The Mule (2018)

Är det HÄR Clints sista rulle som skådis??! Kanske. Och kanske frestelsen var för stor för att låta bli att anta rollen som gammelgubben Earl här. Den knarklangande åldringen som tycks komma undan med allt. Bygger på en tidningsartikel om den riktige Earl och hans smågalna äventyr som drogkartellshantlangare. Earl har det annars inte lätt när filmen börjar. Åren tar ut sin rätt. Hans affärsrörelse med blommor går ned sig i skulder. Kontakten med ex-fru och vuxna dotter är inte den bästa. Minst sagt. Klart att det (först) märkliga erbjudandet om att ta sig en tur med en knarkpreparerad bil plötsligt låter helt okej. Speciellt om det ”bara” handlar om att köra en bil från punkt A till B och sen tillbaka igen.  Snart är Earl kartellens topnotch-kille när det gäller att forsla knark genom södra USA. FBI blir galna, sliter sitt hår. VEM är det som hela tiden lyckas undgå dem??! In på banan med ambitiöse agenten Bates (Bradley Cooper) som får näst intill obegränsade medel för att ta fast den okände kuriren. Och under tider tutar och kör Earl på. Och har plötsligt lite sköna stålars att röra sig med på ålderns höst. När kommer samvetet ifatt? Om det kommer?

Som vanligt även Clint bakom kameran. Han håller det rakt, snyggt och ganska enkelt. En liten sidostory om hur han försöker närma sig familjen. Kanske söka försoning för gamla synder? Kartellen utsätts för interna stridigheter, vilket också påverkar Earl. Och hur länge dröjer det innan FBI stövlar in på allvar? Allt tjommar på i lagom takt, och man vet man får med Eatwood bakom kameran. Inga direkta ytterligheter, mer stabilt flow. Manus har såklart tagit sig lite friheter från den ”sanna storyn”, och det lyckas kanske ändå skapa ett litet uns av ovisshet mot slutet.
Ingen av Eastwoods bästa som filmmakare. Men ett rejält hantverk är det såklart. Och underhållande.
Och visst finns det fortfarande lite avig charm, liksom självironi, i den gamle gubben. Var detta svanesången som skådis? Igen?