The Predator (2018)

Predatorns återkomst till jorden och på film triggar såklart igång ett visst intresse. Behövs den intergalaktiske hårdingen ännu en gång? Tveksamt, men hey…vem är jag att ifrågasätta hur Hollywood vill slösa sina blockbustermiljoner? Dessutom är det Shane Black som basar bakom kameran, en av pionjärerna inom den moderna actionfilmen sedan 80-talet (och ju ”Hawkins” i originalrullen!) Hur sjösätter man då en story om en figur som kanske också hör bättre hemma i 80/90-talet än anno 2018? Jo, en rätt fånig och tramsig story värks ihop. Krypskytten Quinn på hemligt uppdrag i Mexikos djungel hittar märkliga rymdgrejer, skickar hem klabbet till sonen i villaförorten där den nyfikne och lätt autistiske grabben pillar på mojängerna…och vips sätts en sorts signal igång! En spårsändare kanske till och med?! Läge att ta skydd under köksbordet för nu jäklar är Predatorn på väg! Vi får också ett skumt labb där forskare ska pilla på den predatorkropp som infångats i början (jaja..orkar inte förklara..allt hänger ihop..sort of). Predatorn vaknar, mayhem och kaos, action och underhållningsvåld. Vi får också ett ragtag-gäng av gamla förbrukade militärsnubbar..ahh… the heroes! Vräk nu in allt i en mustig fruktsoppa…och där har du rullen!

Inte alls samma känsla som i originalet förstås. Men vem hade väntat det? Känns det som en ansträngd story? You bet. Känns det som en onödig rulle? Sure thing. Lider jag jättemycket när jag glor på den? Inte direkt. Rullen gör precis vad som förväntas av den. Det smäller och exploderar, Predatorn knallar runt och är sådär tuff som han ska vara. En liten ”Predator-twist” finns inslängd efter halva rullen, men den känns dessvärre lite överflödig. Bäst är de knasiga antihjältarna med en stirrig och Tourettes-syndroms-lidande Thomas Jane i spetsen. Boyd Holbrook som hjälten och familjefarsan Quinn blir en fattigmans-Chris Pratt..men ok då. Funkis. Lille Jacob Tremblay som sonen Rory har inte mycket att göra som motsvarar hans talang som han fick utnyttja i tex Room. Sen kan jag inte låta bli att charmas av Olivia Munn´s stentuffa forskare också.
Summa summarum; Black öser på med vad det rätt lökiga manuset, och budgeten, tillåter. Kanske en dussinfilm i genren, men…..vem säger nej till en stund med Predatorn i fokus igen…?
Ok underhållning för stunden, rullen gör vad den ska en fredagskväll efter att tacomyset är avklarat.
Sedan tar vi nya tag!

6 kommentarer på “The Predator (2018)

  1. Du fortsätter att dra en lans för lökig popcornaction 😀 Tyvärr, här blev det bara för dumt för min del. Plus en lite olycklig tendens till ”roliga” dödsfall som man ändå på något sätt ska bry sig om enligt filmen

    Gilla

    • Den lansen måste dras! Det är alldeles för mycket allvar hos filmtyckare runt jordbollen… 😉

      ”Roliga dödsfall” är det jäkligt gott om här! Hu!

      Gilla

    • Nä helt ”vanlig” var han ju inte här heller. 🙂

      Du hade inte ”supertråkigt” helt enkelt. Ibland räcker ju sådant till en tvåa i betyget typ.

      Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.