Etikettarkiv: Olivia Munn

Jan 30 2019

The Predator (2018)

Predatorns återkomst till jorden och på film triggar såklart igång ett visst intresse. Behövs den intergalaktiske hårdingen ännu en gång? Tveksamt, men hey…vem är jag att ifrågasätta hur Hollywood vill slösa sina blockbustermiljoner? Dessutom är det Shane Black som basar bakom kameran, en av pionjärerna inom den moderna actionfilmen sedan 80-talet (och ju ”Hawkins” i originalrullen!) Hur sjösätter man då en story om en figur som kanske också hör bättre hemma i 80/90-talet än anno 2018? Jo, en rätt fånig och tramsig story värks ihop. Krypskytten Quinn på hemligt uppdrag i Mexikos djungel hittar märkliga rymdgrejer, skickar hem klabbet till sonen i villaförorten där den nyfikne och lätt autistiske grabben pillar på mojängerna…och vips sätts en sorts signal igång! En spårsändare kanske till och med?! Läge att ta skydd under köksbordet för nu jäklar är Predatorn på väg! Vi får också ett skumt labb där forskare ska pilla på den predatorkropp som infångats i början (jaja..orkar inte förklara..allt hänger ihop..sort of). Predatorn vaknar, mayhem och kaos, action och underhållningsvåld. Vi får också ett ragtag-gäng av gamla förbrukade militärsnubbar..ahh… the heroes! Vräk nu in allt i en mustig fruktsoppa…och där har du rullen!

Inte alls samma känsla som i originalet förstås. Men vem hade väntat det? Känns det som en ansträngd story? You bet. Känns det som en onödig rulle? Sure thing. Lider jag jättemycket när jag glor på den? Inte direkt. Rullen gör precis vad som förväntas av den. Det smäller och exploderar, Predatorn knallar runt och är sådär tuff som han ska vara. En liten ”Predator-twist” finns inslängd efter halva rullen, men den känns dessvärre lite överflödig. Bäst är de knasiga antihjältarna med en stirrig och Tourettes-syndroms-lidande Thomas Jane i spetsen. Boyd Holbrook som hjälten och familjefarsan Quinn blir en fattigmans-Chris Pratt..men ok då. Funkis. Lille Jacob Tremblay som sonen Rory har inte mycket att göra som motsvarar hans talang som han fick utnyttja i tex Room. Sen kan jag inte låta bli att charmas av Olivia Munn´s stentuffa forskare också.
Summa summarum; Black öser på med vad det rätt lökiga manuset, och budgeten, tillåter. Kanske en dussinfilm i genren, men…..vem säger nej till en stund med Predatorn i fokus igen…?
Ok underhållning för stunden, rullen gör vad den ska en fredagskväll efter att tacomyset är avklarat.
Sedan tar vi nya tag!

Jun 20 2017

Office Christmas Party (2016)

Se på julfilm mitt i sommaren?!!?
Javisst! Allt är funkis om man bara vill. Speciellt när det gäller film.

Här en fest som urartar på det sätt som bara fester på film kan göra. Billig slapstick hand i hand med vulgära skämt och over-the-top-skådespelande. Riktiga knasgrejer alltså. Men, jag gillart. Vid det här laget vet ni ju att jag är svag för de här dum-komedierna.

Men låt oss ta det från början. Clay (T.J. Miller) är chef för Chicago-kontoret hos ett superduperstort nationellt företag i IT-branschen (tror jag). Han är en sådan där chef som tycker det är roligare att vara kompis med sina medarbetare och har ganska så noll koll på hur företagslivet funkar. Något som hans iskalla och stentuffa syster Carol (Jennifer Aniston) nu, i egenskap av CEO för hela företaget, tänker ändra på. Kontoret ska avvecklas. Basta. Lagom till jul också. Kul.Not.
Det finns bara en sätt att rädda verksamheten i The Windy City, och det är att smörja den potentiella kund som skulle kunna rädda siffrorna i räkneböckerna med ett kontrakt. Hur gör man bäst det? Kanske genom att anordna värsta kontorsjulfesten ever. Spara icke på expenserna är ordern från den stollige Clay. Tur att Carol skulle åka till London så hon inte ser vad som kommer att hända.

Japp, detta är bagateller på hög nivå. Kaos och kontorsmayhem uppstår när de anställda partar som om det icke fanns någon  morgondag. Mitt i allt dåren Clay, vars upptåg hela tiden får ”räddas” av medarbetarna Josh (Jason Bateman) och Tracey (Olivia Munn). Trots att humorn är både vulgär och hård, anas en godhjärtad feeling bakom det hela. Som det så ofta gör i den här typen av filmer. Romantiken ligger också och lurar där hos Josh och Tracey, och till slut är det naturligtvis inte en fråga om OM utan NÄR.

bossen sätter ribban

Självklart vrids hysterin upp ett snäpp när Carol plötsligt blir insnöad på flygplatsen och tvingas återvända till kontoret. Hoppsan! Jennifer Aniston visar återigen hur jäkla bra hon är på att spela komedi när hon tar de här bitchiga rollerna. Hon gör det suveränt, och det känns som att hon själv gillar det. Hahaha. Mer butter-Aniston till folket! Bateman är solid, som vanligt. Här aningens nedtonad och ”förnuftets röst” under den galna kvällen. Ihop med Olivia Munn, som visar komeditakter. Hon är ju annars jäkligt bra i tv-serien Newsroom (missa inte!).

Knaskomedi, fräcka skämt, hård fysisk humor och ett gott hjärta långt därinne. Tja, regissörsduon Will Speck och Josh Gordon öser på med ”det vanliga” i denna humorgenre. Och visst, för mig funkar det. Jag sitter där med ett flin. I ärlighetens namn kanske det är en rulle som inte berör så där väldigt mycket. Trots att stakesen i manusen vill vara rätt höga, är det inget man tänker på i någon större grad som åskådare. Lite som att man bryr sig inte om huruvida kontoret går i graven, bara skämten och humorn levererar. Och det vill jag nog påstå att den gör här ändå. Finns julfeeling i filmen? Kanske inte så mycket att du lägger någon större vikt vid det. Skulle ha gjort sig lika bra med en ”vanlig” fest.

Oförargligt stabil.
För alla med dragning till den här sortens inte-så-subtil-humor är det en helt enkelt en ganska förnöjsam upplevelse.

 

 

Maj 30 2016

X-Men: Apocalypse (2016)

xmenposterMin poddpartner in crime; Fiffi, beskrev det mycket bra; som att få en overload av Vicks Blå och känna det friska draget i halsen. Det man liksom inte väntade sig! Typ så.

Förra installationen i franchisen var ett segt tuggummi. Så in i bomben. Jaja, jag vet att en  del av er inte håller med nu. Men så är känslan i den här filmbloggen. En storyline som kändes (då alltså) rätt trött och fantasilös. TUR då att dagens kapitel plötsligt snäppar upp sig en bit och bara sådär blev de konflikttyngda X-Männen (och kvinnorna) lite kul underhållning igen!

Rullen rör sig mestadels i ett 80-tal idag, och filmmakarna försitter såklart inte chansen att ge oss en del sköna tidsdetaljer vad gäller både mode och musik. Visst ja, en avstickare till forntida Egypten hinns med också! Dagens badass är en sorts urmutant som härstammar från just pyramidnissarnas epok. Nu vill den megalomaniske Apocalypse (Oscar Isaac med svår kroppsmålning) utplåna hela jorden as we know it och skapa en ny världsordning. Ack ja, dessa lirare alltså.

Som tur är finns hjälte-mutanterna som the last line of defense. Och tur är väl det! Vi möter dom alltså i yngre upplaga igen. Vilket betyder bla Jennifer Lawrence (Mystique), James McAvoy (Professor Xavier), Michael Fassbender (Magneto), Nicholas Hoult (Beast), Sophie Turner (Jean Grey), Tye Sheridan (Cyclops). The good old gang alltså. Plus ett gäng filurer till, där tex Olivia Munn får briljera som asskickande Psylock några minuter.

Bästa scenen i rullen? De fem minuter med Quicksilver (Evan Peters) till tonerna av Eurythmics när han får briljera, och bjuder på stor humor! Härlig scen. Nästan värt hela avgiften bara det! (nästan alltså).
Annars är det såklart floskeldialog, högtravande moral och…tja ”det vanliga”. DOCK med en viktig skillnad mot tex vårens övriga superhjältenedslag som tenderade att tidvis bli både onödigt svår och för allvarlig. Här är mer känslan tjo och tjim. Likväl krossas dock byggnader och mark jämnas, not to worry (man kan undra vad ministern Ross i Civil War har att säga om dessa mutanters battlande i 80-talets Kairo…).

still-of-kodi-smit-mcphee,-sophie-turner-and-tye-sheridan-in-x-men--apocalypse-(2016)-large-picture

nya tider, yngre versioner

Ändock, flöjtigt frejdigt och jag gillar att alla mutanterna får sin beskärda del av minutrarna i rampljuset. Det rullar på, som det heter. Jag sitter nöjd och ganska mycket otippat underhållen. Väldigt mycket underhållen faktiskt! Regissör Bryan Singer spelar med kort han känner väldigt väl. Stabilt. Låt vara sen att Jennifer Lawrences Mystique fortfarande känns rätt tråkig som figur och att Rose Byrne kanske har fått 2016 års mest intetsägande och onödiga roll. Men…Logan då??? Jorå, han spurtar förbi..så att säga.

Men nån expert i ämnet får gärna förklara X-Mens tidslinje för mig nu.
Som det utvecklas här verkar ju inget stämma med de första originalrullarna! (Filmitch-Johan…har du några svar??)

#38_logoVi snickesnackar dessutom upp rullen rätt rejält i avsnitt 38 av SoF-podden! Bara att klicka in och lyssna!

Sep 3 2015

TV-Landet: The Newsroom – säsong 3 (2014)

posterDen tredje och sista säsongen i denna snabbpratande serie kommer i ”bara” 6 avsnitt.

Och visst är det Aaron Sorkin´s soloshow hela vägen in i mål! Sorkin har varit inblandad i samtliga sex avsnitt, och sätter än en gång sin prägel på riktningen genom att låta sina protagonister bli vettighetens och rättvisans fanbärare…kanske på gränsen till larvigt i vissa lägen. Men det är en smakfråga.
Jag är ju svag för manusmannen ända sedan hans stora dagar med Vita Huset.

The Newsroom har lite från början varit stämplad som politiska skottsalvor mot den amerikanska högern, främst av de konservativa krafterna i USA såklart…och en kanal som den (utpekade) ultrahögerstinna FOX NEWS har fräst galla och förbannelser över Sorkin. Som naturligtvis inte vikit ned sig en tum, utan istället vevat på och skotat in från sitt uppenbarligen aldrig sinande förråd av i ord formulerade kängor till både tv-mediets moralkompass, nationens generella syn på nyheter och den bistra maktkamp som råder inom nyhetsklimatet i framför allt USA.

Så, vad får vi då i denna sista säsong?
Utan att spoila till höger och vänster kan man ändå drista sig till att meddela att den här gången ligger fokus liiite mer på gänget på nyhetsgolvet. Sin vana trogen här väver Sorkin in verkliga händelser som utspelats (tex bombningarna vid Boston Maraton), men ger som vanligt manuset chansen att ta en lite udda vinkling på ämnet. Plus nu dårå den lite mer personliga approachen med att låta gänget blir mer människor än nyhetsfixare. Kanske mer än någonsin. Dessutom hårda tider på nyhetskanalen, tittarsiffrorna dalar, reklaminkomsterna sinar. Läget är inte bra…ska man rentav tvingas lägga ned nu när kanalen äntligen lyckats hitta sin ”seriösa profil”..!? (se de tidigare säsongerna)

25

Omgångens stora kärnfrågor om moral, etik och hederligt civilkurage ställer Sorkin i form av att känsliga uppgifter kommer i ägo hos ett par av kanalens medarbetare. Är det rätt att alltid skydda sina källor? Till varje pris? Ska man, bör man, alltid utmana landets styrande myndigheter? Är det rätt att undanhålla ”Svensson-tittaren” den riktiga sanningen? Även om det innebär att ekonomi och lojalitet ifrågasätts av de som tillhandahåller kulorna för tv-kanalers existens? Som vanligt, ska också sägas, i Sorkin-universumet är det alltid lätt att se vem som står för ridderligheten och vem som springer ärenden åt den Mörka Sidan. Men det har väl alltid varit Sorkins signum å andra sidan, och är man ett fan av den stilen så finns det självklart enkla poäng att hösta in här på sinneskontot för den som tittar.

1 7

Sorkin sluggar rejält och inte så subtilt som man möjligen skulle kunna kräva i en perfekt värld, men den här serien, liksom hans andra skapelser, bygger ju i först hand på att skapa känslor och engagemang för de som står upp i frontlinjen hos de goda grabbarna i Sorkins egna lilla världsuppfattning. Jag har såklart inga problem med detta då jag ju tycker att mannens tv-berättande med rapp och vass dialog i kombo med snabba visuella klipp, lite ironisk och stötig humor, är stor konst.

Det stora lasset på golvet dras fortfarande av stabile Jeff Daniels som Will McAvoy, som fortsätter gnabbas med sin producent MacKenzie McHale (Emily Mortimer). De två har perfekt kemi med varandra och jag köper deras tjafs, gnabb och dialoger! Jag gillar också att Thomas Sadoski tar än mer lite plats som producentkollegan Don Keefer i den här omgången. Liksom Olivia Munn som den hela tiden oberäkneliga Sloan Sabbith. Ja vad, kan man egentligen klaga på här? Inget tycker jag. Lägg till detta som vanligt stabila insatser av veteranen Sam Waterston, ungtupparna John Gallagher Jr. och Dev Patel (Chappie). Och Alison Pill må ha ett udda sätt att skådespela på, men hon passar naturligtvis extra bra in i det här gänget som pigg och nyhetshungrig medarbetare…självklart utrustad med den STORA portionen moral! Vad trodde ni!?

6 4

The Newsroom´s sista säsong bjuder således på patenterad stabil samhällskritik, raljerande över politikens maktspel i medier, lojalitetsprövningar, smart humor och till och med tragik och sorg.
En perfekt avslutning på en blytungt välproducerad serie. Dock inte för alla att uppskatta lika mycket som jag gjorde. Aaron Sorkin´s sätt att berätta ÄR speciellt och kräver att man lite kan ”nedlåta sig” till att som tittare sila myggor och svälja elefanter.

Klarar man det, då har man 6 finfina avsnitt att se fram mot här.
Sen är det tack och hej!

   

logo

Maj 27 2015

TV-Landet: The Newsroom – säsong 2 (2013)

newsroom_posterDen andra säsongen på nyhetsstationen ANC i New York fortsätter i samma höga tempo som i den första. Skillnaden är möjligen att approachen i början är lite annorlunda.

Vi kastas direkt in i något som verkar vara en redogörelse för händelser som inträffat tidigare, och påverkar alla i gänget i högsta grad. Vi får en Will McAvoy (Jeff Daniels) tillbaka i god form redan från början, och inte rädd att dra på sig den politiska högerns vrede.

Som vanligt, höll jag på att skriva (och gjorde det), satsar seriens mastermind Aaron Sorkin hårt på att klämma tumskruvarna på republikanerna. Något som naturligtvis gör serien rejält vinklad, och kanske än mer i den här andra säsongen. Sorkin verkar ha tagit det som sitt livs mission att göra livet surt för högervindarna i USA. Det är naturligtvis ingen slump att hans mästerverk West Wing handlade om en demokratisk president.

1Nåväl, mig gör det absolut ingenting då jag bekänner mig till den demokratiska sidan när det gäller politik i USA. Men ingen rök utan eld, Sorkin sätter sina huvudpersoner rejält på prov här i andra säsongen. Omgångens stora story arc löper nästan över hela säsongens 9 avsnitt och handlar om ett tips där amerikanska styrkor utomlands KAN ha gjort sig skyldiga till ett fruktansvärt brott som sedan mörkats. Nu är det upp till gänget på ANC att försöka komma fram till hur man tacklar detta.

Den här seriens fortsatta styrka är förstås Sorkins förmåga att väva in verkliga, redan inträffade, händelser och trycka in dem i berättandet runt ANC-readaktionen på ett smart och engagerande sätt. Förutom hur tipset ovan ska behandlas får vi även vara med om händelser som presidentvalskampanjen inför valet 2012, ”Occupy Wall Street-rörelsen” 2011 och oroligheter i Kairo hösten 2012.

4 5

Som vanligt får vi också en rejäl dos av gängets privata och gemensamma bekymmer med varandra, vare sig det handlar om kärlek eller vänskap som sätts på prov. Det jag gillar hos Sorkin är hans utsökta förmåga att skapa slagfärdig, engagerande och ibland härligt humoristisk dialog. Visst, gubben tar ibland i så han spricker när han kastar fram orden och tar det dramatiska till nästan larviga (tycker en del) nivåer. Också något som Sorkin ständigt får kritik för. Att han sällan är nyanserad utan kommer sladdande med största bredstället. Detta stör dock icke mig ett uns, tvärtom gillar jag denna fortsatt utsökta form av walk-and-talk-dialog som Sorkin cementerade redan i West Wing. Här förfinas den ännu mer, mitt i röran av allt som händer på den nästan kaosaktiga tv-redaktionen…där ändå alla verkar veta precis vad de gör.

6 8

Förutom Daniels, som känns hur trygg som helst i sin roll som nyhetsankare, fortsätter kollegorna, producenten Mac (Emily Mortimer), nyhetschefen Charlie (Sam Waterston), producenten Don (Tomas Sadoski), ekonomireportern Sloan (Olivia Munn) att sluta upp bakom alla de händelser som inträffar. Plus det nästan överenergiska gänget på golvet, Neal (Dev Patel), Maggie (Alison Pill) och Mac´s producentassistent Jim (John Gallagher Jr.) Äsch, hela gänget från första säsongen är såklart med igen. Vi som gillade just säsong 1 har inget att bli besvikna på här. Och så glömmer Sorkin såklart inte att kasta in Jane Fonda som den vassa och tuffa Leona Lansing, ägarinnan till hela koncernen, vid diverse olika tillfällen. Njutbart!

The Newsroom är sannerligen ingen nyanserad eller objektiv serie inför hur nyheterna ska levereras the american style. Det Sorkin ändock ofta lägger krutet på är HUR man ska förhålla sig till etik och lite mer….mänskliga värderingar. I grund och botten handlar det förstås också om att alla ställer upp för alla när det blåser (man undrar ju om de har ett liv utanför sitt jobb..troligen inte).

9 7

Okej förresten, ta det där ovan om etik och moral med en nypa salt. Vi pratar ju trots allt om en manusman och tv-skapare här som inte räds att skräda orden om det passar hans egen agenda och verklighetsuppfattning. Likväl är det snyggt, förbannat snyggt, och dessutom galet underhållande om man gillar stilen och formatet. Frågan är ju vad jag tyckt om jag varit republikan. Vilket jag tack och lov icke är!
Hahaha!

   

The-Newsroom-cast-season-two

Maj 15 2015

Mortdecai (2015)

0001_MD_posterMan säger mig att Johnny Depp har tappat det lite.
Att han numera bara tar trötta och säkra kort. Inga utmaningar.
Man säger mig att han upprepar sig själv.

Jag säger; so what?
När han, som här, hoppar på en roll som inbjuder till ett par timmars jönserier med glimten i ögat. När man sitter och liksom känner en sorts trivselfeeling i kroppen.
Här är det som att Deppen och co träffats för att ha lite roliga timmen. Eller en privat firmafest med utklädningstema. Skit samma. Det roar mig.

Här får man förutom Depp avnjuta Gwyneth Paltrow (som ser fräschare ut än någonsin!), Ewan McGregor, Oliva Munn, Ulrich Thomsen (som ryss) och en skönt trulig Paul Bettany! Ooop ooopp..glöm inte Jeff Goldblum i ett par minuter också!

Deppen är Charlie Mortdecai, en sorts överklassnobb i konstvärlden som dessvärre är rätt pank. Han bor med frugan Gwyneth och sin trogne torped/betjänt (”manservant”) Jock (Bettany) på stora godset…men pengar behövs. MI5-mannen Martland (McGregor) behöver hjälp och vips jonglerar Mortdecai både skumma ryssar, konsttjuvar, förfalskare, terrorister och annat löst pack!

snobbar som…eh…jobbar…

Alla pratar dryg engelska och spelar på diverse fördomar och klyschor. Depp sportar galen mustasch, Gwyneth säger ”daaarling” och Bettany spyr i baksätet på en Rolls. Dialogen är tramsigt underhållande och de visuella effekterna mellan varje ”scenbyte” läckra.
Som att det drivs med diverse höga och låga deckarserier genom åren. Inte mig emot.

Bakom kameran; David Koepp. Vad har vi på honom? Jo en manusnisse från början, en sk spindoctor som kallats in till sådana pangrullar som Jurassic Park, Spiderman, Världarnas Krig, Indiana Jones, för att nämna några. Här får han både stålars och skådisar att leka lite mer med.

Spontana, positiva, tanken som kommer till mig efteråt är…Jönssonligan!
En sorts engelsk variant på buskishumor och crime.

Tjipp!

Okt 16 2014

Deliver Us from Evil (2014)

Deliver-Us-From-Evil-PosterSå här mitt i oktober, när mörkret faller och Halloween står för dörren (IGEN!) bara ett par ynka veckor bort, då borde man ju skrämma upp sig lite med en rejält murrig rysare!

Sådana grepp kan ju aldrig vara fel, och när man har det klart för sig gäller det bara att hitta den ”rätta” rullen som ska få stå för skrämmandet. Just idag KAN jag ha valt aningens fel. Och kanske blivit liiite underhållen ändå. Hur hänger det här ihop?!

Jo men det börjar ju bra, riktigt trevligt OTREVLIGT till och med. Dystergöken Eric Bana är New York-snuten Sarchie som tillsammans med kollega får rycka ut på ett ärende som absolut inte kommer att kunna kallas för rutin när det ska skrivas in i böckerna. Det är också regniga gator, murriga kvarter, mystiska människor och allmän otrevlig feeling. Kan mysteriet som Sarchie ramlar in i ha något att göra med händelserna i filmens prolog som börjar i Irak!? (ständigt detta Irak när det vankas demon-vibbar!)

Jahapp, bakom kameran Scott Derrickson, ni vet han med ohälsosamt läskiga Sinister. Nu ger han sig på lite mer fysiska rysligheter som möjligen är tänkt att vara en blandning mellan valfri deckare, Seven och Exorcisten. Som sagt, lovande ändock i början och jag fokar in rätt snabbt på det som sker. In på banan efter en stund med en modern ung präst (röker, svär och sveper whisky minsann!) som kan upplysa Sarchie om ett annat som man möjligen inte tänker på i vår stressade vardag. Sarchie är god katolik men tvekar in i det längsta på prellens (Édgar Ramírez) teorier. Dumt så klart! Klart Sarchie skulle ha lyssnat! Speciellt när hans familj, dotter och fru (Olivia Munn) hamnar i siktet för de sinistra krafterna.

Deliver_us-pic

kanske inte det vanliga NY-klottret…?

Balansen mellan rysare och mer standaraction är hårfin här. Som renodlad rysare fungerar den ju inte alls vill jag påstå (trots några tappra försök av Derrickson till hoppa-ur-soffan-scener). Felet är väl kanske att det aldrig blir sådär SPÄNNANDE som man vill. Som en sorts mischmasch av olika genrer känns det istället lite bättre. För den som är ute efter rejäla demoniska doningar riskerar det här att bli rätt mycket mellanmjölk. Ser man den som en gåtfull thriller med lite creepy inslag blir det lättare att svälja. Dock känns rullen på tok för lång och seg i vissa lägen. Kill your darlings?

Polisen Sarchie finns i verkligheten (fast filmmakarna fick erkänna att manuset var påhittat) och ägnar numera sitt liv åt att jaga just demoner som stökar till i folks hem. Om du frågar mig, efter att ha läst lite om denne snubbe, så verkar han rätt…pajig.
Godkänt för stunden får det väl bli här i alla fall.
Jakten på rejäl skrämselrulle går vidare.