När det räliga nunnan visade sin nuna första gången i The Conjuring 2 var det minsann inga softa grejer. Läbbigt värre skulle jag vilja säga. Det räckte med ett par minuter av det där nyllet för att att man skulle känna obehaget i kroppen. De få minuter hon var med och förhöjde (?) stämningen i den filmen räckte för att glupska producenthjärnor snabbt insåg att det fanns pengar att casha in på henne. Så snabbt ihop med ett manus och vips har vi oss en standalone rulle, en sorts prequel-rulle om uppkomsten av ondskan i nunneoutfit.

Rumänien i början på 50-talet. Ett avlägset kloster. Två utsända från kyrkan för att kolla upp konstigheter i samband med en ung nunnas självmord. Gissa vad dom hittar?
Gääääsp! Satan i gatan vilken tradig rulle. Det smygs i mörka korridorer i 98 procent av filmen. Som om manusfolket inte haft en susning om vad de skulle kunna hitta på. Oengagerande, och framför allt oskrämmande. Känner att jag inte orkar investera instresse i det som händer. Borde inte ryslig rulle ändå försöka rafsa upp lite obehag? Regimannen Corin Hardy lyckas inte alls frammana samma vibbar som han stundtals gjorde i den underhållande The Hallow.
Nä, detta är skit och pannkaka. Hjälper inte ens att duktiga Taissa Farmiga ställer upp och spelar ung hjältenunna. Detta är bonkers hela vägen, och jag konstaterar surt att den rysliga nunnan bäst avnjuts i små små doser.