Etikettarkiv: …stabilt underhållande

Aug 16 2019

#sommarklubben: Ransom (1996)

Mel Gibson som lite lagom shadiga företagsledaren Tom. Äger flygbolag och allt. Top notch-våning vid Central Park i New York. Dessutom familjefarsa. Goda råd blir dyra när sonen Sean (f ö Nick Noltes (!) riktiga son) plötsligt blir kidnappad och krav på stålars ställs! Panik och förtvivlan. Hustrun Kate (Rene Russo) och FBI-förhandlarna föreslår att man går kraven mötes. Den lätt instabile Tom tänker dock göra allt på sitt sätt. Något som mer eller mindre får skurkligan, som leds av lugubre Gary Sinise, att tappa fattningen både en och två gånger.

Habilt berättat av Ron Howard ändå. Melan Gibson trovärdig som desperat pappa, vilken plötsligt får för sig att vända på steken. Trots att staksen är skyhöga. Gary Sinise kör ett vågat dubbelspel och blir sådär rejält illa omtyckt som är tanken. Som återtitt-rulle håller såklart spänningsfaktorn inte samma klass som när jag såg filmen första gången…men visst är det dramatiskt och hetsigt vid väl valda tillfällen. Ron Howard känns förstås stabil, en kille i min bok, och levererar ett typiskt Hollywood-slut efter två timmars raffel.
Som tidsmarkör håller den ihop även 2019.

Ess i rockärmen i sommarnatten!

 

Därmed tackar Sommarklubben 2019 för sig! Som vanligt ett mysigt nöje under sommarmånaderna. Filmer som verkligen tål att avnjutas igen.
Den åttonde Klubben i ordningen får också bli den sista…men man vet aldrig när Sommarklubben slår till igen. Någonstans.
Summer out!

Apr 17 2019

Overlord (2018)

Andra-världskriget-röj. Med en touch av rysligheter. Jorå, men sånt har man ju sett tretton på dussinet genom åren. Alla med den röda tråden att det oftast är rejäla B- eller C-produktioner. Här har Hollywood, och i synnerhet inte helt okände J.J. Abrams, sällat sig till producentleden och skyfflat in dollars. Vilket märks direkt. Plötsligt kvalar produktionen kanske till och med in på A-filmslistan. Natten före D-Dagen. En grupp jänkare är på väg i flygplan in över Frankrike, en liten förtrupp som har till uppgift att slå ut ett viktigt radiotorn i en liten fransk by. Och det måste ske innan gryningen nalkas och den Stora Invasionen sätter igång. Saker går (såklart) snett nästan direkt. Halva styrkan stryker med, och en liiiten grupp smyger vidare mot den lilla byn. Och där försiggår minsann skumma saker! Nazisterna håller till en slottsliknande byggnad med en massa otrevliga källare och kulvertar. Mystiska experiment utförs, oftast på den stackars bybefolkningen. Upp till filmens hjältar att fixa både radiomasten OCH sätta stopp för hemskheterna som utspelas. Extra hjälp fås av rättrådig och beslutsam ung tjej boendes i byn.

Rätt trivsamma knappa två timmar ändå. Stabilt hantverk, usla nazister, gott om eldstrider och röjig action i märkliga katakomber och skumma utrymmen. Zombieliknande dårar som lurar i mörkret. Ingen film du ska sitta och fundera på alltför mycket. Bara att hänga med på ”äventyret” en stund, och konstatera att ibland funkar kombon andra världskriget och skräckelement bra ihop (eller..ja så mycket skräck kanske det inte är dårå…men iaf.) Inga superstars i rollistan (Kurtan Russells grabb Wyatt Russell tar kommandot som ledare) och ibland är ju sånt rentav på pluskontot. Inget för historieböckerna, men väl underhållande för stunden. Ser snyggt ut.

Apr 3 2019

Triple Frontier (2019)

Vuxna män gör saker tillsammans. Som att råna en knarkkung mitt ute i spenaten, djupt inne i Amazonas djungler. Dock inte utan komplikationer. Såklart!
Lagom bister och pang-på-thrilleraction av pålitlige J.C. Chandor (All is Lost), med Netflixstålars i ryggen. Rollistan går icke av för hackor; Charlie Hunnam, Oscar Isaac, Garrett Hedlund, Pedro Pascal OCH…lagom trinde och gråskäggsprydde Ben Affleck! Jamen det känns funkis. Fem vänner från den militära världen som inte riktigt fått det att funka i den civila tillvaron. När Isaacs ”Pope” kommer med förslaget att sno pengar från knarkboss som icke litar på banker utan har sina tillgångar i en villa mitt ute i brasilianska djungeln, låter det ju plötsligt ganska okej. De snor ju ändå från en skurk! Och vem kan motstå chansen till ett nytt behagligare liv?

Snyggt tillverkad, stabila klyschor i djungeln. Ovissa lägen, oväntade lägen…och till slut kanske en sorts insikt om att gapar man efter mycket….. Känns möjligen lite rumphuggen, lite för lång och lite för…snopet…i slutet. Dock en rulle som lever högt på sin stabila produktion och gedigna skådisinsatser. Och ibland räcker det ju ganska bra.

 

Mar 5 2019

Searching (2018)

Searching är just en sån där rulle som har förmågan att med små medel fixa engagemanget, och spänningen! Det speciella med rullen är ju också dess format, att hela tiden utspelas visa skärmar. Dataskärmar, mobilskärmar, ipad-skärmar…kort sagt, det som enheternas kameror ser…det ser vi. Begreppet har använts förut, så det är ju inget nytt. Lite ovanligt första minuterna kanske men sen vänjer man sig. Vi lever ju trots allt i den elektroniska världen. När änklingen Davids (John Cho) dotter Pam (Sara Sohn) inte kommer hem efter en övernattning hos en kompis..och dessutom inte går att nå…börjar oron gnaga i David. Med all rätt!!!! Okej, nu är jag ju superduperpartisk i målet såsom varande 3-barnsförälder…men det är oerhört lätt att identifiera sig med David. Ångesten i magen, oron i bröstet. Och det där att man ringer och ringer OCH RINGER…och ingen dotter som svarar (hur mycket hatar man inte mobilsvar i sådana här lägen!!!). Hopplöst läge för David och till slut återstår bara att koppla in polisen. Vad göra förutom att vänta? Jo, kanske börja kolla dotterns dator som fortfarande finns kvar hemma. Han tar sig snart i burken, och vips öppnar sig en helt ny värld han inte känner till. David blir plötsligt hemmadeckare, och via Pams dator, facebook-sidor, instagram-konto osv osv……börjar han fatta att han kanske inte känner sin dotter så bra ändå…

Jädrans finurligt ändå det här. Upplagt som ett litet minidrama, vilket så sakteliga övergår i mysteriedeckare. Utan att på något sätt bli tramsigt. Och grundtonen i rullen är hela tiden att hur lite man kanske känner sina barn..om man inte pratar med dem! Så, nu har filmens moraldos tryckts in lite snabbt. Ta dig förbi den och det blir en engagerande stund ihop med desperate David när han försöker få reda på vad som hänt dottern. Vissa logiska luckor måste såklart sväljas (det är ju trots allt en film), men bara man sväljer ordentligt så funkar det. Annan bra roll görs av Debra Messing som kriminalaren som tar sig an Davids fall. Och som sagt, bli kompis med filmens ”format” så bjuds du på en åktur bland de ack så välbekanta skärmarna som ju finns i din vardag hela tiden. Stabil underhållning.

Feb 18 2019

Crazy Rich Asians (2018)

Rom-com i färgglad kostym, sort of! New York-tjejen Rachel med asiatiskt ursprung tycker livet är ganska gött med fästmannen (gillar det gamla ordet!) Nick i staden som aldrig sover. Bra jobb, bra inkomst, bra kärlek. Bra liv helt enkelt. När Nick plötsligt föreslår att Rachel ska hänga med honom ”hem” till släkten i Singapore i samband med att Nicks bästa vän ska gifta sig, låter det väl som en käck idé. Bröllop the old way så att säga. Och ett ypperligt tillfälle för Rachel att träffa Nicks familj. Chocken när Rachel också plötsligt upptäcker att Nicks familj är typ bland Asiens rikaste ever! Och hans barndomsvänner lirar i nästan samma liga! Och det vet man ju….hur rikingar partajar! Kan detta passa Rachel tro? Största hindret visar sig bli Nicks mamma, konservativa Eleanor (Michelle Yeoh) som direkt visar visar vilka krav hon har på hur hennes sons flickvänner bör vara. Att vara dotter till en mamma som övergav Asien för ett liv i väst…..faller inte Eleanor i smaken. Minst sagt.
Mysigt underhållande detta. Samtidigt som gamla klassiska frågorna om klasstillhörighet och arvssynder plockas fram igen. Det är vansinnigt färgglatt också! Som att vara träffad av hundratals paintball-kulor på en och samma gång. Romantiken flödar hos rikingarna, den lite akwarda asiatiska humorn får också röja runt lite. Rachel kastas mellan intrycken, där det ena tycks vara flådigare än det andra!

Den som vill hittar naturligtvis fel och brister och ständigt uttjatade klyschor här. Frågan är om man vill det? Om det inte istället är goare att bara hänga med på mys-resan. Constance Wu och Henry Golding är ett charmigt par som Rachel och Nick, som givetvis får jobba för tomtebolyckan. Men det visste vi ju redan. Det är lite Pretty Woman i nån sorts asiatisk upphottad version….okej…eller kanske inte ändå. Dock en sån där rulle som ger dig trivselkänsla i magen, och inte skäms för det svulstiga sättet den gör det på! Dessutom är bröllopet i filmen vansinnigt vackert! Nästan tårdrypande snyggt. Och ett galet bevis på vad man kan slösa pengar på om man är just Crazy Rich Asians!
Mumma för en fredagsmyskväll!

Feb 15 2019

Velvet Buzzsaw (2019)

Dan Gilroys tredje rulle som regissör hamnar på direkt Netflix. Tack för det! Nightcrawler var mörk och dyster och olycksbådande. Här tar Gilroy med sig både frugan Rene Russo och Jake Gyllenhaal från den rullen. Frågan är också om inte herr regissören den här gången gått in för att skoja till det ordentligt, alternativt göra lite narr av den stiffa och skitnödiga konstvärlden…. Galleriägare, konstkritiker, konstnärer och en hoper andra lustiga figurer paraderar förbi. Är det en en svart komedi? En obehaglig övernaturlig (?) upplevelse? Eller bara ett rejält skojeri med symbolik? Fan vet, men underhållande är det. I centrum den lätt överspände och instabile konstkritikern Morf Vandewalt (skojar inte!) vars tidningsord nästan är lag i den ”hippa konstkretsen”. Galleriägaren Rhodora Haze (skojar fortfarande inte!) i Russos skepnad kränger tavlor och påverkar konstlivet som det passar henne. Finns det någon normal mänska här? skulle väl i så fall vara medarbetaren Coco, som ständigt hamnar i situationer som tär på hennes nerver. Mycket underhållande det också. Eller…varför inte den milt försupne konstnären Piers (John Malkovich i pytteroll). 

En avliden okänd konstnär, Vetril Dease (som sagt, skojar inte), lämnar ett antal ”konstiga” målningar efter sig. Giriga händer ser nu chansen att tjäna pengar på verken. Alla inblandade springer om varandra för att sko sig bäst de kan…men det är nåt med tavlorna som gör att det vankas obehagligheter för alla som kommer i kontakt med dem. Haha, vad kul! Tramsigt konstfolk som får på nöten på olika gritty sätt. Spot on!
Gilroy håller en lustig kurs med sin film. Ibland ren komedi, ibland nån sorts samhällskänga till världsfrånvända typer…och ibland lite övernaturlig rysare-sort-of. Hur lyckas han med allt det här då? Jotack, ganska bra om du frågar mig. Sitter och skrattar till riktigt högt ibland när det skiter sig för nån i sällskapet. Finns ett par effektiva scener med ett par konstverk som definitivt hör hemma i obehaglighetsskolan. Tonen är fluffig och rullen är snyggt filmad. Färgtonerna är utsökta för ögat, och på hela känns det verkligen som att Gilroy gått in för att köra mer akward underhållning än att verkligen berätta en seriös historia. Kul grejer att ta med sig från rullen; Gyllenhaals ängslige Morf, Russos, Gyllenhaals, och varför inte Toni Collettes, rappa dialoger med varandra. Och såklart en och annan skum tavla som verkligen gör skäl för epitet ”konstig konst”. Greasemonkeys har plötsligt fått en ny innebörd….
Underhållande detta!

Jan 23 2019

Bird Box (2018)

I myllret bland alla mer eller mindre slätstrukna Netflixrullar som prånglas ut…hittas ändå lite sköningar ibland. Detta är i mina ögon (ehe) en sådan. Trots att tyckare runt jordbollen mest gått i gnälliga led. Danskan Susanne Bier håller i rodret för dagens dystopiskröna. En sorts epidemi drabbar plötsligt och oväntat, folk och fä som skådar något ospecificerbart med sina ögon går omedelbart knas och tar livet av sig på två röda! Förskräckligt värre ju! Vi följer tuffa Malorie i Sandra Bullocks skepnad. Hon kommer snart på att man kan täcka för ögonen och leka blindbock när man förflyttar sig. Inte helt utan diverse komplikationer såklart. Men ändå. En resa måste företas, mot fristad från de räliga varelser/okända krafter (?) som man inte bör titta på. Hur ska det gå??

Jag gillar ändå det här. Investerar intresse i storyn. Bier håller det ganska stramt. Vi får ingen jättebackstory till det som hänt. Mer ett nedslag i här och nu. Bullock går från avvaktande till stenhård till medmänsklig. En ganska tuff hjältinna med andra. Det finns barn inblandat här också. Plus en spattig John Malkovich. Och stabila Sarah Paulson (som är med för lite). Visuellt välgjorda dystopiska filmrutor med lagom brutala självmordsscener, utbrända gator och explosioner. Jämförelsen med A Quiet Place låter inte vänta på sig. Kanske lite orättvist ändå. Äpplen och päron, även om grundpremissen kanske finns där nånstans. Mer drama än rysligheter. Kanske till och med lite småspännande mot upplösningen. Bra driv ändå som aldrig blir ointressant. Och vad ÄR det för galna grejer man inte får titta på egentligen???

 

Finns på Netflix.

Jan 15 2019

Sicario 2: Soldado (2018)

Förra rullen (som jag förvånande nog inte skrivit om än!!) var stenhård och ett slag i magen.
Uppföljaren är liksom bara stenhård. Kanske för att man redan varit i den tuffa miljön och ”sett” allt? Kanske för att Emily Blunts FBI-polis inte är med här? Det var ju lite hon som blev filmens/vår observatör till allt det grymma som utspelades. Kanske är det också för att Denis Villeneuve inte återvänder till regijobbet? Fast, kanske inte. Ersättaren, italienaren, Stefano Sollima har full koll på brutalt och korrumperat vardagsvåld. Taylor Sheridan har återigen plitat ned ett manus, som fokuserar mer den här gången på torpeden Alejandro (Bencio Del Toro remember…?). Utgångspunkten är dock att lurige federale agenten Graver (Josh Brolin) får näst intill fria händer av den amerikanska regeringen att starta knarkkrig i Mexiko…för att på så sätt ta upp kampen mot insmugglandet av terrorister i USA. En shady plan såklart. Graver tänker ut en list och engagerar återigen den lömske Alejandro, och vips är mayhemet igång igen. Iaf så länge ingen kan koppla det till jänkarna.

Samma mörka vardagssyn på det eviga knarkkriget vid gränsen mellan USA och Mexiko. Samma stenhårt nattsvarta sätt att närma sig lösningen på problem. Vi får även här ett par synnerligen suveräna shootoutscener som gör titten värd. Graver och Alejandro rör sig verkligen på skuggsidan i den här konflikten. Svek och dubbelsvek. Vi kommer liiite närmare Alejandro som person, Graver är mer nedtonad här. Och Blunt är som sagt inte med alls.
Stabil tung thriller. Snygg som film också. Som dock inte lyckas med det där slaget i magen som gör den till något lite mer extra. Men det det betyder ju absolut inte att detta inte är sevärt.

Dec 14 2018

Mowgli: Legend of the Jungle (2018)

Behöver vi en till rulle om ”the man cub” i djungeln?
Nä, kanske inte. Speciellt inte efter Jon Favreaus ap(!)snygga version av Djungelboken som kom för ett par år sedan. Så långt är jag med alla belackare av dagens rulle.
Men sen händer nåt. Plötsligt visar regissören, inte helt okände Andy Serkis, upp en ny sida av Mowglis förehavanden med de talande djuren. Lite mer rått, lite mer gritty. Djuren ser lite skitigare ut helt enkelt. Dessutom lite skevt cgi-konstruerade. som för att markera att steget är ganska långt ifrån Disneys glimrande präktigheter. Märk väl dock att effekterna är galet snygga även här. Speciellt i close up-scenerna med djuren. Lite flaws möjligen när bilderna zoomar ut. Men visst märks det att Netflix (japp, det är ju en SÅN rulle) och Warner Bros. pumpat in dollars i projektet. Röstmässigt då? Yes, det funkar. Även om jag banne mig inte lyckades placera att det är Christian Bale som gör Bagheera. Vilket fail! Jaja, i övrigt får vi bla Benedict Cumberbatch som Shere Khan (perfekt castad! Sitter som en smäck!! Hans version av den rälige tigern är nog den bästa jag hört), Cate Blanchett som ormen Kaa och Serkis själv som gamle (och slitne) Baloo. Mowgli själv då? Jorå, lille Rohand Chand gör ett kanonjobb, med tanke på att han liksom fick spela mot ”ingenting” i scenerna. Lägg därtill en ”ny” karaktär i storviltjägaren Lockwood (Matthew Rhys), helt klart också funkis.

Vi får också en mörkare take på hela sagan, det är våldsammare och lite blodigare. Mowglis splittring mellan ”mänskobyn” och djungeln visas upp tydligare här. Nästan som att Serkis velat göra en…djupare…version av sagan. Jag tilltalas rejält av försöket och detta blir stabil underhållande hela vägen in till eftertexterna. Trodde jag faktiskt inte.
Säkerligen kommer dock filmen alltid att lida av att den kom efter den förra versionen (som ju var så otroligt tilltalande).

 

Finns på Netflix

Aug 7 2018

#sommarklubben: The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Oj! den här rackarn såg man inte igår! Frågan är förstås om den håller än. Jag kan villigt erkänna att jag aldrig läst någon bok av Tolkien (gudarna ska veta att jag försökte ett par gånger, men….boooring), och aldrig egentligen hoppat på den där fascinationen för fantasy-sagor som presenteras här. Dock var jag så pass nyfiken när det var premiärdags 2001 att jag bänkade mig. Och gillade vad jag såg! Såklart lite otippat, men kul. Sen såg jag uppföljarna också….och tappade mer eller mindre intresset direkt. Men denna den första nu då…skulle DEN hålla för ännu en positiv känsla?

Jorå, men det gör den. En sorts roadmovie där alla figurer ännu inte trasslat in sig i alla fördömda och sega subplots som dominerar sen. Och ännu inte en hysterisk kavalkad av CGI-frossande (okej, allt är ju relativt). Dessutom tycker jag Peter Jackson här faktiskt lyckas med att skapa lite ruggig stämning då och då. Det är gött. Exemplariskt filmiskt hantverk såklart. Och musiken! Tusan så fin den är ändå.
Tack och lov finns här ännu inga mastodontiska slag. Mera rejäla handgemäng med orcher och annat elände. Alla är såklart lite högtravande i dialogerna…men annat är ju icke att vänta i den här supersagan. Som icke-fan av speciellt mycket sago-fantasy ligger den ändå easy on the eye. Så pass att jag vill återtitta även de övriga delarna? Nix pix, det orkas inte med. Finns annat att gäspa åt.
Men den här första installationen är väl värd sin plats i filmhistorien. Visst serru.

Lockelser i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jul 6 2018

#sommarklubben: The Bodyguard (1992)

Trots att rullen har styva 26 år under bältet har den något. Fortfarande. Kanske den coola approachen hos Kevin Costner? Den rebelliska charmen hos Whitney Houston? Det faktum att det faktiskt sprakar lite sköna sommargnistor mellan parets scener? Storyn är annars ganska mellanmjölk; livvakten Frank Farmer hyr ut sina tjänster till den som är villig att betala. Han är disciplinerad, iskall och alltid ett steg före. När hans tjänster hyrs in av posset bakom superstjärnan/sångerskan/filmstjärnan Rachel Marron (en illa förklädd karaktär på Whitney själv…visst hade det varit ännu coolare om hon spelat…Whitney Houston i filmen??) tappar han dock lite av sin fattning. Stjärnan har en utstrålning han inte riktigt räknat med. Och här gäller att vara på tå då okända krafter hotar stjärnan med död och pina.

En film som kom i precis rätt tid, i början av 90-talet när Costner var ultra-big name i Hollywood, och Houston var i smöret. Perfekta filmen att välja när man gick på date. Typ. Även om åren rullat på och handlingen kanske inte är sådär jätteupphetsande…funkar filmen finfint fortfarande. Costner satsar på att skådespela (även om han var producent här) och låter regijobbet skötas av veteranen Mick Jackson. Filmens sista 10 minuter har en sorts vemodig filmmagi över sig, speciellt när Houston tillåts waila asberömda ”I will always love you” över bilderna som stänger rullen. Har man det minsta romantik i sitt övrigt thriller/actionfyllda hjärta här…kan man inte låta bli att….känna!
Slugt spelat herr manusman Lawrence Kasdan!
Trevligt återbesök detta!

Skyddande ängel i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Mar 6 2018

The Post (2017)

Det finns tillfällen då allt liksom stämmer. När man är sådär riktigt mottaglig för det som levereras in i sinnena och hjärnbarken.

Här har vi ett sådant. Mästaren Spielberg teamar upp med snorstabile Tom Hanks och en Meryl Streep som är på tåget igen. Att Streep bara behöver sätta sitt namn på ett filmkontrakt för att bli Oscars-nominerad tillhör numera standardförfarande (och kan alltid diskuteras), såklart att det är så här också, MEN…om det finns något tillfälle när nomineringen verkligen är befogad…så är det banne mig här. Och så är det ju en murvelfilm också! Och BOATS. En old shool-variant! Knattrande skrivmaskiner och rökande journalister vid sina skrivbord. Bara nostalgifeelingen är värd en stjärna. Vi får Washington Post och chefredaktören Ben Bradlee (Hanks). Javisst, samme Breadlee från Alla Presidentens Män! Streep är tidningens ägare Kay, den första kvinnan som är på väg att göra karriär inom branschen. Nu får tidningen gå upp mot självaste Nixon-administrationen. Det är 1971 och kriget i Vietnam rasar för fullt. Opionen hemmavid är inte nådig, och när tidningen kommer över en samling topphemliga rapporter som beskriver det hopplösa läget i Vietnam börjar karusellen. Nixon-lägret försöker med alla medel stoppa tidningen från att publicera, Bradlee fattar att han sitter på ett scoop av sällan skådat slag, Kay känner sig splittrad, starka krafter runt henne vill hålla hemliga saker hemliga. Inte minst ”författaren” till rapporten..fd utrikesministern McNamara som också är nära vän till Kay. Kärvt läge.

Ojoj, detta är älskvärt! Ytterligare ett stycke amerikansk nutidshistoria (får vi väl ända kalla det) som hade avgörande konsekvenser för hur framtiden formades politiskt i USA. I sina bästa stunder är manuset som ett sorts styvbarn från Aaron Sorkin, vass dialog, rappt tempo när murvlarna går igång. Hanks är sådär kärvt charmig som en tidningsredaktör SKA vara. Streep går från osäker miljonärska till tuff kvinna i en knökad mansdominerad bransch. Det hela är helt enkelt toksnyggt levererat av Steven Spielberg. Han låter Hanks och Streep vässa kemin mellan sig, fångar tidsmarkörer och detaljer. Det blir verbal action på alla fronter. Stressen och osäkerheten. Det eventuella hotet inför att en demokratisk statsmakt ska bestämma över vad en tidning ska få publicera eller ej. Detta är en rejäl joyride om du som jag älskar rullar om journalister. En stabil fullträff. Okej, Nixon-gänget kanske inte känns lika vidriga som katolska kyrkan gjorde i den magnifika Spotlight. Men så fick DEN också en femma i betygsraden. Här blir det nästan full pott.

Lysande underhållning detta. Murvelhatten av.

Feb 26 2018

The Cloverfield Paradox (2018)

En rulle som tagit lite olika turer fram till hit. Från början en originalstory som hade arbetsnamnet God Particle. Tills icke helt obekante J.J. Abrams fick span på storyn. Och snabbt som en atompartikel beslutade sig för att införliva den i Cloverfield-franschisen, via lite lagom justeringar i manus. Vilket naturligtvis i sig har bemötts med olika reaktioner. Vissa utdelar spott och spä och hade hellre velat se originalstoryn, så som den en gång var uttänkt, komma till liv. Andra tycker att det väl funkar helt okej. Och där är jag. Dessutom valde Paramount att släppa rättigheterna till Netflix, som lika snabbt skjutsade ut den i streamingflödet. En signal om att man inte trodde på rullen som biofilm? Kanske.

I en nära framtid är det illa ställt på jorden. Resurserna räcker helt enkelt inte till. Det har gått så långt att nationer hamnar i luven på varandra om både ditt och datt. Främst om energiförsörjningen. Nya krigshot vilar ständigt över planeten. Därför finns också rymdstationen Cloverfield i en bana runt jorden, befolkad av ett gäng forskare, ingenjörer och fixare som har till uppgift att försöka få igång en enorm partikelaccelerator ombord som kan ombesörja energi till jordens alla behövande. Ingen högoddsare att påstå att maskinen krånglar. Besättningen sliter sitt hår och påfrestningar anas i umgänget rent socialt. När maskinjäkeln till slut behagar hoppa igång..ja det är då det skiter sig på allvar. För VAR är plötsligt den blå jordbollen som hela tiden funnits utanför rymdstationens fönster??

Helt klart är att det går att se var filmen har sin originalstory och var man klistrat in nya grejer för att få den intryckt i Cloverfield-universumet. Det går liksom inte att missa de skarvarna. Vilket nu absolut inte behöver betyda att filmen inte gör vad den ska. På minussidan finns förstås att rullen inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En vetenskaps-sci-fi? En spänningsthriller? Eller kanske till och med en sorts svart komedi?? Man får liksom allt serverat under 100 minuter. Ändå kan jag inte påstå att det blir rackigt. Casten gör vad de kan. Vissa scener funkar såklart bättre än andra. Sett ur Cloverfield-perspektivet blir det en småputtrig utveckling, själv tycker jag att den kanske fungerar som en sorts (med lite vilja) bro till den första Cloverfield från 2008. Inte helt galet. Men det är ju jag det. Rymdspänningen har man sett förut, lagom mycket springande i korridorer. Offer måste göras och knappar måste tryckas på..placerade på de mest konstiga ställen. Men återigen, går man in detta med rätt humör är det inte kattskit. Abrams nöjer sig med att producera och överlåter regiandet till en Julius Onah. I rollistan hittas inga superstars, mer habila ”svensson-skådisar” som Daniel Brühl, David Oyelowo, Chris O´Dowd och norsk-Aksel Hennie. Och javisst, det funkar det också.

Lagom gåtfull och lagom lättviktig action i rymden. Att (mikro)sambandet med de andra Cloverfields är ansträngt skohornade in i mallen kan jag ta. Ingen himlastormande upplevelse, mer en stunds underhållning som gör jobbet. För den som har rätta humöret påkopplat.

Feb 23 2018

Black Panther (2018)

Så var det dags för den svarta pantern att hoppa in i MCU också. Efter gästspelet i Civil War, som lovade gott, får han här nu en hel film att gotta sig i.
Och det är raka rör från början. Via ett apsnyggt intro presenteras vi för hittepå-landet Wakanda i Afrika. Ett mystiskt land. På ytan fattigt och hankar sig fram på jordbruk. Under en skyddande energikupol (tänk Wonder Womans ö) döljer sig dock en högteknologisk civilisation där det fräsiga ämnet Vibranium (Captain Americas sköld!) utvinns. Wakanda bjuder således på ett och annat förutom det ögat först möter.

Hur är det med rullen på just den fronten då?
Oerhört hajpad och uppsnackad inför premiären. Handplockad regissör i fantomen Ryan Coogler (Creed). Har han lyckats sätta sin egen prägel på rullen…eller inordnat sig i MCU´s strikta ramkoncept? Både och säger jag. Såklart finns vissa checkpoints som aldrig får utelämnas i ett Marveluniversum. Filmerna däri glider lätt och effektivt enligt väl beprövat storymönster. Men, Coogler har faktiskt lyckats med bedriften att ändå göra den mest djupa Marvelfilmen på länge. Ett sorts budskap, som i första hand handlar om individer och att tro på sig själv som…vanlig (?)..människa. Kanske är det en av de ”smalare” superhjältefilmerna? Storyn om unge T´Challa (Chadewick Boseman) som återvänder hem för att ta över landets tron efter att fadern blivit mördad i Civil War (remember?). Inte det lättaste ska det visa sig när utomstående Erik Killmonger (Michael B. Jordan) dyker upp som gubben i lådan, med ett svårtbortförklarat arv, och utmanar T´Challa om ledarskapet. Killmonger är lätt en av de bästa badassen Marvel trollat fram. En skurk man faktiskt bryr sig om, som har (nästan) hållbara argument för sina handlingar. Jag gillar det. Vilket också betyder att hjälten själv, den svarta pantern, hamnar lite i skymundan. Han liksom bara är där. Blir han möjligen den blekaste personen i sällskapet?

Två saker dock som drar ned helheten; en i mina ögon helt meningslös utflykt till Sydkorea för att få till stånd en förvisso fräsig biljakt. Hade lika gärna kunnat bedrivas i Wakanda. Plus då den obligatoriska CGI-finalen när det ska brännas på med det mesta som finns i effektväg. Masscener där jag har svårt att engagera mig sådär jättemycket. Hade vi inte nog av sådant i Ringen-trilogin…? Och nog hade väl den absolut sista fajten mellan Pantern och Killmonger kunnat ha bedrivits någon annanstans än inne i ett berg, på ett tågspår…i mörkret? Där precis allt är CGI-konstruerat. Lite själlöst är känslan.

Rejält bra ös i birollerna måste tillstås ändå. Filmens skönaste roll görs av T´Challas syster, den teknikbesatta Shuri (Letitia Wright) som en sorts Q för hjälten. Alltid redo med en dräpande replik eller en vass teknikpryl. Vi får också bra inhopp av Lupita Nyong´o, Angela Bassett, Martin Freeman OCH Andy Serkis! Han har ju dykt upp tidigare i MCU! Varför Hollywood dock envisas med att ringa Forest Whitaker när det behövs en äldre, stoisk, svart skådis…känns lite tröttsamt. Har inte han gjort sitt nu? Är han rentav den nye James Earl Jones?
Cooglers rulle har gjort det bra för Hollywoods svarta stjärnor. Inte tal om annat. Han presenterar också en story som inte bara bygger på effekter och yta. Cred för det. Att det sedan stundtals hemfaller åt vissa tröttsamma detaljer får jag väl svälja på vägen. Pantern tar sin rättmätiga plats i MCU. En av de mer berättande superhjälterullarna, helt klart. Dock alldeles för lång för sitt eget bästa.

Stabilt.
Underhållande….utan att få mig att tokjubla.

 

Pantern får såklart sina beskärda delar minutrar i SoF-poddens #129. Lyssna gärna här.

Dec 6 2017

Friday Night Lights (2004)

Sportfilmer. Stabilt.
Och främst i det ledet står oftast rullar om amerikansk fotboll. ”Det gröna fältets schack”. Här i händerna på patriotstabile regissören Peter Berg. Innan Berg hade breakat ”på riktigt”. Easypeasy dock att känna igen Bergs berättartakter. Snabba klipp och tung musik i sportsekvenserna. En sorts avskalade bilder, ger mig ofta känslan av osentimentalt och lite råare approach. Självklart handlar det här också om så mycket mer än bara själva sporten. Den slitna staden Odessa i Texas. Stadens stolthet är skolans fotbollslag; Permian Panthers. En gång i tiden delstatsmästare…och nu är det väl banne mig på tiden att det sker igen! Ett krav som varenda kotte inte missar att trycka in hos laget inför säsongstarten. Kan coachen Gaines (Billy Bob Thornton) hantera pressen, och samtidigt ingjuta lejonets mod i alla sina lirare?

Berg varvar hårda spelsekvenser med tufft drama utanför plan. Att hitta feelgood och myskänsla här känns faktiskt svårt. Allt handlar om pressen, om förväntningarna, om paniken för att misslyckas. På många sätt ändå en rätt ovanlig sportrulle. Nästan lite cynisk. Jag tänker mer på Oliver Stones Any Given Sunday…än på valfritt sportslisk av bästa märke.
Samtidigt känns det som att det är så Berg jobbar. Med hårda kramar och tuffa tag framför kameran, och att han smyger in den där patriotismen som är svår att försvara sig mot som tittare. Klart som tusan att jag rycks med i dramatiken. Bygger på verkliga händelser från 80-talet, och ”som vanligt” hittas de bästa godsakerna i extramaterialet på min skiva. En dokumentär där man följer upp vad som hände med de verkliga karaktärerna när lamporna slocknat och skolgången var över. Inte alla som tar sig till the good old fame and fortune, om man säger så.

Billy Bob kör återhållsamt i sin roll. Funkis. Andra skådisar framför kameran som känns stabila är Lucas Black, Garrett Hedlund, en ung Jay Hernandez, en yngre Amber Heard. Connie Britton får några minuter som coach Gaines fru. Hon följde sedan med när Berg förde över storyn till tv-serieformat 2006-2011.

Effektivt och fartigt. Med ett stänk av olust.
Och som vanligt äger amerikansk fotboll när dramatiska sportsekvenser ska visas upp.