Etikettarkiv: 2018

Jun 20 2019

#sommarklubben: Pacific Rim: Uprising (2018)

Bigassrobots-ish! Igen! Guillermo del Toro satte liksom ribban med sin originalrulle. Lökig, javisst…men med charm som räckte hela speltiden. Klart som korvspadet att en uppföljare förr eller senare skulle prånglas fram. Ingen del Toro på skeppet nu, kanske dock hans välsignelse? Det är ju liksom bara att hyvla på i uppdämda spår. Inga ögonbrynshöjare den här gången kanske. Mer att fortsätta njuta av Jaeger-maskinerna…och de nya hoten som strax dyker upp, Ett par år har gått sedan förra rullen, världen håller på att återhämta sig. Självklart skits det strax i det blå skåpet, och nya tappra Jaeger-piloter får kliva fram. I centrum den här gången Jake Pentecost (John Boyega), sonen till förra rullens stoiske Idris Elba. Nu måste det tas i med hårdhandskar igen när nytt Kaiju-hot närmar sig. Dessutom hittas skumraskheter bland mänskligheten också. Men det hade vi ju redan räknat med.

Lika snygg som originalet. Och faktiskt nästan lika underhållande. Det går liksom inte att bli förbannad på den här typen av filmer. Jo det går det visst, kom jag på nu (lex Godzilla – the king of monsters duuuhh). Men inte här. Det är klart, har man problem med den här typen av klyschig storyline…är det nog lätt att sitta och morra. Dock icke jag. Stentuffa robotar som tar tag i Kaiju-buset! Pang smackelibong! Originalet är alltid originalet…men den här ”beställningsuppföljaren” behöver icke skämmas för sig.

Systemomstart i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Jun 19 2019

The Perfection (2018)

Yes! Lurig Netflixare som tar ut svängarna rejält över de branta kanterna. Och kommer undan med det! Blandar drama, mystik med en dos rejäl obehag…OCH…ett par rejält minnesvärda goriga scener! Charlotte (Allison Williams) var en  gång i tiden ess på att spela cello, långa och hårda studier på privatägd musikakademi gav skills. När hon plötsligt hoppade av cello-cirkusen för att vårda sjuk mamma hittade akademin snart en ny skyddsling att uppfostra. Ett antal år senare är Charlotte tillbaka och söker upp skolans mentor (Steven Weber). Även nya cello-esset Lizzie (Logan Browning) är förtjust att hennes gamla idol är tillbaka. Men vad har egentligen Charlotte i kikaren..?

Börjar som drama, tar en en galen omväg som gorig pusselthriller och slutar som…tja vad? Måste ses. Upplevas. Använder sig av tidshopp och bruten berättarlinje. Kan verka förvirrande till en början. Själv tycker jag det är smart och effektivt. Äckelpäckelscenerna är snygga (!) och hela storyn andas obehag. Dessutom kommer den med runt 3-4 olika twister inbakade i det slingrande berättandet! Smutt! Den som kan räkna ut hur det hela ska sluta..får klappa sig lite extra på axeln. Det här är en rulle där det mesta är ovisst hela tiden…och jag vet sannerligen inte vilket ben jag ska stå på. Precis när jag tror en sak…byter det spår igen. Vissa logiska avvikelser accepteras och får klassas som ”konstnärligt snygga” för att passa in i filmens mentala frame.

Jädrans bra underhållande detta!

Jun 3 2019

Dragged Across Concrete (2018)

Det är nåt med S. Craig Zahlers rullar som lockar mig. Kanske den brutala tonen. Det mörka, men ändå alltid intressanta och engagerande. Bone Tomahawke var en märkligt underhållande mix av western och….kannibalrulle?! Brawl in Cellblock 99 var grym utav helvete, men hade en ”antihjälte” i Vince Vaughn som var svår att inte älska. Är det just kontrasterna som är Zahlers adelsmärke?
Dagens alster är ett besök i polisthriller-genren. Eller ”thriller-noir” som den benämns på vissa ställen. En satans låååång historia som tar tid på sig. Slowcooking var ordet. Fylld  med dialogdrivna scener och en scenografi med tillhörande ljussättning som icke går av för hackor! Zahler har öga för snygga bilder! Snutarna Brett och Anthony (en mycket bra nedtonad Mel Gibson och Zahlers nya go-to-guy Vince Vaughn) blir avstängda efter ett tillslag där onödigt våld utövats enligt vittne. Dessutom väntar löneavdrag. Icke bra för snubbar som behöver sina lönecheckar varje månad. Brett har dock en plan, genom kontakter snokas fram att en rälig knarklangartyp sitter på ett stash med pengar. Varför inte råna honom på stålars? Plan utverkas och Anthony är med.
MEN…kanske dock våra antihjältar borde ha tänkt sig för ett par gånger innan planen sattes i verket. Oväntade turer följer. Inte helt lätta att tas med, däremot väldigt våldsamma och framförallt ohälsosamma.

Förutom Gibson och Vaughns besvärligheter lägger Zahler till ett antal små sidostorys, som så småningom kommer att vävas in i huvudstoryn…även om man inte har koll på detta från början. Känns mer som ett mörkt drama med våldsamma inslag än en renodlad thriller. Payoffen är att jag inte har en aning om hur historien ska utveckla sig, och följaktligen sitter på helspänn genom hela filmen. Dialogen tar sin plats. Rejält. En del tappar möjligen tålamodet då man väntat sig action och raffel nonstop. Själv njuter jag aromen till fullo i denna mustiga berättelse, där varje ord och dialog yttras med stil och tajming. Gibson och Vaughn är smutta lirare. Don Johnson gör ett inhopp som polischef. Jennifer Carpenter tar en roll vars utveckling verkligen inte kan förutspås. Udo Kier, japp den gamle tysken, får också plats. Allt är helt enkelt sådär murrigt snyggt och pratigt och våldsamt…..som jag tokgillar!
Värt! Dock kanske inte i allas ögon.

 

Maj 29 2019

A Simple Favor (2018)

Kan man någonsin få för mycket av Anna Kendrick? Tveksamt. Hennes skills vad gäller skådespelande, och sjungande när rollerna så kräver, är lysande bra. Klart att hon ska få vara med och dominera här. Som singelmamman/änkan Stephanie med videoblogg i förorten. Vem har bästa kakrecepten? Vem har bästa råden att dela ut som mamma? Stephanie såklart. Dessvärre har hon annars inget socialt liv att tala om. Och när kameran är avstängd är det en osäker och hopplöst ointressant person man ser. Annat blir det när Stephanie lär känna sonens kompis mamma Emily (Blake Lively). Emily är allt Stephanie drömmer om att vara; tuff, självsäker, kaxig. De bondar och snart tycks de vara bästisar. Så pass att Emily en dag ber Stephanie om en enkel tjänst. A simple favor.

Jomen detta var väl sådär trivsamt smutt som det kan bli ibland. Dramamysterium i förorten. Stephanie dras in i en märklig historia som tar lustiga svängar både hit och dit. Och det bästa; jag som sitter och glor har inte helt koll på var det hela ska ta vägen. Dagens regiman, rutinerade Paul Feig, håller det dessutom riktigt snyggt i färgglada bilder. Komeditonen ligger dessutom som en snygg liten touch, även om den kanske bedrivs med den svarta nyansen. Det är helt enkelt en rulle som är himla lätt att tycka om. En sorts förorts-noir klädd i grälla färger. Kendrick är förstås självklart bra som osäker mamma….som liksom växer med uppgiften och mysteriet hon ställs inför. Blake Lively är bara cool. Och har samtidigt något olycksbådande över sig.
Trivsam komedithriller detta. Extra bonus; smutt soundtrack!

Maj 24 2019

Welcome to Marwen (2018)

Marwen är en sån där lite udda rulle, svår att placera in i ett fack liksom. Kanske också därför som publiken verkar ha svikit den på biograferna. Återstår att se om fölk och fä i hemmasofforna kan ta den till sig i det långa loppet. Steve Carell är igång igen! Och återigen i en rätt allvarlig roll. Baserad på en riktig historia (visst har det figurerat rätt mycket av den varan i Hollywood de sista 7-8 åren?) om en viss Mark Hogancamp, vilken en kväll år 2000 blev grovt misshandlad av fem typer. Så pass att han helt tappade minnet av sitt tidigare liv. Som ett led i rehaben började Mark bygga upp en miniatyrvärld på sin bakgård, och befolkade den med dockor…actiondockor och barbiesar! Jepp, det är sant. Han började fotografera ”scener” i den lilla byn han byggt…och när det blev för jobbigt i skallen tog han sin mentala tillflykt till fantasin. Givetvis fanns han med där som actionhjälten ”Hogie”!

Här är filmen om Marks liv, och det är alltså Carell som fått uppdraget att gestalta honom. Vilket han gör sjutusan så stabilt. Carell förtjänar verkligen att lyftas fram mer och mer. Han har tagit steget in till de seriösa rollerna på ett perfekt sätt! Bakom kameran Robert Zemeckis, som också vet hur man tar en film i hamn. Han varvar scener från Marks vardag med fantasifull….eh..dockaction! Tänk gamla Toy Soldiers från 90-talet, mixat med vanligt drama. Sjukt snygga ”dockscener” när vi besöker Marks värld, med tema på andra världskriget och nazister som hela tiden dyker upp och hotar den lilla byn! Som för övrigt är befolkad av bara kvinnliga dockor förutom ”Hogie”! Naturligtvis har alla dockor en förebild i den riktiga världen. Allt som sker i fantasivärlden har såklart bäring på det som händer, eller har hänt, i Marks liv. Förutom Carell får vi Leslie Mann som hans nya granne. Diane Kruger spelar en dockhäxa (!) som inte är lätt att tas med. Kanske är rullen liiite för lång och bjuder inte på några större överraskningar, men som helhet är det underhållande hela vägen. Utan att vara bedårande. Kombon mellan vardag och fantasivärld är lättare än man tror att ta till sig.
Som drama möjligen lite Hollywoodfierad…men vad tusan, det är ju så det är. Extra plus givetvis för att ikoniska Tillbaka till Framtiden får sig en rejäl homage av den gamle rutinerade filmmakaren Zemeckis.
Sevärt på det hela taget.

Maj 22 2019

Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)

Wow! Det trodde jag nog kanske inte. Att en animerad rulle om Spidey skulle vara SÅ underhållande.
Här lite nya grepp också. Vi bjuds på alternativa världar, där olika Spidermans (ehhh…jag vet..låter lite mysko) huserar och upprätthåller lag och ordning. Och inte ser de likadana ut heller! Grundpremissen är iaf att i ”vår” (?) värld finns den vanlige Spiderman, som råkar illa ut. Plus en liten grabb som heter Miles. Som givetvis blir biten av en spindel och får nya krafter. Nu är det upp till Miles att axla den fallne Spindelmannens huva och möta det mörka hotet som seglat upp på horisonten. Och det är då som övriga spindelgänget från alla de andra andra dimensionerna (jag vet…låter fortfarande jäkligt märkligt) dyker upp och teamar ihop med Miles.
Och se! Det funkar ju alldeles trivsamt bra. När du väl sväljer premissen är det bara att luta sig tillbaka och hänga med på resan i knappa 2 timmar. Galet snyggt tillverkad som sig bör i dagens moderna animationsvärld. Snabba ryck, men inte så bilderna blir stressiga eller jobbiga att titta på. Då och då glömmer jag faktiskt bort att det är animerat jag tittar på. Det måste väl vara bra betyg på en rulle? Teamwork och dialoger som aldrig blir sådär lökiga som man skulle kunna tro. Vi bjuds på det mesta ur Spindelmannens välbekanta värld. Inklusive skurks som Dr Octopus och Wilson Fisk.

Bra röstinsatser också, där Jake Johnson, Nicolas Cage, Hailee Steinfeld, Liv Schrieber, Mahershala Ali och Kathryn Hahn står för bästa grannlåten. Engagerande rulle. Piggt berättad i ett härligt tempo. Oscarn för bästa animerade film 2018 sitter som en smäck. Sevärt!

 

Maj 20 2019

Eighth Grade (2018)

Bo Burnham är tydligen komikern to be just nu (maj 2019). Humor med tanke och mening. Om man ska tro de som kan ståupp-humor. Vilket jag själv icke gör, men har ändå vett att uppskatta en rolig show. Kanske också lite förvånande ändå att det är sagde Burnham som ligger bakom dagens rulle. Regi och manus. Och allt kretsar runt en trettonårig tjej som gör sina sista veckor i skolans eight grade..vad är det i Sverige? Mellanstadiet? Kayla, underbart bra spelat av Elsie Fisher, är sådär helyllevanlig som man nästan aldrig ser på film. Osäker, tystlåten, lever sitt liv i sovrummet med dator och telefon….det fina ordet…introvert…kanske? Och tack och lov är detta också en film som inte faller i klyschan att låta henne blomma ut till den slumrande skönheten sådär som det brukar vara annars. Tänk istället en miniversion av The Edge of Seventeen så fattar ni ungefär. Här är dock mer återhållsamt, smalare, tystare. Mer drama än humor, även och lustiga inslag icke fattas. Fisher ÄR Kayla hela vägen. Mycket tacksam känsla som infinner sig när man tittar. Mitt föräldrahjärta värker till lite då och då när vissa scener känns oerhört utlämnande. Kayla upptäcker kanske så sakteliga något om sig själv. Låt vara att vägen dit inte är speciellt rak eller smutt.
Ett nedslag i en vardag helt enkelt. Så som det kanske ter sig någonstans i USA…och jag faktiskt kan tro på fullt ut.

Fin liten film detta.
Jag lyfter på stråhatten för Burnhamns finlirande känsla som manustillverkare och regissör.
Sevärt!

Maj 14 2019

Assassination Nation (2018)

Satans svårbedömd rulle det här. Å ena sidan ett riktigt hopkok av snabba bilder, over-the-top-dialog, ibland en handling som känns icke-handling, och en lång startsträcka som gör att jag undrar lite om det här verkligen är en film att lägga tid på. Men så händer ändå nåt. En liten touch, eller läs: en skarp touch, av samhällsåskådning och hur individer beter sig mot varandra…smyger sig på. I fokus tjejgänget i den lilla staden Salem (ja den) som tycks leva efter devisen ”vi mot världen”. Det är skolan, hemmalivet och kompiskretsarna. Någon eller några börjar hacka nätet och lägger ut icke helt smickrande uppgifter om diverse invånare i Salem. Allt till beskådan för vem som vill. Reaktioner och avsky. Drevet går. Plötsligt blir vårt tjejgäng utpekade som uppviglare, och framförallt Lily (Odessa Young) anklagas för att sprida skymfer. Starka ord och beteenden uppstår. Var tar filmen vägen egentligen? Plötsligt byter den skepnad. Hela tiden med den obehagliga, skavande, känslan. Begreppet homeinvasion får ett nytt ansikte. Kanske den snyggast filmade sekvens man skådat i just den genren. Kanske.

Filmen andas obehag och mörker. Manus- och regimannen Sam Levinson drar upp tonläget ju mer filmen rullar på. I slutänden en knasig mischmasch av gorigt våld, systerskap, inskränkta stadsbor och ett samhällsklimat man gott kan bli lite rädd för. Rörig och spretig film till en början, men bakom kullen finns ändå en rätt sevärd historia. Trots allt. Inte minst scenografiskt. Kan man kalla den….sörjigt snygg? Andra som gör minnesvärda insatser är Colman Domingo, Suki Waterhouse och Joel McHale. Just det, Bill Skarsgård är med också. I kanske 60 sekunder totalt. Blink and miss.

Maj 10 2019

Mary Poppins Returns (2018)

En liten godisbit för oss filmmusikalvänner!
Och en liten påhälsning från förr! 1964 kom originalet med Julie Andrews som den märkliga nannyn från skyn. Finns det någon som inte har koll på vem Mary Poppins är?? Kanske kids av idag. Nåväl, 54 år senare kommer uppföljaren och dagens regiman…superduperrutinerade Rob Marshall (Chicago) styr skutan med säker hand. Han tar inga chanser, lägger upp rullen enligt beprövad metod från-64. I filmen har det gått ett antal år och barnen Michael och Jane, nu spelade av Ben Wishaw och Emily Mortimer, som Poppins hängde med i originalet har växt upp, och Michael har dessutom fått egna barn! Därmed inte sagt att inte nannyns tjänster behövs. Marshall, och manuset, lägger egentligen karbonpapper på originalet så någon ny utveckling av karaktären är det inte tal om. Mer som ett besök från en kär gammal vän! Inklusive begreppet att införliva animerade sekvenser.

Jag gillart såklart! Rullen lyckas med konststycket att kännas fräsch och pigg trots att det är en gammal story med lite ny upphottad kostym. Emily Blunt har tagit över rollen som den bitska men godhjärtade nannyn. Hon är FORMIDABEL! Jag kan icke se någon annan som skulle kunna ha spelat Mary här! Lin-Manuel Miranda är en stabilt bra musikalstjärna och han dyker upp och skapar snygg kemi. Dansnumren är rappa och myspysiga, musiken blandar nytt med gamla välbekanta tunes från första rullen. Och Ben Wishaw får sjunga! Ja, det är helt enkelt ett väldans trivsamt besök från förr! Inget för den som har svårt för musikalfilmer såklart, men varför skulle de utsätta sig för en sådan här film från början?
Själv blir jag bara glad i sinnet och hjärtat! Otroligt trevligt detta! Spit Spot!

Maj 6 2019

Arctic (2018)

Survival-rulle! Man tackar! Sånt är ju alltid gött! Känslan att se hur diverse stackare klarar av umbäranden utöver det normala. Själv skulle man väl lägga sig ned och bara tjuta tills det var kört. Om man inte gjorde en Tom Hanks och hamnade på en söderhavsö förstås. Känns kanske som om det skulle vara liite lättare att stå ut då tills man inte orkade längre. Andra bullar här. Arktisk ödemark. Nog så skimrande vacker att titta på. Från ett skyddat varmt ställe. Värre att vara i. Fraktpiloten Overgård (Mads Mikkelsen), ska han vara dansk eller norsk…?, befinner sig just i det vita helvetet. Hans plan har kraschat mot snövidderna och nu handlar det om överlevnad och att kanske värka fram en plan för hur man går vidare.

Debutregissören Joe Penna litar på Mikkelsens scennärvaro och låter dansken dominera framför kameran. Det är en enmansshow som heter duga. Han skaffar mat (fisk), försöker få radion att funka, skriver SOS-meddelande i snön, försöker undvika en envis isbjörn. Nätterna tillbringas i flygvraket. Till slut måste dock beslut tas om utifall vandring mot eventuell civilisation påbörjas. Så pass in i filmen har också en skadad helikopterpilot dykt upp. Extra börda för kämpen Mikkelsen. Men vad är det sista om överger? Jo, hoppet. Man måste ändå ge Overgård att han aldrig ger upp. Kämpar som ett svin helt enkelt. Vägrar att lägga sig ned och dö. Framför allt känns rullen jäkligt realistisk, så som det faktiskt kan te sig. Manuset tar inga Hollywoodgenvägar. Är det jävligheter som väntar längs vägen så är det. Jävligheter som dessutom känns realistiska. Kanske står filmen och stampar lite i vissa lägen, men det vägs å andra sidan upp av ovissheten och hur Mikkelsen beter sig i snön. Snyggt foto över vidderna, en kyla och hopplöshet som känns in i kroppen även på en åskådare från betydligt varmare plats.
Hårda papper i snön, en stabil Mikkelsen och ett manus med viss ovisshet inbakad. En bra enmansshow helt enkelt. Utan att glänsa.

Maj 3 2019

Mortal Engines (2018)

YA-rulle! Men hallå, var inte dealen med mig själv att jag skulle hålla mig borta från dem?! Jaja, så kan det gå. Bygger tydligen på bok. Peter Jackson skaffade rättigheterna och producerar. Lååångt in i framtiden (typ 3000+) är Jorden en rätt karg plats. Enorma städer på hjul (!) rullar runt. Det är lite som skepp på hav. En av de största städerna är gamla London, som mullrar fram likt en enorm best och sväljer småstäder i ett nafs. Här dyker mystiska Hester upp (rätt bra spelat av isländska Hera Hilmar). Hon har en agenda. Som inbegriper Londons chefsarkeolog Thaddeus Valentine (Hugo Weaving). Det blir rabalder, action, effekter och som vanligt lite trevande tonårskärlek när Hester möter unge Tom från London…som självklart faller för den mystiska nykomlingen.

Som en blandning av Mad Max, Waterworld (fast på land) och valfri steampunkrulle. Snyggt tillverkad, scenerna med rullande städer är maffiga, märks VAR stålarna plöjts ned.  MEN, det är ju så satans oengagerande! Låt vara att skådisarna gör sitt jobb precis som de ska, men man bryr sig ju icke en uns om händelseförloppet. Känner inget för, och med, karaktärerna. Det tar tre minuter att räkna ut att Weaving är filmens svin. Förutom rullande städer flygs det i luften också med diverse farkoster. Och anar jag inte en liten hyllning (?) till Cloud City ovanför gamla Bespin också?? Trots det blir det aldrig speciellt bra. Kliniskt snyggt mitt i kaoset måhända. Men icke så att jag rekommenderar.

Apr 24 2019

The Old Man & the Gun (2018)

Robban Redford har alltså sagt att detta blir hans avsked på film. Svanesången om man så vill. Nåja, vi får väl se. Jag säger bara ”Lex Clint”.
OM det nu är the final curtain som går här, så är det i så fall ändå med visst myspys. Redford som den gamle kåkfararen, rymningsexperten och bankrånaren Forrest. Han som inte rånar banker för att han behöver, mer för att han tycker om det! Typ! Dessutom är han den snälle rånaren. Som alltid skopar åt sig pengar med ett leende och dessutom får bankpersonalen att må bra av det! Sort of. Han träffar en änka, Jewel (Sissy Spacek, också hon på väg in mot Hollywoods dammiga arkiv), bjuder ut henne på dejt lite sådär som man gjorde förr. Allt andas lite dåtid, en svunnen tidsålder. Filmen utspelas i början av 80-talet, men skulle lika gärna kunna vara 60- eller tidigt 70-tal. Signerat regissören David Lowery, som jackat upp humöret och tempot en aning från hans förra A Ghost Story. Bygger på en tidningsartikel om en verklig Forrest, men som vanligt får man nog ta det mesta med en nypa sockersalt.

Som bäst i dialogerna mellan Redford och Spacek. Eller mellan Redford och hans ålderskumpaner Danny Glover och Tom Waits (ALLTID en fröjd att skåda på film). Ungtuppen, polisen och familjepappan John (Casey Affleck) blir besatt av att fånga Forrest och stoppa hans gentlemannaeskapader. Lättare sagt än gjort. Dock, den som väntar sig action och thriller blir kanske surt besviken. Kalla det istället en lugn dramathrillerkomedi. Redford sätter förstås avtryck i varje scen han finns i. Kanske är det också för att man omedvetet (?) tänker tillbaka på alla roller och filmer han spelat i? En njutning att hänga med honom och hans sandpappriga röst. Och som vanligt numera i modern tid ser Redford ut som hans hud sakta transformerat till slitstarkt läder. En mysig stund helt enkelt, där Redford gör en i grunden rätt svag film underhållande. En ganska stillsam och trevlig ritt in mot solnedgången ändå.
Om det nu blir så.

Apr 23 2019

Robin Hood (2018)

Men för i helvete.
Jag kan svälja rätt mycket stupiditeter, men ibland får man ändå dra den där linjen i sanden. Behövs ännu en originstory om den glade stråtrövaren?? Hell no! OCH, om man nu ändå gör rullen…MÅSTE den tillverkas som en MTV-video och förse alla inblandade med ett mode som mer är Matrix och punk än..medeltid??! Fast det är klart, popcornskidsen av idag som bor i sin telefon och lever med Paradise Hotel som kvälls-tv, skulle väl sätta i halsen om en snubbe i gröna långkalsonger med fjäder i hatten plötsligt uppenbarade sig.
Men satan i gatan vad detta är rackigt. En Robin som ser ut som den 17-årige praokillen på ICA (Taron Egerton), en sheriff i Nottingham som ser ut som han klivit ur inspelningen av valfri nazistskurkrulle (ständigt denne Ben Mendelshon) och en Marion (Marian??!) som ser ut som en 2000-talssminkad dotter till en rockstjärna…vänta hon ÄR ju det! (Eve Hewson). Just det, Jamie Foxx är ju med också. Som kul snubbe och ”sidekick”. Joråsåatt.

Superduperskitochpannkaka detta. Till och med effekterna är rackiga (eldsvådorna!!). Alltså, nybörjar-skapade-på-min-första-dator-1986-rackiga. Hujeda mig. Ge mig Erron Flynn för tusan!
I gröna långkallingar.

Apr 17 2019

Overlord (2018)

Andra-världskriget-röj. Med en touch av rysligheter. Jorå, men sånt har man ju sett tretton på dussinet genom åren. Alla med den röda tråden att det oftast är rejäla B- eller C-produktioner. Här har Hollywood, och i synnerhet inte helt okände J.J. Abrams, sällat sig till producentleden och skyfflat in dollars. Vilket märks direkt. Plötsligt kvalar produktionen kanske till och med in på A-filmslistan. Natten före D-Dagen. En grupp jänkare är på väg i flygplan in över Frankrike, en liten förtrupp som har till uppgift att slå ut ett viktigt radiotorn i en liten fransk by. Och det måste ske innan gryningen nalkas och den Stora Invasionen sätter igång. Saker går (såklart) snett nästan direkt. Halva styrkan stryker med, och en liiiten grupp smyger vidare mot den lilla byn. Och där försiggår minsann skumma saker! Nazisterna håller till en slottsliknande byggnad med en massa otrevliga källare och kulvertar. Mystiska experiment utförs, oftast på den stackars bybefolkningen. Upp till filmens hjältar att fixa både radiomasten OCH sätta stopp för hemskheterna som utspelas. Extra hjälp fås av rättrådig och beslutsam ung tjej boendes i byn.

Rätt trivsamma knappa två timmar ändå. Stabilt hantverk, usla nazister, gott om eldstrider och röjig action i märkliga katakomber och skumma utrymmen. Zombieliknande dårar som lurar i mörkret. Ingen film du ska sitta och fundera på alltför mycket. Bara att hänga med på ”äventyret” en stund, och konstatera att ibland funkar kombon andra världskriget och skräckelement bra ihop (eller..ja så mycket skräck kanske det inte är dårå…men iaf.) Inga superstars i rollistan (Kurtan Russells grabb Wyatt Russell tar kommandot som ledare) och ibland är ju sånt rentav på pluskontot. Inget för historieböckerna, men väl underhållande för stunden. Ser snyggt ut.

Apr 16 2019

Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald (2018)

Lika förtjusad som jag var av första filmen, lika uttråkad blir jag av den uppföljaren.
På tok för lång, spretig och yvig på ett obra sätt. Första filmen fokuserade på Newt (Eddie Redmayne) och hans äventyr i 20-talets New York. Det var trivsamt, snyggt och lite lagom glädjefyllt engagerande. I alla för en annan som aldrig tagit till sig barnfilmerna om glasögonormen Harry Potter. Såklart att man någonstans ändå såg fram emot lite att åter hoppa in i Newts värld. Men ack vilken dikeskörning. Snyggt hantverk förvisso, effekterna är top notch och glider sömlöst in i backdropen framför Paris, som är dagens skådeplats. Grindewald (Deppen) har rymt och vill starta uppror. De ”goda” trollisarna vill ha skurken infångad till varje pris. Dessutom ska dolda släktförhållanden avslöjas och avhandlas. Rörigt och föga intressant säger jag. Bara ett stort ”jaha”. Varför är manuset så spretigt? Så ”överväldigande”? Som att det försöker ta stora tuggor åt alla håll…utan att lyckas. Vem kan vi skylla på? JAG skyller på J.K. Rowling som uppenbarligen fått hybris efter framgången med första filmen, och plötsligt trodde sig vara filmmanusförfattare av rang. För mycket som trycks in på på 134 minuter.

Stackars Eddie Redmaynes Newt blir förpassad till en bifigur, utan något vettigt att göra. Judd Law har försetts med stiligt helskägg och får vara en ung Dumbledore. Och Depp, tja han cashar in en av karriärens lättaste lönecheckar. Nix, detta tog plötsligt en synnerligen ointressant vändning. Kunde de inte bara ha låtit Newt få hållas med sina Nifflar…?
Helt klart bara för den mest inbitne av Rowlings världar. Booooring.