The Autopsy of Jane Doe (2016)

the-autopsy-of-jane-doe-2016-posterAtt hänga hos obducenter, oavsett ens egen fysiska form, är icke det mest upplyftande man kan ägna sig åt. Att hänga med dem i filmiskt ryslighetssammanhang spär dessutom på ett extra lager av den där obehagliga känslan.

Upplagt då alltså för otrevligheter i norsken André Ovredals (Trolljägaren) nya rulle, bekostad av en säck Hollywoodpluringar. Istället för att trycka plattan i mattan i nån svulstig visuell popcornsstund väljer han att smyga ut den här lite nedtonade och enklare, men ack så olustiga, skapelsen.

På det lokala bårhuset i nån liten avkrok på den amerikanska landsbygden huserar far och son obducenter. Inte alls några galningar eller blodtörstande typer. Nej, högst normala personer som driver det lilla familjeföretaget (??) enligt konstens alla regler. Nu är plötsligt en upphittad stackars kvinna på plats på det stålkalla obduktionsbordet. Kvällens Jane Doe. Hittad begravd i betong i en husgrund i samband med ett annat brott som polisen kallats ut till. Men vem är nu kvinnan? Och vad dog hon av? För att ha legat begravd ser hon dessutom oförskämt bra ut för att vara lik. Hoppsan. Varningsklocka?

Obducent-pappa Tommy (den pålitlige Brian Cox) övertalar sin son Austin (Emile Hirsch) att stanna kvar för att hjälpa farsgubben med denna sena ”leverans”. Och Austin som precis skulle ge sig ut på date med flickvännen Emma (Ophelia Lovibond). Äsch, vad gör väl en timme hit eller dit? Klart grabben ställer upp. Han ska ju trots allt ta över verksamheten en vacker dag.

janedoe_pic

familjeföretaget drar igång verksamheten

Så börjar nu en natt man långsamt ska glömma som åskådare till denna lilla mysryslighet. Eller mysrys och mysrys…när obducentknivar kommer fram och gör vad obducentknivar brukar göra, här i närbild och utan förmildrande kamerafilter, då blir det ännu lite mer obehagligt. Men inget mot vad som väntar när far och son plötsligt börjar hitta..ja..hitta är banne mig rätt ord här…märkliga…grejer… i Janes Doe´s kropp! Hu! Härifrån är det nu en resa längs olustens väg. Samtidigt rasar en storm utanför (klassiskt), strömmen försvinner med jämna mellanrum (klassiskt igen) och stället nere i källaren (but of course) ser så där murrigt lurkigt ut med sina gamla träpaneler och annan rekvisita som skvallrar om ett svunnet 70-tal…typ.

Vår norske regissör håller det effektivt och rakt. Till och med när extraordinära saker börjar hända. För det blir lite grejen med dagens rulle; trots att den i grunden är stöpt i samma mall som många liknande alster..vet man inte riktigt var den ska ta vägen. Och det om något är väl ett bra betyg på en film som ändå rör sig inom beprövade koncept.

Obehagligt, gåtfullt och ganska gott om spännande sekvenser.
En bra filmstund helt enkelt.
Och så lite ruggig också!

 

avsnitt 85 förslagI SoF-poddens #85 gillar vi dagens rulle ännu lite mer. Lyssna bara!

Life (2017)

life_posterLiv i rymden? Denna eviga fråga som ställs i film efter film. Och visst, tanken kittlar ju mest hela tiden. För vad skulle hända…om det verkligen var så!?

Tur att Hollywoods manusförfattare kan ge oss en försmak av vad som väntar. Idag är det besättningen på internationella rymdstationen ISS som håller andan lite mer än vanligt. En ovanligt svårinfångad rymdsond har återvänt från Mars med ett par skopor jordprover, och nu ska här testas och letas efter förhoppningsvis levande mikroorganismer. Och banne mig! Succé! Kan det vara en levande cell!?? Men vänta…växer inte cellen lite väl snabbt?? Kanske till och med lite hotfullt??

Dagens rulle har (såklart) fått sin beskärda del av kritikerskopan. Det hojtas om ripoff på Alien, men vaddå…har Ridley Scott ensamrätt på rysligheter i rymden kanske?? Icke såklart, och här matas vi med en rejäl mustig story som går ut på att hålla stationen och dess invånare vid liv helt enkelt! Bra rollista: Jake Gyllenhaal, Rebecca Ferguson, Ryan Reynolds, Hiroyuki Sanada, för att nämna några. Ingen av dem är dock beredd på vad som håller på att hända. Hotet är icke av den trevliga sorten.

life_pic

svenska färger försvaras både bakom och framför kameran

Han som håller ihop`et idag är ju självaste Daniel Espinosa. Ännu ett steg på svenskens Hollywood-bana? Javisst, varför inte. Rullen är effektiv, stannar aldrig upp och segar till sig. Det är en klassisk ”who goes next” som utspelas i rymdstationens sterila korridorer. Den som letar logiska hack i loopen kommer säkert att hitta ett antal. Visuellt är filmen snygg som satan, men annat var väl inte att vänta med dagens teknik till hjälp.

Vi som uppskattar en god portion ryslig rymdaction ler såklart brett med mungiporna. Detta är sannerligen ingen djup rulle. Hotet är uppenbart, och lite motbjudande, och våra huvudrollsinnehavare får fullt upp med att säkra både sin och hela jordens fortsatta existens.

Stabilt spännande och ändå lite oförutsägbar i sitt mallade manus.
En bra biostund helt enkelt.

Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Jack-Reacher-Never-Go-Back-2016-posterJapp, jag gillar Jack Reacher.
Denne mystiske, nästan mytiske, figur från otaliga böcker av författaren Lee Child. Och japp, jag är förstås en ivrig läsare av dennes romaner. Nu 22 st till antalet i skrivande stund. Jag gillade också första filmen om Reacher, i Tom Cruise´s gestalt. En del ojade sig över att ”Reacher minsann i böckerna är nästan 2 meter lång”…men ähh…Tompas tuffhet kompenserar. Han lyckas med sin gubbe. Det känns också som han ”växt in” i rollen i och med denna andra film.

Nu är alltså ”uppföljarfilmen” här, och idag skiter det sig ordentligt när den gode Reacher tänker sig en liten tripp till nationens huvudstad för att bjuda den nyvunna bekantskapen major Turner (Cobie Smulders) på middag och lite snack..gamla militärer emellan (Reacher är ju gammal militärpolis…men det visste du väl redan va…?). Saker går dock rätt snabbt sideways när det visar sig att Turner är gripen för landsförräderi! Wtf?? Varför?? Undrar såklart vår man Reacher också..och inleder omedelbums en egen privatspaning i ärendet. Och då vet man ju hur det brukar gå.

Precis som förra rullen, bygger dagens alster på att Reacher är en handlingens man och tar tag i saker. Som en hårdför vigilant rör han sig obehindrat i skuggzonen mellan lagen och den icke helt rumsrena verkligheten. Ingen sticker upp mot Reacher. Och det är ju så det ska vara. Där förra rullen möjligen var lite mer av en pusseldeckare, är det betydligt rakare rör här. Pang på liksom. Kortare väg till buset om du så vill. Gott om tuffa actionscener förstås. Filmen känns också betydligt mer ”oldschool-action” än vad dagens cgi-stinna actionpärlor ofta visar upp. Typ Mission:Impossible-filmerna. Du gör dig dock en rejäl otjänst om du börjar jämföra Tompas roll där mot här. Som Reacher SKA han ju vara betydligt mer otillgänglig i sin natur. Med andra ord; smutta grejer här. Smulders sparrar med sin Turner så gott hon kan, och på resan mot rullens upplösning får Reacher också ta hand om ett kanske/kanske inte möjligt faderskap med den unga Samantha (Danika Yarosh).

reacher_pic

vår man i underläge?? not to worry..

Bakom spakarna idag gamle Edward Zwick, som därmed återförenas med Cruise från Den Siste Samujaren 2003. Zwick är alldeles för rutinerad för att slarva bort den här rullen, som kanske inte bjuder på vrålspänning…mer en stabil tuff actionthriller av beprövat märke.

Kan vi hoppas på mer från den stenhårde Reacher i filmsammanhang?

#rysligaoktober: Lights Out (2016)

lights_out_posterSista häst ut ur boxen i detta minirace.
Men icke på långa vägar någon av de svagare skrämselkrafterna denna lilla tematagg presenterat under oktobers sista hälft!

Kortfilmen från youtube som via viral succé fick chansen att växa till en hel liten film! Tack för det James Wan (igen!), den icke helt obekante tillverkaren av rysligheter, som såg potentialen hos svenske David F. Sandbergs lilla hobbyprojekt här hemma i Svedala. Wan gav således både Sandberg och storyn chansen att komma in i Hollywoodfabriken för en liten uppgradering. Givetvis med svensken som regissör även här!

Och jag säger: kul! Smutt så in i bomben! Sandbergs story (med lite finputsning av en Eric Heisserer) får här växa ut till en liten berättelse om trassliga familjeförhållanden. Förutom alla ruggigheter förstås! För dom finns såklart kvar. Nu ännu mer i antal dessutom.
Stackars lille Martin (Gabriel Bateman) har det inte lätt. Hemma i stora huset håller mamma (Maria Bello) på att gå nuts. Inte för att hon själv medger det på något sätt. Men Martin märker. Konstiga samtal med någon i lönndom. Och varför är vissa rum alltid mörka? Dessutom känner Martin att det finns…något i kåken. Och det är inte pappa, för han har flyttat ut.

När också utflyttade storasyster Rebecca (Tersesa Palmer) får höra om lillebrors dilemma slår flashbacksen från förr till, till hennes egen barndom. Martin måste ut ur huset genast! Men hur? Med en mamma som är labil värre och en oväntad husgäst som minsann inte tänker släppa iväg folk hur som helst.

Jojomen. Ni som redan sett kortisen på nätet, vet ju i vilken form ruskigheterna kommer. Alla andra kommer strax att upptäcka att det som vanligt är i mörkret fasorna väntar. Tända lampor, ett bra råd!

lights-out-759

konstvalet på väggen är inte heller att leka med

Och rullen gör jobbet. Inte tal om annat! Sandberg håller det enkelt och effektivt. Lurar inte in rullen i trassliga utsvävningar eller sidospår. Han går liksom rakt på problemet. Dessutom är det snyggt gjort, med lite extra pengar på fickan från Drömfabriken. Finns Sandbergs originalidé kvar i rullen? Javisst, det tycker jag absolut. Storyn som vävs runt själva skrämselgrejen är fullt duglig. Dessutom ÄR det lite skrajsigt i vissa scener. Tänk att leken med mörker och ljus…och ganska enkla effekter kan göra så mycket. Lillgrabben Bateman gör det bra som knatting med sömnsvårigheter, Palmer visar att det återigen finns gott om tuffa tjejer som vet att ta för sig när det stormar. Och Maria Bello…tycks dyka upp lite här och där och gör sällan dåligt ifrån sig. Inte här heller.

Förstås är filmen ett jobb från Hollywoods väl inarbetade ryslighetsavdelning, vilket innebär att den trots allt följer en beprövad mall, inte inte på något överraskande mall såklart. Det är liksom från punkt A, via besvärligheter vid B, till finalen vid punkt C. Ingen rakteforskning i manuset precis. Den som väntar en ny sorts ryslighet i mörkret, kommer möjligen att gnälla lite. Alla andra njuter av resan och vår nya skrämsel-svensks första steg i den stora ligan.

Stabil ryslighet i det mindre (men effektiva) formatet.

ev. Halloween-faktor:
Inget orange i sikte. Kusliga skuggor och ett mörkt hus gör sig väl dock i denna kategori? Plus en källare!

p.s…sugen på mer rysligheter? Svinga dig över till bloggvännerna Fiffi, filmitch-Johan och Scary Sofia som kör ruskigheter hela första veckan i november! Spot on!

Sisters (2015)

sisters-posterIn med lite mer Tina Fey i filmbloggen!
Det kan aldrig bli för mycket. Här i sällskap med Amy Poehler, också ett starkt kort i den ”nya” generationen kvinnor inom den amerikanska komedibranschen. Ok, Poehler har möjligen ibland en ganska ”hård” framtoning, vilket gör att hon inte alltid älskas fullt ut av denne filmtittare.

Idag dock, har de båda hamnat helt rätt som systrarna Ellis. Nästan lite ironiskt (?) är det Fey som är den oansvariga, lössläppta och med huvudet i det blå. Poehler får vara ordningsam, planerande och omhändertagande. När de nu vuxna systrarna upptäcker att deras barndomshem, huset på den lugna gatan i Florida, ska säljas för att mamma och pappa (Dianne Wiest och James Brolin) vill flytta till lägenhet blir det panik och tandagnisslan. Huset med så många minnen!

I ett ögonblick av nostalgisk självömkan får så Maura (Poehler) och Kate (Fey) den geniala idén att bjuda in ALLA sina barndomskompisar från det glada 80-talet på en sista hejdundrande nostalgifest i huset! GIVETVIS blir det en sån där fest som bara kan utspelas på film. Alla hämningar släpper. Vi får fysisk komedi, verbala under-bältet-skämt, åldersnoja, drogromantik…tja ganska mycket av det ”vanliga” i filmer av det här slaget. Lex Rogen.
No more, no less.

sisterss

80-talsminnen kräver sina färger

Men, jag sitter där och flinar (förstås), skrattar, flabbar åt vissa sekvenser som är roligare än andra. Fey och Poehler fixar biffen. De håller rullen igång och sparras dessutom smutt av stabila namn som Maya Rudolph, John Cena och John Leguizamo. Nånstans bland galenskaperna döljer sig kanske också en drapa om det här med att växa upp, och inte vara rädd att skapa sin egen framtid. Och att ta hand om varandra. Men allt sånt vet man ju redan. Största pluset med filmen; att den vågar testa gränserna och gå lite utanför det ”korrekta”. Som många andra i den här genren.

Här är vägen till målet betydligt roligare än själva sensmoralen.
Så som det ofta är.