplagt för megaös när Charlie och Bumblis måste hålla sig undan både militära myndigheter (John Cena som stridis…funkis!) och en annalkande duo räliga fiendedecepticons. Tänk samma apsnyggt gjorda plåtskrammel som finns hos Bay…men med mer glimten i ögat och mer….varmhjärtat…gjort. Ah, det blir faktiskt rejält mumma av det här. Sjukt snygga effekter och lite hejsanhoppsan-äventyrligt. Absolut inte lika bombastisk och överdådig som de ”stora” Transformersrullarna.
Passar bra som prequel till dessa märkliga figurer.
Familjevänligt mys var ordet.

Flmr vs Filmåret 2017!

Men jäklars i havet!
Vilket fail! Sent omsider insåg jag plötsligt att Filmåret 2017 ännu icke fått sin plats i sammanställningen! Ajaj, illa!
Sent ska dock syndaren vakna, här nu nedan en titt i backspegeln på de 10 lyckliga som fick komma in på listan. Kan säga att det var svårt! 2017 var ett rasande BRA filmår i det här huset! Gott om bubblare som absolut hade platsat på absoluta topplistan. Nåväl, de som bör premieras lite extra är som följer:

***********************

10. Kong: Skull Island

Som en fräsig gammal äventyrsrulle från 40-50-talet! Snygg take på sagan om jätteapan. Dessutom sjukt snyggt gjord!

9. Get Out

Omtalad snackis som faktiskt höll hela vägen! Edge of the seat-lägen allt som oftast. Dessutom rolig på de mest oväntade ställen.

8. Thor: Ragnarok

Lätt den bästa om den kaxige guden! Rolig och ösig! Äventyret!

7. The Disaster Artist

Sällan har väl en ”biografi” om riktig stolle känts så fruktansvärt hjärtevarm! The Francos imponerar!

6. The Greatest Showman

Ingen årslista utan en musikal!! Hugh Jackis gör det igen! Han ÄR ju en showman!

5. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Den här rullen går bara inte att INTE älska! Frances!! Vilken skådis! Vilken stämning!

4. Logan

Järvens svanesång! Och som han gör det!! Mästerligt. Men se den svartvita versionen! Upplevelsen blir ännu större då.

3. Dunkirk

Maffigt och intensivt. Ett nedslag i ett kaosartat helvete. Krigsfilmen gör det igen!

2. Blade Runner 2049

Jag var så NERVÖS att uppföljaren skulle köra i diket. Jag behövde inte oroa mig.

1. The Florida Project

Feelgooden. Det naiva. Allvaret. Mörkret. Och tårarna. TÅRARNA!


 

Japp! That´s the ones!

Så får det bli! Och som sagt, BUBBLARNA! Herregud vad mycket filmer som hade kunnat vara däruppe!
Wonder Woman, The Post, The Shape of Water, The Big Sick, Spider-Man:Homecoming, Detroit, Baby Driver, Mollys Game Brawl in Cellblock 99 osv osv osv OSV…..!

Ett satans bra filmår detta!

Green Book (2018)

Okej, ibland kanske det ändå inte behövs så mycket för att att det ska flyga. Trots att man ser igenom hela konceptet ganska omedelbart och konstaterar att rullen inte direkt slår in några nya dörrar. Och är superklyschig. Om man TROTS det sitter där i två timmar och kommer på sig själv med att…tja…liksom mysa ihop med det som sker i filmen, och fastän det som sker i filmen inte alltid är av det positiva slaget, då är det ju ändå rätt på det. Typ.
I 1962-års New York får den bullrige och rättframme Tony ”Lip” Vallelonga extraknäck som chaffis och bodyguard-ish åt den lite stiffe svarte pianisten Don ”Doc” Shirley. Shirley ska på turné djupt nere i amerikanska södern, och det är ju självklart ett ställe där en svart snubbe inte kommer att få det speciellt lätt. Sorgligt men sant i vår relativa nutidshistoria. Tony the Lip är förstås mannen att fixa biffen, om inte annat kan ju hans knytnävar få lösa eventuella problem. GIVETVIS är de två superduperolika från början, men börjar hitta varandra (och lär varandra) ju längre filmen och bilen rullar på därnere i the old south.

Jaja, garanterat inget nytt under solen här. Men vad gör väl det egentligen? Är det underhållande så är det underhållande. Filosofiska funderingar ställs mot vardagliga problem där plötsligt hudfärg spelar en stor roll. Både Viggo Mortensen som Tony och Mahersala Ali som Doc Shirley gör ett jädrans gött dagsverke. Jag väljer att rulla med den feelgood som hamras fram mellan alla moraliska klyschor som vräks ut under de två timmarna. Finalen sker givetvis vid juletid, och den som inte är ägd då….
Regisserat av Peter Farrelly….ja HAN! Smutt!!
Ligger troligen bra till för diverse prisregn runt jordbollen.

Snacka om Film #174 – ”björncancer”

 

Nya året rullar på!
Och med det fortsätter poddens saga! Idag i form av #174, där du bla hittar lite ångest, lite längtan, lite björnsnack, lite mord, lite Skottland, lite bio…och såklart lite av allt det där andra som vi brukar fylla tiden med.
Allt är som vanligt vobbligt och snickesnackigt, som det ska vara.
Häng med oss under 2019!

Get some!

Ps!
Glöm inte att glida in på FB och leta upp poddens ”Eftersnack”! Vår man i Sörmland, Hasse, är kungen och The Man där. Han släpper in dig i värmen så du kan fortsätta stöta och blöta vårt filmsnack där! Och vi själva är förstås med och snickesnackar!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film