The Artist (2011)

Av en händelse, som möjligen ser ut som en tanke, är inte steget alls långt från det tidigare inlägget om Charlie Chaplin till dagens.

Michel Hazanavicius (sug på det namnet) har galet modigt skapat en riktig liten bastard i filmvärlden. Ett litet nostalgipiller och kanske den renaste hyllningen till filmkonsten jag sett på år och dag.

I alla led är det dock inte en självklar film. Jag har pratat med folk och fä som dömer ut den rakt av på grund av sin udda form. ”Herregud, de säger ju ingenting i hela filmen! Bara en massa musik!”

Styrs vår moderna värld av normer också hur det bör se ut på filmfronten? Trender i filmer går i cykler visst, och kanske ingen kunde förutse att en svartvit stumfilm om just denna eras brytningstid i Hollywood i slutet på 20-talet skulle bara komma in från vänster lite sådär och fullständigt dominera underhållningsfaktorn 2012.

Nåväl, är du filmnörd eller bara filmälskare i största allmänhet kommer du förmodligen att tycka väldigt bra om den här filmen. Och inse att hur galet lätt man engagerar sig i en story utan ljud där gester, mimik och övertydlig scennärvaro i perfekt kombination med musik kan skapa underverk. Bara ett par minuter in i filmen glömmer jag helt bort att det inte finns någon talad dialog. Fascinerande. Eller är jag kvar i ett nostalgirus efter att ha tillbringat en längre tid med Chaplin-filmer?

Jag tror inte det. Jag tror att det jag ser på här är en sorts hyllning till filmen som sådan. En film som får mig att tänka på alla de filmer jag såg när jag växte upp på 70-talet, när statstelevisonen hade den goda smaken att mycket ofta visa gamla stumfilmer, gamla matinéfilmer, gamla musikaler…helt enkelt ett brett utbud av det som byggde filmindustrin till vad det är idag. Det handlar om en härlig gammal igenkänningsfaktor.

som en frisk vind från förr!

Filmens ramstory sätter alltså George Valentin i centrum (Jean Dujardin i en fullkomligt lysande roll…vilken utstrålning!), Hollywoods störste stjärna inom stumfilmen i nådens år 1927. Valentin är en charmör av guds nåde och framgången verkar inte ha några gränser. Men plötsligt finns den där; ljudfilmens första trevande försök. Valentin dömer snabbt ut det hela som ett övergående fenomen, eller är han egentligen oroad för att han vet med sig att den hotar karriären?

Hollywoods nya rising star heter Peppy Miller (Bérénice Bejo), en ung kvinna som vet precis hur göra det bästa av de nya tiderna i Hollywood. Snart är hon Guldkalven nr 1 i Tinseltown och Valentin förvandlad till en hopplös dinosaurie från det förgångna. De två träffades hastigt under Valentine glansdagar och deras vägar kommer snart att korsas igen i dessa nya tider när Valentin till synes har förlorat allt av den lyskraft han en gång hade.

Vad som imponerar med dagens betraktelse är att filmen känns riktigt gammal trots att den är hypermodern. Inspelad som om vi vore mitt uppe i 20-talet. Detaljer och kameravinklar och till och med tempoväxling i filmens fart stämmer överens med alla de gamla alster från förr. Dujardin påminner i de bästa stunder om en ung Gene Kelly, varför inte från tex Singing in the rain…?

The Artist är en fröjd att skåda. Ett drama, ett äventyr, utan dialog men med suveränt kroppsspråk och mimik som gör att varenda ohörbart ord går fram. Egentligen en liten tur igenom allt det som har gjort filmmediet till den kanske största underhållningsformen i modern tid. Jag njöt av varenda sekund här och det känns svårt att ta ifrån filmen någon av alla de gyllene prisgubbar den roffade åt sig.

4 kommentarer på “The Artist (2011)

  1. Jättekul att den gick hem hos dig. Uppskattade ungefär samma saker som du nämner, inte minst att det gick alldeles utmärkt att se filmen utan dialog. Allt berättas så bra och enkelt även utan dialog.

    De ska ha en eloge för att de höll sig till konceptet rakt igenom (förutom drömsekvensen som ju var en av höjdpunkterna).

    The Artist fick 4/5 även av mig.

    Gilla

  2. Av mig fick den en tvåa, en tvåa jag tycker val välförtjänt. Den nådde inte fram till mig alls men samtidigt håller jag med dig om huvurollsinnehavarna: strålande, båda två.

    Gilla

  3. Jag är riktigt sugen på den här men är det egentligen så himla innovativt med just stumfilmsgreppet? Det hade ju ändå en lång glansperiod, bevisade med all önskvärd tydlighet att man faktiskt inte behöver en talad dialog för att budskapet ändå ska gå hem och det har ju dessutom återkommit lite nu och då.

    Gilla

    • Nä kanske egentligen inte. Kanske mer som en snygg uppvisning i att det fortfarande går att luta sig mot enkla sätt…

      Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.