About Time (2013)

Men satan i helgsoffan vilket mys det här var då!
Och! Det dröjde ända fram till nu innan jag såg rullen. Så kan det gå. På tiden att jag såg den då. Richard ”Love Actually” Curtis bakom både manus och regi. En ren (nästan) romantisk komedi som tar med magkänslan på en skön liten resa. Skriver nästan renodlad kärlekskomedi…för det finns ett litet mått av akward….tja vad ÄR det….twist? Lulligt kryddmått av sci-fi (!) kanske?? Unge Tim (en klockren Domhnall Gleeson) får veta av sin pappa (Bill Nighy på lekhumör) att männen i släkten har en märklig genetisk förmåga….de kan resa i tiden! Dock bara bakåt. WTF??! Jaja, även om DET låter bonkers så är det inte en jättebig deal i filmen. Okej, Tim använder såklart ”förmågan” då och då i kärlekens tecken (och ibland i andra rätt komiska sekvenser) men den udda touchen är aldrig det som sätts i superfokus. Istället är det mötet med Mary (Rachel McAdams…charmigt bedårande) det handlar om. Är Mary Tims stora kärlek? Med alla hinder och verkningar DET innebär. Kanske är det också en sällsam berättelse om att åldras.

Trots den lite märkliga approachen med tidsresandet har Curtis en härlig förmåga att spotta ur sig dialoger som man bara gillar rakt av. Ytliga, klyschiga kanske…men tusan vad trevligt det blir! Gleeson funkar perfa som filmens protagonist (dessutom skulle lika gärna Hugh Grant kunna ha haft rollen! Här finns repliker som är typiska Grant-iga) Örnögda får också se Margot Robbie i en liten roll.
En myspysig underhållande kärleksskröna, som trots sin övernaturliga touch…aldrig blir ”overklig. Brittisk romcom levererar. På sitt sätt.