Velvet Buzzsaw (2019)

Dan Gilroys tredje rulle som regissör hamnar på direkt Netflix. Tack för det! Nightcrawler var mörk och dyster och olycksbådande. Här tar Gilroy med sig både frugan Rene Russo och Jake Gyllenhaal från den rullen. Frågan är också om inte herr regissören den här gången gått in för att skoja till det ordentligt, alternativt göra lite narr av den stiffa och skitnödiga konstvärlden…. Galleriägare, konstkritiker, konstnärer och en hoper andra lustiga figurer paraderar förbi. Är det en en svart komedi? En obehaglig övernaturlig (?) upplevelse? Eller bara ett rejält skojeri med symbolik? Fan vet, men underhållande är det. I centrum den lätt överspände och instabile konstkritikern Mort Vandewalt (skojar inte!) vars tidningsord nästan är lag i den ”hippa konstkretsen”. Galleriägaren Rhodora Haze (skojar fortfarande inte!) i Russos skepnad kränger tavlor och påverkar konstlivet som det passar henne. Finns det någon normal mänska här? skulle väl i så fall vara medarbetaren Coco, som ständigt hamnar i situationer som tär på hennes nerver. Mycket underhållande det också. Eller…varför inte den milt försupne konstnären Piers (John Malkovich i pytteroll). 

En avliden okänd konstnär, Vetril Dease (som sagt, skojar inte), lämnar ett antal ”konstiga” målningar efter sig. Giriga händer ser nu chansen att tjäna pengar på verken. Alla inblandade springer om varandra för att sko sig bäst de kan…men det är nåt med tavlorna som gör att det vankas obehagligheter för alla som kommer i kontakt med dem. Haha, vad kul! Tramsigt konstfolk som får på nöten på olika gritty sätt. Spot on!
Gilroy håller en lustig kurs med sin film. Ibland ren komedi, ibland nån sorts samhällskänga till världsfrånvända typer…och ibland lite övernaturlig rysare-sort-of. Hur lyckas han med allt det här då? Jotack, ganska bra om du frågar mig. Sitter och skrattar till riktigt högt ibland när det skiter sig för nån i sällskapet. Finns ett par effektiva scener med ett par konstverk som definitivt hör hemma i obehaglighetsskolan. Tonen är fluffig och rullen är snyggt filmad. Färgtonerna är utsökta för ögat, och på hela känns det verkligen som att Gilroy gått in för att köra mer akward underhållning än att verkligen berätta en seriös historia. Kul grejer att ta med sig från rullen; Gyllenhaals ängslige Mort, Russos, Gyllenhaals och varför inte Toni Collettes rappa dialoger med varandra. Och såklart en och annan skum tavla som verkligen gör skäl för epitet ”konstig konst”. Greasemonkeys har plötsligt fått en ny innebörd….
Underhållande detta!

Bird Box (2018)

I myllret bland alla mer eller mindre slätstrukna Netflixrullar som prånglas ut…hittas ändå lite sköningar ibland. Detta är i mina ögon (ehe) en sådan. Trots att tyckare runt jordbollen mest gått i gnälliga led. Danskan Susanne Bier håller i rodret för dagens dystopiskröna. En sorts epidemi drabbar plötsligt och oväntat, folk och fä som skådar något ospecificerbart med sina ögon går omedelbart knas och tar livet av sig på två röda! Förskräckligt värre ju! Vi följer tuffa Malorie i Sandra Bullocks skepnad. Hon kommer snart på att man kan täcka för ögonen och leka blindbock när man förflyttar sig. Inte helt utan diverse komplikationer såklart. Men ändå. En resa måste företas, mot fristad från de räliga varelser/okända krafter (?) som man inte bör titta på. Hur ska det gå??

Jag gillar ändå det här. Investerar intresse i storyn. Bier håller det ganska stramt. Vi får ingen jättebackstory till det som hänt. Mer ett nedslag i här och nu. Bullock går från avvaktande till stenhård till medmänsklig. En ganska tuff hjältinna med andra. Det finns barn inblandat här också. Plus en spattig John Malkovich. Och stabila Sarah Paulson (som är med för lite). Visuellt välgjorda dystopiska filmrutor med lagom brutala självmordsscener, utbrända gator och explosioner. Jämförelsen med A Quiet Place låter inte vänta på sig. Kanske lite orättvist ändå. Äpplen och päron, även om grundpremissen kanske finns där nånstans. Mer drama än rysligheter. Kanske till och med lite småspännande mot upplösningen. Bra driv ändå som aldrig blir ointressant. Och vad ÄR det för galna grejer man inte får titta på egentligen???

 

Finns på Netflix.

Sicario 2: Soldado (2018)

Förra rullen (som jag förvånande nog inte skrivit om än!!) var stenhård och ett slag i magen.
Uppföljaren är liksom bara stenhård. Kanske för att man redan varit i den tuffa miljön och ”sett” allt? Kanske för att Emily Blunts FBI-polis inte är med här? Det var ju lite hon som blev filmens/vår observatör till allt det grymma som utspelades. Kanske är det också för att Denis Villeneuve inte återvänder till regijobbet? Fast, kanske inte. Ersättaren, italienaren, Stefano Sollima har full koll på brutalt och korrumperat vardagsvåld. Taylor Sheridan har återigen plitat ned ett manus, som fokuserar mer den här gången på torpeden Alejandro (Bencio Del Toro remember…?). Utgångspunkten är dock att lurige federale agenten Graver (Josh Brolin) får näst intill fria händer av den amerikanska regeringen att starta knarkkrig i Mexiko…för att på så sätt ta upp kampen mot insmugglandet av terrorister i USA. En shady plan såklart. Graver tänker ut en list och engagerar återigen den lömske Alejandro, och vips är mayhemet igång igen. Iaf så länge ingen kan koppla det till jänkarna.

Samma mörka vardagssyn på det eviga knarkkriget vid gränsen mellan USA och Mexiko. Samma stenhårt nattsvarta sätt att närma sig lösningen på problem. Vi får även här ett par synnerligen suveräna shootoutscener som gör titten värd. Graver och Alejandro rör sig verkligen på skuggsidan i den här konflikten. Svek och dubbelsvek. Vi kommer liiite närmare Alejandro som person, Graver är mer nedtonad här. Och Blunt är som sagt inte med alls.
Stabil tung thriller. Snygg som film också. Som dock inte lyckas med det där slaget i magen som gör den till något lite mer extra. Men det det betyder ju absolut inte att detta inte är sevärt.

Mowgli: Legend of the Jungle (2018)

Behöver vi en till rulle om ”the man cub” i djungeln?
Nä, kanske inte. Speciellt inte efter Jon Favreaus ap(!)snygga version av Djungelboken som kom för ett par år sedan. Så långt är jag med alla belackare av dagens rulle.
Men sen händer nåt. Plötsligt visar regissören, inte helt okände Andy Serkis, upp en ny sida av Mowglis förehavanden med de talande djuren. Lite mer rått, lite mer gritty. Djuren ser lite skitigare ut helt enkelt. Dessutom lite skevt cgi-konstruerade. som för att markera att steget är ganska långt ifrån Disneys glimrande präktigheter. Märk väl dock att effekterna är galet snygga även här. Speciellt i close up-scenerna med djuren. Lite flaws möjligen när bilderna zoomar ut. Men visst märks det att Netflix (japp, det är ju en SÅN rulle) och Warner Bros. pumpat in dollars i projektet. Röstmässigt då? Yes, det funkar. Även om jag banne mig inte lyckades placera att det är Christian Bale som gör Bagheera. Vilket fail! Jaja, i övrigt får vi bla Benedict Cumberbatch som Shere Khan (perfekt castad! Sitter som en smäck!! Hans version av den rälige tigern är nog den bästa jag hört), Cate Blanchett som ormen Kaa och Serkis själv som gamle (och slitne) Baloo. Mowgli själv då? Jorå, lille Rohand Chand gör ett kanonjobb, med tanke på att han liksom fick spela mot ”ingenting” i scenerna. Lägg därtill en ”ny” karaktär i storviltjägaren Lockwood (Matthew Rhys), helt klart också funkis.

Vi får också en mörkare take på hela sagan, det är våldsammare och lite blodigare. Mowglis splittring mellan ”mänskobyn” och djungeln visas upp tydligare här. Nästan som att Serkis velat göra en…djupare…version av sagan. Jag tilltalas rejält av försöket och detta blir stabil underhållande hela vägen in till eftertexterna. Trodde jag faktiskt inte.
Säkerligen kommer dock filmen alltid att lida av att den kom efter den förra versionen (som ju var så otroligt tilltalande).

 

Finns på Netflix

#sommarklubben: The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Oj! den här rackarn såg man inte igår! Frågan är förstås om den håller än. Jag kan villigt erkänna att jag aldrig läst någon bok av Tolkien (gudarna ska veta att jag försökte ett par gånger, men….boooring), och aldrig egentligen hoppat på den där fascinationen för fantasy-sagor som presenteras här. Dock var jag så pass nyfiken när det var premiärdags 2001 att jag bänkade mig. Och gillade vad jag såg! Såklart lite otippat, men kul. Sen såg jag uppföljarna också….och tappade mer eller mindre intresset direkt. Men denna den första nu då…skulle DEN hålla för ännu en positiv känsla?

Jorå, men det gör den. En sorts roadmovie där alla figurer ännu inte trasslat in sig i alla fördömda och sega subplots som dominerar sen. Och ännu inte en hysterisk kavalkad av CGI-frossande (okej, allt är ju relativt). Dessutom tycker jag Peter Jackson här faktiskt lyckas med att skapa lite ruggig stämning då och då. Det är gött. Exemplariskt filmiskt hantverk såklart. Och musiken! Tusan så fin den är ändå.
Tack och lov finns här ännu inga mastodontiska slag. Mera rejäla handgemäng med orcher och annat elände. Alla är såklart lite högtravande i dialogerna…men annat är ju icke att vänta i den här supersagan. Som icke-fan av speciellt mycket sago-fantasy ligger den ändå easy on the eye. Så pass att jag vill återtitta även de övriga delarna? Nix pix, det orkas inte med. Finns annat att gäspa åt.
Men den här första installationen är väl värd sin plats i filmhistorien. Visst serru.

Lockelser i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: The Bodyguard (1992)

Trots att rullen har styva 26 år under bältet har den något. Fortfarande. Kanske den coola approachen hos Kevin Costner? Den rebelliska charmen hos Whitney Houston? Det faktum att det faktiskt sprakar lite sköna sommargnistor mellan parets scener? Storyn är annars ganska mellanmjölk; livvakten Frank Farmer hyr ut sina tjänster till den som är villig att betala. Han är disciplinerad, iskall och alltid ett steg före. När hans tjänster hyrs in av posset bakom superstjärnan/sångerskan/filmstjärnan Rachel Marron (en illa förklädd karaktär på Whitney själv…visst hade det varit ännu coolare om hon spelat…Whitney Houston i filmen??) tappar han dock lite av sin fattning. Stjärnan har en utstrålning han inte riktigt räknat med. Och här gäller att vara på tå då okända krafter hotar stjärnan med död och pina.

En film som kom i precis rätt tid, i början av 90-talet när Costner var ultra-big name i Hollywood, och Houston var i smöret. Perfekta filmen att välja när man gick på date. Typ. Även om åren rullat på och handlingen kanske inte är sådär jätteupphetsande…funkar filmen finfint fortfarande. Costner satsar på att skådespela (även om han var producent här) och låter regijobbet skötas av veteranen Mick Jackson. Filmens sista 10 minuter har en sorts vemodig filmmagi över sig, speciellt när Houston tillåts waila asberömda ”I will always love you” över bilderna som stänger rullen. Har man det minsta romantik i sitt övrigt thriller/actionfyllda hjärta här…kan man inte låta bli att….känna!
Slugt spelat herr manusman Lawrence Kasdan!
Trevligt återbesök detta!

Skyddande ängel i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

The Post (2017)

Det finns tillfällen då allt liksom stämmer. När man är sådär riktigt mottaglig för det som levereras in i sinnena och hjärnbarken.

Här har vi ett sådant. Mästaren Spielberg teamar upp med snorstabile Tom Hanks och en Meryl Streep som är på tåget igen. Att Streep bara behöver sätta sitt namn på ett filmkontrakt för att bli Oscars-nominerad tillhör numera standardförfarande (och kan alltid diskuteras), såklart att det är så här också, MEN…om det finns något tillfälle när nomineringen verkligen är befogad…så är det banne mig här. Och så är det ju en murvelfilm också! Och BOATS. En old shool-variant! Knattrande skrivmaskiner och rökande journalister vid sina skrivbord. Bara nostalgifeelingen är värd en stjärna. Vi får Washington Post och chefredaktören Ben Bradlee (Hanks). Javisst, samme Breadlee från Alla Presidentens Män! Streep är tidningens ägare Kay, den första kvinnan som är på väg att göra karriär inom branschen. Nu får tidningen gå upp mot självaste Nixon-administrationen. Det är 1971 och kriget i Vietnam rasar för fullt. Opionen hemmavid är inte nådig, och när tidningen kommer över en samling topphemliga rapporter som beskriver det hopplösa läget i Vietnam börjar karusellen. Nixon-lägret försöker med alla medel stoppa tidningen från att publicera, Bradlee fattar att han sitter på ett scoop av sällan skådat slag, Kay känner sig splittrad, starka krafter runt henne vill hålla hemliga saker hemliga. Inte minst ”författaren” till rapporten..fd utrikesministern McNamara som också är nära vän till Kay. Kärvt läge.

Ojoj, detta är älskvärt! Ytterligare ett stycke amerikansk nutidshistoria (får vi väl ända kalla det) som hade avgörande konsekvenser för hur framtiden formades politiskt i USA. I sina bästa stunder är manuset som ett sorts styvbarn från Aaron Sorkin, vass dialog, rappt tempo när murvlarna går igång. Hanks är sådär kärvt charmig som en tidningsredaktör SKA vara. Streep går från osäker miljonärska till tuff kvinna i en knökad mansdominerad bransch. Det hela är helt enkelt toksnyggt levererat av Steven Spielberg. Han låter Hanks och Streep vässa kemin mellan sig, fångar tidsmarkörer och detaljer. Det blir verbal action på alla fronter. Stressen och osäkerheten. Det eventuella hotet inför att en demokratisk statsmakt ska bestämma över vad en tidning ska få publicera eller ej. Detta är en rejäl joyride om du som jag älskar rullar om journalister. En stabil fullträff. Okej, Nixon-gänget kanske inte känns lika vidriga som katolska kyrkan gjorde i den magnifika Spotlight. Men så fick DEN också en femma i betygsraden. Här blir det nästan full pott.

Lysande underhållning detta. Murvelhatten av.

The Cloverfield Paradox (2018)

En rulle som tagit lite olika turer fram till hit. Från början en originalstory som hade arbetsnamnet God Particle. Tills icke helt obekante J.J. Abrams fick span på storyn. Och snabbt som en atompartikel beslutade sig för att införliva den i Cloverfield-franschisen, via lite lagom justeringar i manus. Vilket naturligtvis i sig har bemötts med olika reaktioner. Vissa utdelar spott och spä och hade hellre velat se originalstoryn, så som den en gång var uttänkt, komma till liv. Andra tycker att det väl funkar helt okej. Och där är jag. Dessutom valde Paramount att släppa rättigheterna till Netflix, som lika snabbt skjutsade ut den i streamingflödet. En signal om att man inte trodde på rullen som biofilm? Kanske.

I en nära framtid är det illa ställt på jorden. Resurserna räcker helt enkelt inte till. Det har gått så långt att nationer hamnar i luven på varandra om både ditt och datt. Främst om energiförsörjningen. Nya krigshot vilar ständigt över planeten. Därför finns också rymdstationen Cloverfield i en bana runt jorden, befolkad av ett gäng forskare, ingenjörer och fixare som har till uppgift att försöka få igång en enorm partikelaccelerator ombord som kan ombesörja energi till jordens alla behövande. Ingen högoddsare att påstå att maskinen krånglar. Besättningen sliter sitt hår och påfrestningar anas i umgänget rent socialt. När maskinjäkeln till slut behagar hoppa igång..ja det är då det skiter sig på allvar. För VAR är plötsligt den blå jordbollen som hela tiden funnits utanför rymdstationens fönster??

Helt klart är att det går att se var filmen har sin originalstory och var man klistrat in nya grejer för att få den intryckt i Cloverfield-universumet. Det går liksom inte att missa de skarvarna. Vilket nu absolut inte behöver betyda att filmen inte gör vad den ska. På minussidan finns förstås att rullen inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En vetenskaps-sci-fi? En spänningsthriller? Eller kanske till och med en sorts svart komedi?? Man får liksom allt serverat under 100 minuter. Ändå kan jag inte påstå att det blir rackigt. Casten gör vad de kan. Vissa scener funkar såklart bättre än andra. Sett ur Cloverfield-perspektivet blir det en småputtrig utveckling, själv tycker jag att den kanske fungerar som en sorts (med lite vilja) bro till den första Cloverfield från 2008. Inte helt galet. Men det är ju jag det. Rymdspänningen har man sett förut, lagom mycket springande i korridorer. Offer måste göras och knappar måste tryckas på..placerade på de mest konstiga ställen. Men återigen, går man in detta med rätt humör är det inte kattskit. Abrams nöjer sig med att producera och överlåter regiandet till en Julius Onah. I rollistan hittas inga superstars, mer habila ”svensson-skådisar” som Daniel Brühl, David Oyelowo, Chris O´Dowd och norsk-Aksel Hennie. Och javisst, det funkar det också.

Lagom gåtfull och lagom lättviktig action i rymden. Att (mikro)sambandet med de andra Cloverfields är ansträngt skohornade in i mallen kan jag ta. Ingen himlastormande upplevelse, mer en stunds underhållning som gör jobbet. För den som har rätta humöret påkopplat.

Black Panther (2018)

Så var det dags för den svarta pantern att hoppa in i MCU också. Efter gästspelet i Civil War, som lovade gott, får han här nu en hel film att gotta sig i.
Och det är raka rör från början. Via ett apsnyggt intro presenteras vi för hittepå-landet Wakanda i Afrika. Ett mystiskt land. På ytan fattigt och hankar sig fram på jordbruk. Under en skyddande energikupol (tänk Wonder Womans ö) döljer sig dock en högteknologisk civilisation där det fräsiga ämnet Vibranium (Captain Americas sköld!) utvinns. Wakanda bjuder således på ett och annat förutom det ögat först möter.

Hur är det med rullen på just den fronten då?
Oerhört hajpad och uppsnackad inför premiären. Handplockad regissör i fantomen Ryan Coogler (Creed). Har han lyckats sätta sin egen prägel på rullen…eller inordnat sig i MCU´s strikta ramkoncept? Både och säger jag. Såklart finns vissa checkpoints som aldrig får utelämnas i ett Marveluniversum. Filmerna däri glider lätt och effektivt enligt väl beprövat storymönster. Men, Coogler har faktiskt lyckats med bedriften att ändå göra den mest djupa Marvelfilmen på länge. Ett sorts budskap, som i första hand handlar om individer och att tro på sig själv som…vanlig (?)..människa. Kanske är det en av de ”smalare” superhjältefilmerna? Storyn om unge T´Challa (Chadewick Boseman) som återvänder hem för att ta över landets tron efter att fadern blivit mördad i Civil War (remember?). Inte det lättaste ska det visa sig när utomstående Erik Killmonger (Michael B. Jordan) dyker upp som gubben i lådan, med ett svårtbortförklarat arv, och utmanar T´Challa om ledarskapet. Killmonger är lätt en av de bästa badassen Marvel trollat fram. En skurk man faktiskt bryr sig om, som har (nästan) hållbara argument för sina handlingar. Jag gillar det. Vilket också betyder att hjälten själv, den svarta pantern, hamnar lite i skymundan. Han liksom bara är där. Blir han möjligen den blekaste personen i sällskapet?

Två saker dock som drar ned helheten; en i mina ögon helt meningslös utflykt till Sydkorea för att få till stånd en förvisso fräsig biljakt. Hade lika gärna kunnat bedrivas i Wakanda. Plus då den obligatoriska CGI-finalen när det ska brännas på med det mesta som finns i effektväg. Masscener där jag har svårt att engagera mig sådär jättemycket. Hade vi inte nog av sådant i Ringen-trilogin…? Och nog hade väl den absolut sista fajten mellan Pantern och Killmonger kunnat ha bedrivits någon annanstans än inne i ett berg, på ett tågspår…i mörkret? Där precis allt är CGI-konstruerat. Lite själlöst är känslan.

Rejält bra ös i birollerna måste tillstås ändå. Filmens skönaste roll görs av T´Challas syster, den teknikbesatta Shuri (Letitia Wright) som en sorts Q för hjälten. Alltid redo med en dräpande replik eller en vass teknikpryl. Vi får också bra inhopp av Lupita Nyong´o, Angela Bassett, Martin Freeman OCH Andy Serkis! Han har ju dykt upp tidigare i MCU! Varför Hollywood dock envisas med att ringa Forest Whitaker när det behövs en äldre, stoisk, svart skådis…känns lite tröttsamt. Har inte han gjort sitt nu? Är han rentav den nye James Earl Jones?
Cooglers rulle har gjort det bra för Hollywoods svarta stjärnor. Inte tal om annat. Han presenterar också en story som inte bara bygger på effekter och yta. Cred för det. Att det sedan stundtals hemfaller åt vissa tröttsamma detaljer får jag väl svälja på vägen. Pantern tar sin rättmätiga plats i MCU. En av de mer berättande superhjälterullarna, helt klart. Dock alldeles för lång för sitt eget bästa.

Stabilt.
Underhållande….utan att få mig att tokjubla.

 

Pantern får såklart sina beskärda delar minutrar i SoF-poddens #129. Lyssna gärna här.

Friday Night Lights (2004)

Sportfilmer. Stabilt.
Och främst i det ledet står oftast rullar om amerikansk fotboll. ”Det gröna fältets schack”. Här i händerna på patriotstabile regissören Peter Berg. Innan Berg hade breakat ”på riktigt”. Easypeasy dock att känna igen Bergs berättartakter. Snabba klipp och tung musik i sportsekvenserna. En sorts avskalade bilder, ger mig ofta känslan av osentimentalt och lite råare approach. Självklart handlar det här också om så mycket mer än bara själva sporten. Den slitna staden Odessa i Texas. Stadens stolthet är skolans fotbollslag; Permian Panthers. En gång i tiden delstatsmästare…och nu är det väl banne mig på tiden att det sker igen! Ett krav som varenda kotte inte missar att trycka in hos laget inför säsongstarten. Kan coachen Gaines (Billy Bob Thornton) hantera pressen, och samtidigt ingjuta lejonets mod i alla sina lirare?

Berg varvar hårda spelsekvenser med tufft drama utanför plan. Att hitta feelgood och myskänsla här känns faktiskt svårt. Allt handlar om pressen, om förväntningarna, om paniken för att misslyckas. På många sätt ändå en rätt ovanlig sportrulle. Nästan lite cynisk. Jag tänker mer på Oliver Stones Any Given Sunday…än på valfritt sportslisk av bästa märke.
Samtidigt känns det som att det är så Berg jobbar. Med hårda kramar och tuffa tag framför kameran, och att han smyger in den där patriotismen som är svår att försvara sig mot som tittare. Klart som tusan att jag rycks med i dramatiken. Bygger på verkliga händelser från 80-talet, och ”som vanligt” hittas de bästa godsakerna i extramaterialet på min skiva. En dokumentär där man följer upp vad som hände med de verkliga karaktärerna när lamporna slocknat och skolgången var över. Inte alla som tar sig till the good old fame and fortune, om man säger så.

Billy Bob kör återhållsamt i sin roll. Funkis. Andra skådisar framför kameran som känns stabila är Lucas Black, Garrett Hedlund, en ung Jay Hernandez, en yngre Amber Heard. Connie Britton får några minuter som coach Gaines fru. Hon följde sedan med när Berg förde över storyn till tv-serieformat 2006-2011.

Effektivt och fartigt. Med ett stänk av olust.
Och som vanligt äger amerikansk fotboll när dramatiska sportsekvenser ska visas upp.

Steve Jobs (2015)

Apple-mannen fortsätter att engagera. Eller..gör han verkligen det?
Kanske är det en sorts märklig personkult som byggts upp kring denne innovatör och visionär. Jag läste hans biografi för ett par år sedan. Inget märkligt egentligen. Kreativa snubbar (och kvinnor) är ju ofta lite knasiga och ”egna”.

Kanske är jag egentligen ganska trött på snacket runt Jobs. Men så fick jag ju span på att dagens manus är plitat av självaste Aaron Sorkin, och då var det ju klippt. Som varande Sorkin-fantast går det ju icke att hoppa över något mannen varit inblandad i. Och får man då dessutom synnerligen kompetente Michael Fassbender i titelrollen som Jobs..är det ju bara lite bonus. Bakom kameran Danny Boyle, inte heller han direkt okänd om man säger så.
Rullen gör tre nedslag i Jobs karriär. Fokar på tre olika tillfällen när Apple står inför tre stycken olika lanseringar av sina produkter, 1984, 1988 och 1998. Just i samband med detta får vi hänga med Jobs och de personer han kommer att stöta på under typ 120 minuter. Såklart ligger tonvikten på dialog, dialog, dialog! Inget här för den som törstar efter ”actionfyllda” scener. Jobs möter folk och fä från olika delar av sitt liv/karriär. Ja-sägare och Nej-sägare. Alla har de något att säga honom dock. Kanske behöver han stå till svars för vissa av sina beslut i sin vision med Apple?

Det händer inte så mycket i filmen egentligen. Jobs fortsätter vara den egoistiske, men möjligen karismatiske, skitstövel han alltid tyckts vara. Meningar utbyts. Hårda ord slungas fram och tillbaka. Fassbender jobbar på ganska bra. Sparring i de verbala ordkrigen ges av bla Jeff Daniels, Seth Rogen, Sarah Snook, Katherine Waterston och framför allt Kate Winslet, vilken får fungera lite som rullens sammanhållande länk över åren som visas upp. En rulle med små medel. Boyle satsar på personregin och dialogen. Egentligen en rätt intetsägande rulle. Har man läst någon av alla livshistorier om Jobs…så klarar man sig gott på dem. Inget sensationellt här. Själv kommer jag dock på mig med att sitta och njuta en stunds stabil och proffsigt berättad story. Men det beror mer på Sorkins sätt att skriva dialog, och att skådisarna är finemangs,…än att det är en film som har nåt nytt att berätta.

Stabilt är det ju ända.

 

Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Eftersläntrare x3: dom snabba, den rädde styvfarsan och den gamle gubbstrutten!

The Fate of the Furious 8 (2017)

Jajamensan, klart att Gud inte hör bön och lät filmserien stanna vid förra installationen. Den som slutade så fint och gött till Paul Walkers minne. Nähärå, här öser vi på igen. Samma stil, samma galna stunts och heeeeelt osannolika grejer. Som att producenterna sätter igång nån sorts intern tävling i att komma på hur mycket galna grejer som skulle kunna tryckas in i storyn. Ett manus som alltmer känns som en blek ursäkt för att få släppa loss actionmakarna i full frihet. MEN..så kommer det där lilla ”men”…samtidigt går det inte att ha tråkigt här. Det smäller och dundrar och tjoas och svärs…och jag flinar lite förnöjt. Kanske är det hemligheten? Att kika på de här filmerna med en sorts distans, och vetskapen om att det är just lökigt och larvigt..kanske lite på flit av upphovsmännen? Idag sköts regipinnen av F. Gary Gray. Rutinerad snubbe med titlar som Straight Outta Compton och The Italian Job under bältet Vad handlar denna del om då? Gamle Dom (Vin Diesel) verkar plötsligt byta sida! Gå emot sin ”familj”!!! WTF??! Är det månne den mystiska Cipher (Charlize Theron) (med eget flygplan!) som har ett finger med i spelet? Och varför verkar Hobbs (Dwayne Johnson) och Deckad (Jason Statham) plötsligt bli lite kompisar?? Jorå, det s k manuset krumbuktar sig värre här. Det enda du kan lita på är att stuntsen och effekterna flyter på i fin stil. Mycket godis för ögonen såklart, men nånstans i bakhuvudet känns det som att det räcker nu. Alltså…Verkligen. Räcker. Nu.

Little Evil (2017)

Stackars Gary (Adam Scott). Här har han mött sin drömkvinna i Samantha (Evangeline Lilly), men får på köpet hennes osnutne son till hushållet. Dessutom är grabben läskig! Så pass att Gary börjar misstänka att kiddot kanske möjligen är en avkomma från Samanthas eventuella möte med…Antikrist!? (hej Rosemarys Baby!). Dessutom ser grabben riktigt evil ut i sin lilla skoluniform med skärmmössa till (hej The Omen!). Jaja, som ni möjligen fattat nu, det här är en sorts spoof/komedi/skojrysligheter på allt vad övernaturlig skräck och satanshålligång heter. Gary kämpar förtvivlat med att bonda med grabben, och mamma Samantha ser självklart ingenting av sonens märkliga beteenden. Uppställt enligt komediformulär 1A. Gary kämpar på, tar stöd av spåniga sidekicks för att lösa problemet. Frågan är ju bara om det är han som inbillar sig det mesta? Kanske är sonen bara en deprimerad liten kille som behöver omsorg? En Netflixare med skojfriskheter som är lite småroliga ibland. Annars en ganska slätstruken standardkomedi med förväntad utgång. Mest rolig i detaljerna, som inte sällan sprutar referenser åt alla gamla klassiker inom ”genren”. En horrorkomedi som självklart slutar i dur! Trots birollsmedverkan av gamle Kurgan aka Clancy Brown! Småkul, men lättglömt.

Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

Jo men jag gillade ju originalrullen lite! Trots Robert Gustafsson. Där ser man. Finns det hopp ändå? Kanske. Dock inget som förstärks i den här uppföljaren. ”Som vanligt” finns små partier som är rätt underhållande och lite fräcka i humorn, men överlag en rulle som jobbar stenhårt på att rida på framgången och den visuella märklighet som ettan bjöd på. Där den kändes lite ”tuff och nyskapande” för att vara svenskt…känns det här bara som en ansträng upprepning. Visst, fortfarande rätt läckert iscensatt av bröderna Herngren, som delat på regiuppdraget. Men det lyfter aldrig till samma nivå som originalet. Skämten från förra äventyret återanvänds mest hela tiden. Vi vet ju att gubben Allan Karlsson är en finurlig typ som gillar att vara ful i munnen. Och att han omger sig med mer eller mindre idioter. Jens Hulténs ”Geddan” slarvas till exempel bort rejält, varför var han med överhuvudtaget? Grejen med ”Folksodan” är dock lite småputtrig, det ska erkännas. I övrigt…en rätt onödig rulle. Fångar bara glimtar av förra humornivån.

A Hologram for the King (2016)

Passerade inte denna förbi ganska obemärkt? Eller utan större bang på trumman?
Här har vi ju en riktig liten pärla till rulle. Men en sedvanligt skönt superstabil Tompa Hanks i huvudrollen.

Han är han den lagom slitne och av åren märkte säljaren Alan. Ett nytt telefonkonferenssystem med hologramfinesser ska krängas till Saudiarabien. Alan måste fixa affären på plats, hemma i USA väntar bitter skilsmässa som kan komma att stå honom dyrt ekonomiskt. Dessutom oroar han sig för sin dotter som ska börja studera…och ett irriterande utslag på ryggen! Som om inte det vore nog blir kontakten med ”the saudian way of life” lätt påfrestande. Tänk: ”kommer han inte till mötet idag..kanske han kommer i morrn”. Som guide för att navigera i den röriga saudiska vardagen har Alan tolken/chauffören/fixaren Yousef. En klippa!, (hans blaséartade utläggning om bilbomber inför en lätt skärrad Alan är skön humor). Kanske är det dock mötet med den kvinnliga läkaren Zahra som kommer att förändra hans liv mest. En Alan som plötsligt, mitt i all hopplös byråkrati och alla vardagliga hinder, börjar hitta hoppet om sig själv igen…?

Klassad som komedi/drama/romantik..och tja varför inte. En sorts märklig feelgood om en snubbe som först verkar ha hamnat på helt fel plats, men som sakta börjar återfå tron på sig själv igen. Hanks får Alan till en lirare man känner med, och faktiskt tycker om! Bygger på roman av Dave Eggers (japp, samma snubbe som skrev boken The Circle). Här är manus och regi signerat Tom Tykwer, och den gode tysken får banne mig till det igen. Inte lika bra som Cloud Atlas förstås! Men hög klass på berättandet är det icke desto mindre här. Hanks får bra sparring i birollerna av Alexander Black (Yousef), Sarita Choudhury som läkaren Zahra och danska Sidse Babett Knudsen. Hon känns alltid stabil, var hon än dyker upp.

Exotiskt (?) drama med feelgood.
Underskattad.

It (2017)

Kingen och hösten 2017 går som hand i handsken! The talk of the town! Höstens lilla svarta!

Ingen har missat hajpen. Vare sig du hatar skräck eller älskar att omfamnas av mörkrets alla demoner. Dagens rulle har också lite att leva upp till, kan vi säga att det finns lite stakes här?
TV-miniserien från -90 var ju just en…tv-serie, men nog gjorde den boken rättvisa ändå. För att inte tala om dåtidens Pennywise, Tim Curry! Ahh..ett bestående minne från det grungiga 90-talet. Nåväl, upp till bevis Skarsgård-broder Bill! In i clownkostymen modell 2017 och härja runt i kloakerna. Funkis? Jovars, Billyboy gör minsann en gedigen insats. Går ut lagom mysrysligt och vrider upp tempot till all-in när finalen närmar sig. Så dags har också dagens ”losers club”, våra sargade unga hjältar i den fördömda staden Derry, kommit något på spåren. Den där ondskan som vaknar vart 27:e år och ställer till tråkigheter.

Fast i grund och botten är förstås historien som bäst när det inte handlar om skräck och otäcksheter. När det istället är drama om barn med uppväxt som inte är speciellt harmonisk eller hoppfull. När kidsen bara genom att börja hänga med varandra återfår det som skulle kunna kallas hopp om livet och riktigt vänskap. Vibbarna går till rullar som tex Stand by Me och Hearts in Atlantis. Okej, jag slänger in en tesked Carrie också. Dramaberättaren Stephen King. Funkar bra. Dagens stora pusspluss går till alla de unga skådisarna som har total närvaro och naturlighet. Håll koll på namnen; Jaeden Lieberher, Sophia Lillis och Finn Wolfhard (!), för att nämna några.

Mannen bakom dagens rysligheter heter Andy Muschietti och det känns som han styrt den här skutan ganska tryggt och bra. Fokuserar här enbart på att berätta om kidsen med handlingen förlagt till 80-talet. Det vuxna battlet mot It sparas till nästa ”kapitel”. Möjligen spritsar den gode regissören (och manuset) ut det hela liiite för länge, nånstans mitt i rullen känns det plötsligt aningens repetitivt..men hey..alla kidsen måste ju få sitt när det handlar om att face the fear. Kanske är inte heller rullen så skrämmande jag hade hoppats att den skulle vara. Å andra sidan…har man någon gång läst romanen (denna tegelsten!) och har ungefärlig koll på när det vankas obehagligheter…så får man kanske skylla sig själv.

Helt klart en stabilt bra rulle med ett slut som lovar gott inför ”kapitel 2”.