Staten Island Summer (2015)

Staten-Island-Summer-posterIcke en rulle för alla. No siiiree Bob.
Tillverkad av gänget bakom Saturday Night Live, och med självaste SNL-Lorne Michaels som producent för hela klabbet. Nu är ju detta sannerligen ingen garanti för högklassig underhållning på något sätt..meeen..gillar man stilen SNL hänger sig åt så…

Det är sommarn på väg mot sitt slut och på Staten Islands (den lilla ön mellan Manhattan och New Jersey) lokala friluftsbad jobbar ett gäng badvakter. Slackers, halvlosers, hormonstinna och allmänt knasiga helt enkelt. Ja kanske inte Danny (Graham Phillips) då, som gör sin sista sommar som badvakt innan studier på universitet väntar. Är detta sista dagarna med gänget? Kanske. En stor sommarfest på stället planeras, men det gäller att smyga med förberedelserna. Ställets driftchef är förstås en småpåve som måste hållas kort med diverse tricks och lurendrejerier.

Ok, rejält mycket med pruttskämt, sexskämt och allmän slapstick. Hela tiden på gränsen till larvigt. Rätt många har förresten redan stämplat den här rullen som just larvig, meningslös och trams. Vi får ett koppel SNL-fölk i biroller både här och där. Som Will Forte som avdankad biker i pytteroll. Hehe. Vi också bla Kate McKinnon och Gina Gershon som poolande hemmafruar. Den sistnämna riktigt classy som risig MILF på raggarstråt.

StatenIslandSummer

Staten Islands finest

Jag kan gilla sådana här tunna och lite flåshurtiga filmer ändå. Inte så mycket halabalo runt det hela. Mer pang på. Det finns en plats för dom också. Burdusa sketcher med en liten röd tråd som ska hålla ihop en story. Det handlar (förstås) om rädslan att lämna det ”oansvariga” tonårslivet för vuxenvärlden, sorgen att mista sina bästa vänner, frustrationen i att hantera kärleken som drabbar på de märkligaste sätt. Här får vi lite av allt detta inbakat i lagom flåsig komediform.
Jag tänker en kombo av Porkys, Sista Natten med Gänget, Project X och Tom i Bollen. Typ.

Återigen; en rätt trivsam ”fredagsrulle”. När du bara vill flina lite högt och slippa tänka på djupare manusintriger. Om du är på det humöret förstås. Här var jag det.

50 First Dates (2004)

50first dates_posterMen kolla. En Adam Sandler- romcom som slunkit mig förbi. Det var som tusan.

Återigen spelar han en glidare, en spjuver med en uppsjö oneliners ständigt i beredskap. Idag är han veterinären Henry på ett marineland på Hawaii! Skönt värre i solen! Mumsiga dagar och ständigt chansen att förföra de kvinnliga turisterna med charm och tillfällig kärlek. Tills den dagen han träffar på Lucy (Drew Barrymore) på ett litet lokalt fik. Gnistan tänds och de båda charmar brallorna av varandra.

Problemet är bara att Lucy lider av sviterna av en trafikolycka och har inget korttidsminne. Vilket innebär att hon inte kommer ihåg att hon träffat Henry nästa dag. Hoppsan! Stor komisk förvirring hos Henry innan han får allt klart för sig. Hur vinner man nu någons hjärta som hela tiden inte kan komma ihåg gårdagens kärleksförklaringar…? Som att gå på världens längsta dejt?

Jaja, ni får väl sucka och stöna lite om ni vill.
Ibland ÄR det ändå rätt skönt att klämma en riktigt ytlig och tramsjönsig rulle, utan att behöva bry sig alltför mycket om ploten eller en djupare mening. Rullen vill bara underhålla för stunden, och som sådan känns den riktigt smutt.
Det hjälper förstås att kemin mellan Sandler och Barrymore känns både otvungen och lättsamt härlig. Som att de haft rejält roligt vid inspelningen. Sandler- hatare göre sig förstås inget besvär här, övriga kan nog hitta charmiga ögonblick lite här och där.

50-first-dates-2004__387911_

Henry går all-in med kärleksförklaring…för 47:e gången

Sandler tar hjälp av regimannen Peter Segal som tycks komma från samma komedistall som Sandler och hans posse, de har ju bla jobbat ihop även i Anger Management. Och..av bara farten trycks Rob Schneider in som knasig sidekick till Henry. Jaja, honom får man liksom bara städa av.

Sköna Hawaii-miljöer, lite tramskomedi, charmig romantik mellan Barrymore och Sandler. Ytligheten är på topp men vad gör väl det då och då?
Ett skratt är ett skratt är ett skratt.

Trivsamt detta.

Bad Santa 2 (2016)

bad-santa-2-poster-smallMen…nej. Bara nej.

För helvete, hur tänkte du nu Billy Bob T???
Ursvagt manus, skådisar som går på halvfart, trötta, TRÖTTA, kiss-bajs- och andra vätskor-skämt. Kul, askul, i första rullen. Då var det fräckt, rebelliskt, uppkäftigt…OCH godhjärtat.
Nu är det bara plumpt…nej..inte ens det förresten.
Det är bara….tröttsamt.

Billy Bobs trötte och halvtankade tomte är i Chicago. Som om det skulle hjälpa. En ny heist på g. Helt ointressant ärligt talat. Dessutom, full-tomtens galna morsa (Kathy Bates oklädsamt grov i munnen) och hans lilleputt-medhjälpare (en lika ointresserad Tony Cox). Lägg till detta bimboungen Thurman på utflykt (en vuxnare Brett Kelly) och en sexutsvulten Christina Hendricks som slår lovarna om Billy Bob och som gillar the dirty way med julens mysfigur. Arrgh, tröttsam upprepning från förra gången.

Nääää, detta var skit och pannkaka.
Ingen julstämning heller.
Idiotförslag detta att göra en uppföljare. Snömula genast den ansvarige för detta tilltag.

Se istället om originalet, det förtjänar DEN!

”Min” tjej Lauren ”Lorelai” Graham var supersmart som nobbade denna dikeskörning.
Såklart hon var.

 

badsanta2

full utan go

Without a Paddle (2004)

whitoutapaddle_picBörjan på veckan. Då krävs det att man muntrar upp sig lite.
Fast bara för dig som har rätta humorn här förstås. Här kommer lövtunna fånerier om tre barndomsvänner som ger sig ut på kombinerad nostalgitripp/skattletaräventyr. Allt för att hylla den avlidne fjärde medlemmen i kompisgänget från förr.

Ack ja. Tramsigheter, lökiga vildmarksskämt, bonnläppar, rednecks, vilda djur, nakna trädkramare, skumma poliser, strida forsar, under-bältet-skämt. Noll filmkonst i sikte. Zero. Här ska paddlas i vildmarken och bondas samtidigt som äventyret ska hittas runt (flod)kröken. Å så lite mer om den legendariske flygrånaren D.B. Cooper! Fast med humor såklart.

MEN, gillar man (dvs Jag) lirare som Dax Shepard (japp, Kristen Bell´s hubby), Matthew Lillard och Seth Green är detta såklart hejsanhoppsan trevligt för stunden. Lite mysfånigt för den banala böjelsen att få flina åt dumma grejer på film. Finns icke en vettig mening med denna rulle, men vadå, det behövs väl inte alltid!!??!

Extra pluspoäng när gamle pantern Burt Reynolds slängs in i en kanonroll som vildmarksguru! Häpp!

Jag skrattar rått och gott i soffan.
Du som hellre hänger med kultureliten på svenska filmgalor gör det inte.

Tramstrevligt detta.

 

without_a_paddle_2004_1080p_blu_ray_x264_retreat

call of the wild

The Break-Up (2006)

breakup_posterIbland är det riktigt, ja rejält, skönt att bänka sig i soffan och tugga i sig en lagom ytlig och välpolerad rom-com ändå. De behövs lika mycket för våra upplevelsesinnen som de om elände och den alltför påtagliga verkligheten. Balansen. Yes sir.

I egenskap av försvarare och förespråkare för Hollywoods alla mustiga och tillrättalagda relationshistorier, gärna med en helt ologisk och overklig handling, slår jag idag ett slag för denna lilla bagatell. Vi börjar med att kolla in rollistan: Vince Vaughn, Jennifer Aniston, Jon Favreau (!), Jason Bateman, Vincent D´Onofrio, Judy Davis, Justin Long, Cole Hauser. Till och med gamla Ann-Margret har fått komma in och ta 44 sekunder framför kameran. Men hey, det räcker till topbilling på affischen. I övrigt; vilket lag ändå.

Setupen: (och ja…det är det gamla vanliga..inget att reta sig på dock.) Gary (Vaughn) och Brooke (Aniston) bor ihop i mysig lya i Chicago. Gary är slarven, spjuvern, som bara vill göra det som han tycker är roligt (och självklart inte hjälper till hemma). Brooke får vara tålmodig och extramamma. Jajaja..det ÄR precis som vanligt som det brukar vara i storys som dessa. Lugn och fin nu. Läs inte in en massa i detta simpla manus. Hursomhaver, nu har Brooke fått nog. Ett supergräl senare har hon lämnat Gary. Fast bara med ord. Ingen av dem vill/har råd att flytta från lägenheten, varvid två märkliga zoner skapas. Ett sorts skyttegravskrig i lägenheten, där syftet är att driva den andre till vansinne. Egentligen tycker de ju båda om varandra fortfarande (såklart!) Vem ger sig först?

Inget nytt under manussolen här såklart. Möjligen att storyn i ett avgörande läge i filmen väljer en lite annan väg än vad man kanske såg komma. I slutänden givetvis ändå samma utgång. Den som letar nymodigheter och realism får titta åt ett annat håll. Eller fråga sig varför han/hon slog på denna rulle från början. Vidare gäller ju också att om man avskyr Vince Vaughn är det minerad mark som gäller här. Vaughn kör på med hela sitt register, precis som han brukar. Och ja, i MIN bok är den gode Vince en spelare i startelvan när det kommer till komedier. Hur funkar han med snygg-Jennifer då? Jodå, bra. De grälar och tjafsar, men det finns en liten gnista där. Det som man lika gärna kan kalla kemi om man så vill. Johorå.

breakup_pic

det kalla krigets början

Lägg till de övriga ovan nämnda i diverse biroller, och vi har oss drygt 100 minuters rom-com toppad med lite beska. Stabilt regisserat av Peyton Reed (Ant-Man) Ingen rulle som sticker ut dock, manuset är kanske löjligt simpelt när man tänker efter, men ibland är det ju liksom inte så viktigt att bry sig om sånt. Man får vad man förväntar sig. En helt okej filmbagatell som är glömd i samma sekund eftertexten rullar igång. Men, det finns rejält mycket sämre i genren.

Helt okej underhållning. Men peta inte i logik och mening.

 

 

#xmas: A Christmas Story 2 (2012)

a-christmas-story-2-2012-movie-posterSäg den (framgångsrika) rulle som inte får minst en uppföljare?
Mer standard än sällsynt händelse. Typ.

Ändå dröjde det det faktiskt 29 år i det här fallet, innan någon vågade sig på att följa upp unge Ralphies öde från den första (numera nästan kultförklarade) originalrullen.
Viss producentskepsis dock kanske inför projektet, varför inte de allra fetaste bucksen satsades här. Till och med bara så att det räckte till en direkt-till-video-och-sedan-tv-premiär. In också med regissören Brian Levant som ju redan fuskat i julkomedifacket när han lät Arnie ränna runt på stan i Klappjakten.

Här skjuter dock de flesta inblandade med lösa skott. Utspelas fem år senare. Ralphie har växt upp till en trånande tonåring, fortfarande i ett USA som andas nostalgi och Norman Rockwell-jular. Dessvärre för oss och filmen är ju alla skådisar, av naturliga skäl förstås, utbytta mot nya ansikten. Okända ansikten. Kanske har de figurerat i tv-filmer eller serier. Den ende jag känner igen är Daniel Stern som hoppar in som pappa i huset, The Old Man.

Överlag återanvänds löjligt många skämt från förra rullen, verkligen copypaste ibland. Ramstoryn nu är att Ralphie efter en viss incident med en bil, behöver ett jobb inför julen. För att kunna betala av en skuld. Tillsammans med två spåniga kompisar prövar de lyckan med olika jobb på stadens varuhus….som ju naturligtvis går sådär. Om man säger så.

a_christmas_story2_pic

yes, den gamla ben-lampan är tillbaka igen

Nja, nä..detta var ju lite vattnig mellanmjölk. Ok, inte så att jag sitter och svär eller lider mig igenom rullen. Kanske fungerar den som en stand-alone-film för den som inte sett originalet. Om man nu vill åt en julfilm. Alla vi andra sitter tyvärr bara och jämför med den första storyn om käcke Ralphie. Dessutom spelar just Ralphie (Braeden Lemasters) över rätt hårt. Regissör Levant har uppenbarligen stirrat för mycket på förlagan och kämpar hårt för att hamra in samma charm som DEN lyckades med. Det går icke så bra.

En ganska intetsägande komedi. Som julfilm funkar den med viss ansträngning.
Aldrig fel med snöig småstad the vintage style.

Juligt för stunden. På nåder.

 

#xmas: En underbar jävla jul (2015)

underbar-jul_posterJulmånad tarvar julfilm!
Gammal eller ny. Osedd eller väl sliten. Bara att pussla ihop det man vill ha liksom.

Den här rullen dårå. Från förra hösten om man ska vara petig. Hade premiär i mitten på november -15. Lite lagom sådär till att almanackan sakta håller på att ställa om sig till jultid. Smart drag från filmbolaget? Att skapa en liten smyglängtan med julstämning?

Så, varför såg jag den inte förra året då? Fan vet varför. Det troliga var kanske att jag inte kände för att slänga ut biostålars på en svensk rulle…plus att den högst (hos mig) överskattade Robert Gustafsson är en av huvudkaraktärerna. PLUS att det ju är Helena Bergström X2! Hu! (regi och en av rollerna). Ni vet ju vad jag tycker om henne.

Nåväl (såja vän-av-svensk-film ta det lugnt med suckarna…jag har ju sett filmen nu), det är ju trots allt en julrulle. Kan den kanske rentav mäta sig med ont-i-magen-mörkret hos ”Tomten är far till….”? (ja, jag tycker DEN är bitvis smutt). Bättre upp! Den här visar sig ju vara än mer underhållande! What?!?

Asch, ni kan ju storyn redan. Synnerligen konservativa makarna Ulf (Gustafsson) och Monica (Maria Lundqvist) ska fira jul hos sonen Oscar och sambon Simon i deras nyinköpta hus (ruckel om man frågar Ulf). Lägg till detta andra familjemedlemmar, släkt och konstiga vänner…samt en liten hemlighet..och man har sig ännu en variant på en knasbollefamilj som dras med konflikter, fördomar, förutfattade meningar och lite till av den gamla fina soppan. Klassiskt tema i julfilm; samla problemfylld familj, släpp ut konflikterna kamouflerade i humor och låt allting lösa sig lagom till eftertexterna rullar. Det är sen gammalt, och varje år kommer nya varianter. Svenska som utrikiska. Ok, Hollywood är kanske i särklass på att vräka ut dem. Men vadå, liksom glögg, gran och julgirlanger..är det ju en del av filmjulen. Bara att svälja med julmust liksom. Och visst går det att hitta underhållning! Om inte annat kan man ju, speciellt när det är en svensk variant, ta reda på om man rentav känner igen sig lite..?

underbar_javla_pic

julfirare…trots allt

Fullt fart på pinsamheter, skämmigheter och ren rolig knashumor. Rutinerade rävar som Gustafsson och Lundqvist äger förstås varje scen de är med i. Birollslistan är också stark, och jag känner mig upprymd av denna svenska rulle! Hoppsan, liksom. Och framför allt, Helena Bergström får plus i kanten som regissör! Fångar nästan på pricken julafton the swedish style. Kanske är det såhär det går till i nån stuga därute? Mycket av grannlåten i hyllningen måste förstås tillskrivas manuset, med Edward af Sillén (precis, Mello-Edward!) i spetsen! Fyndigt och lagom magknipigt. Och visst, jag ger mig; Gustafsson passar som gnällig gubbe här. Speciellt njutbart när han tappar det HELT mot slutet! Ha!

Kan absolut bli en framtida ”klassiker” i valfri tv-kanal (eller vaddå valfri…det blir ju tv4-helvetet såklart..who am I kidding…)

The Intern (2015)

intern_posterHösten är inte bara rysligheter.
Det är också en årstid som gjord för en och annan murrig, mysig och varm-i-magen-komedi. En sån där som lägger sig som en varm liten filt över dig i höstrusket. Som genererar ett litet flin på läpparna.

Precis som dagens lilla film.
En rulle som bara är ute efter att skapa en varm och go känsla. Inga djupa grejer.
Änklingen Ben (Robert De Niro) känner sig uttråkad. Han är pensionär, men har inget att göra. Dessutom känner han sig icke klar med arbetslivet. En annons om möjligheten för senior citizens att komma in på praktikplats på ett företag kommer dock snart att förändra Bens tillvaro, och vips befinner han sig mitt i hetluften hos Anne Hathaways företag som säljer kläder på nätet! Ett riktigt trendigt modeföretag som växer så det knakar. Så pass att grundaren och skaparen Jules (Hathaway) får problem med att hinna med familj och privatliv. Tur då att gamle Ben kommer in i bilden. Naturligtvis får han snart lära både Jules och de andra ungtupparna på företaget lite om livets gåtor. Som att en man alltid bär kostym och har en näsduk redo i bröstfickan närhelst det finns en ledsen dam som behöver tröst.

the-intern_pic

Anne lär gubben teknikens under

Jamen detta trallar ju på. Trevligt, trivsamt. Mysigt. Mallad och klyschig såklart, men vad gör väl det när nästan varje scen får mig på gott humör! Bra kemi mellan Hathaway och De Niro, tusan gubben känns ju nästan lite inspirerad till och från!
Svala och rutinerade Rene Russo får också dyka upp som matchande romantiskt intresse för Ben. Fattas bara annat. Och Anne Hathaway har en sorts oförställd, lite naiv, charm som är svårt att värja sig mot. Rutinerade regissören Nancy Meyers håller det stabilt, säkert och enkelt.

En del har troligen problem med både trovärdighet och logik här, men det behöver man inte hänga upp sig på när feelgooden gör precis vad den ska.
Smutt. En bra bagatell helt enkelt.

Sisters (2015)

sisters-posterIn med lite mer Tina Fey i filmbloggen!
Det kan aldrig bli för mycket. Här i sällskap med Amy Poehler, också ett starkt kort i den ”nya” generationen kvinnor inom den amerikanska komedibranschen. Ok, Poehler har möjligen ibland en ganska ”hård” framtoning, vilket gör att hon inte alltid älskas fullt ut av denne filmtittare.

Idag dock, har de båda hamnat helt rätt som systrarna Ellis. Nästan lite ironiskt (?) är det Fey som är den oansvariga, lössläppta och med huvudet i det blå. Poehler får vara ordningsam, planerande och omhändertagande. När de nu vuxna systrarna upptäcker att deras barndomshem, huset på den lugna gatan i Florida, ska säljas för att mamma och pappa (Dianne Wiest och James Brolin) vill flytta till lägenhet blir det panik och tandagnisslan. Huset med så många minnen!

I ett ögonblick av nostalgisk självömkan får så Maura (Poehler) och Kate (Fey) den geniala idén att bjuda in ALLA sina barndomskompisar från det glada 80-talet på en sista hejdundrande nostalgifest i huset! GIVETVIS blir det en sån där fest som bara kan utspelas på film. Alla hämningar släpper. Vi får fysisk komedi, verbala under-bältet-skämt, åldersnoja, drogromantik…tja ganska mycket av det ”vanliga” i filmer av det här slaget. Lex Rogen.
No more, no less.

sisterss

80-talsminnen kräver sina färger

Men, jag sitter där och flinar (förstås), skrattar, flabbar åt vissa sekvenser som är roligare än andra. Fey och Poehler fixar biffen. De håller rullen igång och sparras dessutom smutt av stabila namn som Maya Rudolph, John Cena och John Leguizamo. Nånstans bland galenskaperna döljer sig kanske också en drapa om det här med att växa upp, och inte vara rädd att skapa sin egen framtid. Och att ta hand om varandra. Men allt sånt vet man ju redan. Största pluset med filmen; att den vågar testa gränserna och gå lite utanför det ”korrekta”. Som många andra i den här genren.

Här är vägen till målet betydligt roligare än själva sensmoralen.
Så som det ofta är.

Bad Neighbours 2 (2016)

bad_neighbors_twoJahopp. Uppföljare på gång igen. Vad annat var väl att vänta. Första rullen var ju rätt trevlig (jodå), kan nya hålla samma klass?

Paret Mac (Seth Rogen) och Kelly (Rose Byrne) är tillbaka igen. Tillökning väntas i familjen och en flytt står för dörren. Men det gäller ju att sälja sitt eget hus först. Kan man bara visa de tänkta köparna att området är lugnt och fint under den kommande månaden…är pengarna i hamn. Och vem skulle vilja flytta in i det tomma grannhuset intill och störa ordningen…?

Japp, det är samma soppa som kokas på samma spik igen.
Nu är det collegetjejen Shelby (Chloë Grace Moretz) som kommer på att man kan starta ett eget studentboende med tillhörande fester i den tomma villan..på den lugna gatan. Ajajaj. Ny match för vårt föräldrapar att gå. Med samma knashumor. Och se på tusan, dyker inte Zac Efron upp igen också.

Behöver man se denna film? Egentligen? Nix.
Får man valuta för humorn om man gillar Rogen? Ja lite kanske ändå. Ett par skrattroliga scener förstås. Annars samma stil som i första rullen. Den här storyn är kanske inte svagare som helhet, men det känns verkligen som been there, done that den här gången. Uppföljare är ju såklart nästan aldrig lika bra som föregångaren…men ibland finns det ju ändå en tjusning i att möta karaktärer man kanske till och med gillar. Här är det gränsfall. Till och med jag, som ju har Rogen i min bok, kände mig ganska blasé på storyn och personerna.

En och annan lite skojsig scen, men annars en rätt blek upprepning. Bisarrt nog är det sex- och drogskämten (!) som räddar rullen från ett riktigt tråkhaveri.

Känns som det är bra så.

Bad Moms (2016)

bad-momsHahahaha, men det här var väl fan en så underhållande start på hösten!

Världen behöver sina ytliga flabbalster. Som underhåller likt ett tomtebloss i natten innan de falnar och sakta försvinner in i glömskan igen.

Jag har tre barn, och har därmed helt logiskt varit på ett antal föräldramöten i skolan genom åren. I varje generation har det aldrig slagit fel…de finns.
De där strikta och mallade föräldrarna som värdesätter det yttre framför allt. Och framtoningen. Och fasaden utåt. Snobbarna. Eleganterna. Viktigpettrarna.

Lite som Gwendolyn (Christina Applegate) i dagens rulle. Styr och ställer med bak-auktioner, PTA-möten och till och vilka som får vara med i skolans olika idrottslag. Gwendolyn är en riktig föräldrabitch, i sitt eget lilla drottningrike. Tur att Amy (Mila Kunis) finns som motpol. Mamman som kämpar med hushåll, barn, jobbet och (förstås) en slöfock till man. En knasboll som dock snabbt får respass efter otrohet i cyberrymden. Hur ska Amy fixa vardagen? Kanske genom att göra uppror mot allt vad ”mammaregler” föreskriver! Tjohoo!

Dagens rulle är både regisserad och nedplitad av Jon Lucas och Scott Moore, duon som gav oss Baksmällan. Då vet ni ungefär vilken typ av humor som vankas. Kul, hojtar jag! Kunis är återigen ett fynd i huvudrollen. Stabil filmstjärna detta. Applegate är förstås underbar som rävig bitch, men dagens pris går kanske ändå till det osäkrade vapnet Kathryn Hahn. Man går liksom aldrig säker i sällskap med henne. Vad som helst kan hända. Och gör det! Äsch, vi slänger in lilla Kristen Bell på kärlekslistan också! Som (till en början) hunsad ung mamma med galet roliga repliker! Bucksen satsas på upptåg, revolt och payback. Att manuset liksom skiter i logik och hur man klarar vardagen utan jobb i dyr villa osv osv..struntar upphovsmännen blankt i. Med rätta! Här ska roas, inte funderas på triviala hinder i vardagen.

bad-moms-3

come and get some!

Så, vi får alltså tjejligan med Amy, Carla (Hahn) och Kiki (Bell) som går upp mot Gwendolyns skoldiktatur och de oskrivna lagarna som gäller för en mamma. En synnerligen underhållande match. Börjar otroligt starkt..länge uppe och nosar på en fyra i betyget. Viss tempoförlust och aningens återfallande in i den klyschiga mallen för komedier av den här sorten får mitt flabbande sinne att kalmera sig lite. Men visst, humorn ligger hela tiden strax under gränsen. Sexskämten haglar (med den äran) och den politiska inkorrektheten spelar oss rakt i händerna. Vi som gillar sånt alltså. Vi som alltid har en plats i hjärtat för de här ytliga, råa, klyschiga och förutsägbara historierna som ALLTID får oss att skratta och bli på gott humör.

Sådana här rullar vinner aldrig Oscars.
Däremot kan de göra ens dag.
Flera gånger om.

 

avsnitt 50Även SoF-poddens avsnitt 50 charmas av tramset. Hör oss kärleksbomba tjejligan ännu mer här.

 

Hail, Caesar! (2016)

HailCaesar_PosterArt 2Filmskaparbröderna Coen och Flmr har en bra historia ihop. Det är sen gammalt.

Okej, kanske de bästa essen har några år på nacken, Oh Brother, Where Art Thou?, Fargo, Burn After Reading, The Big Lebowski, No Country for Old Men, Ladykillers (jodå!), True Grit. The Coens har ju alltid visat upp en snygg kameleontförmåga. Att hoppa lätt och snabbt mellan genrer och stilar. Och dessutom få till det bra också.

I dagens alster hoppar vi tillbaka till det 50-tals-Hollywood som en gång fanns. När stora filmstudios ägde sina stjärnor. Fixaren Eddie Mannix (Josh Brolin) har fullt upp på Capitol Pictures. Det gäller att skydda filmstjärnorna från pressen. Se till att att skandalerna inte når förstasidorna. Mannix är dock en pålitlig räv som kan spelet. Plötsligt försvinner en av de stora starsen, Baird Whitlock (George Clooney). Är han kidnappad? Har han bara supit ned sig?

Vill man vara krass kan man påstå att det här egentligen är en film med löst sammansatta sketcher som staplats på varandra. Det rullar på och saker händer lite till höger och vänster. Man kan också se det som en ganska skojfrisk satir över en svunnen epok. Det skojas med lustiga namn på skådisar, företeelser, den ständiga kommunistskräcken i Hollywood på 50-talet. Coens ger oss också ett par snygga exempel på sång- och dans, vattenbalett, svärd- och sandaläventyr som det kunde te sig i drömfabriken. Det mest roliga med rullen är att man kastat in diverse skådisar i olika knasroller där de inte tvekar att driva med sig själva. Förutom Clooney har vi tex Scarlett Johansson som Esther Williams-lookalike, Channing Tatum som dansman, Ralph Fiennes som svår filmregissör och Tilda Swinton som ett journalisttvillingpar!

ManxSec

Brolin med hatt får ligga i för att hinna allt

Ja, det mesta är ändå sig kanske likt i Coen-universumet. Det rullar på, och den ende normale tycks vara just Mannix. Som också funderar på sin framtid.
Det är aldrig så att jag asgarvar åt humorn. Mer flinar och fnissar åt de olika passningarna som regissörerna och manusbröderna delar ut. Att faktiskt Eddie Mannix fanns i verkligheten är förstås en liten extra krydda. Dock är just detta så långt från en BOATS man kan komma. Därtill är filmen alldeles för skruvad enligt lex Coen.

Absolut inte en av deras bästa rullar i samlingen. Men underhållande och med den där rätt sköna touchen som gör att både inhyrda skådisar och jag som tittar på filmen…ändå har rätt kul för stunden.
Trivsam lek med den gamla Hollywood-epoken.

Sommarklubben: Doc Hollywood (1991)

doc_hollywoodEn av de mer bortglömda 90-talskomedierna från förr…?
Michel J Fox spann vidare på sin nya berömmelse från Tillbaka till Framtiden-rullarna..bla genom att här ta rollen som karriärhungrig ung doktor med högtflygande planer. Ben Stone (Fox) lämnar sin tjänst på sjukhuset i Washington för att dra till Los Angeles där eventuellt ett nytt glassigt jobb som plastikkirurg väntar. Stone tänker ta bilen tvärs över landet, och hamnar snart i söderns bibelbälte. Och lika snart har han kraschat bilen i den lilla hålan Grady, South Carolina. Olyckshändelse men Stone döms till att göra samhällstimmar på den lilla läkarstationen, som bla innehåller en vresig sköterska, en surmulen oldtimer som ortsläkare..samt en vrålsnygg ambulansförare. Häpp!

Japp, här har vi ostig romantik, lökig humor, lite lagom sliskig moral om att småstadsfolk ändå är sköna typer som slår storstadsfientligheten alla dar i veckan. Vi får olåsta dörrar, sitta-på-verandan-och-lyssna-på-syrsorna, nakenbad i sjö, kufiska huskurer för att bota patienter. Stone gör i början allt för att så snabbt som möjligt klara av sina timmar och sedan dra…men gästvänligheten och the easyness i trakten..nöter förstås ned honom.

Fox är sådär naturligt behaglig i huvudrollen. Julie Warner är snygg, Barnard Hughes lagom vresig på det där charmiga sättet, David Ogden Stiers är kanske världens mest lättsamme borgmästare..och minsann dyker inte ung Woody Harrelson och en ännu yngre Bridget Fonda upp också!

Jag gillade rullen ”då”, jag gillar den nu. Det finns egentligen inte mycket till story här, men det är nåt med atmosfären och känslan..och att alla verkar så glada (!)..som gör att jag gärna återkommer till denna med jämna mellanrum.

Huskurer i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: The`Burbs (1989)

burbs_posterKanske är jag ganska ensam om att vara len i munnen mot dagens rulle. Well, so be it. Skitsamma.

Här alltså en film som kom..och försvann rätt snabbt.
Rönte inte större framgångar, vare sig på bio eller den gamla hederliga VHS-marknaden när det begav sig. Lite synd kan jag tycka dårå. Den icke helt okände regissören Joe Dante ville kanske få till en stunds komeditossigheter om livet i förorten och det här med mystiska grannar.

Ray (Tom Hanks) har bestämt sig för att ha lite semester. Frun Carol (Carrie Fisher) undrar 1) varför och 2) varför familjen inte kan åka iväg till traditionell stuga. Men nähä då, Ray ska semestra hemma på villagatan, klippa gräs, grilla, softa och dricka öl med grannen Art (Rick Ducommun). Ahh..fina dagar. Semesterlazy. Sitta på verandan och njuta av sommarkvällarna.

Fast sen var det ju det där med de nyinflyttade grannarna också. Som man aldrig ser. Som bor på kvarterets mest misskötta tomt. Vars hus det kommer konstiga ljud ifrån. Vilka är de egentligen? Eller..vad är de?
Ray och Art och den spattige stridis-grannen Rumsfield (Bruce Dern) har snart bildat ett eget litet förortskommando som ska ”lösa gåtan” med de konstiga grannarna. Och det går ju…sådär. Såklart.

Jaja, det är tramsigt, klyschigt och lättviktigt. Men det är också rätt trivsamt underhållande i all sin fånighet. Slapstick blandas friskt med skrönor om hemskheter i förorter. Många anser rullen rejält blek och tunn. Jag anser den vara en rätt skön sommarfilm. Dessutom, Tom Hanks i yngre upplaga. Liksom Carrie Fisher. Extra bonus också i form av 80-talsikonen Corey Feldman!
Men priset för bästa klant-roliga-roll går till grannen Art!

Grannsämja i sommarnatten.


summer-movie-fun-logo

 

Sommarklubben: What About Bob? (1991)

whataboutBobVi fortsätter sommarklubbandet med lite Richard Dreyfuss on fire.
Här är han den (minst sagt!) självgode psykoterapeuten Leo med fräsigt kontor i city, pengar på banken, en nyutkommen bok och framför allt…ett flådigt sommarhus.

Semestern står för dörren och Leos plan är att ta med hela familjen, två barn och fru, för lite R&R på landet. Först ska han ju bara ”klara av” några minuter med en ny patient som en kollega ”vidarebefordrat”. Vad kan gå fel? Hahaha. Det mesta!

Leo hade inte räknat med att patienten är den minst sagt labile Bob (Bill Murray) som lider av det mesta…tja..man kan lida av. Leo försöker SJÄLVKLART avpollettera Bob med lite lagom klyschiga floskler innan han snabbt som en vessla drar på ledighet, och ger order om att han absolut inte får störas i sin retreat. Men då hade han icke räknat med den galne Bob och dennes påhittighet…

Hjärtevarmt (trots allt) och sådär putslustigt roligt av regissören Frank Oz, med två ess i huvudrollerna. Samspelet mellan Dreyfuss och Murray sitter som en smäck. Murray kan ju spela sina tokdårar i sömnen typ, och här gör han ingen besviken. Att se den självupptagne Leo gå från ansträngt besvärad till att tappa det helt är en riktig fröjd. Dreyfuss hade onekligen ett bra track record i brytningen 80/90-talet.

I slutänden handlar det förstås om att familjen är viktigare än karriären och att Leo lär sig uppskatta barnen och hustrun Fay (Julie Hagerty) på ett helt nytt sätt tack vare katalysatorn Bob. Som vanligt i komedier tappar storyn lite av farten mot slutet, det är ju sen gammalt.
Men resan dit, med Murrays galna infall som retar Dreyfuss till vansinnets brant är stabilt trevligt och underhållande. Sommarroligt helt enkelt.

Terapi i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo