#sommarklubben: Järnjätten (1999)

Perfekt iscensatt animerat som passar alla. Även vuxna!
50-talet och unge Hogarth bor med sin mamma i en liten stad vid kusten. Ryssarna har precis skjutit upp Sputnik och kommunistskräcken är total. När han plötsligt mer eller mindre snubblar över en gigantisk robot börjar det hända saker! Var kommer järnjätten ifrån? Vad kan den göra? Hur länge kan han hålla den gömd? Giriga och misstänksamma amerikanska myndigheter är i faggorna. Småspänning och komik i snyggt samarbete. Och lite dramatiskt såklart. Piggt och uppfriskande detta. Ett äventyr i tecknad stil. En sorts annan version av E.T. Eller en föregångare till Bumblebee om du så vill.

Underhållande hela vägen in i mål. Tecknat i lite mer old school-style, utan att verka barnsligt dock. Röstinsatser görs främst av Jennifer Aniston och Harry Connick Jr, OCH Vin Diesel som roboten! Regimannen heter Brad Bird och skulle ju gå vidare till filmer som Superhjältarna, Mission: Impossible – Ghost Protocol och Tomorrowland.
Och vem känner inte igen det nu nästan ikoniska utseendet på själva Järnjätten…!? Smutt underhållande detta!

Klassisk vänskap i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Titanic (1997)

Men visst är det märkligt ändå! Såg filmen vid premiären på bio i januari 1998. Sen har återtitten uteblivit! Trots att jag köpte blu ray disken för ett par år sedan. Som har stått där i hyllan och bidat sin tid. Som att den vetat om att tiden skulle komma i sommarklubben 2019. En film som levt på sina minnen i min hjärna. Jag var helt tagen vid premiärtitten, skulle detta hålla 21 år senare? Som den gör! Det är fortfarande helt enastående att uppleva James Camerons svulstiga och storslagna äventyr. Drama, romantik och olycksbådande action på samma gång! Cameron ÄR The Man när det gäller att berätta i gammal god flådig Hollywood-stil.

Leo DiCaprio (hur ung var han inte här!) och Kate Winslet funkar kanoners med varandra, den digra rollistan i övrigt lirar lysande trevligt. Båtjäkeln själv får liv tack vare Camerons idéer och tekniska lösningar. Klart att det då och då skiner igenom lite kackig 90-tals CGI…men vad gör väl det. Storytellingen och känslan tar överhanden, vilket ju är det viktigaste här. Många har säkert spyliknande kommentarer att avlossa mot denna mastodontfilm…jag tillhör motsatsen. Det är sådana här rullar jag älskar med film och med Hollywood på sitt bästa humör. Och musiken! Glöm för tusan icke musiken! I briljant samspel med det som händer på det dödsdömda fartyget. En film som både Cameron och Titanics eviga passagerares odöda själar kan vara mer än nöjda med. Sällan har väl oscarsguldet som kastades över filmen varit mer rätt! Och hur är det nu…en film som fortfarande efter så många år gör det dammigt i rummet…måste väl ändå kvala in nånstans i övre betygsskiktet? Klart som fan! Detta är ett ohotat mästerverk! Full pott!

Enkel resa i sommarnatten!

 

 

#sommarklubben: Little Big Man (1970)

121-årige Jack Crabb sitter på ålderns (!) höst och minns tillbaka på sitt liv. Som en annan Forrest Gump lyckas han med konststycket att dyka upp lite överallt under ”western-eran” vid 1800-talets andra hälft. Som liten kidnappad och uppfostrad av indianer, av en slump återbördad till ”civilisationen” där han slår sig på alla möjliga banor. Således en ung Dustin Hoffman som provar på allt; försäljare av tvivelaktig mirakeldryck, revolverman (speciellt roligt när tekniken ”snake eyes” ska tillämpas), jägare, spanare åt självaste General Custer. Då och då lyckas han också återvända till indianlivet! Som sagt, mustigt och ytterst färgrikt när regissören Arthur Penn serverar en mycket märklig take på en westernhistoria. Håller förvånansvärt bra även i dessa dagar. Börjar riktigt hejdlöst roligt, men övergår sakta men säkert till mer mörker när fokus riktas mot USA´s sätt att hantera sina urinvånare. Kan det vara en tillfällighet att filmen gjordes mitt under brinnande Vietnamkriget?

Payback för de missgynnade native americans kommer såklart vid Slaget vid Little Big Horn 1876, och gissa vem som var med i hetluften då? Självklart unge Jack. Eller kanske vid det laget det garvade och härjade Jack. Dustin Hoffman mycket bra i huvudrollen. Vi får också Faye Dunaway i miniroll, men priset tas nog ändå av Jacks ”indianpappa” spelad av finurlige Chief Dan George. Mer drama med komiska inslag än renodlad western. Klockar in på 2.20 men lyckas hålla intresset uppe hela tiden. Som sagt, en annan titel hade lika gärna kunnat vara ”Forrest Gump i Vilda Västern”.

Minnen i sommarnatten.

 

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Midsommar (2019)

Uppkomlingen Ari Asters ”second album” efter mörka och minst sagt obehagliga Hereditary häromåret. Framgångarna med den rullen verkar ha fått filmbolaget att släppa alla bromsar och budskapet till Aster torde ha varit; ”gör vad du vill och HUR du vill den här gången…och det är ok att fläska på!” Och som han gör det, den gode Aster! Stackars Dani (Florence Pugh) får en tragisk början på rullen hemma i Colorado. Kanske en tripp ihop med pojkvän och kamrater till Hälsingland i Sverige (!) kan lindra? Alla ditbjudna av den svenske studiekamraten Pelle. Fira en rejäl svensk midsommar! Se hur det går till i landet uppe i norr. Jo jag tackar! Kanske kommer turismen till norra Sverige att minska nu? Kommer alla blåhåriga tanter att välja Hurtigrutten i Norge istället?

Mystiska och creepiga saker börjar hända ganska omedelbums, och jag konstaterar lite oroat från biofåtöljen att sådär brukar vi minsann INTE fira midsommar i Östergötland. Men vad vet jag, har ju aldrig varit i Hälsingland eller Hårga där hela storyn utspelas. Aster måste få cred för att han läst på lite om Sverige och vissa seder och myter (Ättestupan, Hårgalåten mm). Midsommar ÄR en obehaglig film. En märklig film. En film som gör att du utan tvekan vill hänga med till slutet. Dessvärre är filmens stora problem längden. 2 timmar och 27 minuter ÄR i längsta laget och jag hinner få den berömda träsmaken ett par gånger. Inte för att det jag tittar på är dåligt, mer för att det är uppenbart att Aster inte velat killa sina darlingar. Gott om utfyllnad om du frågar mig. Som att regissören varit rädd för att vi som tittar inte tar till oss det som smyger sig på från början. Mystik, obehag blandas med ett par rejält goriga scener. Här sparar han icke på obehaget! Dessvärre finns också scener som balanserar på gränsen till Monty Python, och hur mycket jag än gillar DET gänget..så kanske det är vibbar man inte vill få i den här typen av film. Florence Pugh är dock LYSANDE bra och bär hela rullen på sina axlar. Hon borde få pris för detta. Övriga skådisar som tar speltid är Jack Reynor, Will Poulter, Wilhelm Blomgren (som Pelle) och Gunnel Fred (!) som konstig svensk tant. Detta är ändå en underhållande film som kommer att sätta sina spår, även om också känslan av ”Wicker Man 2.0” dyker upp i skallen då och då. Och en obehaglig film där vissa scener får mig att brista ut i ett okontrollerat fnittrande kan inte få mer än ”bra” på skalan. Men visst vill man se mer av token Ari Asters värld!

 

Andra som spanat in rullen är

#sommarklubben: Singles (1992)

Andra fullängdaren av ganska gemytlige regissören Cameron Crowe. Han tar grepp på staden Seattle i början på 90-talet. Grungen är på frammarsch och sätter spår överallt. En del kritiker trodde felaktigt att det var just den här rullen som fick musikstilen (och livsstilen) att exploderas nationwide, men det var ju istället Crowe som smart nog aktiverade ett gammalt manus han haft liggande i byrålådan när han märkte att det var något på gång i Seattle. Från början utspelades storyn i Phoenix! Att filmen hjälpte till att sprida grungen är det dock ingen tvekan om.

Själv brukar jag kalla storyn för en föregångare till gamla ”Vänner”, fast utan värsta lökigheten och det där smöriga. Här får vi ett gäng personer i Seattle, med olika vardag och drömmar och problem. Det gemensamma är att de alla bor i samma lägenhetskomplex. Bäst är Bridget Fonda som unga livfulla Janet. Matt Dillon är misslyckad grungesnubbe med mediokert band (håll koll på bandmedlemmarna…flera stora från stadens musikscen), Kyra Sedgwick är kvinnan i karriären som möter kärleken. Bill Pullman är en doktor, Eric Stoltz är en mimgubbe!
Det lullar på sådär trivsamt som det kan göra i Crowes filmer. Ett bra tidsdokument för sitt 90-tal och en skön backdrop med grungens Seattle. Som sagt; pre-Vänner…?

Seattle-kaffe i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: The Italian Job (2003)

Heistrullar är alltid välkomna grejer. Kanske också speciellt på sommarn. Vet inte varför. Bara en känsla. Här en ”version” av den gamla 60-talaren med Michael Caine. Eller rättare sagt en heistrulle ”inspirerad” av originalfilmen. Ny story, ny spelplats. Ett gäng Mini Coopers är väl det enda gemensamma egentligen. Och guld förstås. Det handlar om att sno guldtackor. Och hämnas. Marky Mark Wahlberg leder crewet som ska sätta dit ex-polaren Steve (en som vanligt arrogant Edward Norton) som har lurat alla, mördat Markys mentor (Donald Suthetland) och snott guldtackor. Det blåsta gänget tar sig samman, fifflar på ny plan som sätts i verket. Biljakter, oneliners, lite hederlig lura-skurken-både-hit-och dit. Nyckelordet i dagens klubbare är ”underhållning”. Lättviktig sådan där manus är lagom ytligt. Det bjuds coola puckar och snygga moves som självklart är superduperorealistiska.

Förutom Wahlberg, Norton får vi också stabila insatser av Jason Statham, Seth Green, Mos Def och Charlize Theron. Sämre heist-gäng kan man ha! Fryntligt och mustigt ihopsatt av F. Gary Gray. Sommartrevligt!

Grönt ljus i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo