Etikettarkiv: #rysligaoktober

Nov 4 2018

#rysligaoktober: Ghost Stories (2017)

Vi avslutar lilla Halloween-temat med en riktig stabil rackare från britterna!
Professor Goodman (Andy Nyman) lever för att avslöja charlataner och skojare inom ande- och spökvärlden. Tänk typ alla lirare som får härja fritt i tex svenska Hemsökt (heter programmet så?). Hans stora inspiration är den märklige Charles Cameron som pysslade med samma saker…innan han försvann spårlöst för många år sedan. Nu får Goodman plötsligt brev från Cameron. Han lever! Och har en utmaning till Goodman. Tre märkliga fall där Cameron inte har kunnat förklara händelserna. Kan Goodman?

En sorts mini-antologi detta. Tre rätt ruggiga fall som kommer att spelas upp. En nattvakt får problem på jobbet, en ung man kör på något i skogen och en hal affärsman ensam i sitt högteknologiska hus som inte visar vara så tryggt som man kan tro. Upphovsmännen Andy Nyman och Jeremy Dyson skapade från början det hela som en teaterpjäs på scen (!). Framgångarna fick dem att börja tänka på en filmversion, och varför inte! Antar att en del har fått skrivas om lite för att passa berättarstilen på film. Men det gör sig. Helt klart. Speciellt de tre olika historierna är både obehagliga och så pass intressanta att jag vill se mer av dem. Som ett ramverk runt hela filmen löper också Goodmans eget mysterium med gamle Cameron. Hur hänger DET ihop? Förutom spökhistorierna finns också en rejäl twist instoppad här. En del har retat sig på den, men själv tycker jag det är näst intill briljant ihopmeckat av Nyman och Dyson. Som också såklart har regisserat det hela. Ett manus som kör kalla kårar längs ryggraden då och då, men framför allt gör mig nyfiken på att se ännu mer av de tre små miniberättelserna.
Och Martin Freeman är med också, och är lika bra som vanligt. Smutt.

Okej, kanske mer mysrysligt underhållande än skrämmande.
Men sånt är ju fint också.

 

Finns hos Discshop

Nov 2 2018

#rysligaoktober: The Devil’s Rock (2011)

Oväntad underhållning från Nya Zeeland!
Natten innan gigantiska D-Day tar sin början i juni 1944 tar sig två Nya Zeeländare-kommandos iland på en av de små kanalöarna i Engelska kanalen. Målet är att sabotera en av de ockuperande tyskarnas bigass-kanoner (tänk Navarone!) som bevakar farleden utanför. Allt för att distrahera tyskarna inför den förestående invasionen. Väl i den tyska bunkern upptäcker de strax att något är galet fel. Att nazisterna uppenbarligen i smyg pysslat med att åkalla ockulta krafter för att vinna kriget, och att detta nu slagit…eh…lite fel.

Fräsig småaction/rysligheter från kiwilandet! Isolerad plats, inte alltför många skådisar. Lite bisarr stämning. Kort och effektiv story. Bra stil på effekterna som finns. De demoniska inslagen är stabila och snyggt genomförda. Bakom verket en Paul Campion. Han har helt klart känsla för att förmedla underhållning av det mer rysliga slaget. Känns proffsigt gjord, trots små medel och utan kända namn i rollistan. Överraskande bra!

Nov 1 2018

#rysligaoktober: Asylum Blackout (2011)

aka The Incident.

Tre snubbar, polare, homies, har ett rockband ihop. Stora drömmar om skivkontrakt och framgångar. I väntan på det jobbar alla boysen extra i köket på lokala mentalvårdsanstalten. Sköter köket och käket helt enkelt. Tryggt skyddade bakom tjockt glas slevar de fram middagar till de intagna psykfallen. Under överinseende av bister vaktpersonal. Som gjort för att det en dag ska gå åt skogen fullständigt. Vilket det gör en morgon när värsta åskovädret dundrar in över bygden och ser till att det mesta blir strömlöst. Galningarna kör ett uppror mot vakterna och plötsligt är det kaos och elände. Och mörker. Våra boys i köket, där bla Rupert Evans observeras i det som kanske kan kallas huvudroll, ser med förfäran på vad som händer. Och hur länge innan de skyddande dörrarna och glasen rämnar…? Inte alls länge ska det visa sig. Dagens nya uppdrag för våra hjältar; att klara livhanken instängda på dårhuset tills hjälp anländer.

Låt gå för viss ologik och rejält tilltagen fantasi, men visst finns här inslag av småspänning och underhållning av ett sådant värde som gör att jag sitter kvar och engagerar mig lite ändå. Man vill ju veta hur det ska gå! Även om det andas lite lågbudget, med minimal spelyta, får storyn till det berättarmässigt. Inget fel på gore-effekterna heller. På förhand hade jag aldrig hört talas om den här rullen, men när jag läste att manus är nedplitat av S. Craig Zahler (Brawl in Cellblock 44, Bone Tomahawk) blev det ju genast intressant! Det här är dock ett av hans tidiga alster som manusman (nedplitat redan -95 enligt skvallret). Regin här tar dock en Alexandre Courtès hand om. En lirare som tydligen gjort en massa videos åt U2 genom åren. Absolut inget extra speciellt detta. Men helt okej för stunden. Och så vill man ju veta hur det går för de stackars kockarna!

 

Finns att hyra på Plejmo för 19 spänn!

Okt 31 2018

#rysligaoktober: Hereditary (2018)

Att ta del av detta tvåtimmarsmangel är som att be om att sitta med ont i magen. Ungefär som att befinna sig på offentlig plats och inte se en toalett i sikte någonstans. Trapped against the wall. Sort of. Jag får det tvivelaktiga nöjet att hänga med en rätt dysfunktionell familj. Minst sagt. Släktens matriark har avlidit och begravning ska hållas.
För vuxna dottern Annie (Toni Collette) är det mixade känslor. Sorg blandas med lättnad (?), de två hade trots allt ett knepigt förhållande genom hela Annies uppväxt. Inte blir det bättre av att modern hela tiden ändock tycks vara närvarande i Annies liv i den stora och ödsliga villan. På alla sätt. Yaak. Och vad är det för konstiga böcker och texter hon plötsligt hittar i en kartong? Lägg till detta en familj som tycks ha svårt att prata med varandra. Barn som uppför sig udda. En äkta man, Steve (Gabriel Byrne), som inte riktigt vet hur han ska tackla de frostiga problemen som frodas innanför väggarna. Mycket effektiv rulle detta. Den liksom smyger sig på, och lämnar hela tiden små spår av obehag efter sig. Som att det finns något där i varje hörn. Nåt som man inte riktigt kan fästa blicken på. Händelser eskalerar. Ny tragedi drabbar familjen. Annie drivs ännu längre in ett tillstånd som inte känns hälsosamt. Det stora huset, ensamt och lite isolerat med Utah´s bergskedjor som backdrop, skulle i vilken annan film som helst vara ett naturskönt ställe. Här ligger det bara och tycks förebåda om rysligheter som är på väg att rulla in. Vilket de såklart gör allteftersom speltiden fortgår.

En del har retat sig på det sävliga tempot. Kanske i tron att de ska översköljas av värsta popcornsrysligheterna från ruta ett. Själv tycker jag det känns näst intill genialiskt att börja i lågt tempo, bygga ett svart familjedrama, som sakta men säkert övergår i något rejält olustig och skrämmande. Miljön känns både murrig och naken på samma gång. Collette bär filmen på sin axlar. Hon står för hela känsloregistret på en och samma gång. Byrne har en återhållsam men viktig roll. I honom ser man kanske hjälplösheten. Och barnen. Ett kapitel för sig. Dock minst lika creepy. En knasbra långfilsmdebut av regissören Ari Aster. Som även knåpat på manuset själv. Snacka om att träffa bullseye direkt! Toni Collette var enligt egen utsago rejält trött på att spela i rysliga rullar, men efter att ha läst det här manuset kunde hon inte tacka nej. Lätt att fatta varför. Filmens ”final act” gör banne mig skäl för epitet ryslighetsrulle. Med rätta! Riktigt bra skit det här!

 

Finns att köpa på import. Tillgänglig för digitalt köp 26/11 2018

 

 

Okt 30 2018

#rysligaoktober: The Strangers: Prey at Night (2018)

Kommer ni ihåg de där dårarna som terrade Liv Tyler i The Strangers 2008?? Såklart att DE är tillbaka nu under mörka, höstliga, oktober. Bara för att göra tillvaron rackig för några andra stackars satar. I det här fallet en familj på fyra. En resa ska företas. Till nån obskyr släkting som uppenbarligen bor i en sorts kombinerad trailerpark/camping. Det är förstås off-season och höst. Ödsligt område med lika ödsliga mobila hem. Och varför är det ingen släkting som tar emot mamma Cindy (Christina Hendricks) med familj…?

Strax är det full fart på slashet och otrevligheterna. Räkna inte med något nyskapande. Förstås. Men ändå så pass underhållande att det ofta blir lite småspännande. Sånt tycker jag är gött. Inte ofta man kan skriva det om traditionella slashers, stöpta i den beprövade formen. Knäppskallarna i sina masker gör ju sitt till också. Bakom dagens rulle, Johannes Roberts (47 meters down), medans manuset är hoptotat av regissören till förra Strangers, Bryan Bertino. Smyg och skrik och lite lagom mängder med falurött. Jamen det är väl vad man vill ha ändå kanske av rullar som den här. Ganska bra utnyttjande av den ödsliga trailerparkmiljön också. Plus i kanten också för dottern Kinsey (Bailee Madison) som visar upp alla färdigheter en final girl ska ha. Frågan är om det räcker i det här fallet…? Löst baserad på liknande händelser på 80-talet…men ta det med en jäkligt liten nypa salt. Alltså, obefintlig typ.
Bättre rulle än jag kunde tro.

 

Finns bla på Viaplay, SF Anytime och Itunes

Okt 29 2018

#rysligaoktober: Fender Bender (2016)

Oktober tuggar på och Halloweenkvällen brakar snart in över oss. Varför inte fira veckan med litet minitema på rysligheter?! Bra idé, det gör vi.

Unga Hilary har precis fått körkortet och är ute och brassar med mammas bil. Ajaj, så blir det en liten krock i en korsning. En lirare som kör på henne bakifrån. Försäkringsuppgifter och adresser utbyts. Som ”straff” för Hilarys oaktsamhet får hon dessutom inte följa med familjen på helgtrippen som ska företas. Grounded med andra ord. Ensam hemma. OCH..illa då att liraren som körde på Hilary är värsta superseriemördaren som har stalkat henne som sitt nästa offer…!

Mallat värre när katt- och råttaleken börjar. Homeinvasion med alla förväntade inslag. Slasherdåren ser lagom skrämmande ut i läderhuva och Hilary går från rådjursögon till brutta med basebollträ. Inget nytt under solen här. Vi får till och med det obligatoriska åskovädret som plötsligt väller in över grannskapet. Ändock; försedd med ett mörker jag inte riktigt såg komma. Vilken gör rullen till tidvis intressant. Det här är regissören Mark Pavias första rulle sedan 1997, The Night Flier, och för alla som kommer ihåg den…finns vissa likheter. Ni som minns den fattar.
Ingen film du skriver hem om, men inte helt oäven i kategorin.

Finns på C More.

Okt 31 2017

#rysligaoktober: Happy Death Day (2017)

Så var det Halloween 2017!
Den årliga ”högtiden” är över oss once again (och nej Sverige..man firar inte Halloween i november), natten mellan 31/10 och 1/11 är ju gränserna mellan vår värld och den…andra…som tunnast. Det är då det gäller att se upp! Beware!

Bloggens lilla minitema har också i och med dagens inlägg tagit sig i mål vad gäller att foka på filmerna med lite mer rysligt (hrm…) budskap. Som vanligt har det svajat lite i betygen..men det är ju också en del av charmen. It’s a dirty job but someone’s gotta do it.

Idag då, är det det lite kul att konstatera att det går att hitta höstliga rysligheter på bio (oktober -17) också. Vad sägs om en rulle som helt fräckt snor grundpremissen från gamla sköna Groundhog Day (Måndag hela veckan)..och twistar till den till lite rysligt istället!? Smutt! Tree (Jessica Rothe), collegetjej med försmak för partajlivet, hamnar i märklig loop när hon vaknar upp efter en fest..för att på kvällen bli mördad (!), och sen vaknar upp igen samma dag… för att på kvällen bli mördad…och sen vaknar upp igen samma dag för att på kvällen….ja ni fattar.

För varje ”gång” som Tree upplever samma otrevliga dag lär hon sig lite mer om vad som händer. Framför allt börjar hon få kläm på att undvika speciella situationer. Inte utan humor heller. Det som hon dock inte tycks kunna undvika är den rälige mördare i mask som alltid tycks komma åt henne, vad hon än gör. Regissören Christopher Landon (Scouts Guide to the Zombie Apocalypse) fattar grejen med att varva humor och jumpscares. Här ska tilläggas att rullen är oerhört salongsvänlig i goret och satsar sitt krut på fartiga scener och en Tree som på köpet får anledning att omvärdera sitt liv en aning. Just Jessica Rothe i huvudrollen är ett fynd, och bär nästan ensam upp hela filmen. Hon har en skön förmåga att tajma både lökiga skämt och hantera rysligheter på samma gång. Annars är det såklart ett ganska traditionellt birollsupplägg där det finns gott om personer runt Tree som aspirerar på att vara den ”hulige” mördaren som hela tiden tycks få fatt i henne.

Drygt 90 minuters roande underhållning med lite rysvibbar. Ingen himlastormande upplevelse, men nog bryter den mönstret lite vad gäller de klyschiga uppläggen i genren.
Friskt!

  

De grinande pumporna tackar därmed för sig och ber att få önska alla en trevlig Halloween!

 

Okt 30 2017

#rysligaoktober: Annabelle: Creation (2017)

Solid regel i Drömfabriken; slå alltid mynt så mycket det går av konceptframgångar och trender. Alltid!

Den räliga dockan Annabelle syntes första gången i den utmärkta The Conjuring 2013. Om än bara flyktigt och i förbifarten, och med en olycksbådande aura över sig. Klart det inte dröjde länge förrän hon fick sin ”egen” film, den godkända men lite bleka Annabelle 2014. I sann Hollywoodanda behövs således en prequel också! Därav dagens alster. Vad är Annabelles historia? Hur kom hon till? Varför denna aura av ondska i de livlösa porslinsögonen? Svaret finns i 40-talet då dockmakaren Samuel (en fåordig Anthony LaPaglia) skapar dockan åt sin dotter Bee (eller Annabelle om du så vill). Tragedin slår till och Samuel kastas in i sorgens tillvaro ihop med sin fru Esther (Miranda Otto). Hopp i tiden till 50-tal och makarnas stora hus har öppnats för ett gäng föräldralösa kids i väntan på eventuell adoption. Samuel och Esther bor fortfarande kvar, och hoppas kanske på att liv och rörelse i kåken ska..ja..göra vad..? Det dröjer naturligtvis icke länge innan obehagliga saker börjar hända i det stora huset…och allt verkar leda till den uschliga dockan Annabelle som återigen dyker upp, på minst sagt märkligt ställe.

Såja, premissen i den ganska klyschiga storyn satt. In med svenske regissören (heja!) David F. Sandberg, som visade var skåpet skulle stå med underhållande Lights Out häromåret.
Sandberg fortsätter att leka med skuggor och ljud på ett synnerligen övertygande sätt. Ljudmattan är intensiv och sitter i främsta rummet. Minsta lilla knirk blir en olycksbådande förvarning om obehagligheter på ingång. Likadant med bilden. Sandberg utnyttjar ofta det som händer i bakgrunden..detaljerna, när fokuset ligger i bildens framkant. Vilket också gör att jag som tittar…sitter och glor med intensiv blick och bara väntar på att något ska hända! Vilket det ofta gör…men inte alltid där man förväntar det. Klassiskt och fungerande knep!

Storyn är i grunden superklyschig och styltig, men inlindad i så pass snygg produktion som här gör det inte så mycket att det egentligen är ett antal scener staplade på varandra med fokus på att skrämma sina åskådare. Gediget skådespelande av kidsen i rullen. Driftiga Lulu Wilson, som senast syntes i den utmärkta Ouija: Origin of Evil, dyker upp här också. Så ung och redan typecastad in i rysare…? Hardcorefans av skräck suckar troligen åt ”vaniljkänslan” på rysligheterna…men som vanligt hävdar jag att det ofta blir mer underhållande med ”less is more” när det kommer till effekter och gore. Inget undantag här. Sandberg kommer att få gott om fortsatta jobb i Hollywood.

En rulle som gör jobbet!

  

 

I SoF-poddens Halloween-avsnitt #112 pratar vi mer om mysryset med dockjäkeln. Lyssna här vetja!

Okt 29 2017

#rysligaoktober: Big Bad Wolf (2006)

Klart som korvspad att man måste slänga in en varulvare i det årliga minitemat. Det är ju sen gammalt. Det jobbiga är bara att varulvsfilmer icke har något bra trackrecord. Av någon anledning tycks det vara förbannat svårt att få till kalasfilmer om denne hårige best. Att hitta en bra rulle i den här genren är lika sällsynt som att jag skulle njuta av en svensk film. Damn.

Och, man blir inte gladare av det här.
Lovande början annars. Nördig yngling snor nyckeln till styvpappans stuga för att bjuda in (och imponera på) kaxiga skolkamrater. Synd bara att stugan ligger avsides och det är fullmåne när de kommer fram. Rullen spiller ingen tid, här slafsas det på direkt med galna attacker som plockar kidsen en efter en..utom nörden och hans hemliga kärleksintresse förstås. Ok, så långt funkis…eller? Nja, det tar kanske 8 minuter..sen inser man vilket hopkok detta är. Dagens varulv ser ut som en snubbe i en gorilladräkt..med konstigt huvud. Yaak! Dessutom pratar (!) monsterulven, och drar sig inte ens för att leverera taskiga oneliners innan han mördar! WTF?!? Så kan vi ju inte ha det! Vilken soppa! Storyn är hjälplös knasig, de överlevande tar sig hem igen..och väl där börjar nörden misstänka att det är hans elaka styvpappa som knäcker extra som varulv på nätterna! Ojojoj…

Alltså, det borde vara förbjudet i lag att misshandla en sådant fint monster som varulven på det här sättet. Spöstraff! Eller en vettig manusförfattare. Eller kanske ett par rejäla miljoner i budgetkassan. Det här är en rulle som antagligen hade sin största kostnad när nån fick ansvaret att köpa gorillamaskeraddräkten och sen pimpa den till varulvslookalike….the horror bara i det.
Skådisarna är bortom all uselhet och det hela blir till slut lite pinsamt. OCH hur i herrans namn gamle David Naughton från En Amerikansk Varulv i London kunde tacka ja till en liten cameo är fan ofattbart. Ja, jag fattar ju kopplingen till varulv och att nån tyckte att det vore kul grej…men..hallå!

Vissa filmer är så dåliga att de blir underhållande.
Vissa filmer är så dåliga att man blir förbannad.
Det här blir en konstig mix. Vissa scener GÅR att skratta åt, men för det mesta blir man bara förbannad. Att det ska vara så svårt att få till en vettig rulle om Varisen.

Aldrig att en rulle som den här skulle få ett högre betyg än en halvrutten pumpa.

Okt 28 2017

#rysligaoktober: Phoenix Forgotten (2017)

Found footage! Ack ja käre läsare, jag vet nog vad du tänker nu. Jag gjorde likadant innan jag tog mig an denna. Lade till och med in en suck. Som i ”nu vet jag precis vad som väntar”… Och ja…lite så blev det, men ändå inte!

1997 uppträder mystiska ljusfenomen på himlen ovanför Phoenix (och detta är sant..kan läsas om överallt på the internetz), vilka filmas av en familj som samma kväll firar födelsedagskalas. Strax efter beslutar sig storebror i familjen att tillsammans med kompisar bege sig ut i öknen utanför staden och leta efter orsaken. Naturligtvis är detta det sista som hörs av dem. No surprise there.

20 år senare har lillasyster i famljen växt upp och beslutar sig för att forska i ämnet..vad som egentligen hände med hennes bror. Forskningen bedrivs medelst besök i arkiv och intervjuer. Allt upplagt som ett riktigt tv-program. Lite udda grepp, men funkis. Till slut, nästan av en slump, hittas en gammal VHS-kamera i ett bortglömt lager. Hur kom den dit? Vad innehåller den? Ska mysteriet lösas en gång för alla..? Fram till hit således en ganska ”vanlig” story om snokandet av information. Andra hälften av rullen byter så att säga skepnad, det innehållet spelas upp inför oss åskådare. Vad ska vi få se? Ödet för kidsen 1997?

Jaja, det låter lökigt, urvattnat och lite ansträngt. Märkligt nog funkar det ändå, nästan som en liten friskt fläkt i det numera ganska unkna found footage-universumet.
Kanske ändå bäst i sin första hälft när systern Sophie (Florence Hartigan) börjar gräva i ”fallet”. Sen blir det ofrånkomligen lite mer klyschigt när vi får hänga med brodern Josh (Luke Spencer Roberts) och hans kompisar på jakt i vildmarken. DOCK, snygga scener över ett Arizonalandskap av regissören, en Justin Barber. Och lite mystiskt. Och lite olycksbådande. Och lite underhållande ändå. Mer än jag absolut trodde. Faktiskt.
Tanken är god, jag friar hellre än fäller.

Okt 27 2017

#rysligaoktober: Jackals (2017)

Att se sin son (eller dotter) vara medlem i värsta mördarkulten…måste vara en av de mer otrevliga saker man kan uppleva som förälder.
Ett barn som tar avstånd från sin familj, raderar ut sitt namn och betygar sin lydnad mot mörka makter. Hur hanteras sådant? Genom att hyra in en ”avprogrammerare” såklart. Typ en sådan som är expert på att kidnappa tillbaka ”offret” och köra värsta konfrontationen. Helst i närvaro av den övriga familjen; frånskilda föräldrar, en bror samt en (fd) sambo med parets gemensamma barn. Efter lyckad kidnappning samlas nu alla i släktens ”jaktstuga” mitt ute i spenaten..där ”the intervention” ska utföras.

Synd bara att ”offret” inte alls är intresserad av några sådana fasoner. Tvärtom, han gör allt för att ta avstånd från familjen på de mest verbala sätt. Snart börjar token yla också….och döm om allas förvåning när ylandet besvaras ute i mörkret runt stugan! Hu! Den galna mördarkulten har SÅKLART spårat upp the family..och tänker nu ta tillbaka SIN ”familjemedlem”. De omringar snabbt stugan, och en sorts belägring börjar. Hur ska det gå??

Rätt intressant premiss för rullens start. Ganska mycket lågbudget såklart, en del av cashen verkar ha satsats på att ge den märkliga mördarkulten en creepy outfit när de dyker upp i mörkret utanför. Masker, i form av djur, som ser synnerligen otrevliga ut. Inte säger de mycket heller. Bara pekar och har sig och viftar med yxor och knivar och annat tillhygge. Tja, sen rullar filmen på, det blir inte så mycket av den där lovande förutsättningen. Mer klyschor som staplas på varandra, och ganska snart kan man nog ändå räkna ut vad som kommer att hända. Vi får inga superkändisar i rollerna, men här märks ändå Deborah Kara Unger som mamman, och Stephen Dorff som ”avprogrammeraren” Jimmy. Goret är salongsvänligt och största behållningen i stämningen skapas med ljussättningen. En film som i slutänden inte lämnar några bestående intryck. Förutom en lovande början dårå.

Snabbkonsumerat. Som en cheeseburgare.

 

Okt 26 2017

#rysligaoktober: The Babysitter (2017)

Nu tar vi lite skratt, svart humor i kombo med slafs och rysligheter. Eller…rysligheter och rysligheter…., så värst otäckt blir det ju icke här, men det blir rätt bra ändå!
Ånyo en ”Original-Netflixare” som pumpas ut av streamingjätten. Kanske lite passande till årstidens ”högtidsstund”..? Här är det regimannen McG (Charlies Änglar/3 Days to Kill ni vet) som hyrts in med uppdraget att leverera en sorts fartig och lite lagom skum variant på ung-pojke-upptäcker-mystiska-sidor-hos-sin-barnvakt.

När mamma och pappa ska iväg på lite ”egentid” lämnas unge Cole (Judah Lewis) kvar hemma i villan i förorten. Frukta dock icke, då vrålsnygga barnvakten Bee (Samara Weaving) är inhyrd för att hålla koll på Cole. Grabben är såklart småkär i sin barnvakt, och tänker inte sova i onödan..planen är att smyga på den heta Bee och kolla upp vad hon egentligen har för sig när ynglingen sover. Att Bee har bjudit in kompisar och verkar ägna sig åt något som ser både otrevligt och nästan lite….satanistiskt (!) ut…hade Cole dock inte väntat sig! Än värre när han dessutom blir upptäckt och gulliga Bee visar sin rätta jag….

Som att kika på en mörk variant på Ensam Hemma-rullarna..sort of. McG öser på med lite knasaction, ett par slafsiga effekter och lökig humor. Dock inte helt oävet. Humorn är så pass svart att krocken mellan komedi och rysligheter funkar. Överlag en sorts ”parodi” på allt från barnvaktsrullar till sunkiga sekter som tillber mörka krafter. Cole blir såklart en handlingens (unge) man och fattar att han får fixa biffen själv om han tänker överleva natten. Bee, med ganska spåniga (men farliga) kompisar, tänker inte släppa knatten över bron i första taget.
Småkul, underhållande för stunden. Jag gillar framför allt tonen på skämten i tid och otid. Högt och lågt. Svart och lökigt. Lewis i huvudrollen gör ett piggt jobb, och Weaving som Bee får vara både förförisk och olycksbådande på samma gång.

Inget för den som letar efter en allvarlig och skräckig historia såhär i Halloween-tider.
Vi andra skrattar gott i 85 minuter.

  

Okt 25 2017

#rysligaoktober: Storm Warning (2007)

Ned till Aussieland igen!
Australiensarna kan ju också det här med rysligheter då och då. Dessutom har de rullarna ofta en tendens att vara lite…råa..när det behövs.

Idag är det (såklart) yuppie-paret som kommer på villovägar när det ska seglas och softas en söndagseftermiddag. Ligga där och vara loja, dricka champagne och ha det bra i lilla båten. Plötsligt dåligt väder med värsta molnen på himlen. Dessutom tycks dagens ”skeppare”, Rob, ha seglat vilse längs kusten (hur man nu kan göra det). Skydd måste sökas på land, bland den eländiga australiensiska bushen. Ett hus uppenbarar sig plötsligt i regnet. Skydd mot oväder, torka kläderna och kanske ringa efter en taxi. Mooahahaaha….you wish!!

Sedvanligt klassiskt upplägg, vissa kallar det såklart för tröttsamt. Husets invånare är en dåre med sina två lika sjuka söner. Här ska ingen släppas levande från kåken. Dessutom kan de inte nog uttrycka sin avsky över dessa yuppies från stan. Inga övernaturligheter i dag således. Bara ett gäng down-under-hillbillys som jagar livet ur rullens ”hjältepar”. Det är sedvanligt ”plågande” av besökarna….rätt salongsvänligt faktiskt ändå. Här behöver man inte blunda eller vända sig bort i avsmak. De riktiga hardcorefansen av tortureporn kommer inte att imponeras. ”Som vanligt” är det kvinnan i sällskapet (Nadia Farés) som får visa var skåpet ska stå när det skiter sig ordentligt. Noterbart annars är att Robert Taylor (från bla den trivsamma serien Longmire) spelar Rob. En trevlig överraskning som jag inte hade koll på.

Lågbudget javisst, men ändå rätt snygg produktion som sportar upp en kuslig gård mitt ute i ingenstans. Husets dårfinkar är precis så wacko som man kan förvänta sig och givet att jag sitter där och hoppas på våldsamma öden för galningarna. Blodigt och en ganska förväntad storyline. Ändock kan man inte vara helt säker på hur utgången på denna märkliga söndagsutflykt ska bli…
Eller vaddå?? Klart man kan! Who am I kidding!! Hahahaha.

Okej obehagligheter för stunden, men inget du minns vid nästa #rysligaoktober.

 

Okt 24 2017

#rysligaoktober: 1922 (2017)

Netflix-gänget som sitter på kammarn och pular ihop ”original”-produktioner åt företaget…verkar för tillfället ha en dragning åt Stephen King. Här kommer ytterligare en story som har sitt ursprung i den gamla författarens hjärna. 1922 är livet inte så jäkla kul för den fattige, men ack så stolte, farmaren Will (Thomas Jane). Visst, han bor naturskönt (?) på en gård, odlar majs som växer bra. Värre ställt dock med privatlivet, där frun Arlette (Molly Parker) längtar till staden och att umgås med andra människor, dessutom börjar hon förakta Will alltmer. Sonen Henry hamnar lite mitt emellan föräldrarnas konflikt. Att ta ut skilsmässa är ingen option för Will då det är frun som sitter på pengarna..och marken. Det finns egentligen bara ett sätt för den fåordige Will att lösa situationen….och en djup brunn finns ju på tomten.

Bra förutsättningar till en fräsig story. Dessvärre kanske det hela inte utvecklas till vad jag väntat mig. Det gjorde ju iof inte Geralds Game heller…men här finns inte så mycket oväntat som lockar när storyn rullar på. Inget nytt att upptäcka. Ja, jag fattar ju rätt snabbt att synden ofta straffar sig hårt. I allehanda former. Och Will får ganska snart känna på lite olika alternativ av det. Kanske dock inte sådär jätteunderhållande i längden, och plötsligt känns de 102 minuternas speltid rätt tradiga. Molly Parker är såklart perfekt i rollen som frun..men hennes talang utnyttjas på tok för lite. Nej, det är istället Thomas Jane som får briljera som den buttre bonden Will. Han känns faktiskt trovärdig här. Bra spelat av honom. Klapp på ryggen.

Bra tidsmarkörer och snygga detaljer hjälper dock inte upp storyn till mer än godkänt för stunden. Mer mörkt drama (vilket i sig inte behöver vara fel) än rysligt. Sensmoralen ligger som en tung filt över storyn. Här finns dock absolut inget man inte sett förut..och i slutänden ställer jag mig ändå frågan om VARFÖR den här rullen gjordes….
Tvåan är svag.

 

Okt 23 2017

#rysligaoktober: Quarantine 2: Terminal (2011)

Jaja, de spanska Rec-rullarna är såklart bättre.
Originalen är ju oftast det, men ur den första Rec kom så småningom en amerikansk version, Quarantine, om ett hus i Los Angeles som blir lika infekterat av…något. Kopia, självklart, men ändock visst underhållningsvärde. Ur DEN amerikanska versionen spinner nu dagens rulle vidare. Samma kväll. Samma stad, Los Angeles. Från LAX-flygplatsen lyfter strax ett inrikesflyg på en av sina sedvanliga rutter. Inte alltför många passagerare, den sena timmen lämnar rätt många stolar tomma. Skönt tycker flygvärdinnan Jenny (Mercedes Mason) och hennes kollega. I förbifarten innan start ser hon att en del av passagerarna studerar sina mobiltelefoner och datorer…en nyhetssändning med något om en avspärrning av ett hus i downtown Los Angeles…

Jepp, ni fattar var detta slutar. Strax efter start tycks plötsligt en snubbe vara sjuk, för att i nästa sekund förvandlas till en skogstokig best. Panik och palaver! Planet vänder om för nödlandning, men väl nere på marken igen vill inte kontrollen kännas vid planet! What?! När fler av passagerarna plötsligt går bananas och blir blodtörstiga, är paniken total. Från planet går det att ta sig in i en avstängd terminal, men sedan blir det stopp när myndigheterna utanför spärrar av hela kåken och verkar innesluta den i karantän! Nu är det upp till Jenny och co att hålla sig vid liv till varje pris. Men varifrån kommer ”smittan” egentligen…..?

Jamen detta blev ju mer underhållande än jag kunde tro på förhand. Det som först kändes som en synnerligen ansträngd intrig för att anspela på första Quarantine-rullen…funkar förvånansvärt bra som stand-alone-skräck. Visst, det är traditionsenligt den ”vanliga” skaran av överlevande, där det bara handlar om NÄR och HUR de flesta plockas av de vildsinta och sjuka dårarna. Här snackar vi återigen ”zombie”-smittade freaks som springer snabbare än värst! Lex Dawn of the Dead och Train to Busan. Underhållande och lagom obehagligt. Sedvanligt gore blandas med action där just terminalbyggnadens miljöer används effektivt. Den i början så väna Jenny får såklart under kaosets gång steppa upp och bli badass-brutta när hon måste styra upp överlevnaden på flygplatsen.

Effektivt och lite småspännande. Det är ändå något visst med dreglande dårar som sprintar efter blod!