7 serier att binge-watcha i påsk!

 

Så du säger att påsken är lite blaha-blaha. EasterBunny
Inget speciellt att yvas över. Och visst är det så. Lite god mat och dryck förstås, men det kan man ju få alla andra dagar på året också.

Nä, skit i maten, det ubertråkiga tv-utbudet och satsa dina lata påskdagar på lite skönt tv-serietittande istället! Varför inte från några av de populära streamingkanalerna! Garanterat reklamfritt också!

Här får du 7 fina tips på vad du kan vila ögonen på i påsk!
Kör ett seriebonanza! Binge-watcha!
Skit i påsktraditionerna!
Hoppas på regn och snö!
Nu kör vi! Utan inbördes ordning.


 

1. House of Cards (2013) (Netflix, 4 säsonger)

house-of-cards-lineup

Fjärde säsongen har precis landat och verkar köra på i samma gamla burdusa och oborstade stil som vi vant oss vid. Visst, serien var kanske som allra tuffast och bäst under sina två första säsonger…med svek, politiska knivhugg i ryggen, oheliga allianser…och en Kevin Spacey som bryter den fjärde väggen på ett alldeles charmerande sätt. Dock är det såklart rasande stabilt även i de senare säsongerna. Frågan är dock om inte hans kyliga fru Claire (Robin Wright) är den som tar priset som mest opålitlig… Frank Underwoods (Spacey) eskapader i den amerikanska politiken är som en underbart smutsig kusin till gamla Vita Huset. Moral och rättvisa?
Baaah…säger Frank!
13 avsnitt i varje säsong. Kör hårt.

 

2. Fargo (2014) (HBO, 2 säsonger)

fargo_zps744e9b6c

Spinoffen på den gamla 90-talsrullen av bröderna Coen. Dock utan att ha något att göra med originalet. Låter det knäppt? Skit i det. Här får du samma svarta humor, samma märkliga individer, samma karga landskap, samma udda dialoger. De två säsongerna hänger ihop, om än lite annorlunda…sett till tid och rum. I första säsongen härjar Billy Bob Thornton runt som en envis vessla, sparrad av Martin Freeman. I den andra möter du bla Ted Danson, Patrick Wilson och Kirsten Dunst i sin kanske bästa roll ever!
Märklig dialog och knasig humor varvas med rått våld och rött blod som flyter i den vita snön. Vill du läsa mer om de två säsongerna gör du det här och här!
10 avsnitt i varje säsong. På´t bara!

 

3. Jessica Jones (2015) (Netflix, 1 säsong)

jessica-jones-article-main-photo-640x360

Karaktären kommer (såklart) från Marvels egna universum, har lämnat superhjältelivet bakom sig och försöker försörja sig som privatdeckare i New Yorks ”Hells Kitchen” (japp samma område som en viss Daredevil härjar i…). En glåmig, skitig tillvaro där Jessica ibland tvingas använda sina superkrafter (inte helt smutt) när hon inte dricker lite för mycket eller sover för dåligt. Gamla synder ger sig snart tillkänna och när seriens superbadass, Kilgrave (David Tennant) kliver in i handlingen blir det än mer intressant.
Härlig mörk feeling på serien. Kristen Rytter i huvudrollen är helt perfekt. Lika mycket drama som thriller. Och yes, med ett och annat hjälteinslag. Marvel i tv-form känns dock betydligt mer mörkare, ruffigare och än mer problematiskt än på film. Kanoners.
13 avsnitt i första säsongen. En ny är på gång. Fattas bara annat!

 

4. Happyish (2015) (HBO, 1 säsong)

1029487_1_0_prm-keyart_1024x640

30-minuters funderingar över livet, tillvaron, familjen, jobb….och vad fasen man har för uppgift här på jorden. Steve Coogan och Kathryn Hahn spelar gifta paret Tom och Lee Payne med son, som boendes ute på landet försöker förstå meningen med allt. Tom pendlar varje dag till New York där jobbet på reklambyrå testar hans förstånd.
Rappt, snabbt, rått och under-bältet-humor. Dock alltid med stort hjärta och en viss, twistad moral som ändå känns helt…normal. Inte lika puttenuttig som andra komedier om familjen och vardagen. Här finns både grova sexskämt, droghumor, politisk inkorrekthet och sylvassa repliker. Coogan är som vanligt rutinerad i sådana här sammanhang, men bäst är Hahn som hans envist kämpande hustru i förorten där hon försöker vara både mamma och konstnär på samma gång. En serie som känns lite under radarn. Passa på och upptäck den nu. Mycket trevliga avsnitt. Alla med en liten ”sensmoral”.
10 avsnitt i säsongen. Oklart om det blir någon mer. Man kan alltid hoppas.

 

5. Better Call Saul (2015) (Netflix, 2 säsonger)

better-call-saul

Figuren som gjorde sådan succé i Breaking Bad att han fick en egen serie! Den slimmade och slajmade advokaten Jimmy McGill (Bob Odenkirk). Vad hände innan han dök upp i BB som den hale ”Saul Goodman”? Hur blev han sån? Jo, om detta berättar den här serien, som alltså utspelas innan händelserna i BB. Jimmy är egentligen en hyvens kille, en godhjärtad snubbe…som gång på gång hamnar i situationer där han får smaka på sina medmänniskors tillkortakommanden, girighet och svek. Varför ska man kämpa på i en vardag som ändå inte tycks ha något till övers för dig? Tänker Jimmy. Bättre då att sko sig på andras olycka kanske. Odenkirk är såklart helt perfa i rollen som den i början tafatte advokaten som till slut inser att det här med att vara god och vända andra kinden till…vad har man för det? Svart humor och drama i en snygg kombo, som inte så lite påminner om sin storebror Breaking Bad! Tror jag det när det är samma upphovsman till båda serierna.
10 avsnitt i varje säsong. Säsong 2 har precis rullat igång. En tredje säsong är aviserad. Man tackar.

 

6. Hello Ladies (2013) (HBO, 1 säsong + 1 tv-film)

hello_ladies

Om du har någon som helst kärlek till Ricky Gervais figur David Brent…och dessutom lägger till ett litet mått av trevlig charm…så har du Stuart Pritchard (Stephen Merchant)! En lång, besserwisseraktig engelsman i Los Angeles! Stuart jobbar med IT (oklart exakt vad) och drömmer om att träffa den rätta kvinnan. Om hon ser ut som en modell vill säga. Vilket är hans uppfattning om kärleken. Yta, yta, yta. Att han möjligen skulle passa bra ihop med sin inneboende Jessica (Christine Woods) fattar han ju självklart inte.
Detta är alltså lite som en blandning av David Brent och Jerry Seinfeld. På ett bra sätt. Vi får ständiga pinsamheter och besvärligheter när Stuart lyckas göra bort sig minst en gång per avsnitt. Skämskudde bör användas när man tittar på den här serien. Men oj vad kul det är! Galet roligt faktiskt! Merchant själv har såklart varit med och skapat serien..och tycker du att du känner igen honom..så är han ju bästa kompis med just Ricky Gervais och var med och skapade The Office en gång i tiden. Här släpps han lös i frontlinjen i ett antal underbara 30-minutersbetraktelser över egoism, högmod och noll självinsikt. Missa heller inte tv-filmen som gjordes som ”uppföljare” på serien. Där möter Stuart självaste Nicole Kidman….som just Nicole Kidman! Mycket roligt!! (och yes, filmen finns också på HBO)
8 avsnitt i säsongen. Plus filmen. Vi får nog tyvärr inte mer av Stuart. Trist.

 

7. Bosch (2014) (HBO, 2 säsonger)

bosch-amazon-studios-titus-welliver

Är detta bästa serien just nu!? Kanske!
Gräv ned dig i polisdetektiven Harry Bosch´s liv i Los Angeles, där han jagar buset, avslöjar korruption och mutor, undviker att dras in i det smutsiga politiska spelet i polisvärlden, dricker whsiky och lyssnar på jazz, bor i värsta drömkåken med vidunderlig utsikt över änglarnas stad. Han har en dotter och ex-fru i Las Vegas, en pålitlig partner i jobbet, en mänsklig chef…samt en murrig backstory. Inga hjältar utan lite lagom dystert bagage. Titus Welliver är kanonperfekt i rollen som den hårde men mänsklige polisen. Utrustad med ett rättvisepatos som gör att han bokstavligen går över lik för att få fram sanningen.
Underbara miljöer av en aldrig sovande storstad, och det var länge sedan en serie tog så väl hand om sin ”spelplats”. Bygger på böckerna om Harry Bosch av författaren Michael Connelly, och här väver man in flera av böckerna i seriens storyarc , vilket funkar finemangs. Den här serien är allt vad True Detective säsong 2 ALDRIG blev; engagerande och spännande!
Avsnitten känns både verkliga och täta. Som att skådisarna bara är och regaerar..istället för agerar. Sicken höjdare!
Vill du läsa mer kärlek om den första säsongen gör du det här!
10 avsnitt i varje säsong. Måtte det komma en tredje.


 

Tjopp!
Där har du det! Bara att kasta sig i soffan och dra ned persiennerna!
Underhållningsgaranti utlovas!

”Men hördudu, vad gör jag om jag INTE har vare sig Netflix eller HBO!??! Jag vill ju se det här!”

No worries, gå in och testa gratismånad hos de två tjänsterna!
Du får tillgång direkt, och hinner gott och väl klippa ett antal serier innan gratisgluttandet är över..problemet löst! Snikvägen.
Tjipp!

Go och Gla TV-påsk!

 

Family in front of a television set, France, ca_ 1950s

 

 

 

 

 

Annonser

TV-Landet: Fargo – säsong 2 (2015)

s02_posterÅh vad jag gillade Fargos första säsong! Och, visst undrar man vad Lou Solverson (Keith Carradine) egentligen menade med ”The Sioux Falls incident”?

Svaret kommer i den här andra säsongen! Härligt! Som brukligt numera i tv-världen handlar det om en uppföljare på en s.k. event-serie, dvs. ett begränsat antal avsnitt som inte nödvändigtvis behöver ha alltför mycket med föregångaren att göra…förutom namnet kanske. Här handlar det dock om att vi i ett huj kastas tillbaka i tiden, till vintern 1979 och en yngre upplaga av polisen Lou Solverson i Patrick Wilsons skepnad.

Molly från säsong 1 är här bara 6 år gammal och helt nya intriger kommer att utspelas i de 10 avsnitt som följer. Nu är vi i den lilla staden Luverne i Minnesota, där statetroopern Solverson håller koll på läget, ofta tillsammans med sin svärfar, polischefen Hank (Ted Danson)..som dessutom är Solversons svärfar. Som brukligt i Fargo-universumet kommer snart den lugna ytan att brytas av ett antal händelser, en del slumpaktiga, andra planerade och ingenting kommer bli sig likt i och runt Luverne, Sioux Falls och till med i Fargo.

fargo2 fargo7

Liksom i säsong 1 hämtas inspiration, känsla och stämning i serien från bröderna Coens nu nästan episka film från 90-talet. Här är samma kärva kynnen, samma stötiga dialoger, samma mörka och ibland knasiga humor. Och som vanligt ligger en ödesmättad, inte helt bekväm känsla, över hela tillställningen. I centrum som oftast alltså Lou, som i början mest bekymrar sig över hustrun Betsys (Cristin Milioti) tillstånd, då hon fått en obehaglig sjukdiagnos. Snart dras Lou dock in i det smutsiga spelet runt familjen Gerhardt som styr nordvästra delen av statens skumraskaffärer. När Gerhardts drabbas av problem i familjen ser maffian i Kansas City chansen att utöka sitt territorium, men matriarken Floyd Gerhardt (Jean Smart) tänker inte ge sig utan motstånd, och inte heller hennes minst sagt störda söner. Lägg nu till detta ett ”vanligt” men väldigt kufiskt par i slaktaren Ed Blumquist (Jesse Plemons) och hans minst sagt märkliga fru Peggy (Kristen Dunst) i lilla Luverne…vilka dras in i galenskaperna, både på grund av slumpen men också väldigt dåliga beslut, och vips har vi oss en intrig helt värdig sin succéartade föregångare!

Men, kan det då bli så mycket bättre än vad säsong 1 visade upp? Ja, det kan det!! Så pass att jag efter noga övervägande och en sällsamt trevlig magkänsla dristar mig till att utnämna denna säsong 2 till 2015 års bästa tv-serie! What!? Visst serru. Här hittas på pass mycket snillrika turer, slumpmässiga (fast ändå inte) vändningar i manuset, svart humor samt en obehaglig men nyfiken känsla…som både gör att man vill se mer…och inte kan vara säker på nåt vad gäller utvecklingen i handlingen. Likt många andra moderna serier tycks just grejen att ingen karaktär går säker i manuset, även om det är en större rollkaraktär. Ovisst OCH spännande!

fargo1 fargo4

Patrick Wilson gör mycket bra ifrån sig som den rättrådige Lou, som faktiskt bara vill ta hand om sin fru och dotter. Mycket bra samspel också med gamle Ted Danson som den åldrade polischefen. Deras kärva, ibland lite fientliga dialoger, känns precis på pricken Fargo-stil!

Kristen Dunst gör kanske sin bästa rollprestation EVER som den lätt vrickade hårfrisörskan Peggy! Maken till märklig kvinna var länge sedan man såg på film och tv. Slaktaren Ed har det inte lätt då han bara vill ha ett ”vanligt” liv med vardag och en framtida familj. Nu kanske han inte heller skulle ha valt att ta ett par idiotiska beslut i tillvaron, men som alltid sträcker sig visheten ibland bara så långt näsan räcker. Hur som helst är Jesse Plemons (vilken påminner om både en yngre PSH och en otrimmad Matt Damon) mycket underhållande i sin roll också.

fargo5 fargo3

Som vanligt jäkligt säkra detaljer i det visuella från upphovsmakarna och tv-seriens kreatör Noah Hawley lyckas återigen att med Coen-brödernas goda minne återskapa samma känsla som man både kan och vill förvänta sig av händelser som utspelas i den här märkliga delen av USA. Tidshoppet tillbaka till sent 70-tal känns förvånansvärt uppfriskande och ger dessutom serien en sorts ”råhet” i sitt utförande. Våldet är förstås, liksom sina föregångare, både oväntat och rått men aldrig smaklöst eller felplacerat. Mer som ett ”märkligt naturligt inslag” i den redan luriga utveckling som säsongens resa tar oss med på. Den som dessutom väntar på ett sorts visuellt hopknytande av säcken mot första säsongen får också lön för mödan för ett ögonblick. Snyggt gjort!

fargo6 fargo8

Får alla frågor svar? Som sig bör här kan man aldrig vara säker på nåt. Räkna dock med udda inslag, humor på konstiga ställen, en utpekad hjälte, en klassisk uppgörelse i undre världen, ett mycket märkligt par samt en fåordig men dödligt effektiv familjetorped vilken man absolut bör akta sig för att komma för nära.

Jag är helt fast i det här galna universumet och kan bara otåligt vänta på att en säsong 3 börjar lura hörnet.
För det gör det väl? Väl??

   

 

fargo-paley-02

TV-Landet: The Americans – säsong 2 (2014)

TheAmericans_1Säsong 2 kör på och tar vid nästan exakt där första säsongen slutade.
Det var ju sannerligen ett stirrigt läge då, och här drar tillvaron igång igen för våra helylleamerikaner som egentligen är ryska agenter.

80-talet fortsätter att rulla på och Philip (Matthew Rhys) fortsätter att lockas mer och mer av den amerikanska livsstilen. Samtidigt måste han också nu oroa sig för frugan Elisabeth (Keri Russell) och hennes tillstånd, både fysiskt och psykiskt. Elisabeth framhärdar i den kommunistiska övertygelsen och har inget till övers för Philips alltmer tveksamma inställning till tillvaron. Saker är dock på väg att hända som kommer att sätta både familjen i fara, och hela det hemliga agentnärverket under luppen på ett sätt som inte direkt är önskvärt.

 5

Trevligt denna gång (och på tiden) är att serien dessutom fokuserar liite mer på barnen i familjen. Dottern Paige (Holly Taylor) börjar mer och mer ifrågasätta vardagen…precis som en trulig tonåring? Och, dessutom börjar hon intressera sig alltmer för sin familjs bakgrund. Aj, inte bra!
När Paige också plötsligt hittar ett intresse som går helt stick i stäv med föräldrarnas syn på ideologi och syn på livet…ja då är det upplagt för hätska diskussioner hemma i köket.

Som vanligt lyckas serieskaparna förmedla en liten del av det rätt jobbiga dubbelliv våra huvudpersoner måste leva. Kanske man kunde önska sig lite mer av den varan? En av de stora logiska luckorna i hela upplägget för serien är ju naturligtvis att både Philip och Elisabeth lite hur som helst plötsligt kan lämna förorten för att ge sig ut på något obskyrt uppdrag. Och speciellt när paret tillsammans håller på med något hemligt….hur löser de det med vardagskvällarna hemma hos barnen…? Nåväl, låt oss inte fastna i det. Det är ju en av seriens grejer man liksom bara får köpa…och istället fokusera på paret Jennings öden och äventyr i den amerikanska förorten.

3 4

Hos FBI fortsätter parets granne Stan (Noah Emmerich) att jaga spioner. Nu har han ju dessutom fått in en liten fot hos den ryska ambassaden och en möjlig mullvad som kan hjälpa honom. Men frågan är kanske vem som spelar vem?

Serien fortsätter att leverera dramatik och lite spänning på ett bra sätt. Säsongen är ganska mörk, och sätter framför allt vårt agentpar i fokus som tvivlare på vad de egentligen håller på med. Speciellt Elisabeth, som från början varit en fanatisk hatare av väst….börjar alltmer ifrågasätta sin egen uppgift. Philip har ju sedan länge haft de funderingarna. Dessutom måste han ju fortsätta jonglera sitt minst sagt märkliga dubbelliv på en annan front.

7 6

Säsong 2 kommer i 13 avsnitt, och här bakas in en längre storyarc som kommer att påverka parets tillvaro genom hela säsongen. Så till den grad att hela deras hemlighet hotas av en oväntad motståndare. Och frågan att ställa sig ännu en gång i dessa tider av det kalla kriget;….vem kan man egentligen lita på?

Rhys och Russell är fortfarande mycket bra som paret Jennings. Speciellt Keri Russell har skakat av sig den naiva och oskuldsfulla stämpel hon möjligen fick i och med genombrottet med Felicity en gång i tiden. Här är hon både stentuff, härdad, härjad och drar sig inte för att både kasta kläderna och förföra sina ”offer” med ”honeytrap-sex” om det behövs. Elisabeth har ända sedan seriens start antagit skepnaden av den mörka, konservativa och diehard-trogna agenten. Philip är mer en flexibel produkt av tiden och dess strömningar. Dessutom har han sedan länge börjat ifrågasätta sin uppgift för moderlandet. Något som alltså även i denna säsong tycks leta sig in i sinnet hos Elisabeth.
Och som känns lite bra för säsongen. Helt plötsligt är inte allt så svart eller vitt längre för båda våra huvudpersoner.

2  untitled

Säsongen rullar på i maklig fart. Aha-känslan över konceptet är inte lika stark den här gången. Kanske av förklarliga skäl. Vill man går det att reta sig på vissa logiska luckor i vardagen, och att paret Jennings tycks kunna flänga fram och tillbaka lite hur de vill…och de tycks vara mästare på att förklä sig i helt felfria peruker och attiraljer. Rena Mission:Impossible-stilen där då och då!

Trots det underhållande serie, som dessutom travar vidare mot säsong 3 efter en sedvanlig intressant säsongsfinal..då ytterligare ett hot på parets himmel presenteras. De gånger säsongen känns som att det går på tomgång är när fokuset ligger på agent Stan hos FBI…och hans problem både på jobbet och hemma i privatlivet. Inte Emmerich´s fel som gör vad han kan med sin agent. Kanske mer hos manusfolket..som inte riktigt vet vad de vill med figurerna…?

Fortsatt kombo av drama, rätt tuffa våldsamheter och ett ständigt ifrågasättande. Lägg till detta en snygg skildring av det svunna 80-talets början. Speciellt i detaljerna. En underhållande serie i det stora hela…trots denna kanske lite svagare säsong 2.

Självklart siktar jag in mig på den tredje säsongen. Vem vet, kanske Philip övertalar Elisabeth att byta sida….!?

  

a2

TV-landet: Hello Ladies (2013) – säsong 1

posterGillas Ricky Gervais? Gillas Larry David?
Vad sägs om en liten kombo av de två personligheterna?
Sort of.

I avdelningen tv-serier-det-är-lätt-att-missa tar idag den här bloggen och slår ett slag för en lång, självgod och katastrofal engelsman som letar efter meningen med livet i Los Angeles.

I hans värld ska man då översätta detta till att dagens man, Stuart, är på jakt efter den perfekta kvinnan. The number 10. Stuart tänker inte nöja sig med mindre än det bästa. Synd bara att han i sin verklighetsuppfattning tror att den perfekta kvinnan självklart ser ut som en fotomodell med tillhörande attribut. Samt att alla kvinnor per automatik är attraherade av Stuart´s brittiska…eh..charm.

Vi får 8 halvtimmesavsnitt i den första (men inte sista ?) säsongen av denna HBO-producerade komediserie, som alla visar upp den brittiske nördens allra sämsta sidor.
För visst är han en nörd. En första klassens tönt helt enkelt. Jobbar hemifrån sitt hus med något obskyrt IT-relaterat jobb. Har en inneboende i sitt lilla gästhus på tomten, den tålmodiga Jessica (Christine Woods som inte så lite påminner om Elaine i Seinfeld!), som också envist strävar efter att hitta den rätte i tillvaron. Är de bästisar? Kanske. Ibland hånar de varandra, ibland säker de sig till varandra för tröst. Naturligtvis är de båda så upptagna med att fokusera på ”det perfekta livet”…att de kanske inte ”ser varandra”..?

1 Hello Ladies

Hur som helst, galet roligt blir det i alla fall när Stuart och hans lika nördiga kompisar är ute och röjer i natten. Stuart må vara besserwisser, snål, självgod och allmänt ”to much”…men han har också ”nåt” som gör att det inte riktigt går att tycka illa om honom. Jag nämnde ovan Gervais och David, du vet ju kanske (troligen) vilka typer av personer de är. Och så är det lite här, Stuart bär drag av dessa båda herrar..och det faller inte alltid (oftast inte) i god jord i umgänget med det motsatta könet.

Dagens serie är skapad av den långe komikern Stephen Merchant som ju också självklart spelar huvudrollen, för övrigt bästis med Ricky Gervais och medskapare till The Office. Här har Merchant i det närmaste fått fritt fram att ploja med sin karaktär ordentligt, vilket han naturligtvis gör med den äran. Merchant har en underbar blick för komisk tajming och repliker som kan vara helt hysteriskt roliga. Som bäst kanske avsnitten blir när situationerna blir sådär skämmigt pinsamma att man bara vill gömma sig bakom en kudde.

5 3

Det är situationskomik och en ganska stor touch av vardagsångest i en skön mix. En besvärlig mix. En mix som hela tiden hotar att tippa över…men med en Merchant som elegant håller serien på hög nivå vad gäller humorn och ironin. Samspelet med Wood´s Jessica är hur kul som helst, och även Stuart´s sätt att behandla sina kompisar, den nyseparerade Wade (NateTorrence) och den rullstolsbundne Kives (Kevin Weisman) är både taskigt och asroligt på samma gång!

Passar serien alla? Kanske inte.
Kanske man måste ha en lite faiblesse för den akwarda brittiska skämshumorn (tänk Gervais´ The Office) och den ganska plumpa och råa komiken som framför allt just Larry David står för. I min komedivärld gifter sig detta på ett underbart härligt sätt.

4 6

Ska Stuart få nån tjej!? Är han värd en tjej?
Eller är han bara en plump bastard som förtjänar en knäpp på näsan?

Och under tiden du tar reda på det….är stor skrattvarning utfärdad!

   

avsnitt 6Vill du höra mer om dåren Stuart?!
In och lyssna på filmpoddens avsnitt nr 6 där jag och Fiffi öser kärlek över denna mysknäppa serie!

TV-Landet: Agent Carter – säsong 1 (2015)

MARVEL~1Marvel Cinematic Universe fortsätter att expandera och trycker här ut en lagom underhållande serie. Som för att hålla liv i franchisen även hemma i tv-sofforna.
Och, varför inte!

Var befinner vi oss i timelinen? Jo, Captain America, Steve Rogers, har precis försvunnit över öppet hav (slutet på första filmen om Cap remember?) Redan i den rullen anade vi ju romantiken som flödade mellan Cap och den kvinnliga officeren Peggy Carter (Hayley Atwell). Nu är alltså den sköldförsedde hjälten borta, men kriget är slut och världen håller sakta på att återhämta sig.

Peggy omplaceras till SSR (Strategic Scientific Reserve), en sorts underrättelsetjänst för att hålla koll på främmande vapen..och andra hot mot USA. Peggy som ju är topptränad i lite allt möjligt, får mest dock sköta administrativa göromål och sådana viktiga detaljer som att hämta kaffe till chefen. Inte nog med att hon sörjer Cap, nu får hon passa upp på dryga och sexistiska medarbetare också!

  

Snart dock andra bullar då geniet, casanovan och uppfinnaren Howard Stark (Dominic Cooper) kontaktar Peggy i största lönndom. Någon, eller några, har snott ett antal av Starks märkliga uppfinningar/vapen och dessutom sett till att Stark ”avslöjats” som förrädare genom att sälja sina system till okända och mörka krafter. Stark behöver en förtrogen som kan hjälpa honom att rentvå sitt namn. Och framför allt klura ut VAR hans mojänger har hamnat…och VILKA som ligger bakom. För himla bra att Peggy till slut, efter visst knorrande, går med på dealen. Men det är bråttom, både SSR, FBI och polisen jagar Stark med blåslampa.

 

Jahapp, vi får alltså 10 snyggt retroanpassade och smäckert utformade avsnitt om Peggy som nu tvingas spela lite dubbelspel mot sin arbetsgivare när hon försöker klura ut vem som vill Stark ont…och vad konsekvenserna kan bli av att de försvunna vapnen när som helst kan dyka upp och ställa till katastrof. Till sin hjälp får Peggy också Starks stiffe men ganska smårolige butler Jarvis (James D’Arcy) som dras med på både det ena och andra till sin stora förskräckelse! Marvelfans inser ju direkt varifrån Tony ”Iron Man” Starks egen ”Jarvis” har sitt ursprung ifrån!

Och det är precist sådana detaljer som höjer värdet på dagens serieåskådning. Just att man även i den här skapelsen har bemödat sig om att verkligen satsa på de små men viktiga ingredienserna. Förutom att det är snyggt och tidsenligt förstås. 40-talsandan är perfekt visualiserad, och trots att SHIELD ännu inte sett dagens ljus…kan man ana att detta är en sorts föregångare. SSR tillhör såklart den goda sidan också, men jagar allt som oftast i blindo då Peggy tycks ligga ett steg före. Dessutom måste hon hela tiden hävda sig inför sin chef, den buttre Dooley (Shea Whigham). Ska hon hinna lösa mysteriet innan hon själv avslöjas som allierad till Stark..?

 

Hayley Atwell var ju med i första filmen om Captain America, och det känns såklart naturligt att hon här får sin chans att lysa lite som huvudpersonen. Extra kul också att man tagit in Dominic Cooper att reprisera sin lilla roll från filmen. Under avsnitten får vi också möta andra figurer som var med i filmen. Kul! Och bra gjort av MCU överlag att ge hela serien lite tyngd i Marvel-världen. Med en touch som gör att man gärna tar del av Peggys vedermödor. För jobbigt blir det ju längre serien håller på. Paniken och hotet växer ständigt, inte minst när en minst sagt skrämmande organisation plötsligt tycks skymta genom det gåtfulla diset. Peggy och Jarvis utsätts för rejält tuffa prövningar mest hela tiden, och den som är lite uppmärksam kan till och med få en hum om Black Widow´s, Natasha Romanoff´s, bakgrund och ursprung. Men nej, HON är inte med just här….asch..bara att titta så kommer du att fatta.

 

Naturligtvis har Marvel fått skruva ned det värsta och mest avancerade actionröjet, det är ju trots allt tv som ska passa sig i stugorna. Trots det är fightscenerna ganska snygga, om än ”snabba” och ”flyktiga” i sina utföranden…men Peggy får gott om tillfällen att visa skills i både det ena andra.

Agent Carter är precis lagom underhållande och serietidningsaktig. Inte lika mörk som till exempel Daredevil, som ju också hittat in i tv-formatet under det här året. Det här är mer en underhållande retrotripp med inslag av humor med lite hederlig knytnävsaction. Plus den fina smaken att serien vårdar Marvelkänslan och dess signum att hela tiden väva ihop detaljer från hela detta märkliga universum. Och mer av varan lär följa, då serien tar höjd för en säsong 2!

Trivsamt var ordet!

  

 

 

TV-Landet: The Newsroom – säsong 3 (2014)

posterDen tredje och sista säsongen i denna snabbpratande serie kommer i ”bara” 6 avsnitt.

Och visst är det Aaron Sorkin´s soloshow hela vägen in i mål! Sorkin har varit inblandad i samtliga sex avsnitt, och sätter än en gång sin prägel på riktningen genom att låta sina protagonister bli vettighetens och rättvisans fanbärare…kanske på gränsen till larvigt i vissa lägen. Men det är en smakfråga.
Jag är ju svag för manusmannen ända sedan hans stora dagar med Vita Huset.

The Newsroom har lite från början varit stämplad som politiska skottsalvor mot den amerikanska högern, främst av de konservativa krafterna i USA såklart…och en kanal som den (utpekade) ultrahögerstinna FOX NEWS har fräst galla och förbannelser över Sorkin. Som naturligtvis inte vikit ned sig en tum, utan istället vevat på och skotat in från sitt uppenbarligen aldrig sinande förråd av i ord formulerade kängor till både tv-mediets moralkompass, nationens generella syn på nyheter och den bistra maktkamp som råder inom nyhetsklimatet i framför allt USA.

Så, vad får vi då i denna sista säsong?
Utan att spoila till höger och vänster kan man ändå drista sig till att meddela att den här gången ligger fokus liiite mer på gänget på nyhetsgolvet. Sin vana trogen här väver Sorkin in verkliga händelser som utspelats (tex bombningarna vid Boston Maraton), men ger som vanligt manuset chansen att ta en lite udda vinkling på ämnet. Plus nu dårå den lite mer personliga approachen med att låta gänget blir mer människor än nyhetsfixare. Kanske mer än någonsin. Dessutom hårda tider på nyhetskanalen, tittarsiffrorna dalar, reklaminkomsterna sinar. Läget är inte bra…ska man rentav tvingas lägga ned nu när kanalen äntligen lyckats hitta sin ”seriösa profil”..!? (se de tidigare säsongerna)

25

Omgångens stora kärnfrågor om moral, etik och hederligt civilkurage ställer Sorkin i form av att känsliga uppgifter kommer i ägo hos ett par av kanalens medarbetare. Är det rätt att alltid skydda sina källor? Till varje pris? Ska man, bör man, alltid utmana landets styrande myndigheter? Är det rätt att undanhålla ”Svensson-tittaren” den riktiga sanningen? Även om det innebär att ekonomi och lojalitet ifrågasätts av de som tillhandahåller kulorna för tv-kanalers existens? Som vanligt, ska också sägas, i Sorkin-universumet är det alltid lätt att se vem som står för ridderligheten och vem som springer ärenden åt den Mörka Sidan. Men det har väl alltid varit Sorkins signum å andra sidan, och är man ett fan av den stilen så finns det självklart enkla poäng att hösta in här på sinneskontot för den som tittar.

1 7

Sorkin sluggar rejält och inte så subtilt som man möjligen skulle kunna kräva i en perfekt värld, men den här serien, liksom hans andra skapelser, bygger ju i först hand på att skapa känslor och engagemang för de som står upp i frontlinjen hos de goda grabbarna i Sorkins egna lilla världsuppfattning. Jag har såklart inga problem med detta då jag ju tycker att mannens tv-berättande med rapp och vass dialog i kombo med snabba visuella klipp, lite ironisk och stötig humor, är stor konst.

Det stora lasset på golvet dras fortfarande av stabile Jeff Daniels som Will McAvoy, som fortsätter gnabbas med sin producent MacKenzie McHale (Emily Mortimer). De två har perfekt kemi med varandra och jag köper deras tjafs, gnabb och dialoger! Jag gillar också att Thomas Sadoski tar än mer lite plats som producentkollegan Don Keefer i den här omgången. Liksom Olivia Munn som den hela tiden oberäkneliga Sloan Sabbith. Ja vad, kan man egentligen klaga på här? Inget tycker jag. Lägg till detta som vanligt stabila insatser av veteranen Sam Waterston, ungtupparna John Gallagher Jr. och Dev Patel (Chappie). Och Alison Pill må ha ett udda sätt att skådespela på, men hon passar naturligtvis extra bra in i det här gänget som pigg och nyhetshungrig medarbetare…självklart utrustad med den STORA portionen moral! Vad trodde ni!?

6 4

The Newsroom´s sista säsong bjuder således på patenterad stabil samhällskritik, raljerande över politikens maktspel i medier, lojalitetsprövningar, smart humor och till och med tragik och sorg.
En perfekt avslutning på en blytungt välproducerad serie. Dock inte för alla att uppskatta lika mycket som jag gjorde. Aaron Sorkin´s sätt att berätta ÄR speciellt och kräver att man lite kan ”nedlåta sig” till att som tittare sila myggor och svälja elefanter.

Klarar man det, då har man 6 finfina avsnitt att se fram mot här.
Sen är det tack och hej!

   

logo

TV-Landet: Bosch (2014) – säsong 1

 

bosch_2014Som gammal deckarläsare hajar jag förstås till när den här serien trillar över dörren och in i min tv-ruta.
Böckerna om Harry Bosch, Los Angeles mest besvärlige (?) mordutredare…nu som tv-drama!? Mannen som aldrig gör som någon annan säger. Som ALLTID följer sin egen magkänsla!

10 avsnitt bjuds vi på i säsong 1, och man säger mig att det är ett sammelsurium av olika böckers storyarcs som vävts ihop till en mer sammanhängande berättelse, bl.a. med hjälp av författaren Michael Connelly själv som också enligt uppgift varit med och tagit fram serien för tv-format.

Ok, så vaddå?
Är det samma gamla vanliga visa som i tv-deckarna? Ensam är stark och sån skit? Tja, att Bosch är en viljestark veteran och något av en ensamvarg även här råder ingen tvekan om. Som vanligt hittas istället det som skiljer en serie från att bara vara en produkt i dussinmängden…i detaljerna och stämningen runt det som sker.
Av en slump (?) föll det sig så att jag såg denna serie parallellt med True Detective´s säsong 2, och skillnaden kunde inte vara större, trots yttre likheter! Båda serierna utspelas i området runt just LA, i Bosch´s fall kanske lite mer inne i Los Angeles. Vi bjuds på samma överblickar över ett oändligt motorvägssystem, samma panorerande bilder över landskapet (i TD´s fall över slätter och fält och här det glittrande nattliga LA), samma mjuka, runda, färgsättning i bilderna. Samma rävspel med överordnade.

 harry1

Men, där slutar också de flesta gemensamma dragen. När serien börjar ställs Harry inför problem. Han är åtalad för att ha skjutit en misstänkt i en gränd. En möjlig mördare. Och kan det ha varit så att den misstänkte var obeväpnad? Trassliga förhör och Harry sitter lite illa till, minst sagt. I väntan på domen jobbar han vidare, och när ett larm om att benrester hittats i nånstans i Hollywood Hills rycker vår man ut på vad han tror är ett rutinfall. Som snart ska komma att bli hela hans vardag och påverka honom mer än någonsin.

harry3 

Och då har inte ens en herre vid namn Raynard Waits gjort entré i serien (läsare av romanerna vet ju vad det är för figur..) Så okej, vi har en kriminalare som går sin egen väg, bor i lyxig kåk uppe i bergen ovanför stan, tar sig en whisky och lyssnar på jazz (Art Pepper!) samtidigt som han funderar på livet, tillvaron och sitt senaste fall. Vem är människan Harry? Varför verkar han ensam? Han har en ex-fru och dotter i Las Vegas, de får också vara med på ett hörn ju längre serien håller på. Harry flirtar lite med polisen Julie (Annie Wersching), har ett schysst arbetsförhållande till sin närmaste chef (Amy Aquino), funkar bra ihop med sin partner Jerry (Jamie Hector) samt ett något avvaktande men inte helt fientligt samröre med polischefen Irving (Lance Reddick).
Så what´s eating Harry?  

Lite av varje ska det visa sig. Harrys inte helt smärtfria bakgrund och uppväxt gör sig påmind i olika sammanhang. Han har svårt för auktoriteter, utan att bli ett opålitligt wild card…men han får kämpa för sina saker. Ett rykte inom kåren kan vara svårt att bära.

Men visst är det bra skit detta!
I sammanhanget går jag till och med ut på den tunna plankan och påstår att det här är ALLT som TD´s andra säsong INTE var. Jag engagerar mig i Harry som person, jag njuter av detaljerna, dialogen mellan poliserna. Jargongen. Maktspelet mellan snutar som bara vill göra sitt jobb och chefer som spelar det smutsiga politiska spelet i en stad där allt kan hända. Lägg till detta dessutom spänning, lite hederligt polisarbete, tung action när det behövs, vrålsnygga scener över ett Los Angeles både i morgonljus och i nattneon.

Och ännu bättre, när nämnde Raynard Waits stiger in i handlingen vässar det till sig! Har veteranen Jason Gedrick (Iron Eagle!) gjort sitt livs roll såhär runt medelåldern!? Kanske! Och så förstås Harry själv. Han kommer som en stoisk klippa i form av allas vår Titus Welliver! Äntligen får han spela en good guy! Welliver är ju annars något av ett pålitligt namn att hyra in till badass-roller. Inte idag! Här ÄR han Harry. Harry med problem. Harry med funderingar. Harry med tvivel. Welliver fixar allt.
Dessutom kan han se stenhård, riktigt granitaktig, ut i vissa lägen. Perfekt!

 

Lika mycket drama som thriller. Styrkan sitter i berättandet, där det sannerligen inte hastas fram. Vi får 10 rediga avsnitt av den mustiga storyn. Ok, sista är kanske mer något av ett wrap-it-up-avsnitt..och kanske fungerar som en övergång (?) till framtida öden i den märkliga staden som tycks påverka både Harry och busarna han jagar.

Bosch är en serie som förtjänar en stor tittarskara och är inte på långa vägar den standardiserade snutserie du skulle kunna tro.
Jag lyfter på whiskyglaset för Harry!

   

 

TV-Landet: The Newsroom – säsong 2 (2013)

newsroom_posterDen andra säsongen på nyhetsstationen ANC i New York fortsätter i samma höga tempo som i den första. Skillnaden är möjligen att approachen i början är lite annorlunda.

Vi kastas direkt in i något som verkar vara en redogörelse för händelser som inträffat tidigare, och påverkar alla i gänget i högsta grad. Vi får en Will McAvoy (Jeff Daniels) tillbaka i god form redan från början, och inte rädd att dra på sig den politiska högerns vrede.

Som vanligt, höll jag på att skriva (och gjorde det), satsar seriens mastermind Aaron Sorkin hårt på att klämma tumskruvarna på republikanerna. Något som naturligtvis gör serien rejält vinklad, och kanske än mer i den här andra säsongen. Sorkin verkar ha tagit det som sitt livs mission att göra livet surt för högervindarna i USA. Det är naturligtvis ingen slump att hans mästerverk West Wing handlade om en demokratisk president.

1Nåväl, mig gör det absolut ingenting då jag bekänner mig till den demokratiska sidan när det gäller politik i USA. Men ingen rök utan eld, Sorkin sätter sina huvudpersoner rejält på prov här i andra säsongen. Omgångens stora story arc löper nästan över hela säsongens 9 avsnitt och handlar om ett tips där amerikanska styrkor utomlands KAN ha gjort sig skyldiga till ett fruktansvärt brott som sedan mörkats. Nu är det upp till gänget på ANC att försöka komma fram till hur man tacklar detta.

Den här seriens fortsatta styrka är förstås Sorkins förmåga att väva in verkliga, redan inträffade, händelser och trycka in dem i berättandet runt ANC-readaktionen på ett smart och engagerande sätt. Förutom hur tipset ovan ska behandlas får vi även vara med om händelser som presidentvalskampanjen inför valet 2012, ”Occupy Wall Street-rörelsen” 2011 och oroligheter i Kairo hösten 2012.

4 5

Som vanligt får vi också en rejäl dos av gängets privata och gemensamma bekymmer med varandra, vare sig det handlar om kärlek eller vänskap som sätts på prov. Det jag gillar hos Sorkin är hans utsökta förmåga att skapa slagfärdig, engagerande och ibland härligt humoristisk dialog. Visst, gubben tar ibland i så han spricker när han kastar fram orden och tar det dramatiska till nästan larviga (tycker en del) nivåer. Också något som Sorkin ständigt får kritik för. Att han sällan är nyanserad utan kommer sladdande med största bredstället. Detta stör dock icke mig ett uns, tvärtom gillar jag denna fortsatt utsökta form av walk-and-talk-dialog som Sorkin cementerade redan i West Wing. Här förfinas den ännu mer, mitt i röran av allt som händer på den nästan kaosaktiga tv-redaktionen…där ändå alla verkar veta precis vad de gör.

6 8

Förutom Daniels, som känns hur trygg som helst i sin roll som nyhetsankare, fortsätter kollegorna, producenten Mac (Emily Mortimer), nyhetschefen Charlie (Sam Waterston), producenten Don (Tomas Sadoski), ekonomireportern Sloan (Olivia Munn) att sluta upp bakom alla de händelser som inträffar. Plus det nästan överenergiska gänget på golvet, Neal (Dev Patel), Maggie (Alison Pill) och Mac´s producentassistent Jim (John Gallagher Jr.) Äsch, hela gänget från första säsongen är såklart med igen. Vi som gillade just säsong 1 har inget att bli besvikna på här. Och så glömmer Sorkin såklart inte att kasta in Jane Fonda som den vassa och tuffa Leona Lansing, ägarinnan till hela koncernen, vid diverse olika tillfällen. Njutbart!

The Newsroom är sannerligen ingen nyanserad eller objektiv serie inför hur nyheterna ska levereras the american style. Det Sorkin ändock ofta lägger krutet på är HUR man ska förhålla sig till etik och lite mer….mänskliga värderingar. I grund och botten handlar det förstås också om att alla ställer upp för alla när det blåser (man undrar ju om de har ett liv utanför sitt jobb..troligen inte).

9 7

Okej förresten, ta det där ovan om etik och moral med en nypa salt. Vi pratar ju trots allt om en manusman och tv-skapare här som inte räds att skräda orden om det passar hans egen agenda och verklighetsuppfattning. Likväl är det snyggt, förbannat snyggt, och dessutom galet underhållande om man gillar stilen och formatet. Frågan är ju vad jag tyckt om jag varit republikan. Vilket jag tack och lov icke är!
Hahaha!

   

The-Newsroom-cast-season-two

TV-Landet: Vänner – säsong 10 (2003/2004)

friendsseason10I den sista och avslutande säsongen för våra Vänner handlar det förstås mest om att…just avsluta.
Trådar sys ihop och cirklar sluts och..tja…allt det där.
På det hela taget en mycket stabil och minst lika underhållande säsong som den föregående. Om än med ett litet avskedets sorg i denna ju längre avsnitten tar sig genom säsongen. Fattas bara annat.

Annars börjar det nästan som vanligt.
En direkt fortsättning på avslutningen i den föregående säsongsfinalen, där det återigen hettar till mellan Joey och Rachel! Minsann! Upplagt för lite trivsam springa-i-dörrar-humor innan det så bär åter hem till gamla hederliga NY igen.

En stor del av finalsäsongen går förstås åt till att handla om Chandler och Monicas strävan efter att kunna adoptera, och de besvärligheter (inte utan patenterad Chandler-humor!) som följer på detta. Till slut löser sig förstås det också för paret och de hittar sin surrogatmamma i den något eljest lagda Erica (Anna Faris)….och får dessutom en trevlig liten överraskning i elfte timmen!2

Ross och Rachel är den ongoing storylinen som aldrig tycktes ta slut. På ett eller annat sätt var den förstås tvungen att göra det i just denna säsong. Här kan man ju minst sagt påstå att det gått upp och ned mest hela tiden, som en rejäl berg- och dalbana mellan de båda Vännerna. Men också ett smart och effektivt sätt av manusfolket genom alla åren….att hela tiden hålla oss i nån sorts ovisshet om hur det hela skulle sluta. Som trogen tittare får man FÖRSTÅS sin belöning i det allra sista avsnittet…men jag ska erkänna att jag minsann HELT hade glömt hur det nu ändå avlöpte till slut!!
Å andra sidan behöver man ju inte vara någon större Einstein för att fatta hur det skulle gå!

Säsongen kommer över 18 avsnitt, några färre än normalt således. Vilket bl.a. har sin förklaring i att Jennifer Aniston bara ställde upp på en sista säsong om man kunde garantera att inspelningen skulle vara avslutad i tid för att hon skulle kunna ägna sig åt ett kommande filmprojekt. Det är ändå en ganska bra mix av de ”nödvändiga” avsnitten som behövs för att avsluta storylinen…och de ”tramsavsnitt” som bara finns för att underhålla in i det sista.

9 3

Nonsensavsnitten håller som vanligt nu på slutet av Vänner-sagan riktigt hög klass och jag skrattar högt åt galenskaperna mer än en gång kan jag säga! Som om manusfolket till slut fått tyglarna lössläppta helt och hållet och kan ta ut svängarna ordentligt!

Vi får således en flytt för Chandler och Monica, Rachel får jobberbjudande i Paris (!), Ross får till slut släppa på sin stirrighet och dessutom komma till sans med vad allt handlar för honom, Joey får visa upp oanad moral och vishet (!), och Phoebe får äntligen gifta sig med sin Mike (Paul Rudd)!! Härligt!
Och så lägger vi till allt detta ett par rejäla portioner av den sköna humor som ALLTID varit signum för Vänner. Tack och bock.

7 8

Matthew Perry seglar ur Vänner-världen med sin flagga i topp. Till slut. Han var saknad ett bra tag när det var som värst med privatlivet….men hittade formen i elfte timmen. Courteney Cox och Matt LeBlanc har en easyness som gör sina figurer till galna och knäppa karaktärer vilka kommer att skrattas åt och med länge och i många reprisår! Och så Jennifer Aniston och David Schwimmer! Har två skådisar haft mer kemi i serien än vad de har!? Tveksamt. De sätter ALLT tillsammans. Ända in i mål! Man kan inte annat än älska dem. Till sist…hon som har kommit att bli min UNDERBARA FAVORIT under denna återtitt; Lisa Kudrow! Jag tror jag blev lite kär i henne under de här 10 säsongerna nu.
Det räcker så. Säger allt.

Den avslutande säsongen har förstås avsnitt som är roligare än de andra, men jag ger mig inte in på detaljerna och väljer istället att se hela säsongen som en sorts trivsam och välsmakande resa in mot det oåterkalleliga slutet. För det kommer ju såklart. Finalavsnittet. Och dessutom, det är ett riktigt BRA sista avsnitt! Alla trådar knyts verkligen ihop och det mesta som man vill ska hända…händer också!

4 

Slutscenen blir på ett sätt episk och verkligen ett AVSLUT av ett kapitel i de sex vännernas liv, och det är lite passande kanske att det är Chandler som får seriens absolut sista replik….”Where!?”

Vid prisceremonierna detta år var förstås serien på tapeten igen, men fick nu bara ”nöja sig” med att vara nominerad i ett par klasser. Inga vinster detta år. Förutom kärleken hos miljoners med tittare förstås! Finalavsnittet den 6 maj 2004 var då årtiondets mest sedda avslutning på en serie med 53 miljoner tittare i USA. Det var också vid tidpunkten den fjärde mest sedda finalen av en serie i tv-historien i USA.

1 

 

Man kan tycka vad man vill om Vänner, och dess ibland kanske politiskt korrekta och lite tillrättalagda humor. Men jag menar att den här serien skrev om spelplanen för kommande komediserier. Utan denna, ingen How I met your mother t.ex. Tror jag. Vänner tog ett koncept och formade det på ett smart och slugt sätt. Skapade karaktärer man kunde och ville hänga med så mycket det bara gick.

För vissa, som Jennifer Aniston, var det en snygg språngbräda in i filmindustrin. För andra, som Matthew Perry, innebar den vissa oönskade bieffekter. Jag tror dock att för alla inblandade, och för oss som tittat, har det varit upplevelser som verkligen varit speciella och kommer att dröja kvar i minnen.
I alla fall hos oss som var i ”rätt generation” när serien skapades. För senare generationer blir det förhoppningsvis en mycket trevlig bekantskap att göra!

 5

Så, dårå.
Det var alles. 10 säsonger av Vänner har plöjts!

Och vet du, jag njöt av varenda sekund!

   

 

10

Tack för allt!

 

TV-Landet: Vänner – säsong 9 (2002/2003)

poster-friends-season-9Banne mig om inte det är så att Vänner-kamraterna liksom känner av att det börjar närma sig bokslut för serien, för i denna den näst sista säsongen skiner de alla som de romcom – stjärnor de blivit!
Hög, jag säger HÖG, nivå på humorn nästan hela tiden här!

Allra roligast är kanske ändå att se att Matthew Perry är tillbaka! Den Perry som jag verkligen höll som en superstar i gänget när serien började. Hans privata problem verkar tillfälligt (?) vara historia och istället är det en livfull, fräsch och pigg Chandler som röjer runt i många av säsongens avsnitt. Manusfolket verkar ha återfått tilliten till Perry, och vips sitter de sköna Chandler-skämten som gjutna igen.
Visst, vi såg prov på detta redan under förra säsongen…men här ÄR han verkligen tillbaka! 6

Fokus i början på Rachels och Ross dotter Emma såklart. Rachels nojor som nybliven mamma och Ross knäppa balansgång mellan att vara supportande pappa och lite i hemlighet åtrå Rachel…som vanligt. Allt det här ger såklart fortsatt näring åt Jennifer Anistons och David Schwimmers sköna kemi mellan sig i både allvarligare och tramsigare scener. Och den som trodde att spåret med Joeys och Rachels ganska krystade ”kanske-kärleks-känslor”…var historia får tänka om lite…

Phoebe och framför allt Lisa Kudrow fortsätter att briljera. Liksom serien verkar hon bara bli bättre ju närmare slutet vi tar oss. De fräcka och coola kommentarerna fortsätter att dra hem jubel..och dessutom får Phoebe lite belöning för att alltid ha funnits där som stöd för sina Vänner…då hon plötsligt ser ut att drabbas av den stora kärleken i form av en UNG Paul Rudd (!) i rollen som den behaglige Mike vilken dyker upp en tillfällighet i Phoebes liv. Även här lite drama då också hennes gamla kärlek David (Hank Azaria) plötsligt återvänder från Ryssland! Hur ska DET gå!?

Monica och Chandler vill ta nästa steg i livet tillsammans och skaffa barn. Något som blir besvärligare än de trott då biologiska motgångar drabbar dem. Lite befriande att storyarcen vågar sig på att ta även den vägen. Här blandas humor med fint allvar på ett bra sätt och framför allt Courtney Cox visar prov på allvar som bra mix mot hennes pedantiska ”normala” Monica. Säsongen är dock inte sämre än att den också kan bjuda på några sköna missförstånd mellan det äkta paret. Chandler ”tvingas” ta en tjänstgöring i Tulsa Oklahoma, vilket ställer till det både på det ena och det andra sättet. Mycket roligt dock, och Perry är rätte snubben att omsätta den humorn till skratt.

1 2

Joey jagar vidare i sitt sorglösa liv och lyckas nästla sig in både här och där. Alltid med det typiska Joey-smilet på läpparna. Snart får han också tillbaka Rachel som rumskompis i lägenheten, nu med dotter, och se där…ytterligare upplagt för lite knashumor som går ut över Joeys inte alltför höga IQ…som Matt LeBlanc nu blivit något av en mästare på att visualisera.

Ross då? Tja, han kämpar på som pappa och singelsnubbe..ständigt på språng för att träffa den Rätta…fast han börjar misstänka att Hon finns, och alltid har funnits, i hans närhet. Jakten på nya dejter försätter honom dock i den ena efter andra pinsamma situationen där Schwimmer spelar ut hela sitt komiska register. Ross som karaktär är verkligen lätt att tycka om och ta till sig därför att han nästan alltid hamnar i klistret, ska vara besserwisser på ett charmigt sätt och under alla galenskaper visar upp ett stort hjärta.

4 5

Vad har vi på statsen för den här säsongen? Låt oss se, jag räknar in 16 avsnitt som är värda att lägga lite på minnet…vilket alltså betyder över hälften av säsongen! Bra jobbat!

Några extra avsnitt att lägga märke till? Tja, vi har det när Monika misstänker att Chandler går igång på hajar på tv, det när Rachel tar Emma till en barnläkare och upptäcker att Ross sedan läääänge är patient där, det när Phoebe ska träffa Mike´s snobbiga överklassföräldrar för första gången, det när Rachel och Ross letar efter en barnflicka och en synnerligen mjuk Freddie Prinze Jr. aspirerar på jobbet, det när Rachels yngsta syster (Christina Applegate!) dyker upp på Thanksgiving, det när Phoebe avslöjar att hon ”försörjde sig” som rånare i NY, det när Joey tvingas gå igenom en påfrestande provspelning mot Jeff Goldblum inför en teaterroll. Som synes, det finns ganska många i den här säsongen att minnas med goda skratt.

7 8

Känslan är att hela huvudcasten kör på som om räkenskapens dag närmar sig. Eller som att de är så enormt bekväma i sina roller att de utan att tveka kan ta ut svängarna och veta att det också funkar! Jag gillar verkligen samspelet mellan alla Vänner, och både hoppas och tror att de rent privat var också det utanför scen. Det känns som det iaf.

Humorn är både stabil och lite tuffare. Överlag är känslan att tonen på humorn blivit lite…råare…under åren som gått. Vilket bara känns positivt! Inte minst när det gäller sexhumorn! Visst, här hittas också ett och annat ganska förlegat homofobiskt skämt…men kanske är det mer en produkt av sin tid…i brytningen mellan ett 90-tal och början på ett 2000-tal..?

9 10

Gott om små pärlor för skrattmusklerna således, liksom det varvas bra med visst allvar. På utmärkelsefronten var serien ”som vanligt” nominerad för en Emmy och en Golden Globe som bästa komediserie. Dock ingen vinst i de klasserna. Gästskådisen Applegate drog dock hem en Emmy för sitt gästspel. Och Jennifer Aniston lyckades ro hem en Golden Globe för Bästa Skådespelerska i en Komedi eller Musikal. Kul! Just Aniston hade en jäkligt bra säsong här, det märks att hon tycker det är kul att vara Rachel i säsong 9!

Säsong 9 får hos mig gå till historien som en av de tyngsta och bästa och starkaste. Lite typiskt kanske att det börjar närma sig det totala slutet. Och kanske lite otippat..då serier som gått i typ 8 säsonger (den magiska siffran remember!?) ju mest brukar harva runt på tomgång…

En säsong kvar av Vännernas mycket roliga och händelserika liv! Kan den sista säsongen hålla samma höga klass som den här!?

Återstår att ta reda på!

   

promo

tungt bra på upploppet!!

TV-Landet: Vänner – säsong 8 (2001/2002)

Men oj! Hallå! Vad kul!
Som en väloljad blixt från klar himmel snärtar Vännernas säsong 8 in och fullständigt raderar ut den lite tråkiga eftersmaken som fanns efter förra säsongen! Vad hände!? Fick manusförfattarna ny energi när den kritiska säsongscykeln hade passerats!?
Fick Vännerna själva ny inspiration!?

För….här syns direkt en vässad ensemble! Härligt!
Säsongen fokuserar i huvudsak på en grej och det är naturligtvis Rachels graviditet (javisst det var ju HON som var med barn i finalen i förra säsongen!), och hur hon i början tänker förhålla sig till faktumet. Och förstås ”jakten” på fadern…som ju självklart visar sig finnas närmare är närmast i form av…Ross, den spjuvern! Både Rachel och Ross bestämmer sig för att få barnet tillsammans..men hur ska det bli med deras relation…? Bara att hänga med genom säsongen då både Jennifer Aniston och David Schwimmer får gott om tillfälle att glänsa mot varandra i ett härligt samspel. Deras tajming med varandra sitter som en smäck!
Mycket njutbart! pic_2

Chandler och Monica, nygifta som de är, anpassar sig till en ny vardag som äkta makar. Och banne mig om det inte är den ”gamle” Matthew Perry som tar tillbaka förlorad mark! Han ser bättre ut fysiskt och börjar avlossa lite sköna oneliners igen….precis som förr! Har han kommit ut ur tunneln vad gäller privatlivet!? Rehaben har hjälpt? Det verkar så, för plötsligt lyser inspirationen lite igen i ögonen på Perry! Som dessutom nu får ta lite mer plats i avsnitten igen, i alla fall om man jämför med förra säsongen. Courtney Cox sparrar honom stabilt som den nya fru Bing! Givetvis fortsatt upplagt för lite sköna krockar när det gäller Monicas besatthet för pedanteri och besserwisseri..mot Chandlers lite mer hejsanhoppsan-stil. Men de känns trygga. Och roliga!

I kölvattnet på storylinen om Rachels graviditet kommer också plötsligt det som dessvärre tillfälligt drar ned betyget på säsongen….och det är Joeys plötsliga och rätt ansträngda crush på Rachel! Återigen, när manuset börjar vända på FÖR många stenar inom Vänner-sfären blir det bara fånigt! Här ansåg man sig av någon anledning tvungen utveckla tanken om att sorglöse Joey plötsligt börjar bli smygkär i den nu gravida Rachel så till den grad att han inte kan tänka på något annat under ett par avsnitt! Larvigt och icke underhållande på något sätt om du frågar mig. Kanske insåg manusstaben också detta efter ett tag och styrde upp det innan skadan blev för stor. Men…återigen…en av de största farorna med storyn runt hela Vänner-gänget är när för mycket ska avhandlas inom sällskapet.

pic_11 pic_1

Serien har precis med nöd och näppe lyckats krångla sig ur det akwarda i att Chandler och Monica hookat upp..och deras äktenskap med lite möda införlivats i sällskapet. Känns inte alls som det är läge för en ny romans bara för att. Glöm inte att vi hela tiden har den pågående historien mellan Rachel och Ross…som nu varit så ihållande att bara det faktumet har blivit ett stående inslag under säsongerna! Nu försökte man uppenbarligen rida lite på en möjlig konflikt mellan Rachel, Ross och Joey…men det funkar inte speciellt bra. Tack för att den tråden slätas ut (någotsånär) innan säsongen avslutas.

Seriens klarast lysande stjärna i mina ögon i den här delen av serien, åtta säsonger in, är ändå Phoebe! Lisa Kudrow tar henne till galet sköna nya nivåer! Igen! Som att hon tackade för att den vassa humorstafettpinnen lämnades över från Chandler. Vilka repliker hon har! Vilket minspel! Vilken utstrålning! Phoebe går INTE att INTE älska! Hon har en sorts naturlighet i allt hon gör! Och lyckas vara både bitsk förolämpade och godhjärtad gullig på samma gång. Kanske de här säsongerna mot slutet av serien är Kudrows bästa insatser någonsin!?

pic_4 pic_6

Mellan storyarcen med Rachels graviditet och Chandlers och Monicas vardag som äkta makar, lyckas manusstaben trycka in lite sköna tramsavsnitt som återigen ger en frisk smak av Vänner när det är som bäst! Jag räknar till 15 avsnitt av 24 som stannar kvar lite extra i minnet och är värda att premieras, vilket ger höga 62 procent bra avsnitt för säsongen! Hade inte Matt LeBlancs Joey irrat runt som en trånsjuk efter Rachel hade det kanske blivit ännu högre siffra där!

Vilka avsnitt har vi att minnas då?
Låt oss se; vi har Monica som ska hyra en strippa åt Chandler men av misstag hyr in en prostituerad! Vi har Thanksgiving-avsnittet där Brad Pitt dyker upp som gäst och ogillas av Rachel (extra kul då Aniston och Pitt var ett par vid den här tidpunkten), vi har Phoebe som våldgästar Stings fru Trudie Styler i jakten på Sting-biljetter! Vidare Chandler som blir besatt av att veta vad som finns bakom en låst dörr….eller Phoebe som lånar ut en video på barnafödande till Rachel…ett band som hamnar hos Chandler som i sin tur tror att det är lite hederlig videoporr! Mycket roligt! När Rachel och Ross i ett avsnitt tvingas låtsas att de är gifta, och drar den ena lögnen efter den andra, är det både roligt och småmysigt på samma gång. Hög nivå på många avsnitt således! Serien spänner musklerna igen!

pic_3 pic_10

På gästskådisfronten får vi således ovan nämnde Brad Pitt, plus Sean Penn (!) som kärleksintresse hos Phoebe…vilken också hinner med att dejta en synnerligen irriterande men tokrolig Alec Baldwin som kanske världens mest positiva människa! ”Som vanligt” får vi också ett inhopp av Maggie Wheeler som Janice-med-rösten! Fattas bara annat.

Den kraftfulla säsongen rullar på med bra fart och finalen utspelas på sjukhuset då det är dags för Rachel att föda. Ett dubbelavsnitt där naturligtvis alla Vännerna är på plats, OCH hinner styra och ställa på sedvanligt galet sätt. Finalen avslutas med en liiten cliffhanger…då bäringen återigen hamnar på Joey och hans crush på Rachel.

pic_7 pic_5

När tv-säsongen skulle summeras i USA var denna åttonde säsong återigen med i snacket. Nominerad till 5 TV-Emmys, och den tog hem 2….För ”outstanding comedy series” och Jennifer Aniston för avsnittet ”The one where Rachel has a baby”…där hon för övrigt är helt magnifik som förstföderska på sjukhuset! På Golden Globe-fronten blev det 2 nomineringar i form av ”Bästa Komedi eller Musikal” och Jennifer Aniston (igen) för ”Bästa Kvinnliga Biroll i komediserie.”

pic_9 

Säsong 8 av Vänner är en jäkligt bra säsong!

Man har fått tillbaka glöden och friskheten. Matthew Perry är också tillbaka i så gott som gammal god form! Härligt! Betyget dras stundtals ned av misstaget i manuset att låta Joey bli kär…men som tur är glider man undan detta blindskär ändå till slut. Tack för det! Den höga underhållningsprocenten och det faktum att mysfaktorn återigen dundrar in och tar för sig…gör att den här säsongen blir en av de allra bästa i hela Vänner-serien!
Tjohoo!

Kan detta matchas i den näst sista säsongen!?

   

Friends

still got it!

TV-Landet: Vänner – säsong 7 (2000/2001)

friends_s7_posterNär Vännerna rullar in i säsong 7 tycker jag mig märka en liten skillnad. Det blir längre mellan höjdarögonblicken..och i vissa lägen tycks showen gå på tomgång.

Säsongens stora fokus ligger såklart på Chandler och Monica, då Chandler ju till slut äntligen friade i förra säsongen! Nu återstår bara att ta bröllopet i hamn! Något som visar sig bli en upplevelse, inte bara för Chandler, men även för resten av gänget…då Monicas TOTALA kontrollbehov visar sina bästa (eller sämsta) sidor! I vissa lägen upplagt för en del mycket roliga situationer ska erkännas. Och återigen, Courteney Cox är så rätt i sin Monica!

Förutom bröllopsplaner får vi också en Matt LeBlanc som i Joey som sliter på i tv-branschen. Serien han fick en roll i läggs ned, men han får snart chansen att återvända till sin gamla serie, Days of our lives…dock i en ”annorlunda” roll. pic1

I övrigt försöker seriens manusnissar att rättvist fördela ut avsnitten så att alla i huvudcasten får sin beskärda del av kakan. Ross råkar ut för lite lagom töntiga grejer, och befäster kanske än mer stämpeln som gängets stora nörd. Men David Schwimmer fortsätter att göra det bra. Rachel börjar snart limma på en ung snygg assistent hon anställt, men både vi som glor och hon själv vet ju att det inte kommer att funka. Ett par små rätt roliga incidenter längs vägen är dock lite småputtriga. Och så Phoebe då. Sköna Phoebe! Hon fortsätter vara den som liksom glider runt lite och sprider solskenet varhelst hon visar sig. Lisa Kudrow lyckas också trycka in än mer härliga små moves och oneliners än hon någonsin gjort! Jag gillart, och hävdar att Kudrow i denna säsong totalt dominerar laguppställningen med sin sköna blandning av bimboness och sunt förnuft bakom alla tokigheter.

Lika kul som det är att njuta av Phoebe, lika sorgligt är det att se Matthew Perry kämpa på i Chandlers gestalt. Hans privata problem var ju rejält påtagliga i förra säsongen, och här är ingen skillnad. Hans fysiska uppenbarelse pendlar anmärkningsvärt under säsongen, han ser svårt sliten i vissa avsnitt, och ibland är det så plågsamt uppenbart att hans insatser i avsnitten reducerats avsevärt mot vad säkerligen var tanken från början. Vad hände med Kungen av oneliners!? Damn those drugs!! Damn them to hell!

Påverkar Perry´s tillstånd de övriga? Hela säsongen? Svårt att säga. Vad jag känner är att det nu blir längre mellan höjdarupplevelserna. Vissa avsnitt är otroligt banala och cashar in på rätt slitna skämt och lite tramsig humor. Missförstå mig rätt nu, Vänner har kanske alltid cashat in på sin något tramsiga humor…men alltid med en sorts snygghet och elegans. Ibland kryddat med lite över-gränsen-skämt. Här ÄR det mer standardrutin och säkra kort som gäller. Anar jag en viss mättnad?

pic3 pic2

Här också mer än någonsin är känslan jag hade även när jag såg serien första gången, att i samma ögonblick manuset började styra in romantiken INOM Vännernas sfär….tappade den direkt i vitalitet och den där nyfikna känslan att försätta sina protagonister i knasiga situationer med personer utanför gänget. Där de sedan alltid kunde komma tillbaka och redogöra för sina upplevelser. Visst, vi har Phoebe och Rachel som till exempel gör detta i viss mån här, med sedvanlig snygg komik av Kudrow och Jennifer Aniston…men det blir inte samma grej som i tidigare säsonger.

Kanske är det ändå en naturlig utveckling hos producenterna? Att de ville ta Vänner-universumet ett steg längre? Att det också skulle symbolisera en utveckling hos Vännerna? 30+ innebär att livet tar en ny riktning. Kanske.

pic4 pic5

Är detta således den ”seriösaste” säsongen hittills? På bekostnad av den otvungna och krispiga humor, som stundtals kunde ge hilarious moments? Så kanske det är, en markering att Vänner var beredda att ta nästa steg. Möjligen då dessvärre med den lilla effekten att serien med ens känns lite svagare.

Jag VET att jag tyckte att någonstans just här började också mitt intresse för Vänner att dala när serien gick på tv första gången. Jag var inte alls lika på som i början. Kan man Vännerna nu? Har de kanske inte så mycket mer att bjuda på? Lider säsongen av att Matthew Perry inte kan utnyttjas fullt ut? Att vissa manus måste skrivas om?

Totalt räknar jag in 7 stycken avsnitt av 24 som är mycket roliga eller över de normala skojigheterna. 29 procent alltså, vilket ju är en betydlig tillbakagång mot förra säsongen där jag räknade in hälften av avsnitten som utstickande. På gästskådisfronten den här gången dyker namn som Denise Richards, Hank Azaria, Winona Ryder, Kristin Davis, Kathleen Turner och Gary Oldman upp.

pic7 pic6

Har vi några avsnitt som bör nämnas lite extra? Tja, när Rachel har sönder (?) Joeys fåtölj, när Monica får sin pappas Porsche, Chandlers möte med sin drag-pappa, Ross nörderier, Halloween-kvällen då Ross blir besatt av att lista USA´s alla stater.
Ok ett par stycken ändå.

Vad som räddar säsongen är i slutänden den stabila grunden och att manus vässas ordentligt när det drar ihop sig till säsongsfinal och stort bröllop! Då växlar plötsligt tempot upp igen, och manuset blir lite rappare när intriga detaljer och komplikationer tycks avlösa varandra på väg in mot finalen. Till och med Matthew Perry tycks vakna till liv! Finalen går FÖRSTÅS i mål i mysighetens tecken…MEN lämnar också med en liten cliffhanger till hemlighet (well… inte så hemlig). Bra grepp där för att lägga ännu en liten vedbit på den nya (?) brasan?

pic9 pic8

Summa summarum; jag kan lita på det stabila samspelet mellan vännerna. Man vet återigen vad man får. Det är dock lite tråkigare än det varit i någon av de andra säsongerna. Kan ha att göra med att det är säsong 7, den kritiska delen av en series livscykel….där livslängden för en serie i USA ju är runt 8 år enligt statistiken, i bästa fall. Även denna säsong av showen var med i Emmy-racet då både Kudrow och Aniston fick varsin nominering för bästa insats i komediserie…men blev lottlösa.
Nu klarade sig också säsongen undan de värsta blindskären och ger ändå viss valuta för den investerade tiden, vilket naturligtvis ger ett godkänt betyg!
Men jag märker en skillnad.

 

 
Kan säsong 8 styra upp skutan!?
Vamos!

 

 

the-friends-tv-series-movies

 

 

 

TV-Landet: Vänner – säsong 6 (1999/2000)

coverSäsong 6 av Vännernas liv startar där förra slutade, i Las Vegas!

Full fart från början, och återigen hamnar Ross och Rachel i centrum efter sin vigsel på fyllan. Väl tillbaka i New York vill Rachel ha skilsmässa bums och ber Ross fixa detta… men Ross mörkar och har som argument att ”han inte vill bli känd som snubben som skilde sig tre gånger”.
Mycket roligt när han och Rachel återigen går i clinch med varandra och humorn flödar ur det fyndiga manuset. pic2

Annars fokuserar den här säsongen mest på att Chandler och Monica flyttar ihop. Romantiskt värre, men inte HELT lätt med tanke på Monicas kontrollbehov och Chandlers alla olika nojor! Hahaha för oss som tittar förstås! Påtagligt är dock att den här perioden i Matthew Perry´s liv är bland den tuffare. Han pendlar dramatiskt i vikt under säsongen, och ser rejält risig ut i en del avsnitt på grund av sina missbruk. Vissa avsnitt känns till och med ändrade där man uppenbart har tonat ned hans minuter till ett minimum. Trist, men sant. Även om Perry helt klart har en hög lägstanivå kan inte ens han komma undan helt.
Vi får ett par obligatoriska Chandler-oneliners…men visst är de sällsynta här.

Istället är det fantastiska Lisa Kudrow som i Phoebe´s gestalt kliver fram än mer och tar dirigentpinnen vad gäller härliga kommentarer och knashumor! Jag har skrivit det förr, om hennes sköna förmåga att tajma och sätta skämten, och i den här säsongen är det mer än nånsin av den varan! Kanske hon fick ”ta över” en del av Chandlers repliker? Phoebe blir banne mig den som känns mest vital och pigg genom hela säsongen! Härlig tjej!

pic1 pic3

David Schwimmer fortsätter som vanligt med sina minspel och misslyckade planer. Han får nytt jobb, börjar dejta en elev, lägger sig till med brittisk accent i ett avsnitt! Tydligt är nu att manusnissarna vill göra honom lite till gängets losersnubbe…om man kan prata i de termerna. Det mesta Ross tar sig för i säsong 6 går åt skogen. Fast på ett kul sätt förstås! (tandblekningen!!) Kanske har han ändå inte kommit över Rachel riktigt? Munhuggeriet med just Jennifer Aniston är som vanligt av hög klass. Kanske det stabilaste genom hela serien?

Joey får en snart en ny, kvinnlig, lägenhetskompis och får såklart problem med det…så som bara casanovan Joey kan få. Dessutom en ny roll i en serie där han spelar mot en robot! Ehhh..
Matt Le Blanc levererar genom hela säsongen, men nåt annat var inte heller att vänta.

Förutom storyarcen med Chandler och Monica, och hur deras nya samboliv påverkar de andra både känslomässigt och praktiskt, bjuds vi på de sedvanliga nedslagen i vardagen. Vissa episoder roligare än de andra såklart, jag summerar in 13 avsnitt som jag sätter som lite extra bra vilket ger att drygt 50 procent av säsongen var en höjdare. Det tackar vi för.

pic4 pic7

Det märks på produktionen att det är en stabil apparat som rullar. En väl sammansvetsad grupp framför kameran som agerar stadigt. De är romcom-stjärnor som vet sin status. De verkar både känna varandra otroligt väl nu, och har riktigt kul framför kameran. Mycket snygg tajming på alla skämt och återigen finns en del humor som vågar sig på att gå lite under bältet. Sånt gillas! Överlag är mysigheten en riktigt stor punkt i den här säsongen.

På gäststjärnefronten får man lite godsaker den här gången!
Vi har en bister Bruce Willis i tupé, vilken dyker upp som pappa till den elev som Ross försöker sig på att dejta! Willis förstås som fisken i vattnet vad gäller humorn. Han fick också en Emmy för sin insats som gästroll. Vi får också en ung Reese Witherspoon som Rachels yngre och bortskämda syster, Elle Macpherson som Joeys nya lägenhetskamrat och så Tom Selleck i sitt sista framträdande som ögonläkaren Richard. Och detta i ett dramatiskt avsnitt när Monica plötsligt blir osäker på framtiden med Chandler!

pic5 pic8

Att Chandler och Monica nu håller på att slå sina påsar ihop är förstås en kanske naturlig och ganska trivsam utveckling, meeeen nog saknar man lite den ”gamle” Chandlers stundtals galna och hysteriska sätt att förhålla sig till kärlek och att träffa tjejer..? Perrys och Courtney Cox´nya lycka ihop blir lite på bekostnad av den ”ungkarlslyastämning” som rådde hos Joey och Chandler förr i den där lägenheten mitt emot tjejerna. Å andra sidan, kanske en naturlig utveckling i seriens fortsatta leverne?

Jag trivs med Säsong 6. Den bjuder inte på hysterisk humor hela tiden, mer ett mycket jämt lager av stabilitet och trivsamhet. Vissa skämt är galet roliga, och Ross har några fina stunder där han får briljera som den rejäla nörd han kan vara. Phoebe får priset som säsongens överlägset roligaste karaktär, men Matthew Perry´s privata problem drar ned helhetsbetyget ett snäpp. Man märker att det kunde blivit så mycket bättre med den ”vanlige” Perry i form, istället är det uppenbart att man mörkar hans besvär och istället ger honom återhållsam speltid. Trist.

pic9 pic6

Men men…Vänner sviker inte vad gäller underhållningsvärdet, och än mer framstår hela serien som en av tidernas bästa rom-coms någonsin!
Säsongen blev såklart inte lottlös vad gäller nomineringar till Emmy-priser. Hela 6 nomineringar (bl.a. Aniston och Kudrow) där det dock ju ”bara” blev jackpott för gästskådisen Willis.

 

  

Så kan det gå! Nu…mot säsong 7!

friends_1994_245_poster

 

 

 

TV-Landet: Vänner – säsong 5 (1998/1999)

Poster_friends_Season_5Säsong 5 kickar sin vana trogen igång direkt efter att förra säsongen lämnat sina tittare med en liten cliffhanger. Trubbel i kyrkan då Ross sade Rachels namn istället för Emilys. Han försöker desperat patcha ihop det hela, men det går inget vidare här i inledningen av säsongen.

Snart är gänget tillbaka i old New York, och nu står det ganska klart att säsongen kommer att fokusera på huvudspåret med Chandler och Monicas plötsliga romans som växt ut till en allvarlig förälskelse. Givetvis får de för sig att det hela måste vara hemligt inför de andra så länge det bara går. Förstås dömt att misslyckas förr eller senare. Förutom romantiken inom gänget blir det även en släng av Ross och hans ständiga problem med damerna. Plötsligt håller han på att få ihop det med Rachel IGEN, men försöker till sist att blidka Emily. En tröst i det hela verkar vara att Ross och Rachel äntligen kan bli vänner på allvar igen. Emily är dock svår att tas med och hon kräver att Ross helt slutar umgås med Rachel. Ett val som man naturligtvis icke bör ställa som krav på en av gänget i den HÄR tv-showen! 5_4

Denna femte säsong känns direkt från början ganska frisk och lite nytändande! Kanske är det nya spåret med Chandler och Monica som hjälper till? Bara tre avsnitt in i säsongen är så dags för seriens avsnitt nr 100, vilket firas med att Phoebe föder trillingar! Stort rabalder på sjukhuset förstås, men lyckligt utfall.
Med Phoebes avklarade graviditet är hon snart tillbaka till sitt gamla kufiska jag igen. Jag har skrivit det förr, och skriver igen, Lisa Kudrow framstår alltmer ju länge serien går som utmanare till Matthew Perry om titeln som lustigkurre med de coola replikerna! Även om Chandler fortsätter att leverera punchlines med bra tempo ligger Phoebe numera inte långt efter, och sätter ofta sina kompisar på pottan med snygga förklaringar och poänger. Den ena mer udda än den andra! Dessutom tycks Kudrow gilla utvecklingen på sin karaktär och tar för sig ordentligt under hela säsongen. Jag inser att det kanske är hon som är den största stjärnan av alla! Hon besitter här en underbar förmåga att balansera sin ”dumhet” med smartness och en vänlighet som verkligen går genom rutan.

Courtney Cox och Jennifer Aniston forstätter också att hålla hög nivå. Cox får ny utmaning i att jonglera kärleksintresset med Chandler och samtidigt vara Rachels rumskompis och köra vidare med sina fåter och tokiga sätt att hantera praktiska detaljer. Anistons Rachel verkar lägga Ross bakom sig och flyger mot utmaningar. Jag gillar verkligen Anistons sätt att hantera Rachels svängiga karaktär. Ena stunden är hon supersmart för att sedan nästan bli lite eljest. Allt på det där sköna charmiga sättet förstås. Rachel känns, så här långt in i serien, som den kvinnliga karaktär som producenterna ännu inte riktigt bestämt sig för vad de vill göra med. Hon har gått från servitris till ett kontorsjobb, kanske på väg mot lite mer allvar?

5_1 5_2

Joey fortsätter att vara sådär sorgfri och bekymmerslös som han varit mest hela tiden. Matt LeBlanc tycks ha mutat in sin karaktär med hull och hår, och en nackdel blev väl (och är väl) kanske att LeBlanc tycks ha mycket svårt att byta rollfack i Hollywood. Kom igen, kan du tänka dig honom i någon annan allvarligare karaktär..? Här tillför han dock sin beprövade, lojala, snälla, dumhet i ur och skur och det går ju självklart inte att tycka illa om honom. Lite mer fokus får också Joey mot slutet av säsongen då det verkar som han tycks slå igenom och landar en roll vilket innebär en tripp till Las Vegas! Kul!

5_3 5_5

Vad har vi på Ross och Chandler då i säsong 5? Tja, manusfolket låter Ross gå igenom några jobbiga ögonblick med dryga Emily innan han blir singel på ”riktigt” igen. Här får man också för sig att först flytta in Ross hos Chandler och Joey när Ross blir bostadslös. Illa dock för alla då Ross sannerligen inte passar in i boysens lite mer…”softa” sätt att se på boende. Han driver dem helt enkelt till vansinne, förstås kul för oss som tittar! Snart kommer dock utvägen då han flyttar flyttar in i en lägenhet mitt emot Monica och Rachel (f ö i den som The Ugly Naked Guy bodde i om ni kommer ihåg…?). Med Ross på behörigt fluktavstånd blir det naturligtvis läge för en och annan pinsam situation. Om man ska våga sig på att bedöma insatser såhär efter 5 säsonger så kan jag nog inte låta bli att utse David Schwimmer till den stora vinnaren. Redan från avsnitt 1 har han hållit en beundransvärd hög nivå på sin Ross-gubbe och klarar av allt från allvar, spånighet, charm, humor och en skön tajming mot sina medskådisar. Speciellt snyggt blir det fortfarande i scener mot Anistons då deras samspel är bländande komedi.

Den som möjligen går tillbaka lite den här säsongen är Matthew Perry´s Chandler. Fortfarande har han en del att stå i då romansen med Monica kräver sin man vad gäller bortförklaringar, undanflykter och nödlögner. Jag tycker mig dock inte känna ingen den Chandler jag vant mig vid riktigt. Han är aningen downgraded, kanske för att producenterna vill lyfta fram de andra? Kanske kan det också bero på att det var väl vid den här tidpunkten Perry började få personliga problem med missbruk utanför kameran…? Han är inte samma vesslesnabba figur, även om han levererar när det behövs! Lite lugnare alltså för Chandler som får fokusera på förhållandet med Monica, och det är också de som står i centrum i säsongens final som utspelas i Las Vegas. Bröllopsplaner florerar plötsligt och kanske kanske…kanske…ända tills Ross och Rachel ÅTERIGEN kliver in och snor hela säsongsfinalen! Mycket underhållande!

5_7 5_8

Bland favoritavsnitten den här säsongen har vi då bl.a. när Chandler tvingas börja kyssa alla ”the european style” bara för att dölja att han kysste Monica, vi har Ross som försöker sig på att flirta..med katastrofala följder, vi har Chandler som avlägger nyårslöfte om att han ska sluta med sarkasmer och kommentarer, vi har Phoebe som hittar en polisbricka och kör hårt med den auktoritära stilen, vi får ett avsnitt där det tänks tillbaka på gamla Thanksgiving-middagar och återigen ett mycket roligt sätt att spöka ut vännerna i 80-talsstil! Summa summarum gillar jag den här säsongen bättre än den föregående. Huvudspåren med Chandler och Monica samt att flytta Ross närmare i handlingen fylls ut bra med avsnitt som ”bara” är roliga och tramsiga i största allmänhet. Alla skådisarna glider runt och känns oerhört stabila i sina roller, där då Lisa Kudrow är den som tar steget fram ordentligt.

Också en säsong där det är ganska ont om gästskådisar, faktiskt inte en enda av dåtidens toppnamn i Hollywood. Vi får förstås Elliot Gould som pappa Geller och Morgan Faichild som Chandlers mamma..men de hör ju liksom till ”paketet” redan. Naturligtvis ska inte tappre och trogne Gunther glömmas! James Michael Tyler kanske egentligen var den ”sjunde vännen” genom alla åren? Han liksom bara finns där på fiket, ofta med mindre insatser men ändock en närvaro. Om man tittar på ”statsen” för en sekund räknar jag in 12 avsnitt som lite extra värda att komma ihåg, vilket alltså är 50 procent på säsongen. Bra betyg till Vännerna och deras manusförfattare således! Nomineringar till Emmys denna säsong lät naturligtvis inte vänta på sig. 4 stycken blev det, bl.a. för bästa komediserie och bästa skådespelerska (Lisa Kudrow igen!) Dock blev det inga vinster detta år.

5_9 5_10

Säsong 5 av Vänner tar serien tillbaka upp på den höga nivå där den hör hemma. En synnerligen stabil säsong som lyckas med knepet att få mig tillbaka i trivselfåtöljen där man bara vill hänga med vännerna i deras värld, samtidigt som serien lyckas ta ett steg vidare i utvecklingen utan att det känns krystat eller ansträngt (detta sorgliga faktum skulle tids nog dyka upp dessvärre). Här är dock det mesta tjo och tjim och härligt charmigt igen!
Bra säsong!

  
Nu raska och förväntansfulla steg mot säsong 6!

 

Friends_grupp

Vännerna som det kunde ha blivit!

 

TV-Landet: Fargo – säsong 1 (2014)

Fargo_posterAw jeez, det här är serien ALLA borde kolla in!
Att ge sig på att göra tv-serie på en av de mest ikoniska filmerna under senare delen av 1900-talet är förstås en ganska maffig risk. Vill man, bör man, verkligen återvända till det universum som bröderna Coen för alltid etsat in under avdelningen ”udda och kufiskt”?

Nu är detta dock ingen ren ripoff på filmen. Tack och lov.
Det hade förstås bara känts larvigt. Nej, istället har seriens huvudförfattare och showrunner Noah Hawley tänkt ut ett nytt scenario som endast rör sig i samma kretsar som originalfilmen, detaljer och inslag som gör att vi tar till oss sambandet och mönstret. Och ändå en grundstory som står på egna ben. För att vara riktigt säker på att han var rätt ute tog dessutom Hawley sitt manus till bröderna Coen för att få deras välsignelse. Som Hawley själv säger i extramaterialet; ”Utan Coens godkännande hade jag aldrig gjort serien”. Som ni fattar blev det dock grönt ljus och Hawley kunde släppa loss sin take på detta märkliga landskap och vad det gör med dess invånare.

Den som väntar sig att återigen få träffa polischefen ”Marge” från filmen blir alltså besviken. Men vänta, häng kvar ändå för vad som istället serveras är minst lika underhållande och märkligt fascinerande! Vi möter den hunsade försäkringsförsäljaren Lester Nygaard (Martin Freeman), totalt dominerad i vardagen av både frun hemma, motvilliga kunder på jobbet och inte minst av en gammal mobbartyp från skolan. Han bor i den lilla staden Bemidji, nästan på gränsen till Kanada inte långt från just Fargo. Det är kallt, det är snö och det är sådär udda som det uppenbarligen tycks vara i dessa nordliga stater i USA med skandinaviska rötter. Lester får i början av serien ett smärtsamt möte med sin gamla mobbare, tvingas uppsöka sjukhus och stöter där ihop med främlingen och trubbelmakaren Lorne Malvo (Billy Bob Thornton). De två börjar prata och Malvo har sitt egna förslag på hur besvärliga typer bör tas omhand, han till och med erbjuder sig att utföra jobbet. Lester, mest rädd och orolig, säger varken ja eller nej och innan seriens första avsnitt är slut har Malvo släppt loss sitt mayhem över den lilla staden på de mest våldamma sätt.

Fargo_1 Fargo_3

Härifrån blir det nu en enda spiral av ond bråd död, misstankar, svart humor och rävspel. Den lokala polisen Molly (Allison Tolman) börjar nysta i allt som sker och blir mer och mer övertygad om att den bleke Lester döljer något. Även om serien kommer med en grundram till story räds inte manusmannen Hawley att ta ut svängarna på olika sidospår, som alla såklart hör ihop på ett eller annat sätt. En av fördelarna med att kunna sprida ut en story över ett antal avsnitt istället för att tvingas hålla sig till en begränsad speltid motsvarande en långfilm. Här bjuds man över de tio avsnitten på både flashbacks, aviga hopp i tidslinjen, kontraster och ändå lyckas den märkligt röda tråden ligga där hela tiden som en liten plågsam påminnelse om att en sorts psykopatisk ondska hela tiden är närvarande.

Fargo_2 Fargo_5

Persongalleriet växer långsamt med varje avsnitt, och förutom Lester, Malvo och Molly dyker bla Colin Hanks upp som polis i grannstaden, Adam Goldberg som kufisk torped, veteranen Keith Carradine som kaféägare och pappa till Molly, Oliver Platt som ”the supermarket-king” och Bob Odenkirk som något eljest polischef i Bemidji. Alla tillräckligt udda och utstickande för att de verkligen ska passa in i den här miljön.

Just att Hawley inte duckar för att på ett bra sätt våga referera till originalfilmen (vissa scener och detaljer ÄR ju originalet…på ett underhållande vis!) samtidigt som han hela tar denna nya story vidare i sitt eget universum….är lysande seriehantering! Att serier nu allt oftare kommer som ”eventserier”, dvs. mindre antal avsnitt och en storyarc som kommer med ett avslut, passar mig som handsken. Lätt att man lägger ned till tid på att klämma 10-12 avsnitt under en begränsad tid för att få ut max av upplevelsen som serietittande kan ge!
Här funkar det finfint! Dessutom ÄR hela historien så pass skruvad och twistad att du bara måste sitta kvar till sista avsnittet!

Fargo_7 Fargo_9

Billy Bob Thornton är naturligtvis HELT perfekt castad i rollen som den psykopatiske Malvo. Förutom hans helt oberäkneliga stil är han också sådär riktigt taskig mot personer han möter. Ställer till det och har sig. Mycket roande om man vill se det så. I vissa lägen kan jag inte låta bli att hålla på galningen, för att i nästa sekund förakta honom. Bra spelat Billy Bob! Freeman får ta ett steg bort från Hobbit-larvet, till och med byta ut sin snälle ”Dr Watson”, för att här bli Lester. Vilken typ. Feg och skraj, men inte sen att utnyttja situationer när de uppstår. Freeman är nästan bättre som storyns losertyp än William H. Macy´s motsvarande roll i filmen från -96. Roande att Freeman också utan problem jonglerar med den udda dialekt som pratas i den här delen av landet. Att Freeman är tvättäkta engelsman märker man inte förrän man hör honom i extramaterialet.

Fargo_6 Fargo_4

Seriens aviga sätt att berätta märks inte minst när plötsligt polisen Gus Grimly (Colin Hanks) dyker upp i handlingen, till en början miltals från oredan i Bemidji.
Snart kommer han dock att dras in i intrigerna. Hanks, jäkligt lik sin pappa Tom i vissa lägen, hittar direkt den där udda stilen som alla tycks begåvade med här…och dessutom träffar han också på Molly som i nykomlingen Allison Tolman´s skepnad blir kanske den mest alerta karaktären av dem alla. Molly framställs i början som den lite sävligare och osäkra personen, men visar sig snart besitta en smarthet och envishet som driver hennes betydligt bekvämare chef Bill (Bob Odenkirk) till ständigt muttrande och suckande. Tolman är mycket bra och blir en sorts variant av polisen ”Marge” från originalet. Naturligtvis inte helt utan baktanke från upphovsmannen Hawley.

Vi får således 10 avsnitt med svart humor, illvilligt rävspel, psykopater och knasbollar. Poliser som ropar ”jaaaaa” till varandra, en feg svensson-typ som lockas in på den mörka vägen samt ett antal små stickspår i den luriga storyn. Lägg till detta ett kallt snölandskap, brutalt våld när så krävs och ett jäkligt bra soundtrack över de olika avsnitten, och man förstår ganska snabbt varför serien Fargo drog hem 2 st Golden Globe 2015, för Bästa miniserie och för Bästa skådis i en miniserie (Billy Bob Thornton) Fargo_8

En säsong två finns redan i loopen och kommer att handla om något helt annat, dock i samma märkliga universum.
Precis mina grejer det!

   

 

 

 

Fargo_10