Wine Country (2019)

Netflixare om ett gäng 40+ tjejer som drar till Napa Valley för att fira födelsdagskompis 50 år på bästa sätt. En weekend i vinnördarnas paradis måste väl vara perfa! Eller? Bakom kameran, och framför…som tidsfascisten Abby, hittas Amy Poehler. Kompisgänget (där alla självklart kommer från olika situationer i vardagen) utgörs av bla Maya Ruldolph (alltid kärlek till henne!), Emily Spivey, Paula Pell, Ana Gasteyer. Gemensamt för alla skådisar är att de kommer från SNL-sfären (Saturday Night Live för er kids som inte vet). Märks direkt att det är rutinerat sällskap vi har att göra med här. Snygga repliker, smarta repliker. Vassa och bitiga repliker. De garvade brudarna tar liksom udden av folk och fä. Jag gillart! Snygga bilder över vin-Kalifornien också! Vem vill inte åka på semester dit!?

Som vanligt när gamla vänner ska träffas, skrapas det på ytan och vips kommer skavanker och irritationsmoment fram. Men det är ju sen gammalt i rullar av den här sorten. Poehler håller det bra i både tempo och komiskt driv. Dialog blandas med occasional dratta-på-ändan-humor, perfekt mix. Just här. Det är inte så mycket VAD som sägs och utförs..mer HUR det görs. Trodde faktiskt inte jag skulle gilla rullen så mycket som jag faktiskt gör. Ja jäklars, det är banne mig en helmysig film. Och vem kan låta bli att älska de här kvinnliga frifräsarna??! Extra plus: Tina Fey, min absoluta favvis i SNL-bubblan dyker upp som cool ”stugythyrare”. Skål tamejfan!

 

A Simple Favor (2018)

Kan man någonsin få för mycket av Anna Kendrick? Tveksamt. Hennes skills vad gäller skådespelande, och sjungande när rollerna så kräver, är lysande bra. Klart att hon ska få vara med och dominera här. Som singelmamman/änkan Stephanie med videoblogg i förorten. Vem har bästa kakrecepten? Vem har bästa råden att dela ut som mamma? Stephanie såklart. Dessvärre har hon annars inget socialt liv att tala om. Och när kameran är avstängd är det en osäker och hopplöst ointressant person man ser. Annat blir det när Stephanie lär känna sonens kompis mamma Emily (Blake Lively). Emily är allt Stephanie drömmer om att vara; tuff, självsäker, kaxig. De bondar och snart tycks de vara bästisar. Så pass att Emily en dag ber Stephanie om en enkel tjänst. A simple favor.

Jomen detta var väl sådär trivsamt smutt som det kan bli ibland. Dramamysterium i förorten. Stephanie dras in i en märklig historia som tar lustiga svängar både hit och dit. Och det bästa; jag som sitter och glor har inte helt koll på var det hela ska ta vägen. Dagens regiman, rutinerade Paul Feig, håller det dessutom riktigt snyggt i färgglada bilder. Komeditonen ligger dessutom som en snygg liten touch, även om den kanske bedrivs med den svarta nyansen. Det är helt enkelt en rulle som är himla lätt att tycka om. En sorts förorts-noir klädd i grälla färger. Kendrick är förstås självklart bra som osäker mamma….som liksom växer med uppgiften och mysteriet hon ställs inför. Blake Lively är bara cool. Och har samtidigt något olycksbådande över sig.
Trivsam komedithriller detta. Extra bonus; smutt soundtrack!

Welcome to Marwen (2018)

Marwen är en sån där lite udda rulle, svår att placera in i ett fack liksom. Kanske också därför som publiken verkar ha svikit den på biograferna. Återstår att se om fölk och fä i hemmasofforna kan ta den till sig i det långa loppet. Steve Carell är igång igen! Och återigen i en rätt allvarlig roll. Baserad på en riktig historia (visst har det figurerat rätt mycket av den varan i Hollywood de sista 7-8 åren?) om en viss Mark Hogancamp, vilken en kväll år 2000 blev grovt misshandlad av fem typer. Så pass att han helt tappade minnet av sitt tidigare liv. Som ett led i rehaben började Mark bygga upp en miniatyrvärld på sin bakgård, och befolkade den med dockor…actiondockor och barbiesar! Jepp, det är sant. Han började fotografera ”scener” i den lilla byn han byggt…och när det blev för jobbigt i skallen tog han sin mentala tillflykt till fantasin. Givetvis fanns han med där som actionhjälten ”Hogie”!

Här är filmen om Marks liv, och det är alltså Carell som fått uppdraget att gestalta honom. Vilket han gör sjutusan så stabilt. Carell förtjänar verkligen att lyftas fram mer och mer. Han har tagit steget in till de seriösa rollerna på ett perfekt sätt! Bakom kameran Robert Zemeckis, som också vet hur man tar en film i hamn. Han varvar scener från Marks vardag med fantasifull….eh..dockaction! Tänk gamla Toy Soldiers från 90-talet, mixat med vanligt drama. Sjukt snygga ”dockscener” när vi besöker Marks värld, med tema på andra världskriget och nazister som hela tiden dyker upp och hotar den lilla byn! Som för övrigt är befolkad av bara kvinnliga dockor förutom ”Hogie”! Naturligtvis har alla dockor en förebild i den riktiga världen. Allt som sker i fantasivärlden har såklart bäring på det som händer, eller har hänt, i Marks liv. Förutom Carell får vi Leslie Mann som hans nya granne. Diane Kruger spelar en dockhäxa (!) som inte är lätt att tas med. Kanske är rullen liiite för lång och bjuder inte på några större överraskningar, men som helhet är det underhållande hela vägen. Utan att vara bedårande. Kombon mellan vardag och fantasivärld är lättare än man tror att ta till sig.
Som drama möjligen lite Hollywoodfierad…men vad tusan, det är ju så det är. Extra plus givetvis för att ikoniska Tillbaka till Framtiden får sig en rejäl homage av den gamle rutinerade filmmakaren Zemeckis.
Sevärt på det hela taget.

Snacka om Film #193 – ”dödsångest deluxe – eller filmens lilla primus motor!”

 

Snickesnacket på varsitt håll är tillbaka! I #193 är det mesta som vanligt igen. Även logistikmässigt.
Vi bjuder på gamla välkända grejer som Veckans Lista, Veckans VHS och ett par fräsiga filmrecensioner.
Dessutom går vi igenom Bumblebee-tävlingen, vilka vinner den lilla pärlan på bluray??!

Ord som förekommer i veckans avsnitt: mello, fotboll, tappade tänder, drottning, Steve Carrell, SAAB, dödsångest, Chernobyl, Ängelholm, tappat minne, försommar, Gaston, 80-tal.

Missa inte att följa oss på patreon.com/snackaomfilm! Kom åt fräsigt extramaterial som inte hittas någon annanstans!
Get some!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm

Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)

Wow! Det trodde jag nog kanske inte. Att en animerad rulle om Spidey skulle vara SÅ underhållande.
Här lite nya grepp också. Vi bjuds på alternativa världar, där olika Spidermans (ehhh…jag vet..låter lite mysko) huserar och upprätthåller lag och ordning. Och inte ser de likadana ut heller! Grundpremissen är iaf att i ”vår” (?) värld finns den vanlige Spiderman, som råkar illa ut. Plus en liten grabb som heter Miles. Som givetvis blir biten av en spindel och får nya krafter. Nu är det upp till Miles att axla den fallne Spindelmannens huva och möta det mörka hotet som seglat upp på horisonten. Och det är då som övriga spindelgänget från alla de andra andra dimensionerna (jag vet…låter fortfarande jäkligt märkligt) dyker upp och teamar ihop med Miles.
Och se! Det funkar ju alldeles trivsamt bra. När du väl sväljer premissen är det bara att luta sig tillbaka och hänga med på resan i knappa 2 timmar. Galet snyggt tillverkad som sig bör i dagens moderna animationsvärld. Snabba ryck, men inte så bilderna blir stressiga eller jobbiga att titta på. Då och då glömmer jag faktiskt bort att det är animerat jag tittar på. Det måste väl vara bra betyg på en rulle? Teamwork och dialoger som aldrig blir sådär lökiga som man skulle kunna tro. Vi bjuds på det mesta ur Spindelmannens välbekanta värld. Inklusive skurks som Dr Octopus och Wilson Fisk.

Bra röstinsatser också, där Jake Johnson, Nicolas Cage, Hailee Steinfeld, Liv Schrieber, Mahershala Ali och Kathryn Hahn står för bästa grannlåten. Engagerande rulle. Piggt berättad i ett härligt tempo. Oscarn för bästa animerade film 2018 sitter som en smäck. Sevärt!

 

The Mule (2018)

Är det HÄR Clints sista rulle som skådis??! Kanske. Och kanske frestelsen var för stor för att låta bli att anta rollen som gammelgubben Earl här. Den knarklangande åldringen som tycks komma undan med allt. Bygger på en tidningsartikel om den riktige Earl och hans smågalna äventyr som drogkartellshantlangare. Earl har det annars inte lätt när filmen börjar. Åren tar ut sin rätt. Hans affärsrörelse med blommor går ned sig i skulder. Kontakten med ex-fru och vuxna dotter är inte den bästa. Minst sagt. Klart att det (först) märkliga erbjudandet om att ta sig en tur med en knarkpreparerad bil plötsligt låter helt okej. Speciellt om det ”bara” handlar om att köra en bil från punkt A till B och sen tillbaka igen.  Snart är Earl kartellens topnotch-kille när det gäller att forsla knark genom södra USA. FBI blir galna, sliter sitt hår. VEM är det som hela tiden lyckas undgå dem??! In på banan med ambitiöse agenten Bates (Bradley Cooper) som får näst intill obegränsade medel för att ta fast den okände kuriren. Och under tider tutar och kör Earl på. Och har plötsligt lite sköna stålars att röra sig med på ålderns höst. När kommer samvetet ifatt? Om det kommer?

Som vanligt även Clint bakom kameran. Han håller det rakt, snyggt och ganska enkelt. En liten sidostory om hur han försöker närma sig familjen. Kanske söka försoning för gamla synder? Kartellen utsätts för interna stridigheter, vilket också påverkar Earl. Och hur länge dröjer det innan FBI stövlar in på allvar? Allt tjommar på i lagom takt, och man vet man får med Eatwood bakom kameran. Inga direkta ytterligheter, mer stabilt flow. Manus har såklart tagit sig lite friheter från den ”sanna storyn”, och det lyckas kanske ändå skapa ett litet uns av ovisshet mot slutet.
Ingen av Eastwoods bästa som filmmakare. Men ett rejält hantverk är det såklart. Och underhållande.
Och visst finns det fortfarande lite avig charm, liksom självironi, i den gamle gubben. Var detta svanesången som skådis? Igen?

Eighth Grade (2018)

Bo Burnham är tydligen komikern to be just nu (maj 2019). Humor med tanke och mening. Om man ska tro de som kan ståupp-humor. Vilket jag själv icke gör, men har ändå vett att uppskatta en rolig show. Kanske också lite förvånande ändå att det är sagde Burnham som ligger bakom dagens rulle. Regi och manus. Och allt kretsar runt en trettonårig tjej som gör sina sista veckor i skolans eight grade..vad är det i Sverige? Mellanstadiet? Kayla, underbart bra spelat av Elsie Fisher, är sådär helyllevanlig som man nästan aldrig ser på film. Osäker, tystlåten, lever sitt liv i sovrummet med dator och telefon….det fina ordet…introvert…kanske? Och tack och lov är detta också en film som inte faller i klyschan att låta henne blomma ut till den slumrande skönheten sådär som det brukar vara annars. Tänk istället en miniversion av The Edge of Seventeen så fattar ni ungefär. Här är dock mer återhållsamt, smalare, tystare. Mer drama än humor, även och lustiga inslag icke fattas. Fisher ÄR Kayla hela vägen. Mycket tacksam känsla som infinner sig när man tittar. Mitt föräldrahjärta värker till lite då och då när vissa scener känns oerhört utlämnande. Kayla upptäcker kanske så sakteliga något om sig själv. Låt vara att vägen dit inte är speciellt rak eller smutt.
Ett nedslag i en vardag helt enkelt. Så som det kanske ter sig någonstans i USA…och jag faktiskt kan tro på fullt ut.

Fin liten film detta.
Jag lyfter på stråhatten för Burnhamns finlirande känsla som manustillverkare och regissör.
Sevärt!

Serenity (2019)

Senast jag såg Matthew McConagHEEJ i sommarkläder ombord på en båt var i den rätt underhållande (ändå) Fool´s Gold från 2008. Ett hejsanhoppsan-äventyr utan så allvarlig ambition. I dagens alster möter vi upp den gode Matt igen i samma miljö. Men ack så dyster han verkar här. På obestämbar karibisk ö (?) bedriver han chartertrafik med sin båt som hyrs ut till hugade djuphavsfiskar-turister. Men varför bär Baker (som han heter här) på så mycket mörker och sorg? Svaret kommer strax när gamla flamman Anne Hathaway dyker upp på ön med ett erbjudande han borde ha tackat nej till. Har det något att göra med hennes nuvarande svinige man (Jason Clarke)?

Börjar bra detta. Som det anstår en gammal hederlig noir-rulle. Bra vibbar. Som sen byts ut till ett enda stort ”meeeehh” från yours truly. En vändning i storyn som känns så galet over the top att det skär sig ordentligt. Dagens regiman, Steven Knight (Locke), har även plitat manus, och det är ingen överdrift att säga att han måste ha drabbats av nån sorts hybris. Typ ”nu jävlar ska de få se!” Matt Mc och Anne H gör vad de kan med det här knasknäppa manuset och Clarke är härlig svinpäls. Miljöerna är snygga, vattnet blått och produktionen överlag proffsigt gjord. Vad hjälper dock det när filmen typ ramlar överbord efter drygt halva speltiden.
Inte rackigt, men inte bra. Kom igen Matty! Onwards and upwards!

Snacka om Film #192 – ”ulf banner”

192:an!
Med smak av kaffe och bulle!
Vi träffas IRL över ett köksbord och gaggar på. Dessutom precis hemkomna från en synnerligen givande verksamhetsplanering! Sommaren och hösten är planerad!
Vi tjatar på i gammal god andra; Veckans Lista om musikfilmer, nytt på bluray med Matthew Mc och Anne Hathaway på äventyr i Karibien-ish hamnar under luppen, en ung tjej som heter Kayla i skolan…värt?
Veckans VHS splashar ned på en rejäl gammal goding! (Utan björn)

Det är ju bara för dig att hoppa in och lyssna!

Missa inte vår Patreon-sida, patreon.com/snackaomfilm!
Kom åt nytt fräscht extramaterial varje vecka!

Dessutom: vi går igenom tv-quizet och utser vinnare! Hurra!

Get some!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm

Assassination Nation (2018)

Satans svårbedömd rulle det här. Å ena sidan ett riktigt hopkok av snabba bilder, over-the-top-dialog, ibland en handling som känns icke-handling, och en lång startsträcka som gör att jag undrar lite om det här verkligen är en film att lägga tid på. Men så händer ändå nåt. En liten touch, eller läs: en skarp touch, av samhällsåskådning och hur individer beter sig mot varandra…smyger sig på. I fokus tjejgänget i den lilla staden Salem (ja den) som tycks leva efter devisen ”vi mot världen”. Det är skolan, hemmalivet och kompiskretsarna. Någon eller några börjar hacka nätet och lägger ut icke helt smickrande uppgifter om diverse invånare i Salem. Allt till beskådan för vem som vill. Reaktioner och avsky. Drevet går. Plötsligt blir vårt tjejgäng utpekade som uppviglare, och framförallt Lily (Odessa Young) anklagas för att sprida skymfer. Starka ord och beteenden uppstår. Var tar filmen vägen egentligen? Plötsligt byter den skepnad. Hela tiden med den obehagliga, skavande, känslan. Begreppet homeinvasion får ett nytt ansikte. Kanske den snyggast filmade sekvens man skådat i just den genren. Kanske.

Filmen andas obehag och mörker. Manus- och regimannen Sam Levinson drar upp tonläget ju mer filmen rullar på. I slutänden en knasig mischmasch av gorigt våld, systerskap, inskränkta stadsbor och ett samhällsklimat man gott kan bli lite rädd för. Rörig och spretig film till en början, men bakom kullen finns ändå en rätt sevärd historia. Trots allt. Inte minst scenografiskt. Kan man kalla den….sörjigt snygg? Andra som gör minnesvärda insatser är Colman Domingo, Suki Waterhouse och Joel McHale. Just det, Bill Skarsgård är med också. I kanske 60 sekunder totalt. Blink and miss.

Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile (2019)

Zac Efron ÄR Ted Bundy! Jäklars alltså. Gör han sitt livs roll i sin hittills unga karriär? Kan vara så.
Vi får en Netflixare om den galne seriemördaren. Igen. Den här gången som spelfilm, vilken under knappa två timmar beskriver filuren bakom fasaden och ”monstret” Bundy. Istället för goriga mördarscener fokuserar filmen helt på Bundy som person, både mellan morden han begår och framförallt under tiden han sitter i fängsligt förvar och den tungt mediabevakade rättegången. Regissören Joe Berlinger (dokumentärnisse som bla gjort just dokumentär om Bundy förut) satsar på att återge historien så autentiskt det bara går. Bakom manus finns en bok skriven av kvinnan som levde med Bundy under ett antal år. I filmen spelas hon stabilt av Lily Collins. Efron briljerar i rollen som knäppgöken Bundy, och känslan av en manipulerande och charmig (!) tokskalle går verkligen fram genom rutan. Hade verkligen den riktige Bundy lyckats med alla sina charmoffensiver om han såg ut som en vandrande katastrof eller som källarslusk? Såklart inte.The looks var på hans sida. Minst sagt. Vilket också skapade kändishysteri hos ett antal unga kvinnor under rättegången. Varför dras de alltid till de värsta typerna? ”Snälla killar får aldrig kyssa vackra kvinnor?” Rättegången leds med stor pondus av gamle John Malkovich, som äntligen fått en rejäl Netflixroll! Ofrivillig komik uppstår när Bundy propsar på att vara sin egen advokat under rättegångsdagarna!

Bakom den dialogtunga ytan döljer sig en smutt bra rulle, som verkligen lyfter fram seriemördargalenskapen hos dåren Bundy. Den som väntar på obehagliga mordscener får vänta förgäves. Här anas grymheterna i text och ord. Vilket också funkar alldeles utmärkt! Berlinger litar till sina skådisar och ett mycket bra dialogdrivet manus.
Bra rulle ändå….som verkligen lyfter fram obehagligheterna hos den ökände seriemördaren, vilken alltså mötte sitt öde i elektriska ”old sparky” i Florida 1989. Över 10 år efter att han blivit dömd.

Mary Poppins Returns (2018)

En liten godisbit för oss filmmusikalvänner!
Och en liten påhälsning från förr! 1964 kom originalet med Julie Andrews som den märkliga nannyn från skyn. Finns det någon som inte har koll på vem Mary Poppins är?? Kanske kids av idag. Nåväl, 54 år senare kommer uppföljaren och dagens regiman…superduperrutinerade Rob Marshall (Chicago) styr skutan med säker hand. Han tar inga chanser, lägger upp rullen enligt beprövad metod från-64. I filmen har det gått ett antal år och barnen Michael och Jane, nu spelade av Ben Wishaw och Emily Mortimer, som Poppins hängde med i originalet har växt upp, och Michael har dessutom fått egna barn! Därmed inte sagt att inte nannyns tjänster behövs. Marshall, och manuset, lägger egentligen karbonpapper på originalet så någon ny utveckling av karaktären är det inte tal om. Mer som ett besök från en kär gammal vän! Inklusive begreppet att införliva animerade sekvenser.

Jag gillart såklart! Rullen lyckas med konststycket att kännas fräsch och pigg trots att det är en gammal story med lite ny upphottad kostym. Emily Blunt har tagit över rollen som den bitska men godhjärtade nannyn. Hon är FORMIDABEL! Jag kan icke se någon annan som skulle kunna ha spelat Mary här! Lin-Manuel Miranda är en stabilt bra musikalstjärna och han dyker upp och skapar snygg kemi. Dansnumren är rappa och myspysiga, musiken blandar nytt med gamla välbekanta tunes från första rullen. Och Ben Wishaw får sjunga! Ja, det är helt enkelt ett väldans trivsamt besök från förr! Inget för den som har svårt för musikalfilmer såklart, men varför skulle de utsätta sig för en sådan här film från början?
Själv blir jag bara glad i sinnet och hjärtat! Otroligt trevligt detta! Spit Spot!

Snacka om Film #191 – ”den gamle skäggapan”

 

Jomen!
Nytt avsnitt och vi känner oss lite..bitska!
Veckans Lista totalhavererar…men vaddå, det är ju också underhållning. Eller?!!?
Mer uppror: vi ”spoilar” GoT! Ha! (dock inte som du tror)

Ted Bundy och Mary Poppins, en match made in heaven? Vi tar reda på fakta.
En tecknad spindelman vs en förfrusen Mads Mikkelsen i Arktis? Vem vinner??

I nya Veckans VHS hamnar vi på rätt skön rulle från det glada 80-talet! En rulle som du faktiskt inte bör missa om du inte sett den!

#191! Riktigt uppkäftig!
In och lyssna!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm

Arctic (2018)

Survival-rulle! Man tackar! Sånt är ju alltid gött! Känslan att se hur diverse stackare klarar av umbäranden utöver det normala. Själv skulle man väl lägga sig ned och bara tjuta tills det var kört. Om man inte gjorde en Tom Hanks och hamnade på en söderhavsö förstås. Känns kanske som om det skulle vara liite lättare att stå ut då tills man inte orkade längre. Andra bullar här. Arktisk ödemark. Nog så skimrande vacker att titta på. Från ett skyddat varmt ställe. Värre att vara i. Fraktpiloten Overgård (Mads Mikkelsen), ska han vara dansk eller norsk…?, befinner sig just i det vita helvetet. Hans plan har kraschat mot snövidderna och nu handlar det om överlevnad och att kanske värka fram en plan för hur man går vidare.

Debutregissören Joe Penna litar på Mikkelsens scennärvaro och låter dansken dominera framför kameran. Det är en enmansshow som heter duga. Han skaffar mat (fisk), försöker få radion att funka, skriver SOS-meddelande i snön, försöker undvika en envis isbjörn. Nätterna tillbringas i flygvraket. Till slut måste dock beslut tas om utifall vandring mot eventuell civilisation påbörjas. Så pass in i filmen har också en skadad helikopterpilot dykt upp. Extra börda för kämpen Mikkelsen. Men vad är det sista om överger? Jo, hoppet. Man måste ändå ge Overgård att han aldrig ger upp. Kämpar som ett svin helt enkelt. Vägrar att lägga sig ned och dö. Framför allt känns rullen jäkligt realistisk, så som det faktiskt kan te sig. Manuset tar inga Hollywoodgenvägar. Är det jävligheter som väntar längs vägen så är det. Jävligheter som dessutom känns realistiska. Kanske står filmen och stampar lite i vissa lägen, men det vägs å andra sidan upp av ovissheten och hur Mikkelsen beter sig i snön. Snyggt foto över vidderna, en kyla och hopplöshet som känns in i kroppen även på en åskådare från betydligt varmare plats.
Hårda papper i snön, en stabil Mikkelsen och ett manus med viss ovisshet inbakad. En bra enmansshow helt enkelt. Utan att glänsa.

Mortal Engines (2018)

YA-rulle! Men hallå, var inte dealen med mig själv att jag skulle hålla mig borta från dem?! Jaja, så kan det gå. Bygger tydligen på bok. Peter Jackson skaffade rättigheterna och producerar. Lååångt in i framtiden (typ 3000+) är Jorden en rätt karg plats. Enorma städer på hjul (!) rullar runt. Det är lite som skepp på hav. En av de största städerna är gamla London, som mullrar fram likt en enorm best och sväljer småstäder i ett nafs. Här dyker mystiska Hester upp (rätt bra spelat av isländska Hera Hilmar). Hon har en agenda. Som inbegriper Londons chefsarkeolog Thaddeus Valentine (Hugo Weaving). Det blir rabalder, action, effekter och som vanligt lite trevande tonårskärlek när Hester möter unge Tom från London…som självklart faller för den mystiska nykomlingen.

Som en blandning av Mad Max, Waterworld (fast på land) och valfri steampunkrulle. Snyggt tillverkad, scenerna med rullande städer är maffiga, märks VAR stålarna plöjts ned.  MEN, det är ju så satans oengagerande! Låt vara att skådisarna gör sitt jobb precis som de ska, men man bryr sig ju icke en uns om händelseförloppet. Känner inget för, och med, karaktärerna. Det tar tre minuter att räkna ut att Weaving är filmens svin. Förutom rullande städer flygs det i luften också med diverse farkoster. Och anar jag inte en liten hyllning (?) till Cloud City ovanför gamla Bespin också?? Trots det blir det aldrig speciellt bra. Kliniskt snyggt mitt i kaoset måhända. Men icke så att jag rekommenderar.