Mowgli: Legend of the Jungle (2018)

Behöver vi en till rulle om ”the man cub” i djungeln?
Nä, kanske inte. Speciellt inte efter Jon Favreaus ap(!)snygga version av Djungelboken som kom för ett par år sedan. Så långt är jag med alla belackare av dagens rulle.
Men sen händer nåt. Plötsligt visar regissören, inte helt okände Andy Serkis, upp en ny sida av Mowglis förehavanden med de talande djuren. Lite mer rått, lite mer gritty. Djuren ser lite skitigare ut helt enkelt. Dessutom lite skevt cgi-konstruerade. som för att markera att steget är ganska långt ifrån Disneys glimrande präktigheter. Märk väl dock att effekterna är galet snygga även här. Speciellt i close up-scenerna med djuren. Lite flaws möjligen när bilderna zoomar ut. Men visst märks det att Netflix (japp, det är ju en SÅN rulle) och Warner Bros. pumpat in dollars i projektet. Röstmässigt då? Yes, det funkar. Även om jag banne mig inte lyckades placera att det är Christian Bale som gör Bagheera. Vilket fail! Jaja, i övrigt får vi bla Benedict Cumberbatch som Shere Khan (perfekt castad! Sitter som en smäck!! Hans version av den rälige tigern är nog den bästa jag hört), Cate Blanchett som ormen Kaa och Serkis själv som gamle (och slitne) Baloo. Mowgli själv då? Jorå, lille Rohand Chand gör ett kanonjobb, med tanke på att han liksom fick spela mot ”ingenting” i scenerna. Lägg därtill en ”ny” karaktär i storviltjägaren Lockwood (Matthew Rhys), helt klart också funkis.

Vi får också en mörkare take på hela sagan, det är våldsammare och lite blodigare. Mowglis splittring mellan ”mänskobyn” och djungeln visas upp tydligare här. Nästan som att Serkis velat göra en…djupare…version av sagan. Jag tilltalas rejält av försöket och detta blir stabil underhållande hela vägen in till eftertexterna. Trodde jag faktiskt inte.
Säkerligen kommer dock filmen alltid att lida av att den kom efter den förra versionen (som ju var så otroligt tilltalande).

 

Finns på Netflix

TV-Landet: The Americans – säsong 2 (2014)

TheAmericans_1Säsong 2 kör på och tar vid nästan exakt där första säsongen slutade.
Det var ju sannerligen ett stirrigt läge då, och här drar tillvaron igång igen för våra helylleamerikaner som egentligen är ryska agenter.

80-talet fortsätter att rulla på och Philip (Matthew Rhys) fortsätter att lockas mer och mer av den amerikanska livsstilen. Samtidigt måste han också nu oroa sig för frugan Elisabeth (Keri Russell) och hennes tillstånd, både fysiskt och psykiskt. Elisabeth framhärdar i den kommunistiska övertygelsen och har inget till övers för Philips alltmer tveksamma inställning till tillvaron. Saker är dock på väg att hända som kommer att sätta både familjen i fara, och hela det hemliga agentnärverket under luppen på ett sätt som inte direkt är önskvärt.

 5

Trevligt denna gång (och på tiden) är att serien dessutom fokuserar liite mer på barnen i familjen. Dottern Paige (Holly Taylor) börjar mer och mer ifrågasätta vardagen…precis som en trulig tonåring? Och, dessutom börjar hon intressera sig alltmer för sin familjs bakgrund. Aj, inte bra!
När Paige också plötsligt hittar ett intresse som går helt stick i stäv med föräldrarnas syn på ideologi och syn på livet…ja då är det upplagt för hätska diskussioner hemma i köket.

Som vanligt lyckas serieskaparna förmedla en liten del av det rätt jobbiga dubbelliv våra huvudpersoner måste leva. Kanske man kunde önska sig lite mer av den varan? En av de stora logiska luckorna i hela upplägget för serien är ju naturligtvis att både Philip och Elisabeth lite hur som helst plötsligt kan lämna förorten för att ge sig ut på något obskyrt uppdrag. Och speciellt när paret tillsammans håller på med något hemligt….hur löser de det med vardagskvällarna hemma hos barnen…? Nåväl, låt oss inte fastna i det. Det är ju en av seriens grejer man liksom bara får köpa…och istället fokusera på paret Jennings öden och äventyr i den amerikanska förorten.

3 4

Hos FBI fortsätter parets granne Stan (Noah Emmerich) att jaga spioner. Nu har han ju dessutom fått in en liten fot hos den ryska ambassaden och en möjlig mullvad som kan hjälpa honom. Men frågan är kanske vem som spelar vem?

Serien fortsätter att leverera dramatik och lite spänning på ett bra sätt. Säsongen är ganska mörk, och sätter framför allt vårt agentpar i fokus som tvivlare på vad de egentligen håller på med. Speciellt Elisabeth, som från början varit en fanatisk hatare av väst….börjar alltmer ifrågasätta sin egen uppgift. Philip har ju sedan länge haft de funderingarna. Dessutom måste han ju fortsätta jonglera sitt minst sagt märkliga dubbelliv på en annan front.

7 6

Säsong 2 kommer i 13 avsnitt, och här bakas in en längre storyarc som kommer att påverka parets tillvaro genom hela säsongen. Så till den grad att hela deras hemlighet hotas av en oväntad motståndare. Och frågan att ställa sig ännu en gång i dessa tider av det kalla kriget;….vem kan man egentligen lita på?

Rhys och Russell är fortfarande mycket bra som paret Jennings. Speciellt Keri Russell har skakat av sig den naiva och oskuldsfulla stämpel hon möjligen fick i och med genombrottet med Felicity en gång i tiden. Här är hon både stentuff, härdad, härjad och drar sig inte för att både kasta kläderna och förföra sina ”offer” med ”honeytrap-sex” om det behövs. Elisabeth har ända sedan seriens start antagit skepnaden av den mörka, konservativa och diehard-trogna agenten. Philip är mer en flexibel produkt av tiden och dess strömningar. Dessutom har han sedan länge börjat ifrågasätta sin uppgift för moderlandet. Något som alltså även i denna säsong tycks leta sig in i sinnet hos Elisabeth.
Och som känns lite bra för säsongen. Helt plötsligt är inte allt så svart eller vitt längre för båda våra huvudpersoner.

2  untitled

Säsongen rullar på i maklig fart. Aha-känslan över konceptet är inte lika stark den här gången. Kanske av förklarliga skäl. Vill man går det att reta sig på vissa logiska luckor i vardagen, och att paret Jennings tycks kunna flänga fram och tillbaka lite hur de vill…och de tycks vara mästare på att förklä sig i helt felfria peruker och attiraljer. Rena Mission:Impossible-stilen där då och då!

Trots det underhållande serie, som dessutom travar vidare mot säsong 3 efter en sedvanlig intressant säsongsfinal..då ytterligare ett hot på parets himmel presenteras. De gånger säsongen känns som att det går på tomgång är när fokuset ligger på agent Stan hos FBI…och hans problem både på jobbet och hemma i privatlivet. Inte Emmerich´s fel som gör vad han kan med sin agent. Kanske mer hos manusfolket..som inte riktigt vet vad de vill med figurerna…?

Fortsatt kombo av drama, rätt tuffa våldsamheter och ett ständigt ifrågasättande. Lägg till detta en snygg skildring av det svunna 80-talets början. Speciellt i detaljerna. En underhållande serie i det stora hela…trots denna kanske lite svagare säsong 2.

Självklart siktar jag in mig på den tredje säsongen. Vem vet, kanske Philip övertalar Elisabeth att byta sida….!?

  

a2

TV-Landet: The Americans – säsong 1 (2013)

The-americans-title-cardDet är inte jätteofta, men ibland dyker det ju upp sådana där filmer och serier där man förväntas känna lite sympati och känsla för storyns bad guys…som vips blir huvudpersonerna att foka på.

Sådant tycker jag är lite kul, och då ligger ju dagens tv-seriebeskådan perfekt upplagd som en vällagad anrättning att hugga in på.
Eller?

Vi är i början på 80-talet. Ronald Reagan sitter vid presidentskapet och satsar på att stärka USA´s militära makt runtom i världen. Det kalla kriget pågår för fullt och ryssen/kommunisten är såklart den stora fienden uti stugorna hos medelamerikanen i förorten. Hos familjen Jennings är det dock lite annorlunda. De två kidsen är som vilka barn som helst…MEN mamma Elizabeth (Keri Russell) och pappa Philip (Matthew Rhys) är inte riktigt som de andra föräldrarna i kvarteret. På ytan ett par som till vardags driver en liten enkel resebyrå, men i hemlighet tvättäkta ryska spioner! Hopparade och utplacerade i USA för att skapa ett civilt liv tillsammans och kunna utföra hemliga operationer på order från Moskva när så krävs.

1 2

Båda är experter på strid, förklädnader och att manipulera sin omgivning. Elizabeth kanske den mer hängivna av dem, då hon drömmer om att en dag kunna återvända till sitt moderland. Philip är mer modern i sina tankar och börjar mer och mer, när serien tar sin början, att fundera på ett konstant liv i USA. Han börjar helt enkelt trivas med den amerikanska livsstilen. Att parets barn också är tvättäkta (hrm..) amerikaner spelar förstås in i hans tankegångar, men Elizabeth vägrar inse att ett permanent liv i det kapitalistiska USA är ett alternativ.

Där har ni själva motorn i seriens första säsong. Elizabeth och Philips ständiga diskussioner om framtiden avlöses med jämna mellanrum av diverse uppdrag som paret måste utföra och det handlar om allt från avlyssning av höga amerikanska militärer till att värva/muta intressanta uppgiftslämnare om t.ex. kärnvapenindustrin. Arbetsklimatet för våra spies hårdnar dock betydligt då FBI har fått nys om att det finns ”sovande KGB-agenter” i den omedelbara närheten av Washington och mobiliserar kraft för att försöka ringa in dem. En sådan är FBI-agenten Stan Beeman (Noah Emmerich). Och som av en märklig händelse, flyttar Beeman med familj in på SAMMMA GATA där paret Jennings bor! Upplagt för raffel med andra ord! Nu måste Jennings, förutom att smyga inför barnen, dessutom hålla ett öga grannen Stan och vad han pysslar med.

6 3

Jag gillar den här serien.
Jag gillar att den sätter ”fel” personer under luppen. De som vi moraliskt egentligen ska hoppas åka fast och få sitt straff. Det är lätt att sympatisera med Philip vars sinne håller på att moderniseras. Han inser att världen håller på att förändras och de gamla idealen i svart och vitt plötsligt antar en gråare färg. Det är också lätt att förstå Elizabeth på ett sätt. Hennes enda trygghet och morot är att hon en dag ska få leva i sitt älskade hemland igen. I tillbakablickar får vi då och då se hur hon och Philip ”träffades”, tränades och förbereddes för sitt uppdrag. Att fösas ihop, tvingas gifta sig och skaffa barn. Mer ett kliniskt uppdrag än känslor som fått spela in. Nu börjar dock Philip och Elizabeth att försiktigt ”hitta varandra” även på den fronten. Men, ska det hålla i en tid när olika uppdrag kräver olika uppoffringar? Och hur långt är Philip beredd att gå för moderlandet? Och hur ska man förhålla sig till det nya hotet i form av grannen Stan och hans familj?

Serien blandar friskt och snabbt mellan familjedrama i förorten och rena agentuppdrag som inte sällan antar bitvis blodiga skepnader. När Elizabeth och Philip är ute på uppdrag är de två effektiva maskiner som vet precis vad de måste göra, om än med lite oväntad improvisation då och då. Kontrasten från familjelivet blir speciellt påtaglig med Elizabeth som inte tvekar att vare sig mörda eller ta sängvägen för att nå sina mål och syften. Keri Russell är utsökt i rollen som den konservativa Elizabeth och gör henne till en jäkligt intressant karaktär, trots det kalla yttre och den tjuriga envisheten. Matthew Rhys har fått det mer angenäma jobbet att vara samvetet och den som ifrågasätter parets funktion och framtid i dess nuvarande yrkesroll.

9 5

Även FBI-mannen Stan har sina agendor. Som inte alltid rimmar ok med familjelivet i förorten. Hans jobb blir mer och mer inriktat på att försöka avslöja de mystiska agenterna som härjar och när Stan får in en fot på den ryska ambassaden och lyckas värva en kvinnlig tjallare får det konsekvenser för alla i hans närhet.

Kul saker att notera; serien är skapad av Joe Weisberg, f.d. CIA-snubbe som tillbringade 4 år i den operativa verksamheten. Uppslaget till serien fick han när det 2010 avslöjades att det fanns ett nätverk av sleepers-agenter i USA. För att göra det hela lite mer spännande valde dock Weisberg att förlägga handlingen till 80-talets början då jakten på KGB-agenter av naturliga skäl var mer på tapeten. En lustig detalj är också att varje avsnitt av serien i förväg måste granskas av CIA för ett godkännande.

4 7

Säsong 1 sätter grunden för vår fuskfamilj. Livet i förorten blandas med moraliska dilemman och rena uppdrag. Våldsamt när det behövs, och det är också lite kul att skåda uppfinningsrikedomen i en tid när man inte kunde luta sig mott vassa datorer och smutta smartphones. Russell och Rhys är perfekta som paret Jennings och får dessutom bra motstånd i form av Emmerich´s granne och nyfikne agent. Det man kan ha logiska synpunkter på är kanske att både Philip och Elizabeth lite väl lätt kan röra sig ute på uppdrag i stort sett vilken tid på dygnet det än må vara…utan att barnen tycks undra alltför mycket..?

Nåväl, man kan inte få allt. Det man får här är dock en snygg, tidstrogen och intressant mix av agent-hokus-pokus och familjeliv. Lätt att känna med familjen Jennings, och man kan ju såklart inte låta bli att fundera på utvecklingen för alla inblandade när man sett klart denna första säsong där vi får 13 mustigt matade avsnitt.

Rekommenderas starkt för sitt udda upplägg, bra rollprestationer och förmågan att skapa intresse bakom det där första ytliga lagret.
Man vill helt enkelt se mer.

8