Den blomstertid nu kommer (2018)

Klart det passar sig med en ”midsomrig” rulle på midsommarafton!
Som varande östgöte vurmar jag såklart lite extra intresse när filmkollektivet Crazy Pictures från Norrköping (äntligen) sportar ut sin första fullängdare efter år av jobb. Detta måste ju bara ses.

Med 18 miljoner på fickan och en lagom fantasifull story är det bara att kasta sig ut. Och som de gör det! Gängets lek med effekter och tung action får plötsligt de 18 millarna att se ut som 40. Att det sedan är lite si och så med dramaturgin i mellanpartierna…asch det får man ta när den övriga smaken på rullen är så uppfriskande! Storyn om Alex (Christoffer Nordenrot) som återvänder från ett hyllat artistliv i Stockholm till sin barndoms trakter utanför Norrköping…i samma ögonblick som skiten når fläkten på självaste midsommarafton…är så galet mörk, annorlunda och engagerande att det liksom inte går att värja sig. De unga filmmakarna har heller inte gått i fällan att bara prångla ut godisaction för slantarna, nej här bakas också backstorysar och karaktärsporträtt in och får ta sin lilla tid. Åker skämskudden fram nån gång? Kanske i enstaka scener. Alex´problematiska förhållande till sin pappa (Jesper Barkselius) och ungdomskärleken Anna (Lisa Henni) får också ta plats. Bra spelat av alla, kanske mest av Nordenrot vars karaktär faktiskt är en riktig skitstövel mest hela tiden, uppenbart märkt av barndomens vedermödor i trassligt hem. Men bäst är det förstås när det brakar loss som mest! När Sverige utsätts för den där attacken som broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” så gärna vill upplysa om.

Ljudet är som värsta Hollywoodblockbustern, fotot är drömskt och murrigt magiskt på samma gång, den svenska sommarkänslan är perfekt fångad…och aldrig har väl eldstrider i östgötaskogen och kraschande helikoptrar in i svenska kyrkor sett så jäkla läckert ut!
Crazy Pictures visar att det går att göra proffsig verklighet av drömmar med (förhållandevis) små medel. En härlig långfilmsdebut som blandar osvensk action med drama på ett synnerligen underhållande sätt!
Den fjärde stjärnan slänger jag dit av lokalpatriotiska skäl. Sådant här måste belönas!

Trevlig Midsommar!

 

I SoF-poddens somriga #144 ägnar vi fleeera minuter åt att snickesnacka mer om den här udda fågeln i svensk film. Lyssna gärna här!

 

Annonser

Winchester (2018)

Rysligheter gör sig väl alltid på film. Samtidigt är det kanske något av det svåraste att sporta upp. Så mycket måste gå rätt för att den där rejäla ruggighetskänslan ska infinna sig. Många är de filmer som försökt, och skjutit sig själva i foten. Ett par har lyckats riktigt bra. Var hamnar dagens försök? Lite i det salongsvänliga facket vill jag påstå. Regisserat av The Spierig Brothers (Daybreakers, Predestination), med Helen Mirren och Jason Clarke i ledande roller.

En lagom twistad story om den i verkligheten existerande Sarah Winchester, arvtagerska till vapenimperiet Winchester (”vilda västern-geväret” numero uno!). Efter makens död flyttade hon till San José i Kalifornien där hon lät bygga ett märkligt hus med otaliga rum och vindlande korridorer som aldrig tog slut, och trappor som inte ledde någonstans. Rena labyrinten. Bygget på detta hus fortgick så länge Sarah var i livet, hon slutade aldrig att snickra på kåken….och legenden säger att tanten hade tappat det ganska rejält.

Utifrån detta levnadsöde har nu ett manus byggts ut till att Sarah (Mirren) i själva verket fruktar de osaliga andar efter alla offer för de effektiva Winchester-gevären, och att det enda sättet att bli fri är att bygga rum som ska fånga de övernaturliga plågorna. Styrelsen för vapenföretaget är oroliga för att tanten har gått crazy-bananas och en kväll 1906 skickar man dit lagom labile psykdoktorn Eric Price (Clarke) för att göra en utvärdering om den mentala hälsan. Kan ju gå lite hur som helst då Price själv har lagom många skelett i garderoben. Upplagt för mysrys förstås då det inte dröjer länge förrän märkligheterna tilltar. För den hardcore-törstande skräckfantasten är detta kattskit såklart. Rullen satsar mer på att bygga stämning med skuggor, murriga vrår och dramatisk musik. Rätt förutsägbar också förstås, med effekter som möjligen signaleras i god tid innan. Trots det döljer sig faktiskt en story här som är lätt att ta till sig, och ju längre det trallar på med rysligheterna…desto mer intressant blir hela tillställningen. Och kom igen, när gjorde Helen Mirren en dålig roll??! Bland skuggor och märkliga rum går det faktiskt att ta på obehagligheterna som tycks inträffa mest hela tiden. Även om det inte blir så väldans skrämmande.

Tillrättalagt salongsrys som ändå gör jobbet trots att den är skapad i formulär 1A. Dessutom en kul teori om den gamla damen Winchester, som alltså bodde i det som idag kallas för ”Nordamerikas mest hemsökta hus”. Hur kan man motstå det??

Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

Frekventa läsare av den här bloggen vet redan att jag har en softspot för dinosarna. Det är ju sen gammalt.
Kan man få för mycket dinosaurier? Såklart inte. Den femte filmen i sagan ställer bla frågan om dinosarna har samma rättigheter som andra levande djur? Speciellt nu, fyra år efter att parken på Isla Nublar fick stänga under kaosartade former (Jurassic World). En vulkan på ön har plötsligt blivit aktiv, och nu hotas alla dinosaurier (som strövat fritt sedan förra gången) av undergång…igen! (oh, the irony). En räddningsaktion trollas fram, och i spetsen våra poster-hjältar Chris Pratt och Bryce Dallas Howard.

Bakom årets rulle, den spanske regimannen J.A. Bayona, mest känd för rysligheter (tex Barnhemmet 2007). Nu får han chansen att sporta dinoaction för popcornspubliken…och tja…han lyckas ganska bra ändå. Att inte den här rullen direkt kunde fortsätta i samma spår som alla de andra, var nog ganska självklart från början. Istället tar storyn en lite oväntad sväng, den såg man inte riktigt komma…efter den alltigenom traditionella första halvtimmen på Isla Nublar. Mycket sägs ofta om rödhåriga Bryce Dallas Howard. Jag säger att hon känns lite tuffare här. Utan högklackat dessutom. Chris Pratt har ingen Star-Lord-aura här direkt, kanske känns han dessutom lite tröttare än i förra rullen? Håll också utkik efter gamle Jeff Goldblum som får slänga in dino-veteranen Ian Malcolm ett par minuter, kanske ett par riktigt ansträngda minuter om man ska vara ärlig.
Inte lika bra som förra rullen, inte lika bra som originalet från -93, men nog är det en underhållande popcornstund ändå. Och tänk om filmen hade kunnat få högre åldersgräns, a´la Logan…vilken hejdundrande dino-gore-fest vi hade kunnat få! Speciellt eftersom Bayona då och då lyckas få in lite lite vibbar från sin bana som ryslighetsman. Dessutom känns de visuella trollkonsterna verkligare än nånsin.

Den som vill och har bestämt sig hittar alltid grejer att gnälla på i den här typen av filmer. Vi andra njuter av ett gott sommaräventyr som känns trevligt utan att glänsa.

 

I det somriga #143 av Snacka om Film missar vi inte chansen att uttrycka vår förtjusning över dinoaction. Lyssna gärna här.

Deadpool 2 (2018)

Klart det var hemma på förhand.
Hur skulle det kunna misslyckas? Förhandsrapporter har talat om samma stil som förra gången, kanske till och med lite värre. Och javisst, banne mig om man inte skruvar lite till på galenskaperna. Originalet bröt ju mot alla ”regler” vad gäller tuff superhjälteaction, där huvudmålet var att häckla genren och driva med allt och alla. Och visst fortsätter det här. Det finns en handling, en rätt rackig handling egentligen…men det viktiga i Deadpools värld är INTE vad det handlar om…mer om HUR det utförs.
Som vanligt är det 4:e väggar som bryts, ett allmänt häcklande av superhjältar och filmer (Logan får sig en rejäl känga). Ryan Reynolds ÄR Deadpool ut i fingerspetsarna. Josh Brolin är stenhård snubbe från framtiden som ställer till det. Kul också att se unge Julian Dennison från favoritpärlan Hunt for the Wilderpeople ta för sig och ge Reynolds en match i dialogerna (”the good old ass-wallet…!!”)

David Leitch (Atomic Blonde/John Wick) har tagit över regipinnen och låter Reynolds hålla låda mest hela tiden. Klart bäst i den här skrattfesten med ganska råa våldsinslag är dels det egentligen helt ologiska inslaget med Deadpools värvningskampanj för ett nytt superhjältegäng (galet roligt faktiskt)…och bonusscenerna under eftertexterna! DÄR kan du snacka om att man får valuta för att sitta kvar! (självklart fanns det stollar på bion som omedelbart reste sig och försvann iväg ut..dumbasses!)

Deadpool 2 är ”belöningen” för alla oss som tjusades av den första rullen, och har längtat efter lite mer sarkasm och häcklande från en snabbsnackande knasboll i röd spandex. Och vi har nog icke sett det sista av honom än. Hysteriskt roligt detta.

The Week Of (2018)

Alla hatar Adam Sandler.
Nej fel, inte alla. Inte jag. Den gapige gamängen har ”nåt” som går hem i stugan hos mig. Visst har snubben stått för ett par rejäla bottennapp, men överlag bjuder han allt som oftast upp till trivsamheter. Bla ligger han ju bakom en av sommarårstidens skönaste rullar; Grown Ups från 2010! Mumma. Den har liksom dagens alster gemensamma nämnare i Familjekärlek och Vänskap. Trots att ni belackare nu vägrar inse det. But that´s the fact. Här spelar Sandler den ganska fattige medelklassliraren Kenny vars dotter ska gifta sig med sonen till glidaren, stjärnkirurgen och asrika lyxfrassen Kirby (Chris Rock). Kenny envisas med att han ska stå för alla arrangemang, vistelse och fix inför bröllopet. Det blir den klassiska komedisträckan; missförstånd, slapstick, grova skämt och allmän gapighet från Sandler. Diverse pinsamma situationer ska tryckas in under nästan två timmar, vilket såklart är lite för långt här. Visst hade filmen inte blivit sämre om den kortats med en halvtimme. Sandler och Rock känner ju varandra bra, vilket märks i samspelet. Ett lövtunnt manus som inte bjuder på några nya grejer whatsoever, men ändå träffar lite smårätt i sina bästa stunder. Trivsamheten är rätt go mitt i all kaos och skrik. Allt nedplitat av Sandler själv, tillsammans med polaren och regissören Robert Smigel.

Det här är ju ännu en av Sandlers Netflix-produktioner, och liksom de andra har den förstås blivit utskälld till höger och vänster. Sådant är tydligen hans öde, den gode Sandler. Under tramsytan är det här dock en ganska snäll film om familjekärlek och att acceptera varandra. Fint värre. Toppat med lite smaklösheter som går att roas av. Kanske måste man vara Sandler-gillare för att förstå den tredje stjärnan. En hans mer ”familjigare” rullar, de som jag gillar bäst. Filmen i sig är en ok tvåa. Underhållning för stunden.

Solo: A Star Wars Story (2018)

Filmen som ingen ville ha, men som är oerhört lätt att tycka om!
Javisst, Han Solo, denne gamäng, charmör, rymdpirat och äventyrare. Ikonisk figur hos alla (?) som växt upp från 70-talet och framåt. Vi kan ju vår Han. Eller? Nu fås chansen att följa med tillbaka till äventyrarens yngre dar. Hur blev Han…Han? På många sätt en märklig rulle, ganska oönskad om man ska tro jiddret runt the internetz, sparkade originalregissörer (gjorde de filmen FÖR komediaktig?), och ett premiärdatum som känns lite..märkligt ändå. Visst hade filmen tjänat på att gå upp lagom till jul 2018? Är övertygad om att hajpen hade kunnat bli lite större då.

In med nykomlingen Alden Eherenreich i titelrollen. En genidrag! Han rör sig som Harrison Ford i vissa lägen. Och pratar som honom! Johorå! Vi får också hänga med när Han och Chewbacca möts första gången och blir kompisar. Lando Calrissian ägde ju Millennium Falcon från början, nu får vi också se hur den hamnade hos Solo. Gnällisar runt jordbollen gör gällande att rullen är blek och inte har några stakes. Här finns inte så mycket Imperiet, och Kraften har väl ingen lirare hört talas om direkt här. Lite skönt ändå. Rullen blir inte så bombastisk och högtravande. Det är ”vanliga” rymdgangsters och stölder till höger och vänster. Lite ruffigare och mer gritty. Men ändå småspännande och mer glimten i ögat. Känslan är lite anything goes. Känns som en fanservice-film till oss som tjusats av Star Wars sen barnsben. VAD som berättas är inte så jätteviktigt, mer HUR det berättas. I rollistan hittas också Woody Harrelson, som gör en Woody Harrelson-roll, en kanske lite underutnyttjad Emilia Clarke, en halvslö (men underhållande) Paul Bettany som skurkboss och alldeles förtjusande Donald Glover som Lando! Spot on på den siste!

En skojarrulle som känns trivsam värre. Plus att nye regissören, stabile Ron Howard, vet när och hur han ska pumpa in nostalgiska ögonblick som får oss gamla älskare av rymdsagan att rysa till lite mumsigt. Som vanligt numera också galet snygg i utförandet. Inte heller alls lika mörkt berättat som i tex Rogue One (och då var den ju ändå asbra också). Vill jag se mer av Han den yngres äventyr i galaxen innan han träffar Luke på Tatooine? Hell yes!

Här finns inget att gnälla på.
Nähärå!

 

I SoF-podden #141 låter vi Han-kärleken flöda ännu mer. Lyssna gärna här!

The Commuter (2018)

Liam Neeson phones it in. Vem var det som myntade det? Filip och Fredrik väl? Passar sig rätt bra i dagens rulle.
Gamle räven Liam. Numera typecastad så det svider i ögonen på många. Gubben behöver säkerligen inte jobba längre om han inte vill, men så ringer suitsen från Hollywood och behöver en fårad, sliten, garvad familjefar som ska placeras i prekär situation. Vem passar väl bätte än Old Liam!? Och kanske han tänker…”sure, lite sköna semesterpengar i plånkan”. Lockas det också med regissören Jaume Collet-Serra (deras fjärde samarbete) blir det kanske bonus för mannen med sandpappersrösten.

Idag som kontorsnissen Michael, som varje dag pendlar in till Manhattan från förorten. Ett inrutat liv som betyder ett par timmar på pendeltåget varje dag. Tills idag. Plötsligt vänds tillvaron upp och ned när Michael blir uppsagd! Ajaj! Bistert! Bara att ta pendeln hem och fundera på den osäkra framtiden. Och vad ska familjen säga? Snart blir det dock det minsta problemet. Ombord på tåget blir Michael uppvaktad av en mystisk kvinna i Vera Farmigas skepnad som erbjuder en liten utmaning…som snart visar sig vara ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Som vanligt står oskyldigas liv på spel. Jaja, ni fattar. Nämnde jag att gamle Michael dessutom varit snut? Nej det gjorde jag inte. Dags att använda all sin snut-rutin för att lösa situationen med andra ord. På vägen hinner dessutom vår antihjälte bli anklagad för både det ena och det andra ombord på tåget.  Standardthriller med den oskyldige hjälten i centrum. List och våld behövs för att lösa knivigheterna. Bra flyt i actiondelen. Att använda den ganska isolerade tågmiljön som spelplats förhöjer stämningen. Gott om red herrings såklart, men inte mer än att det går att genomskåda. De här filmerna följer ju trots allt ett invant mönster. Neeson är rock-solid, han sviker aldrig. Hur kackig filmen än är. Vera Farmiga underutnyttjas men gör jobbet. Patrick Wilson och gamle Sam Neill får vara med på ett hörn också.

På det hela taget en stabil förutsägbar actionkick med lite halvrackig cgi på sina ställen. Perfekt i tv-soffan. Tuffar (heh) på trivsamt helt enkelt. Jag friar hellre än fäller.

 

Deep Blue Sea 2 (2018)

Jägarns vad jag gillar originalet från Renny Harlin! En riktig skön popcornsblockbuster om hajar som får spunk och går loss på oss människor! Härliga tider! 1999 var ju såklart inte cgi:n lika top notch som den är nu. Vilket syntes i hajarna..DÅ. Fast med en story som var riktigt busigt underhållande. Länge har det snackats om en uppföljare. Men hur följer man upp ett sådant äventyr?
Jo, som det presenteras i dagens försök. Men ta det där med uppföljare med en nypa salt. Egentligen är det bara en nyinspelning av samma story. Minus stjärnskådisar, en tjock plånka i budgeten…och kanske framförallt ett manus som är värt att kallas manus. Låt vara att de digitala bestarna är klart snyggare än sin föregångare…men det är väl också allt.
Handlingen den här gången förlagd till undervattenslabb utanför Sydafrikas kust. En stenrik miljonär bekostar forskning på hajarnas hjärnor igen (suck). Nu för att människan ska kunna bli smartare. Den här gången är det Tjurhajar som är föremålet, tydligen den mest ilskna sorten. Allt går självklart åt helvete. Kaos och mayhem. Och B-filmsblod i massor. Plus en ”seriös” kvinnlig forskare som bara måste hoppa i en åtsmitande våtdräkt där det självklart inte går att dra upp blixtlåset i halsen. Häpp!

Blir det hajaction? Ja. Går de panikslagna forskarna åt? Ja. Blir det spännande? Nix, inte ett dugg.
Lågbudgeten lyser igenom lite för mycket för att filmens ambition ska gå att ta på allvar. Hade det varit tex Asylum som slagit till med en av sina sköna ripoffs…finns inte så mycket att gnälla på. Men här är allvaret satt som en faktor. Vilket också gör den till en sjunkbomb. Trist förstås. Samtidigt går det inte att gnälla ner en hajrulle alltför mycket. Hajar är alltid hajar.

Och bäst av allt, kanske årets scen hittills, är hajen som tjuvlyssnar!
Värt en extra stjärna i betyget.

The Hurricane Heist (2018)

Asch, jag är ju så svag för de här skräpfilmerna som förkläs i lite snyggare kostymer än de förtjänar. De här rullarna som lirar i skiktet omedelbart under top notch-nivån i action-Hollywood.
Filmer där det inte går att tänka för mycket…ehh..inte alls…på logiken i det som sker. Som att hoppa på en halvrasslig karusell på ett ambulerande nöjesfält och upptäcka att det ändå gav lite för biljettpengen.

Här blir det en mischmasch av katastrofrulle (Geostorm-ish) och heistfilm (Die Hard-ish…om man är snäll). Samtidigt som värsta orkanen hotar att välla in över kusten i amerikanska sydstaterna, planerar en skurkliga att lägga rabarber på miljoner dollars som finns på en av landets alla depåer för förvaring av kontanter. Ligan är så räliga att de till och med nästlat in sig bland den vaktstyrka som sköter om transporterna av cashen. Aj då. Alla är skumma typ. Utom den kvinnliga hjälten (Maggie Grace) som är stentuff badasstjej och genomhederlig. Tillsammans med ett brödrapar på orten, en vädersnubbe (Toby Kebbell) och en strulig bilmek (Ryan Kwanten), blir det till att stå upp mot buset. Vilket görs mestadels via shootouts i oväder och en lökig dialog. Plussa på med lagom ostiga CGI:effekter på stormen som hotar den lilla hålan där hela klabbet utspelas. Jamen, det var väl inte kattskit ändå. En stunds hjärnbefriad underhållning, en b-rulle såklart. Ytan är dock rätt snygg, vilket gör att den känns som en dyrare produktion än vad det naturligtvis är. Fokus ligger inte på att få till ett bra manus, mer att servera en stunds actionraffel utan någon som helst djupare mening eller innebörd. Jag drar direkt liknelser med den gamla 90-talaren Hard Rain. Är detta en ”upphottad” version av den kanske…? Regimannen Rob Cohen är kanske inte toppman i Hollywood, men kan ändå skryta med den gamla finingen Daylight på CV:et. Och första rullen om The Fast and The Furious. Jaja, det är som det är.
Vi som inte måste ha logik, absolut helt felfria effekter eller skådisar i toppklass…har lite småtrevligt här ändå.

Rampage (2018)

I rymden försiggår skumma experiment. Strax har substanser av dessa försök kraschat mot jorden och tyvärr kom tre djur i vägen. Som nu har växt till galen storlek, och är med full fart på väg till Chicago av någon anledning. Se där, vem kan låta bli att bli intresserad av denna galna filmpicth?? Släng in Dwayne ”The Rock” Johnson också av bara farten. Vad kan gå fel?
Såklart måste du vara på ditt bästa skojhumör för att finna njutningen här. Film som bygger på det gamla klassiska tv-spelet från the 80´s. Hahaha. Bara en sån sak. De flesta tv-spel som ska föras över till film blir ju bara bonkers. Det är sen gammalt.
Men…här finns något för den som inte förväntar sig stordåd. Lökigt manus, en godhjärtad The Rock i rollen som viltvårdaren Davis, och en samling hysteriskt överdrivna specialeffekter. Men kom igen, att se en enorm varg klättra uppför en skyskrapa…hur kan man inte gilla det?? Eller en albinogorilla som är King Kongs lillebrorsa och slänger iväg stridsvagnar som om de vore leksaker hos ett uttråkat barn. Så toppas det hela med en gigantus krokodilus som simmar som blixten.

Tredje samarbetet mellan Dwayne J och regissören Brad Peyton. Peyton vet hur hålla det lagom ostigt, överdrivet och ändå sådär löjligt trivsamt under drygt 100 minuter. Dessutom gillar jag Dwayne, han har en sorts skön självdistans som ofta kommer fram i de här filmerna. Malin Åkerman som skurkbitch, Naomie Harris som hjältinna och gamle Neegan, Jeffrey Dean Morgan, som regeringsgubbe gör rollistan komplett. Och alla verkar ha haft det ganska så gött när de gjorde den här rullen. Chicago manglas sönder och samman (givetvis efter nödvändig evakuering), vilken smashfest!

Lite sommartrams att fröjdas åt. Eller under valfri årstid på året.
Jag hade inte tråkigt alls.

Avengers: Infinity War (2018)

Det bästa först.
Jag gillar att MCU liksom mixar ihop de olika laguppställningarna lite. Jag gillar att Marvel alltid har en hög lägstanivå. Jag gillar att det är lätt att komma in i storyn, trots de olika hoppen fram och tillbaka mellan miljöerna. Lite som de gamla Star Wars-rullarna som lyckades att klippa fram och tillbaka på ett snitsigt sätt. Samma känsla här. Jag gillar att Thanos är sådär superskurkig så att han framstår som inget annat superhjältarna har träffat på hittills. Att han dessutom, i Erik Killmongers anda (?), faktiskt kan argumentera för sina stolletilltag. Att han någonstans dessutom också tycks hysa visa känslor av empati och sorgsenhet. Det går banne mig fram genom Josh Brolins CGI:ade ansikte. Den här Avengersinstallationen känns maffig och mörk, inte snack om annat.

Men, jag har lite svårt att gå på, och framför allt känna för, filmens twist. Köper inte en dag i veckan att det som händer är slutgiltigt. Hade det HÄR varit del 2 med det slutet…wow!
Visar det sig nu att jag har åt skogen fel kommer jag naturligtvis att göra en pudel och kräla i stoftet, men fram till dess menar jag på att det sista kortet inte är utspelat. Kanske av Dr Strange…?
Är inte Cap America och Black Widow lite för underutnyttjade här också? Som att de kastas in i handlingen och bara hinner skumma lite på ytan. Hade velat se mer av dem. Vad är grejen med Banner? Varför får jag känslan av att Sagan om Ringen-filmerna ringer mot slutet och vill ha sina digitala battle-scenes tillbaka?
Bäst i hela rullen? Samspelet mellan Thor och gänget från Guardians! Otippat underhållande. Och förstås mellan Tony och Spider Man. Men den kemin visste vi ju redan om.

Klart detta är en storslagen rulle. En underhållande rulle. Men inte tvärblåsfantastisk rulle.
Den sätter mer upp feelingen inför nästa del. Är detta Avengers´ Empire Strikes Back….?

 

Anon (2018)

Det är uppenbarligen inte bara alla känslorna som kan komma på en och samma gång. Även fysiska tillstånd. Från avbrott i bloggandet pga familjeangelägenheter..till avbrott pga av värsta dunderinfluensan! Men men…nu lägger sig lugnet (förhoppningsvis) och vi tutar på igen in mot sommaren! Kör hårt! Sätt igång!

Dagens regiman och manusnisse Andrew Niccol har uppenbarligen en soft spot inför det här med framtiden och vår plats som människa mitt i all den tekniska utvecklingen som pågår mest hela tiden. Jag gillade Gattaca jäkligt mycket, hans manus till Truman Show var smart, In Time var…sådär. Och så dagens alster som är….rena bonkers! A waste of time. En spiral i nedåtgående för Niccol? Dagens rulle har inget att ge mig. Absolut inget. Tvärtom är (till och med) jag trött på alla dessa dystra framtidsvisioner om glåmiga huvudrollsinnehavare (ja jag tittar på dig Clive Owen) som lallar runt med smärtsamt bagage. Ramstoryn här är att i framtiden spelar våra ögon in allt som sker. Vilket sedan lagras i ett enormt ”moln” i den digitala cyberrymden. Brott blir med andra ord ganska svåra att klara sig undan, det räcker ju att man tar en titt i offrets ”minnesbank” så kommer förövaren att avslöjas å det direktaste. Smart grej såklart. Brottssiffror sjunker. Ända tills någon kommer på att man kan hacka personers ögon. Jepp. Javisst. Jorå.

Klurigt fall för vår dysterkvist till antihjälte, polisen Sal (Owen). Speciellt knivigt när den förmodade seriemördaren (?) som härjar i staden plötsligt börjar ställa till med otyg i självaste Sal´s ögon. Vad är det han ser egentligen? Kan en mystisk hackerkvinna i form av den slätstrukna Amanda Seyfried vara inblandad? Jaharu. Nähäru. Det är glåmigt, folktomt och deppigt mest hela tiden. Rullen satsar på bistra dialoger, heeelt omotiverade sexscener och allt annat än spänning. Jag bryr mig noll om karaktärer och vem som egentligen är skyldig till allt. Rullen har helt enkelt inget att förmedla i upplevelseväg. Den kommer aldrig igång. Ett synnerligen lökigt manus, där enstaka scener med ”ögontekniken” i fokus möjligen känns lite fräsiga, förirrar sig ned i ett träsk av framtidsglåmighet och en sorts teknisk dystopi som inte känns ett dugg intressant. Niccol får vara glad att jätten Netflix ville satsa stålars på detta, för bio hade inte en jävel velat titta på det här. Känns som en tv-filmad pjäs där nån bestämt att här ska fan inte synas ett leende på 100 minuter.

Bortkastad tid att glo på detta.

A Quiet Place (2018)

Har det nånsin varit tystare på bio!?
Jag tror inte det. Som att ingen av oss i salongen vågade röra oss en centimeter, och absolut inte prassla med papper. För tänk om samma öde skulle hända oss..som sker på bioduken…? Hu! John ”skägget” Krasinski. Denne gemytlige skådis, bla från den amerikanska versionen av The Office. Nu har han dessutom ställt sig bakom kameran och bestämmer vad som ska hända, och hur. Förutom att han lirar huvudrollen. OCH tagit in real life-wife Emily Blunt som just fru i filmen också. Tillsammans med ett par kids lever de i vad som verkar vara en märklig apokalyptisk värld, som också lika gärna skulle kunna vara i morgon. Vad har hänt? Och varför? Inga svar ges. En av rullens största styrkor. Jag liksom bara kastas in i familjens vardag. Bara att haka på det som händer. För grejen är också att det handlar om tystnad. Det går icke att yttra ett endaste oväsen, eller pladdrande meningar. Då händer nämligen LÄSKIGA saker. Lösningen är alltså att röra sig tyst och prata medelst teckenspråk. Också ganska behändigt då äldsta dottern är hörselskadad (lite lagom tillrättalagt i manus jag vet…men skit i det).

Låter allt lite lökigt? Lite löjligt? Glöm det! Här snackar vi nervigt överlevnadsdrama av bästa sort! Klassas på diverse håll som horror, men det är mer drama med obehagliga inslag. När det gäller horrorn känns det som att Krasinski studerat sin Spielberg och vet att less is more. Iaf i rullens första hälft. Emily Blunt är lysande som mamman i familjen, känslor och smärta som måste förmedlas via blickar och kroppsspråk. Alla gör bra ifrån sig. Det är en så jäkla udda situation. Tar kanske 45 min (?) innan det yttras ett enda ord i filmen. Salongen runt om mig (och jag själv) sitter som på nålar. Det är hypnotiskt fascinerande. Jag har nog aldrig varit med om något liknande på bio. Den här rullen är allt som sömnpillret It comes at Night INTE är. Dessutom får jag vibbar av Signs. Och det menat i positiv mening.

En kanonrulle är vad det är här. Att beskriva mer av handlingen skulle vara att förstöra. Missa inte det här topprafflet som gör en grej av att inte väsnas. Och kommer undan så ini h-e med det!
Krasinskis andra rulle som regiman, och det känns som han har en lysande framtid i det facket.

 

I SoF-poddens #136 kan vi inte låta bli att tjusas ännu lite mer av det som bjuds här! Lyssna bara!

Ready Player One (2018)

Klart som det berömda korvspadet att ni hittar mig på plats när Mästaren Spielberg levererar nytt alster till filmduken.
Och kanske är det också rätt gubbe att ta hand om den här storyn, sprungen ur en roman…av vissa benämnd som ”den heliga graalen för 80-talets populärkultur”. Överdosera på 80-talet? Javisst varför inte? Kanske det som unge Wade (Tye Sheridan) också pysslar med när han i en nära, överbefolkad, framtid loggar in i The OASIS, en virtuell värld där alla kan mötas i vilken form som helst och nästan göra vad som helst. Varför inte en skattjakt på ett par gömda ”påskägg”, nycklar, som OASIS´skapare men numera avlidne Halliday (Mark Rylance), pulat in i nånstans i communityt.

Full fart från filmruta ett och jag bara sitter och njuter. Inte bara för att majoriteten av det som flipprar förbi anspelar på 80-talets alla filmer, böcker och spel. Nej, också för att Spielberg verkar ha skjutit upp sin sedvanliga keps på skallen, lutat sig tillbaka och liksom bara släppt handbromsen. Kan man kalla detta för ett fröjdsamt spektakel? Ja det kan man. Wade träffar nya kompisar i OASIS, det skurkiga står ett konkurrerande spelföretags headhoncho (Ben Mendelsohn) för. Också på jakt efter de gömda nycklarna…som inte bara ger rikedom i pengar utan också fullkontroll över OASIS. Men vänta, det är inte bara godis för film- och spelnostalgin…Spielberg låter även hälften av storyn utspelas i den ”verkliga” världen. Snygga hopp mellan de två miljöerna. Och kanske är det som vanligt..att den bästa delen är när det handlar interagerandet mellan kidsen, eller tonåringarna kanske de ska kallas. Spielbergs, och Hollywoods sötsliskiga moral om att alla behöver vänner..och ska vara sig själva, spottas förstås ut i parti och minut…men vet du…när det görs så snyggt som här…har jag inga problem med det.
Apsnygg film som tar mig med på en riktig joyride i drygt två timmar. Måste nog ses mer än en gång för att hinna uppfatta alla blinkningar. Bäst? Segmentet när Spielberg hyllar (?) gamle polaren Kubrick och låter oss besöka en gammal goding till film. Alltså, när bokstavligen den HÄR filmen plötsligt utspelas i DEN filmen. Mumma!

Jag morrade och muttrade efter Spielbergs snedkörning med Stora Vänliga Jätten. Nu, med The Post och så denna under bältet…..sitter jag lugnt i båten igen och myser. Tjo!

Annihilation (2018)

Damn, första filmen på länge jag känt mig supersplittrad över. Svårt att bestämma mig helt enkelt. Är det en slow-cooking-piece som sakta kommer att stanna kvar i minnet…eller en artsy fartsy-installation som vill vara hipster i filmvärlden?

Alex Garland, kompetent manuskille med alster som formidabla Sunshine och råobehagliga 28 dagar senare på kontot, är ju numera också regiman. Hans förra regiinsats, Ex Machina, mottogs med liknande suckar och hänförelse på en massa håll. Nu är han alltså igång igen. Natalie Portman får vara forskaren Lena vars man Kane (Oscar Isaac) varit försvunnen men nu oväntat kommit tillbaka från hemligt armé-uppdrag i nåt som kallas the Shimmer, en sorts sfär som uppstått efter ett meteoritnedslag vid den amerikanska kusten. Nu verkar det hända mysko grejer inne i bubblan. Kane är den första som återvänt i livet från alla expeditioner som skickats in, men han uppvisar oroväckande hälsotillstånd. Så pass att Lena signar upp för att ingå i en ny liten tur in i det okända tillsammans med 4 andra kvinnor som alla besitter speciella egenskaper inom forskning och det militära. Hon måste ju bara få veta vad som ”drabbat” hennes gubbe.

Som sagt, detta blir en märklig resa. Jag kan inte bestämma mig för om filmen är smart berättande om universums alla frågor…eller bara en sorts prålig fasad för att dölja en rejält simpel historia med en snygg kostym. Klart är att Garland skapat en märklig värld inne i the Shimmer, där fantasin sätter gränser över vad man kan träffa på, ordet för dagen skulle kunna vara ”mutation” i alla dess varianter. En och annan obehaglig scen finns (huset!), men också de ”vanliga” rackiga momenten när karaktärer gör heeelt galna grejer som man garanterat aldrig skulle göra på ett sådant ställe som the Shimmer. Portman sköter sig överlag bra. Jennifer Jason Leigh finns trevligt nog med på ett hörn liksom Tessa Thompson från Thor:Ragnarok, och….Tuva Novotny! Tjohoo! Med perfekt engelska (lyssna och lär Rapace!), Isaac får för lite att jobba med för att vara intressant, dessutom känns förhållandet med Portman i diverse tillbakablickar…ointressant.

Jamen, det liksom knallar på. Garland, som plitat manus efter en romanförlaga, sportar upp diverse scener som ömsom lider av viss skitnödighet, och ömsom ren flirt med tex Alien-konceptet. Den är långsam, så den som väntar på actionös får vänta vidare. Detta är ju vad finsmakarna kallar för ”intellektuell sci-fi”, där budskapet kanske ska vara lite allt möjligt. Tolkningsfrågan är fri.
Själv fortsätter jag hävda att det är en rätt simpel historia som tar sig på lite för stort allvar. I slutänden känns det faktiskt som en upphottad version av gamla Starman från 80-talet.

Snyggt tillverkad dock, och trots att Paramount fick aningens kalla fötter och skeppade iväg rättigheterna till Netflix, förtjänar den en publik som kan fundera på hur de ska förhålla sig. Att Garland är en filmsnubbe att hålla ögonen på är ju sen gammalt.

En förhållandevis underhållande rulle är det nog ändå. Jag jublar dock inte brallorna av mig.

 

Hos SoF-podden #133 var detta en liten snackis. Inte battle-snackis kanske, men vi  hade helt klart olika syn på rullen. Lyssna vetja!