#rysligaoktober: Asylum Blackout (2011)

aka The Incident.

Tre snubbar, polare, homies, har ett rockband ihop. Stora drömmar om skivkontrakt och framgångar. I väntan på det jobbar alla boysen extra i köket på lokala mentalvårdsanstalten. Sköter köket och käket helt enkelt. Tryggt skyddade bakom tjockt glas slevar de fram middagar till de intagna psykfallen. Under överinseende av bister vaktpersonal. Som gjort för att det en dag ska gå åt skogen fullständigt. Vilket det gör en morgon när värsta åskovädret dundrar in över bygden och ser till att det mesta blir strömlöst. Galningarna kör ett uppror mot vakterna och plötsligt är det kaos och elände. Och mörker. Våra boys i köket, där bla Rupert Evans observeras i det som kanske kan kallas huvudroll, ser med förfäran på vad som händer. Och hur länge innan de skyddande dörrarna och glasen rämnar…? Inte alls länge ska det visa sig. Dagens nya uppdrag för våra hjältar; att klara livhanken instängda på dårhuset tills hjälp anländer.

Låt gå för viss ologik och rejält tilltagen fantasi, men visst finns här inslag av småspänning och underhållning av ett sådant värde som gör att jag sitter kvar och engagerar mig lite ändå. Man vill ju veta hur det ska gå! Även om det andas lite lågbudget, med minimal spelyta, får storyn till det berättarmässigt. Inget fel på gore-effekterna heller. På förhand hade jag aldrig hört talas om den här rullen, men när jag läste att manus är nedplitat av S. Craig Zahler (Brawl in Cellblock 44, Bone Tomahawk) blev det ju genast intressant! Det här är dock ett av hans tidiga alster som manusman (nedplitat redan -95 enligt skvallret). Regin här tar dock en Alexandre Courtès hand om. En lirare som tydligen gjort en massa videos åt U2 genom åren. Absolut inget extra speciellt detta. Men helt okej för stunden. Och så vill man ju veta hur det går för de stackars kockarna!

 

Finns att hyra på Plejmo för 19 spänn!

The Boy (2016)

boySkådisen Lauren Cohan visar att hon uppenbarligen har ett liv utanför tv-rutan också. Normalt är hon ju stentuffa Maggie i The Walking Dead, men idag tar hon sig minsann ända vägen till gamla England (eller tja…Kanada då som får vara stand in) för lite barnvaktsjobb.

Greta (!) behöver komma bort från dålig relation. Vad är väl bättre än att fly till annan kontinent och ta anställning som nanny (well..) hos ett gammalt par med eh…märkligt uppdrag. Kom igen, att passa en grabb kan väl inte vara så svårt? Men om grabben istället visar sig vara en docka!? Med tillhörande porslinshuvud och lömsk blick i glasögonen? (att dockor på film är creepy är ju sen gammalt…det vet ni vid det här laget)
Värdparet är mysko, situationen är mysko, det avlägsna huset är mysko med oroväckande trappor och konstiga rum. Och till råga på allt tänker hennes nya arbetsgivare åka bort! Och lämna Greta ensam med en…docka.
Well well, lönen är ju ganska bra och jobbet ter sig ju plötsligt lättare än lättast. Bara sitta still ett par veckor och håva in cashen liksom. Betald semester. Tänker Greta. Trots att det gamla paret pekar på en lista med ”regler” som absolut måste följas. Hoppsan.

Så vad gör our girl Greta?

Lagom bra början på den här murriga och ganska glåmiga storyn. Som ofta  i filmer av det här slaget lyckas filmmakarna ändå bygga upp en stämning som lovar gott. Vad är grejen med dockan? Vilka är det gamla paret egentligen? Och vad är Malcolm (Rupert Evans), den lokale handlaren som dyker upp med matvaror då och då..för en snubbe?

the-boy-600x397

”kom igen nu..visst har du en kusse som heter Chucky!??!”

Bakom kameran finns William Brent Bell som ju gav oss den underhållande Wer för ett par år sen. Här är tempot lugnare, berättelsen mer osäkert murrig. Dessvärre behövs inte alltför lång speltid innan jag som nördig och filmskadad filmgloare börjar kunna räkna ut twisten på filmen, och kanske det förtar upplevelsen lite. Dock faller rullen aldrig igenom sådär totalt att den blir tramsig eller helt olidlig att uppleva. Mer som en lagom underhållande fredagsobehaglighet på nån tv-kanal.

Cohan sköter sig stabilt och den som suktar efter effekter och skrämselpropaganda a la Conjuring blir nog besviken. Dock saknas inte ögonblick av obehag och jumpscares.

Trots allt godkänt för stunden. Men sen kan man gå vidare och glömma den.

 

 

The Canal (2014)

Är det inte det jag alltid hävdat!
Att man ska lyssna på sina blogg- och filmkamrater därute. Speciellt när tipset kommer från ens egen poddkollega!

En snabb slagning på IMDb (appropå poddsnacket om betygsställen…) ger att dagens rulle har ”belönats” med 5,9 i betyg!
Tack för den säger jag. Vad var det som inte passade här då?!
Vi får filmarkivarien David (Rupert Evans) som bor i gammelmysigt hus i utkanten av Dublin med fru och son. Trivsamma familjelivet alltså. Eller?

Well, saker börjar kärva lite för David. Dels får han via jobbet tag på en gammal raspig film från läääänge sen som visar att mord och hemskheter begåtts i….hans eget hus!! Vidare börjar den stillsamme arkivarien misstänka att hans fru Alice (Hanna Hoekstra) har ihop det i smyg med en annan snubbe. När så dessa två insikter mixas i hans hjärna, vankas otrevliga stunder de kommande minutrarna. En David som börjar följa efter frun i smyg, en David som alltmer grottar ned sig i husets allt annat än trevliga historia, en David som börjar få problem med att vara en närvarande pappa till sonen.

När så frun en dag är borta…ja då blir det full fart på otrevligheterna. Polis inblandad, en förtvivlad David som börjar hävda att det finns…något…i huset som är orsak till eländet. Något som har med det förflutna att göra. Eller…finns svaret på allt närmare ändå?

the canal

David funderar på om det är mer än möss han hör i väggarna

Så, vad ÄR det egentligen som händer här?
Visar regissören Ivan Kavanagh upp en oerhört snygg studie av en man vars förstånd sakta håller på att gå bananas? Eller är det en melankoliskt effektiv förklädd rysare om onda krafter i märkliga skepnader? Filmens styrka är hela tiden att det liksom inte går att vara säker på nåt. En story som än svänger dit, än svänger dit. Jag sitter käpprak i soffan och stirrar vilt på tv-rutan, det gäller att inte missa den minsta detalj!

Evans är banne mig perfekt i rollen som den minst sagt prövade David. Miljöerna känns vardagliga och realistiska. Det annars så vackra Dublin visar plötsligt upp en sida som inte direkt känns jätteattraktiv. Filmen är för jäkla bra! Den håller greppet om mig ända in till eftertexterna.
En lurig rulle! En mörk rulle. En stillsam rulle med otrevliga inslag.
Värt ett högt betyg. Så jag klämmer såklart dit ett!