Glass (2019)

Lite otippat ändå att slutet på Split visade sig återkoppla till gamla Unbreakable på ett ganska intressant sätt. Samt bygga förväntning för ännu en rulle om den hiskelige Kevin Wendell Crumb. M. Night Shyamalan slår alltså till med en sorts utdragen trilogi. Tänkte han ens på det från första början? David Dunn (Bruce W) är tillbaka på gatorna igen. Nu jagar han The Beast (Kevin aka James McAvoy) som ju slapp undan under upplösningen av Split. Snart är dock båda infångade av kvinnliga forskaren Ellie Staple (Sarah Paulson) och ivägskeppade till murrigt dårhus där de låses in, tillsammans med….wait for it…Elijah Price (Samuel L. Jackson) från Unbreakable! Hela gänget på ett ställe! Hurra! Eller??

Tja, idén om en kombofilm med de här lirarna lät nog bättre i Shamalamadingdångs huvud än vad som visas upp. Storyn känns jäkligt framkrystad och icke speciellt engagerande. Det är mycket snack fram och tillbaka. Lite svårt att till fullo fatta varför Dr Ellie (som givetvis har hemlig agenda) gör som hon gör. Även om tappert försök görs i slutet för att förklara. David Dunn känns lite…trött. Eller är det bara Willis på autopilot? Sam Jackson pladdrar på, men blir aldrig speciellt intressant. Hans figur har aldrig varit det om du frågar mig. Och så McAvoy som dåren Kevin med alla sina personligheter. I Split kändes han rätt skrämmande och obehaglig. Här blir han mest en karikatyr på sin egen figur. En tokskalle helt enkelt. Och varför är stackars Anya Taylor-Joy inknöad (verkligen!!) här? Inga obehagsrysningar genom kroppen direkt när man skådar detta. Mer onödigt omständligt om tre lirare på ett lurkigt ställe. Finner nog nåd bara för att det är en avslutande (?) rulle i en väldans långdragen trilogi. Lite cred också till Shyamalan för vissa snygga scener. Överlag dock inget att minnas nån längre tid.