The Old Man & the Gun (2018)

Robban Redford har alltså sagt att detta blir hans avsked på film. Svanesången om man så vill. Nåja, vi får väl se. Jag säger bara ”Lex Clint”.
OM det nu är the final curtain som går här, så är det i så fall ändå med visst myspys. Redford som den gamle kåkfararen, rymningsexperten och bankrånaren Forrest. Han som inte rånar banker för att han behöver, mer för att han tycker om det! Typ! Dessutom är han den snälle rånaren. Som alltid skopar åt sig pengar med ett leende och dessutom får bankpersonalen att må bra av det! Sort of. Han träffar en änka, Jewel (Sissy Spacek, också hon på väg in mot Hollywoods dammiga arkiv), bjuder ut henne på dejt lite sådär som man gjorde förr. Allt andas lite dåtid, en svunnen tidsålder. Filmen utspelas i början av 80-talet, men skulle lika gärna kunna vara 60- eller tidigt 70-tal. Signerat regissören David Lowery, som jackat upp humöret och tempot en aning från hans förra A Ghost Story. Bygger på en tidningsartikel om en verklig Forrest, men som vanligt får man nog ta det mesta med en nypa sockersalt.

Som bäst i dialogerna mellan Redford och Spacek. Eller mellan Redford och hans ålderskumpaner Danny Glover och Tom Waits (ALLTID en fröjd att skåda på film). Ungtuppen, polisen och familjepappan John (Casey Affleck) blir besatt av att fånga Forrest och stoppa hans gentlemannaeskapader. Lättare sagt än gjort. Dock, den som väntar sig action och thriller blir kanske surt besviken. Kalla det istället en lugn dramathrillerkomedi. Redford sätter förstås avtryck i varje scen han finns i. Kanske är det också för att man omedvetet (?) tänker tillbaka på alla roller och filmer han spelat i? En njutning att hänga med honom och hans sandpappriga röst. Och som vanligt numera i modern tid ser Redford ut som hans hud sakta transformerat till slitstarkt läder. En mysig stund helt enkelt, där Redford gör en i grunden rätt svag film underhållande. En ganska stillsam och trevlig ritt in mot solnedgången ändå.
Om det nu blir så.