#rysligaoktober: Happy Death Day (2017)

Så var det Halloween 2017!
Den årliga ”högtiden” är över oss once again (och nej Sverige..man firar inte Halloween i november), natten mellan 31/10 och 1/11 är ju gränserna mellan vår värld och den…andra…som tunnast. Det är då det gäller att se upp! Beware!

Bloggens lilla minitema har också i och med dagens inlägg tagit sig i mål vad gäller att foka på filmerna med lite mer rysligt (hrm…) budskap. Som vanligt har det svajat lite i betygen..men det är ju också en del av charmen. It’s a dirty job but someone’s gotta do it.

Idag då, är det det lite kul att konstatera att det går att hitta höstliga rysligheter på bio (oktober -17) också. Vad sägs om en rulle som helt fräckt snor grundpremissen från gamla sköna Groundhog Day (Måndag hela veckan)..och twistar till den till lite rysligt istället!? Smutt! Tree (Jessica Rothe), collegetjej med försmak för partajlivet, hamnar i märklig loop när hon vaknar upp efter en fest..för att på kvällen bli mördad (!), och sen vaknar upp igen samma dag… för att på kvällen bli mördad…och sen vaknar upp igen samma dag för att på kvällen….ja ni fattar.

För varje ”gång” som Tree upplever samma otrevliga dag lär hon sig lite mer om vad som händer. Framför allt börjar hon få kläm på att undvika speciella situationer. Inte utan humor heller. Det som hon dock inte tycks kunna undvika är den rälige mördare i mask som alltid tycks komma åt henne, vad hon än gör. Regissören Christopher Landon (Scouts Guide to the Zombie Apocalypse) fattar grejen med att varva humor och jumpscares. Här ska tilläggas att rullen är oerhört salongsvänlig i goret och satsar sitt krut på fartiga scener och en Tree som på köpet får anledning att omvärdera sitt liv en aning. Just Jessica Rothe i huvudrollen är ett fynd, och bär nästan ensam upp hela filmen. Hon har en skön förmåga att tajma både lökiga skämt och hantera rysligheter på samma gång. Annars är det såklart ett ganska traditionellt birollsupplägg där det finns gott om personer runt Tree som aspirerar på att vara den ”hulige” mördaren som hela tiden tycks få fatt i henne.

Drygt 90 minuters roande underhållning med lite rysvibbar. Ingen himlastormande upplevelse, men nog bryter den mönstret lite vad gäller de klyschiga uppläggen i genren.
Friskt!

  


De grinande pumporna tackar därmed för sig och ber att få önska alla en trevlig Halloween!

 

Annonser

#rysligaoktober: Annabelle: Creation (2017)

Solid regel i Drömfabriken; slå alltid mynt så mycket det går av konceptframgångar och trender. Alltid!

Den räliga dockan Annabelle syntes första gången i den utmärkta The Conjuring 2013. Om än bara flyktigt och i förbifarten, och med en olycksbådande aura över sig. Klart det inte dröjde länge förrän hon fick sin ”egen” film, den godkända men lite bleka Annabelle 2014. I sann Hollywoodanda behövs således en prequel också! Därav dagens alster. Vad är Annabelles historia? Hur kom hon till? Varför denna aura av ondska i de livlösa porslinsögonen? Svaret finns i 40-talet då dockmakaren Samuel (en fåordig Anthony LaPaglia) skapar dockan åt sin dotter Bee (eller Annabelle om du så vill). Tragedin slår till och Samuel kastas in i sorgens tillvaro ihop med sin fru Esther (Miranda Otto). Hopp i tiden till 50-tal och makarnas stora hus har öppnats för ett gäng föräldralösa kids i väntan på eventuell adoption. Samuel och Esther bor fortfarande kvar, och hoppas kanske på att liv och rörelse i kåken ska..ja..göra vad..? Det dröjer naturligtvis icke länge innan obehagliga saker börjar hända i det stora huset…och allt verkar leda till den uschliga dockan Annabelle som återigen dyker upp, på minst sagt märkligt ställe.

Såja, premissen i den ganska klyschiga storyn satt. In med svenske regissören (heja!) David F. Sandberg, som visade var skåpet skulle stå med underhållande Lights Out häromåret.
Sandberg fortsätter att leka med skuggor och ljud på ett synnerligen övertygande sätt. Ljudmattan är intensiv och sitter i främsta rummet. Minsta lilla knirk blir en olycksbådande förvarning om obehagligheter på ingång. Likadant med bilden. Sandberg utnyttjar ofta det som händer i bakgrunden..detaljerna, när fokuset ligger i bildens framkant. Vilket också gör att jag som tittar…sitter och glor med intensiv blick och bara väntar på att något ska hända! Vilket det ofta gör…men inte alltid där man förväntar det. Klassiskt och fungerande knep!

Storyn är i grunden superklyschig och styltig, men inlindad i så pass snygg produktion som här gör det inte så mycket att det egentligen är ett antal scener staplade på varandra med fokus på att skrämma sina åskådare. Gediget skådespelande av kidsen i rullen. Driftiga Lulu Wilson, som senast syntes i den utmärkta Ouija: Origin of Evil, dyker upp här också. Så ung och redan typecastad in i rysare…? Hardcorefans av skräck suckar troligen åt ”vaniljkänslan” på rysligheterna…men som vanligt hävdar jag att det ofta blir mer underhållande med ”less is more” när det kommer till effekter och gore. Inget undantag här. Sandberg kommer att få gott om fortsatta jobb i Hollywood.

En rulle som gör jobbet!

  

 

I SoF-poddens Halloween-avsnitt #112 pratar vi mer om mysryset med dockjäkeln. Lyssna här vetja!

#rysligaoktober: Big Bad Wolf (2006)

Klart som korvspad att man måste slänga in en varulvare i det årliga minitemat. Det är ju sen gammalt. Det jobbiga är bara att varulvsfilmer icke har något bra trackrecord. Av någon anledning tycks det vara förbannat svårt att få till kalasfilmer om denne hårige best. Att hitta en bra rulle i den här genren är lika sällsynt som att jag skulle njuta av en svensk film. Damn.

Och, man blir inte gladare av det här.
Lovande början annars. Nördig yngling snor nyckeln till styvpappans stuga för att bjuda in (och imponera på) kaxiga skolkamrater. Synd bara att stugan ligger avsides och det är fullmåne när de kommer fram. Rullen spiller ingen tid, här slafsas det på direkt med galna attacker som plockar kidsen en efter en..utom nörden och hans hemliga kärleksintresse förstås. Ok, så långt funkis…eller? Nja, det tar kanske 8 minuter..sen inser man vilket hopkok detta är. Dagens varulv ser ut som en snubbe i en gorilladräkt..med konstigt huvud. Yaak! Dessutom pratar (!) monsterulven, och drar sig inte ens för att leverera taskiga oneliners innan han mördar! WTF?!? Så kan vi ju inte ha det! Vilken soppa! Storyn är hjälplös knasig, de överlevande tar sig hem igen..och väl där börjar nörden misstänka att det är hans elaka styvpappa som knäcker extra som varulv på nätterna! Ojojoj…

Alltså, det borde vara förbjudet i lag att misshandla en sådant fint monster som varulven på det här sättet. Spöstraff! Eller en vettig manusförfattare. Eller kanske ett par rejäla miljoner i budgetkassan. Det här är en rulle som antagligen hade sin största kostnad när nån fick ansvaret att köpa gorillamaskeraddräkten och sen pimpa den till varulvslookalike….the horror bara i det.
Skådisarna är bortom all uselhet och det hela blir till slut lite pinsamt. OCH hur i herrans namn gamle David Naughton från En Amerikansk Varulv i London kunde tacka ja till en liten cameo är fan ofattbart. Ja, jag fattar ju kopplingen till varulv och att nån tyckte att det vore kul grej…men..hallå!

Vissa filmer är så dåliga att de blir underhållande.
Vissa filmer är så dåliga att man blir förbannad.
Det här blir en konstig mix. Vissa scener GÅR att skratta åt, men för det mesta blir man bara förbannad. Att det ska vara så svårt att få till en vettig rulle om Varisen.

Aldrig att en rulle som den här skulle få ett högre betyg än en halvrutten pumpa.

#rysligaoktober: Phoenix Forgotten (2017)

Found footage! Ack ja käre läsare, jag vet nog vad du tänker nu. Jag gjorde likadant innan jag tog mig an denna. Lade till och med in en suck. Som i ”nu vet jag precis vad som väntar”… Och ja…lite så blev det, men ändå inte!

1997 uppträder mystiska ljusfenomen på himlen ovanför Phoenix (och detta är sant..kan läsas om överallt på the internetz), vilka filmas av en familj som samma kväll firar födelsedagskalas. Strax efter beslutar sig storebror i familjen att tillsammans med kompisar bege sig ut i öknen utanför staden och leta efter orsaken. Naturligtvis är detta det sista som hörs av dem. No surprise there.

20 år senare har lillasyster i famljen växt upp och beslutar sig för att forska i ämnet..vad som egentligen hände med hennes bror. Forskningen bedrivs medelst besök i arkiv och intervjuer. Allt upplagt som ett riktigt tv-program. Lite udda grepp, men funkis. Till slut, nästan av en slump, hittas en gammal VHS-kamera i ett bortglömt lager. Hur kom den dit? Vad innehåller den? Ska mysteriet lösas en gång för alla..? Fram till hit således en ganska ”vanlig” story om snokandet av information. Andra hälften av rullen byter så att säga skepnad, det innehållet spelas upp inför oss åskådare. Vad ska vi få se? Ödet för kidsen 1997?

Jaja, det låter lökigt, urvattnat och lite ansträngt. Märkligt nog funkar det ändå, nästan som en liten friskt fläkt i det numera ganska unkna found footage-universumet.
Kanske ändå bäst i sin första hälft när systern Sophie (Florence Hartigan) börjar gräva i ”fallet”. Sen blir det ofrånkomligen lite mer klyschigt när vi får hänga med brodern Josh (Luke Spencer Roberts) och hans kompisar på jakt i vildmarken. DOCK, snygga scener över ett Arizonalandskap av regissören, en Justin Barber. Och lite mystiskt. Och lite olycksbådande. Och lite underhållande ändå. Mer än jag absolut trodde. Faktiskt.
Tanken är god, jag friar hellre än fäller.

#rysligaoktober: Jackals (2017)

Att se sin son (eller dotter) vara medlem i värsta mördarkulten…måste vara en av de mer otrevliga saker man kan uppleva som förälder.
Ett barn som tar avstånd från sin familj, raderar ut sitt namn och betygar sin lydnad mot mörka makter. Hur hanteras sådant? Genom att hyra in en ”avprogrammerare” såklart. Typ en sådan som är expert på att kidnappa tillbaka ”offret” och köra värsta konfrontationen. Helst i närvaro av den övriga familjen; frånskilda föräldrar, en bror samt en (fd) sambo med parets gemensamma barn. Efter lyckad kidnappning samlas nu alla i släktens ”jaktstuga” mitt ute i spenaten..där ”the intervention” ska utföras.

Synd bara att ”offret” inte alls är intresserad av några sådana fasoner. Tvärtom, han gör allt för att ta avstånd från familjen på de mest verbala sätt. Snart börjar token yla också….och döm om allas förvåning när ylandet besvaras ute i mörkret runt stugan! Hu! Den galna mördarkulten har SÅKLART spårat upp the family..och tänker nu ta tillbaka SIN ”familjemedlem”. De omringar snabbt stugan, och en sorts belägring börjar. Hur ska det gå??

Rätt intressant premiss för rullens start. Ganska mycket lågbudget såklart, en del av cashen verkar ha satsats på att ge den märkliga mördarkulten en creepy outfit när de dyker upp i mörkret utanför. Masker, i form av djur, som ser synnerligen otrevliga ut. Inte säger de mycket heller. Bara pekar och har sig och viftar med yxor och knivar och annat tillhygge. Tja, sen rullar filmen på, det blir inte så mycket av den där lovande förutsättningen. Mer klyschor som staplas på varandra, och ganska snart kan man nog ändå räkna ut vad som kommer att hända. Vi får inga superkändisar i rollerna, men här märks ändå Deborah Kara Unger som mamman, och Stephen Dorff som ”avprogrammeraren” Jimmy. Goret är salongsvänligt och största behållningen i stämningen skapas med ljussättningen. En film som i slutänden inte lämnar några bestående intryck. Förutom en lovande början dårå.

Snabbkonsumerat. Som en cheeseburgare.

 

#rysligaoktober: The Babysitter (2017)

Nu tar vi lite skratt, svart humor i kombo med slafs och rysligheter. Eller…rysligheter och rysligheter…., så värst otäckt blir det ju icke här, men det blir rätt bra ändå!
Ånyo en ”Original-Netflixare” som pumpas ut av streamingjätten. Kanske lite passande till årstidens ”högtidsstund”..? Här är det regimannen McG (Charlies Änglar/3 Days to Kill ni vet) som hyrts in med uppdraget att leverera en sorts fartig och lite lagom skum variant på ung-pojke-upptäcker-mystiska-sidor-hos-sin-barnvakt.

När mamma och pappa ska iväg på lite ”egentid” lämnas unge Cole (Judah Lewis) kvar hemma i villan i förorten. Frukta dock icke, då vrålsnygga barnvakten Bee (Samara Weaving) är inhyrd för att hålla koll på Cole. Grabben är såklart småkär i sin barnvakt, och tänker inte sova i onödan..planen är att smyga på den heta Bee och kolla upp vad hon egentligen har för sig när ynglingen sover. Att Bee har bjudit in kompisar och verkar ägna sig åt något som ser både otrevligt och nästan lite….satanistiskt (!) ut…hade Cole dock inte väntat sig! Än värre när han dessutom blir upptäckt och gulliga Bee visar sin rätta jag….

Som att kika på en mörk variant på Ensam Hemma-rullarna..sort of. McG öser på med lite knasaction, ett par slafsiga effekter och lökig humor. Dock inte helt oävet. Humorn är så pass svart att krocken mellan komedi och rysligheter funkar. Överlag en sorts ”parodi” på allt från barnvaktsrullar till sunkiga sekter som tillber mörka krafter. Cole blir såklart en handlingens (unge) man och fattar att han får fixa biffen själv om han tänker överleva natten. Bee, med ganska spåniga (men farliga) kompisar, tänker inte släppa knatten över bron i första taget.
Småkul, underhållande för stunden. Jag gillar framför allt tonen på skämten i tid och otid. Högt och lågt. Svart och lökigt. Lewis i huvudrollen gör ett piggt jobb, och Weaving som Bee får vara både förförisk och olycksbådande på samma gång.

Inget för den som letar efter en allvarlig och skräckig historia såhär i Halloween-tider.
Vi andra skrattar gott i 85 minuter.

  

#rysligaoktober: Storm Warning (2007)

Ned till Aussieland igen!
Australiensarna kan ju också det här med rysligheter då och då. Dessutom har de rullarna ofta en tendens att vara lite…råa..när det behövs.

Idag är det (såklart) yuppie-paret som kommer på villovägar när det ska seglas och softas en söndagseftermiddag. Ligga där och vara loja, dricka champagne och ha det bra i lilla båten. Plötsligt dåligt väder med värsta molnen på himlen. Dessutom tycks dagens ”skeppare”, Rob, ha seglat vilse längs kusten (hur man nu kan göra det). Skydd måste sökas på land, bland den eländiga australiensiska bushen. Ett hus uppenbarar sig plötsligt i regnet. Skydd mot oväder, torka kläderna och kanske ringa efter en taxi. Mooahahaaha….you wish!!

Sedvanligt klassiskt upplägg, vissa kallar det såklart för tröttsamt. Husets invånare är en dåre med sina två lika sjuka söner. Här ska ingen släppas levande från kåken. Dessutom kan de inte nog uttrycka sin avsky över dessa yuppies från stan. Inga övernaturligheter i dag således. Bara ett gäng down-under-hillbillys som jagar livet ur rullens ”hjältepar”. Det är sedvanligt ”plågande” av besökarna….rätt salongsvänligt faktiskt ändå. Här behöver man inte blunda eller vända sig bort i avsmak. De riktiga hardcorefansen av tortureporn kommer inte att imponeras. ”Som vanligt” är det kvinnan i sällskapet (Nadia Farés) som får visa var skåpet ska stå när det skiter sig ordentligt. Noterbart annars är att Robert Taylor (från bla den trivsamma serien Longmire) spelar Rob. En trevlig överraskning som jag inte hade koll på.

Lågbudget javisst, men ändå rätt snygg produktion som sportar upp en kuslig gård mitt ute i ingenstans. Husets dårfinkar är precis så wacko som man kan förvänta sig och givet att jag sitter där och hoppas på våldsamma öden för galningarna. Blodigt och en ganska förväntad storyline. Ändock kan man inte vara helt säker på hur utgången på denna märkliga söndagsutflykt ska bli…
Eller vaddå?? Klart man kan! Who am I kidding!! Hahahaha.

Okej obehagligheter för stunden, men inget du minns vid nästa #rysligaoktober.

 

#rysligaoktober: 1922 (2017)

Netflix-gänget som sitter på kammarn och pular ihop ”original”-produktioner åt företaget…verkar för tillfället ha en dragning åt Stephen King. Här kommer ytterligare en story som har sitt ursprung i den gamla författarens hjärna. 1922 är livet inte så jäkla kul för den fattige, men ack så stolte, farmaren Will (Thomas Jane). Visst, han bor naturskönt (?) på en gård, odlar majs som växer bra. Värre ställt dock med privatlivet, där frun Arlette (Molly Parker) längtar till staden och att umgås med andra människor, dessutom börjar hon förakta Will alltmer. Sonen Henry hamnar lite mitt emellan föräldrarnas konflikt. Att ta ut skilsmässa är ingen option för Will då det är frun som sitter på pengarna..och marken. Det finns egentligen bara ett sätt för den fåordige Will att lösa situationen….och en djup brunn finns ju på tomten.

Bra förutsättningar till en fräsig story. Dessvärre kanske det hela inte utvecklas till vad jag väntat mig. Det gjorde ju iof inte Geralds Game heller…men här finns inte så mycket oväntat som lockar när storyn rullar på. Inget nytt att upptäcka. Ja, jag fattar ju rätt snabbt att synden ofta straffar sig hårt. I allehanda former. Och Will får ganska snart känna på lite olika alternativ av det. Kanske dock inte sådär jätteunderhållande i längden, och plötsligt känns de 102 minuternas speltid rätt tradiga. Molly Parker är såklart perfekt i rollen som frun..men hennes talang utnyttjas på tok för lite. Nej, det är istället Thomas Jane som får briljera som den buttre bonden Will. Han känns faktiskt trovärdig här. Bra spelat av honom. Klapp på ryggen.

Bra tidsmarkörer och snygga detaljer hjälper dock inte upp storyn till mer än godkänt för stunden. Mer mörkt drama (vilket i sig inte behöver vara fel) än rysligt. Sensmoralen ligger som en tung filt över storyn. Här finns dock absolut inget man inte sett förut..och i slutänden ställer jag mig ändå frågan om VARFÖR den här rullen gjordes….
Tvåan är svag.

 

#rysligaoktober: Quarantine 2: Terminal (2011)

Jaja, de spanska Rec-rullarna är såklart bättre.
Originalen är ju oftast det, men ur den första Rec kom så småningom en amerikansk version, Quarantine, om ett hus i Los Angeles som blir lika infekterat av…något. Kopia, självklart, men ändock visst underhållningsvärde. Ur DEN amerikanska versionen spinner nu dagens rulle vidare. Samma kväll. Samma stad, Los Angeles. Från LAX-flygplatsen lyfter strax ett inrikesflyg på en av sina sedvanliga rutter. Inte alltför många passagerare, den sena timmen lämnar rätt många stolar tomma. Skönt tycker flygvärdinnan Jenny (Mercedes Mason) och hennes kollega. I förbifarten innan start ser hon att en del av passagerarna studerar sina mobiltelefoner och datorer…en nyhetssändning med något om en avspärrning av ett hus i downtown Los Angeles…

Jepp, ni fattar var detta slutar. Strax efter start tycks plötsligt en snubbe vara sjuk, för att i nästa sekund förvandlas till en skogstokig best. Panik och palaver! Planet vänder om för nödlandning, men väl nere på marken igen vill inte kontrollen kännas vid planet! What?! När fler av passagerarna plötsligt går bananas och blir blodtörstiga, är paniken total. Från planet går det att ta sig in i en avstängd terminal, men sedan blir det stopp när myndigheterna utanför spärrar av hela kåken och verkar innesluta den i karantän! Nu är det upp till Jenny och co att hålla sig vid liv till varje pris. Men varifrån kommer ”smittan” egentligen…..?

Jamen detta blev ju mer underhållande än jag kunde tro på förhand. Det som först kändes som en synnerligen ansträngd intrig för att anspela på första Quarantine-rullen…funkar förvånansvärt bra som stand-alone-skräck. Visst, det är traditionsenligt den ”vanliga” skaran av överlevande, där det bara handlar om NÄR och HUR de flesta plockas av de vildsinta och sjuka dårarna. Här snackar vi återigen ”zombie”-smittade freaks som springer snabbare än värst! Lex Dawn of the Dead och Train to Busan. Underhållande och lagom obehagligt. Sedvanligt gore blandas med action där just terminalbyggnadens miljöer används effektivt. Den i början så väna Jenny får såklart under kaosets gång steppa upp och bli badass-brutta när hon måste styra upp överlevnaden på flygplatsen.

Effektivt och lite småspännande. Det är ändå något visst med dreglande dårar som sprintar efter blod!

  

 

That time of the year: #rysligaoktober!

Håll i häxhatten!
Då var det dags igen. Den mörka hösten rullar in än mer och lägger sitt mörker över oss. Härligt!

Halloween 2017 närmar sig sakta i lagom ryslig fart.
Det vore väl synd att inte (som vanligt) uppmärksamma här i filmbloggen. Således, välkommen tillbaka #rysligaoktober!
Veckan ägnas helt åt filmer av det obehagligare (nåja, hrm…) slaget.
Allt för att peppen ska vara på topp inför tisdag 31 oktober då det ”riktiga” Halloween infaller.

Snart rullar årets kandidater ut!
Som vanligt utlovas inga garantier för stabil underhållning.

#rysligaoktober: Happy Halloween!

Så. Men då är det dags igen för Halloween-afton.
Den ruskiga och rysliga högtiden. 
Du har väl laddat med godis och bus?! Eller en liten smutt varulvsmask att skrämma kidsen med! Pumpor, ljus och den oranga färgen i multum!
Halloweenfirande kan ju te sig nästan hur som helst, och inget av det är fel.

Något som dock är en ganska självklar ingrediens denna kväll (om man nu inte är bjuden på värsta bästa Halloween-festen och inte har tid med rysligheter på film) är förstås att skrämma upp sig själv (och andra) med ett par bra rullar. Eller vänta, det är väl så att man kanske vill återuppleva de rysliga moment man en gång blivit utsatt för?? Är det därför gamla godingar är perfa en sån här afton?

Det nyss avslutade mintemat #rysligaoktober har ju förhoppningsvis försett er med tips (eller varningar!) på filmer inför Halloween-timmarna.
Avkräver ni mig dock en liten lista på vilka rullar jag HELST avnjuter en kväll som denna, skulle den nog just i år (2016) se ut enligt följande:

Sådärja. 8 stadiga alster som garanterat förhöjer stämningen denna mörka och kusligt upplysta kväll/natt.
Nu äre bara att rysa på!
Vill du höra mer om hur en Hallonweenkväll kan se ut..föreslås ett litet besök in i poddlandet, och varför då inte SoF-poddens avsnitt nr 60 där vi gottar ned oss i ruskigheterna!

Happy Halloween!

 

827224-happy-halloween

#rysligaoktober: Lights Out (2016)

lights_out_posterSista häst ut ur boxen i detta minirace.
Men icke på långa vägar någon av de svagare skrämselkrafterna denna lilla tematagg presenterat under oktobers sista hälft!

Kortfilmen från youtube som via viral succé fick chansen att växa till en hel liten film! Tack för det James Wan (igen!), den icke helt obekante tillverkaren av rysligheter, som såg potentialen hos svenske David F. Sandbergs lilla hobbyprojekt här hemma i Svedala. Wan gav således både Sandberg och storyn chansen att komma in i Hollywoodfabriken för en liten uppgradering. Givetvis med svensken som regissör även här!

Och jag säger: kul! Smutt så in i bomben! Sandbergs story (med lite finputsning av en Eric Heisserer) får här växa ut till en liten berättelse om trassliga familjeförhållanden. Förutom alla ruggigheter förstås! För dom finns såklart kvar. Nu ännu mer i antal dessutom.
Stackars lille Martin (Gabriel Bateman) har det inte lätt. Hemma i stora huset håller mamma (Maria Bello) på att gå nuts. Inte för att hon själv medger det på något sätt. Men Martin märker. Konstiga samtal med någon i lönndom. Och varför är vissa rum alltid mörka? Dessutom känner Martin att det finns…något i kåken. Och det är inte pappa, för han har flyttat ut.

När också utflyttade storasyster Rebecca (Tersesa Palmer) får höra om lillebrors dilemma slår flashbacksen från förr till, till hennes egen barndom. Martin måste ut ur huset genast! Men hur? Med en mamma som är labil värre och en oväntad husgäst som minsann inte tänker släppa iväg folk hur som helst.

Jojomen. Ni som redan sett kortisen på nätet, vet ju i vilken form ruskigheterna kommer. Alla andra kommer strax att upptäcka att det som vanligt är i mörkret fasorna väntar. Tända lampor, ett bra råd!

lights-out-759

konstvalet på väggen är inte heller att leka med

Och rullen gör jobbet. Inte tal om annat! Sandberg håller det enkelt och effektivt. Lurar inte in rullen i trassliga utsvävningar eller sidospår. Han går liksom rakt på problemet. Dessutom är det snyggt gjort, med lite extra pengar på fickan från Drömfabriken. Finns Sandbergs originalidé kvar i rullen? Javisst, det tycker jag absolut. Storyn som vävs runt själva skrämselgrejen är fullt duglig. Dessutom ÄR det lite skrajsigt i vissa scener. Tänk att leken med mörker och ljus…och ganska enkla effekter kan göra så mycket. Lillgrabben Bateman gör det bra som knatting med sömnsvårigheter, Palmer visar att det återigen finns gott om tuffa tjejer som vet att ta för sig när det stormar. Och Maria Bello…tycks dyka upp lite här och där och gör sällan dåligt ifrån sig. Inte här heller.

Förstås är filmen ett jobb från Hollywoods väl inarbetade ryslighetsavdelning, vilket innebär att den trots allt följer en beprövad mall, inte inte på något överraskande mall såklart. Det är liksom från punkt A, via besvärligheter vid B, till finalen vid punkt C. Ingen rakteforskning i manuset precis. Den som väntar en ny sorts ryslighet i mörkret, kommer möjligen att gnälla lite. Alla andra njuter av resan och vår nya skrämsel-svensks första steg i den stora ligan.

Stabil ryslighet i det mindre (men effektiva) formatet.

ev. Halloween-faktor:
Inget orange i sikte. Kusliga skuggor och ett mörkt hus gör sig väl dock i denna kategori? Plus en källare!

p.s…sugen på mer rysligheter? Svinga dig över till bloggvännerna Fiffi, filmitch-Johan och Scary Sofia som kör ruskigheter hela första veckan i november! Spot on!

#rysligaoktober: The Hollow (2015)

the-hollow-2015-posterIcke att förknippas med The Hallow. Där är det rysligt på Irland.
Här är det rumble på den fiktiva ön Shelter Island nånstans vid den amerikanska kusten.

Tre systrar är på väg till ön för att…tja…rätt oklart egentligen. Start all over again? En olycka med föräldrarna ligger uppenbarligen till grund för beslutet. Klart är att den yngsta av systrarna lider av nån slags noja och måste babysittas nästan hela tiden. Och då är hon ändå runt 17-19 år. På ön väntar en släkting, en ”aunt Cora”.

Naturligtvis skiter det sig innan kramkalaset kan börja. En gammal legend (förstås) om brinnande kvinnor, avrättade som häxor, kommer att plåga ön den kommande natten..som självklart är Halloween! Plus en storm som drabbar området. Och vänta, det kommer mer…en demonisk trädvarelse (!) som plockar öns (och den lilla stadens) invånare en efter en!

Alltså, detta är en jäkla soppa. Lågbudgetvattenmärket är så lågt att man hisnar. Och det är inte på effektavdelningen (även om den inte är speciellt high-tech den heller). Nej, det är hos de så kallade skådisarna det fattas fullständigt. Okända människor som icke kan agera för fem öre, om man inte räknar Deborah Kara Unger (som är med så lite att det gäller att blinka för att inte missa henne). Och värst av alla är systertrojkan. Herrejävlars.
En ska vara förnuftig, en ska vara rebellisk..och den tredje…Håller.Aldrig.Käften.
Skriker, snörvlar och har sig. Jämmer och gnäll. Fy helvete vad jag spyr på henne. Och dessutom gör hon hela tiden precis tvärt emot vad alla säger till henne. Stannar aldrig kvar i bilen. Springer till vänster på gatan när alla andra springer till höger.Tröttsamt.
Kan man hålla på monstret? Klart man kan. Vad underbart det vore om alla bara blivit plockade på slutet. Rakt av bara. Pang. Pang. Boom. Men nehejdå.
Klart att det inte var en spoiler det sista! Ni fattar väl också vart sådana här rullar tar vägen.

hollow_pic

hon i mitten är värst!

Folk och fä som gör knasiga saker på de mest styltiga sätt. En fullständigt over-the-top-story. De få stålars som funnits i produktionen verkar ha plöjts ned i datoreffekterna, som ändå känns lite halvkackiga…om man nu ska börja jämföra dem med andra rullar. Kassa effekter kan ju å andra sidan uppvägas lite av en intressant story eller skådisar som känns ok. Här finns inget av något. Värst är den förbannade syskontrion. Arrghhh. De är lätt filmens värsta horror.

Jävlars vad jag känner mig förbannad nu.

ev. Halloween-faktor:
Det enda som rullen lyckas med. Halloween-natt. Höststorm. Pumpor på gatan.

#rysligaoktober: Don’t Breathe (2016)

dont-breathe-posterUtstakade planer, låt vara av det mer skumraskiga slaget, som går helt åt skogen. Ibland blir det fånigt. Ibland blir det synnerligen underhållande. Som här. Så pass också så att rullen med lätthet kvalar in i månadens lag.

Sensommarrysligheter som faktiskt håller sig kvar på biorepertoaren as I write (oktober 2016). Och visst är det ändå lätt att förstå varför. Om man är på det humöret alltså.Trots att rullen kanske innehåller en manusmall som inte är av den mer avancerade sorten.

Unga Rocky (Jane Levy) har det inte så kul i ett alltmer slitet Detroit. En försupen morsa med trashig pojkvän och en lillasyster som är värd en bättre uppväxt än den nuvarande situationen. Rocky jobbar dock på en plan, Tillsammans med kompanjonerna Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovatto) ägnar hon sig i lönndom åt att göra små inbrott i villor här och där. En lönande verksamhet, som förstås har sina risker.
När så Money hävdar att en ny liten homeinvasion borde ske hos en ensamboende gubbe i de mer slitna och ödsliga kvarteren av staden, där ryktet säger att att the old man har en rejäl stash med pluringar gömda i kåken…ser Rocky en chans att via denna sista stöt kunna ta sin syster och dra till Kaliforniens stränder och skapa ett nytt liv.
Ack ja..om hon bara visste vad som väntar.

Efter sedvanlig stakeout är det så dags att slå till. Den gamle gubben, en sargad krigsveteran….är enligt det där gamla ryktet är förtärd av sorg efter att hans dotter blivit överkörd och dödad. Vad kan väl vara enklare än att råna en sådan vek figur…?
Well, låt oss säga att gubben i kåken inte alls sover så djupt som de trott. Sort of.

Mer ska inte skrivas om handlingen. den mår bättre av att helt enkelt upplevas. Bara drabbas av som åskådare. En thrillerliknande inledning som snart byts till rena ruskigheter. En adrenalinkick på upplevelsekontot. Är det en ren skräckis? Nix, det kan jag inte tycka. Nånstans hade jag möjligen väntat mig nåt helt annat..vad vet jag inte riktigt. men det som bjuds är icke på nåt sätt dåligt! Kanske mer att jag inte blir lika rädd som jag hade trott (hoppats?) på att bli. Rocky och co bjuds upp till en dans av synnerligen otrevligt slag, och trots att manus kanske följer den där klassiska manusmallen..går det inte riktigt att läsa av filmen och förutse dess upplösning.

jane-levy-as-rocky-in-dont-breathe

gömma sig i källaren. klassiker.

Bakom spakarna idag regissören Fede Alvarez (Evil Dead-nyinspelningen). Även här har han Sam Raimi med sig i producentledet. Alvarez kan sina rysligheter, sitt tempo och sitt sätt att bygga en, låta vara simpel men effektiv, spänning.
Att heja på Rocky från ruta ett känns ganska naturligt. Trots hennes och hennes kumpaners omoraliska avsikter. Filmen ägs dock fullständigt den gamle senige gubben, som spelas med bravur av Stephen Lang, badasset från Avatar. Not your average victim.

En tempofylld rulle, ger rejält med bang för bucksen. Obehaglig. Ger kanske inte den skrämselkänsla man (jag) hoppats på…men istället blir det svettig spänning i mixen, och det räcker för att filmen ska kännas stabilt otrevlig och bra.
En liten joyride i adrenalinracet.

ev. Halloween-faktor:
Obefintlig. Ödsligt (?) och spöklikt hus på lika ödslig gata. Möjligen det.

 

avsnitt-60Undertecknad och kollega Fiffi lägger ut texten ytterligare lite lagom nördigt om rullen i SoF-poddens Halloween-special som du hittar här!

 

#rysligaoktober: The Conjuring 2 (2016)

the-conjuring-2-2016_posterI alla lådor finns det alltid en sorts spik som går att återvända till en rätt trevlig soppa. Det behöver inte direkt vara några nya smaksensationer, någon sprillans ny ingrediens. Ibland räcker det med att bara liksom göra en ny portion av det redan avsmakade receptet. Och man står där vid grytan, smackar lite lagom belåtet och väser nöjt att ”jo men det var nog lika gott den här gången…”. Typ.

Höstens ryslighetstema åker vidare runt jordbollen, och stannar idag till i England! Och se där, vilka dyker upp då igen om inte äkta spökjägarparet Ed och Lorraine Warren! Sist vi träffade dom var det ju fullt ös på amerikanska landsbygden! Nu är det 80-tal i ett slitet England och strax ska de få anledning att ta sig en liten tripp över Atlanten för att återigen ge sig i kast med otrevligheter av den övernaturliga sorten.

Ensamstående fyrabarnsmamman Peggy (Frances O´Connor) sliter med en vardag som inte är så jäkla rolig.När så ena dottern i huset börjar uppvisa tecken på att vara besatt (!) blir ju allt av naturliga skäl liite mer jobbigt. Så pass att the word färdas över till USA där makarna Warren strax plockar upp nödropet! Off to England, och vem vet vad som väntar där…?

Kom igen, visst är det ändå rätt mysigt att hänga med The Warrens? Speciellt när stabila Vera Farmiga och Patrick Wilson återvänder till rollerna. Plus regissören James Wan. Den grabben kan det här med att göra snygga spökfilmer. Och…viktigt…kan det här med att brodera ut en ganska efterapande story om man ser till föregångaren. För visst är det i grund och botten den där spiken som på nytt har kastats i det kokande vattnet. Men där originaliteten går förlorad i dagens äventyr, smakar persongalleriet och trivsamheten i gänget desto bättre. Övertydlig ibland javisst, men icke så det stör. Förutom den uppenbara spiritistiska olägenheten i Peggys gamla radhus, dras också Lorraine den här gången med otrevliga mardrömmar och förestående (?) varsel om hemskheter.

conjuring2_pic

mamma med döttrar upptäcker att det finns värre saker än regniga måndagsmorgnar

Smutta tidstypiska detaljer från 80-tals-England i allt från kläder, musik och inredning. Traditionella jumpscares mixas med mer mystiska skuggor, ljud och den ”vanliga” faderullan. Det ÄR ett standardmanus från Hollywoodfabriken (som ändå tar avstamp i en av ”Englands mest kända paranormala incidenter”), men i Wans händer och regi tillreds en småmysryslig soppa som inte alls har speciellt fadd smak.
Smaklökarna får liksom sitt, även den här gången.

ev. Halloween-faktor:.
Inga direkta pumpor i sikte på den glåmiga engelska radhusgatan. Däremot en nunna som passar på vilken Halloween-fest som helst.