Across 110th Street (1972)

Shout-out till Christian på Movies-Noir vars tips ledde mig till den här gamla 70-talarn.
Från en tid när rullarna med New York som spelplats verkligen såg ut, och lät, på ett speciellt sätt. Det är nåt visst med det ruffiga NY under detta årtionde. Skitigt, larmigt, slamrigt och jäkligt förföriskt mitt i all misär. Stilenligt gula 70-talsförtexter med en bilfärd som börjar vid Central Park och tar oss in i Harlem. Till detta Bobby Womacks soulklassiker ”Across the 110th Street”. Lovely!

Okända skurks rånar ett av italienska maffians safehouse i Harlem, skjuter ned hantlangarna och kommer över nästan en halv mille dollars. Vreden från italienarna. Som tvingar Harlem-Gudfadern att samarbeta för att skaka fram förövarna. Samtidigt kopplas två snutar in på fallet att lösa morden och rånet; den unge ideologiske Pope (Yaphet Kotto) samt oldtimern Mattelli (Anthony Quinn). Upplagt för verbala konflikter, rasism och synsätt på hur lösa fallet bäst. I mitten av hela karusellen de nerviga rånarna som nu har både maffia och polis efter sig.

Råruffigt detta. Slitna miljöer och en kantighet i dialogen. Hårda ord. En sorts samtida betraktelse över läget i samhället i början av 70-talet kanske? Konflikterna i storstaden mellan svarta och vita. En effektiv ljudmatta, som tyder på att filmmakarna lagt på mycket av ljudet i efterhand. Det blir ofta skarpt och gällt. Den tidstypiska musiken sitter som en smäck, med ”waa-waa-gitarrerna” i finrummet. The sound of the seventies! Lite lagom lökigt actionvåld, mycket skrik och skrän. Quinn fungerade som en av filmens producenter och ville från börja att The Duke, John Wayne; skulle ha rollen som Mattelli. Eller Burt Lancaster alternativt Kirk Douglas. När ingen av dem var intresserad fick Quinn själv hoppa in.

En rätt dyster historia, som är mer njutbar och intressant som tidsdokument än vad den är bra.
Ruffig…var ordet.

Annonser

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Uppföljardags i Marvel-världen igen. Fattas bara annat.
På en av de absolut mest underhållande rullarna i hela MCU! GotG Vol 1 var ju lite av en kaxig uppstickare. En sorts skojrulle som inte tog sig själv på allvar för fem öre, men ändå proppade speltiden full med toksnygga effekter, sköna karaktärer och framför allt ett manus som hela tiden höll sig med en sorts glidig distans..vilket gjorde hela upplevelsen till en av de bästa superhjälterullarna i Stan Lee´s värld. Ever.
En tokhit direkt! Ett genombrott! Dessutom proppad med den där sköna soul/discomusiken som kändes så avigt rätt i världsrymden!

Om vi nu fortsätter prata i musiktermer…..är dagens uppföljare det svåra ”andra albumet”? När stilen och formen är etablerad och det ska surfas vidare på den potential och styrka som debuten flashade. När det gäller att visa att det inte handlar om någon onehit-wonder. Återigen James Gunn som rattar skutan. Nu också som envåldshärskare i manuset. Ajdå.  Brukar sånt bli bra? Egentligen? Hrm. På plussidan ändå att Gunn fortsätter drilla sina karaktärer i den där sköna skolan med ständigt tjafsande och grälande. Pimpat med oneliners. Stilen känns igen. Snygga effekter, totalt knäckande sköna souliga tunes i soundtracket och fortfarande en tivolisnygg fasad på rullen.

Dessvärre är det ändå just på manussidan det går att bli Gubben Gnällig idag. Allt som allt en ganska trist huvudstory som kanske/kanske inte ska ta de här skojarna in på den seriösare stigen…att familjen och vänner betyder allt (håhåjaja). Fint så, men dessvärre ryker också ganska mycket av den där råheten och uppkäftigheten som var så lyckad i Vol 1. Våra luriga vänner tvingas här fly efter ett mindre bra utfört jobb på en planet. Visst stöldgods medtages, vilket får planetens invånare att se rött. Skyndsam flykt ersätts snart av en kraschlandning på en okänd ny planet…där plötsligt självaste Kurt Russell dyker upp som gubben i lådan och har information om Peter Quill´s (Chris Pratt) pappa! Jahopp! Samtidigt är rymdpiraten Yondo (Michael Rooker) med anhang också på jakt efter skojarna då en stadig belöning är utfäst.

gnagare som är med alldeles för lite

Visst, du får hela det gamla gänget, Gamora (Zoe Saldana), Drax (Dave Bautista), Rocket Racoon (Bradley Cooper) plus Star-Lord/Quill….Och den ”nye”…lille Baby Groot (japp, Vin Diesel väser igen). Men det hackar. Det gör dessvärre det. Och det beror mest på manuset. Tunnare än ett bakplåtspapper från GeKås. Alltså; kunde inte Gunn ha kommit på NÅGOT annat i manusväg…? Dessutom underutnyttjas min favorit Rocket skamligt! Arrgh. Gamora tycks bara finnas med för att vara Quills kärleksintresse, den synnerligen påklistrade ”syskonrivaliteten” med återkommande Nebula (Karen Gillan) känns bara…ansträngd.

Jaha, betyder allt det här att jag sitter här nu och gnällskriver?? Ska det bli träskbetyg?? Nja, inte riktigt ändå. Som förmildrande omständighet finns att filmen har en jäkligt hög lägstanivå. Underhållande inslag finns, och det går inte att värja sig från charmen i vissa lägen. Visuellt är det förstås mumma för ögonen. Som vanligt.
Men det ger en splittrad eftersmak. En alldeles för lång final på rullen. En Big Bad som tjatar om samma sak hela tiden, vilket gör det ganska trist ganska snart. Dessutom, jag ser rullen i ett 3D som inte alls har synk på sin teknik alla gånger, vilket ögonen får lida för i vissa sekvenser. Satans påfund detta med 3D!

Det viktigaste dock: vill jag se mer av gänget? Svaret är ändock glasklart; javisst! Charmen finns ju där ändå. Och potentialen till att värka fram en bättre story till nästa gång. Och, jag satt ju inte och led precis. Allt räddas lite av vibbarna från första rullen som ändå ligger där och ger det hela viss stabilitet.

Det ”andra albumet” blev lite svårare, men med stundtals glimrande hintar om en fortsatt bra karriär för hela gänget.

Skippa dock ”det moraliska allvaret” nästa gång Gunn.

 


En hel drös med filmkompisar har också sett dagens rymdröj, och avrapporterar enligt följande;

 

Sorcerer (1977)

SORCERER - American PosterA.k.a Fruktans Lön på svenska biograferna när det begav sig. För övrigt en nyinspelning från -53.

Fram till nu en vit fläck på min filmhimmel. Den här versionen är regisserad av William Friedkin, som tydligen påstått att det här är den filmen han är mest nöjd med i sin karriär. Hahaha, vilken skojare!

En hoper bistra män, som efter vad som kan vara en av de mer dravliga inledningarna jag skådat, ska till att köra skrotiga lastbilar från punkt A till B i en sydamerikansk djungel. Lasten; lite skönt opålitlig nitroglycerin. Köra med lätt fot på pedalen alltså.
Jaha ja, drygt två timmar i djungeln. Snubbar som svär åt varandra med lagom överspel. Mest svär kanske den senige Roy Scheider. Lera, regn. Man spränger ett träd. Kör över en Indiana Jones-bro med visst besvär. Tja, och sen händer det inte så mycket mer. Drama? Action? Fan vet. Rätt seg rulle detta. Sen får Friedkin säga vad han vill. Visst, välgjort och autentiskt är det ju. Men det räcker inte för att göra en hel rulle. Bäst är musiken av Tangerine Dream.

Nix, detta var inte speciellt  bra.

Mechanic: Resurrection (2016)

mechanic_posterSällan har väl epitetet ”bakfyllefilm”…eller ”dagen-efter-film” passat bättre.
Helt enkelt en rulle som aldrig hade behövts göras, men nu när du ändå ser på den..erbjuder den en stunds löjligt simpel underhållning då och då. Och sen, POFF, har du glömt det hela. Jag lovar.

Den fiffige lönnmördaren Arthur Bishop (Jason Statham) är tillbaka. Mot sin vilja. Från livet som officiellt död tvingas han tillbaka in i branschen av ett badass som tvingar honom att utföra tre (3!) olika attentat runtom i världen. Annars kommer hans nya kärleksintresse Gina (en rådjursögd Jessica Alba), som han för övrigt träffade 20 minuter in i filmen och därav självklart har en betongstark dragning till…hrm.., att döden dö på det hemskaste sätt. Skrev jag att hon jobbade med sjukvård i fattiga områden…?

Ojoj. Snacka om ansträngd story. Vilket hittepå. Nästan så man blir förbannad om man börjar tänka på det faktiskt. men jag orkar inte elda upp mig. Det krävs absolut ingenting för den här rullen och jag tänker att det ändå finns rullar som är värre.

mechanic-resurrection-featured-03-790x526

redo att släppa loss lite Statham-mayhem

Det som räddar denna uppföljarfilm från motorsågen är det faktum att den ändå är rätt snyggt gjord, innehåller ett par fräsiga sekvenser när Bishop visar vad han kan i ”branschen”…och att det är just Jason S i huvudrollen. Jag har samma kärlek till honom som till exempel Nic Cage. De får alltid en ny chans. Oavsett sunkrulle. Att se Statham spöa badass kan man ju ta vilken dag som helst i veckan. Och se på fan, har man inte lyckats knöa in Tommy Lee Jones på en kaffekvart också (men vad Michelle Yeoh gör i den här skapelsen är en gåta).

Finfina vykortsmiljöer. En donna som ska räddas. En bindgalen skurk. En fixare. En motvillig hjälte. Jag tänker fattigmans-James-Bond. Varför filmen har gjorts är dock ännu en gåta. Men det orkar jag heller inte tänka på särskilt länge. Filmen bara…är.

Ansträngt värre med vissa underhållningsinslag.

#xmas: A Christmas Story 2 (2012)

a-christmas-story-2-2012-movie-posterSäg den (framgångsrika) rulle som inte får minst en uppföljare?
Mer standard än sällsynt händelse. Typ.

Ändå dröjde det det faktiskt 29 år i det här fallet, innan någon vågade sig på att följa upp unge Ralphies öde från den första (numera nästan kultförklarade) originalrullen.
Viss producentskepsis dock kanske inför projektet, varför inte de allra fetaste bucksen satsades här. Till och med bara så att det räckte till en direkt-till-video-och-sedan-tv-premiär. In också med regissören Brian Levant som ju redan fuskat i julkomedifacket när han lät Arnie ränna runt på stan i Klappjakten.

Här skjuter dock de flesta inblandade med lösa skott. Utspelas fem år senare. Ralphie har växt upp till en trånande tonåring, fortfarande i ett USA som andas nostalgi och Norman Rockwell-jular. Dessvärre för oss och filmen är ju alla skådisar, av naturliga skäl förstås, utbytta mot nya ansikten. Okända ansikten. Kanske har de figurerat i tv-filmer eller serier. Den ende jag känner igen är Daniel Stern som hoppar in som pappa i huset, The Old Man.

Överlag återanvänds löjligt många skämt från förra rullen, verkligen copypaste ibland. Ramstoryn nu är att Ralphie efter en viss incident med en bil, behöver ett jobb inför julen. För att kunna betala av en skuld. Tillsammans med två spåniga kompisar prövar de lyckan med olika jobb på stadens varuhus….som ju naturligtvis går sådär. Om man säger så.

a_christmas_story2_pic

yes, den gamla ben-lampan är tillbaka igen

Nja, nä..detta var ju lite vattnig mellanmjölk. Ok, inte så att jag sitter och svär eller lider mig igenom rullen. Kanske fungerar den som en stand-alone-film för den som inte sett originalet. Om man nu vill åt en julfilm. Alla vi andra sitter tyvärr bara och jämför med den första storyn om käcke Ralphie. Dessutom spelar just Ralphie (Braeden Lemasters) över rätt hårt. Regissör Levant har uppenbarligen stirrat för mycket på förlagan och kämpar hårt för att hamra in samma charm som DEN lyckades med. Det går icke så bra.

En ganska intetsägande komedi. Som julfilm funkar den med viss ansträngning.
Aldrig fel med snöig småstad the vintage style.

Juligt för stunden. På nåder.

 

#rysligaoktober: Clown (2014)

clown_posterSe där ja. Såklart ett naturligt val i dessa tider.
Var jag rentav före min tid, den sensommarkväll när jag spanade in den här rullen…?

Well well. Stackars Kent (Andy Powers), inte nog med att den beställda clownen till sonens födelsedag tvingas ställa in…när han väl hittar en akutsnabb lösning visar det sig vara hans livs sämsta beslut. Ever.

Födelsedagsfesten väntar, förväntansfulla barn kräver en clown…och så som den fastighetsmäklare han nu är, börjar han rota runt det senaste försäljningsobjektets alla rum i nån sorts ogenomtänkt desperation . I jakt på vad? En lösning? I det huset? Men har ni sett!! Lyckligtvis har vi här ett manus som tillhandahåller just en sådan för vår man Kent. En märklig kista i källaren! Där det ligger en CLOWNDRÄKT! Bara sådär! Tjohoo!

Stor succé på kalaset. Kent är kvällens hjälte i sin fru Megs (Laura Allen) ögon.
Synd nu bara att Kent omöjligen kan få av sig dräkten! Inte ens sminket och lösnäsan vill skiljas från den smått chockade pappan! What!? Knaserier, och till en början tar ingen hans prekära problem på allvar. Inte förrän Kent själv börjar kolla upp huset där han hittat dräkten…frågan är dock om det är försent? Kent börjar visa oroande tendenser på att förändras i personligheten…och dessutom få vissa olämpliga cravings…Hu.

Jahopp. Vad kan man säga här? I bästa stunder en fantasifull take på den älskade (?) clownens hela existens. I lite sämre stunder ett rätt jönsigt, om än med svart humor, försök att koka soppa på en gammal spik. Bäst är att Peter Stormare dyker upp som en gubbe vid namn Karlsson! Hahaha. Klockrent! Karlsson minsann vet att berätta en synnerligen olustig, mindre smickrande, bakgrund om var clownen som figur egentligen kommer ifrån. Yaaak. Bra dock att känna till när clownen Kent plötsligt börjar bli ett hot mot både sin sin son och den hårt prövade frun.

clown-1

frugan tycker till en början det är lite…sexigt

Inte speciellt skrämmande, mer i så fall underhållande i vissa scener. Kanske främst för att jag dras mot det som iaf jag uppfattar som svart humor. Lite sådär salongsvänligt gorig på sina ställen. Inget chockerande. Om man nu inte tycker att en clown som tar kids av daga är chockerande i sig. Vilket det ju egentligen är! Fy mig. Bäst är när Kents skapelse röjer runt inne på ett lekland. Hahaha, hur många irriterande kids finns det inte där!

Bakom rullen finns regissören Jon Watts (som är på gång med nya Spiderman-rullen!), och bakom HONOM står självaste Eli Roth i producentledet. För att vara en Roth-produkt känns den dock lite….tam.

Jaha ja. Ok för stunden.
Sen rätt snabbglömd ändå.

ev. Halloween-faktor:
Nix. Det kan man icke påstå. Utklädd figur förstås. Det får man ge filmen.

Pride and Prejudice and Zombies (2016)

pride-and-prejudice-and-zombies-trailer-posterPå papperet en synnerligen intressant kombo.
Jane Austen-klänningar och romantik i vild mix med de dräglande, blodiga och räliga zombiesarna. Mr Darcy i annorlunda tappning. Engelska hedar, flådiga gods och kärlekstrubbel. Allt i ett England näst intill förtärt av zombie-smitta i denna alternativa dåtid.

Men…meeen…den mustiga soppan blir tunnare ju längre filmen rullar på. Jag splittras av att filmen inte alls klarar av balansen. Ibland gorigt CGI och ibland oskyldigt romantiskt kuttersnack från de inblandade ”systrarna Bennet” som ska driva handlingen framåt. Normalt sett gillar jag skruvade kombinationer, men det här känns bara….ganska intetsägande. Och då hjälper det ju inte ens att Lena Heady tar några minuter som en sorts version av sin kungamoder från GoT.

Lät absolut bättre på papperet än vad som kom ut. Känns sönderpumpad med green screen-effekter. Ok, bitvis snygg…men rätt trist.
Är du zombie-freak…varsågod. Övriga passerar och blickar framåt.

Suicide Squad (2016)

suicide-squad-movie-2016-posterJahopp. Sommaren ska räknas hem. Årstiden ska arkiveras med en bang. En föreställning utan dess like, som ska sätta punkt för den ljusa årstiden (okej..jag  vet att det återstår ett antal veckor av sommaren) likt ett fyrverkeri som lyser upp den mörka sensommarhimlen.

Det har liksom inte gått att väja sig mot peppen.
Dagen då DC Comics på allvar, ännu en gång, ger sig in i kampen mot Marvel?
Och…här sitter jag nu ändå och känner mig jäkligt splittrad. Nästan lite…lurad? Är det ett rätt ord? Kan jag höra en tom tunna i bakhuvudet, som skramlar lite löjligt sådär?
Eller ska jag ännu en gång bara förbanna det faktum att en utsökt tillverkad trailer faktiskt spelar skjortan av själva filmen?

David Ayer är en filmisk tungviktare, både som manusförfattare och regissör. Jag gillar hans ofta råbarkade, lite smutsiga, filmstil (End of Watch, Fury). På papperet inte alls ett dumt val när det gäller att visualisera denna galna story om vad som händer när the worst of the worst får chansen (läs: tvingas) till att jobba för de myndigheter som nyss sett allas vår Superman tas av daga (?). Filmen börjar alltså nästan precis där Batman v Superman slutade. Batsy själv (Ben Affleck) har fullt upp till en början, men en lagom skum regeringskvinna (Viola Davis) inser att större vapenkraft behövs för att möta framtida hot. En supergrupp av värstingbovar måste skapas.

Förutsättningarna ligger fint utstakade. Vi får snygga flashbacks där nästan varje superskurk introduceras på diverse fantasifullt sätt. Tempot är hårt, Ayer satsar på full fart direkt. Stenhård musik varvas med elaka oneliners och den där lite mer råa stämning som man tycks hitta i nästan varje alster från regissören.

Jag gillar ändå att filmen har en sorts ruffighet och lite mörk sida. Att den har 15-årsgräns är absolut ingen nackdel. Fokus ligger på Will Smith´s Deadshot och Margot Robbie´s hysteriskt galna Harley Quinn. De andra är liksom lite i leden bakom mest hela tiden. Joel Kinnaman försöker hålla ihop det galna gänget och gör vad han kan. Rollen är så pass fyrkantig att det inte finns utrymme för några utsvävningar. Affleck är med för lite som the caped crusader..men detta är ju ingen Batmanfilm å andra sidan.Vem är bäst i rullen? Robbie som den knäppa Harley tar kanske hem priset genom att komba vansinne med små mänskliga sidor som lyckas skina igenom då och då. Att Will Smiths figur ska vara en av universums bästa och mest kallhamrade lönnmördare känns föga troligt. Hela hans rollfigur utstrålar hjältegloria. Jokern då? Nej, skogstokige Jared Leto är med på tok alldeles för lite i rullen. Synd. Blir mest bara en..knasboll..man inte riktigt tar på allvar. Synd.

suicide-squad-trailer-team_0_0

de oönskade ställer upp för fight

Ayer vet annars således hur man plöjer ned stålars på snygga scener och högoktanig action. Dessvärre glömde han bort att kvalitetskontrollera sitt eget manus en extra gång. Bakom allt ögongodis känns det förvånansvärt blekt, och storyn börjar till slut spreta på ett sätt som inte känns klädsamt. När setupen väl är genomförd, på ett underhållande sätt ska framhållas…blir andra halvan av rullen riktigt svag med ett jäkligt lökigt ”uppdrag”. Finalen är sämst, och plötsligt får jag vibbar från skojrullen Ghostbusters! 84-års version! Inte en bra liknelse i det här fallet.

Känslan blir till slut splittrad.
Snygga effekter, fräsig action. En filmisk utmanare rent visuellt till Marvel-imperiet…men det känns som att DC Comics dock fortfarande famlar efter den där riktiga fullträffen när det gäller en engagerande storyline.

Helt klart godkänt som två timmars snygg våldsunderhållning, men känslan är dock liiite besviken och snopen om man ser till förväntningarna. Således får väl dagens hedersomnämnande gå till den klippare som sett till att trailern kanske ändå är årets maffigaste….?

The Darkness (2016)

The_Darkness_posterFamiljen i centrum igen.
Den allvarsamma, den tyngda. Där mörka krafter får familjebanden att stärkas. Rentav helas. Halleluja. Javisst, det är gammalt som gatan. Frågan är bara vilken form det kommer i, och..är det uthärdligt?

Dagens familjeman heter Peter och ser ut som en värdigt åldrad Kevin Bacon (å andra sidan..ser han inte alltid ganska ung ut?!). Här tar han fru (Radha Mitchell) och två barn på semesterutflykt till Grand Canyon. Det grillas och springs på upptäcktsfärd. Av misstag hittas gammal grotta där uråldriga riter hållits av den numera försvunna ursprungsbefolkningen som levde i bergen. Ajaj, sånt är aldrig bra att snubbla över.

Väl hemma dröjer det förstås icke länge förrän mystiska och obehagliga saker börjar hända. Vi som sett Poltergeist-rullar i legio sitter och gäspar. Alla klyschiga ingredienser ska checkas av. Och okejrå, görs detta tillräckligt underhållande kan det (som vanligt) vara värt att kika på. Här blir det lite…tråkigt efter en stund.

Dagens regissör är mannen som gav oss den obehagliga Wolf Creek 2005 och den rejält underhållande djurskräckisen Territory 2007, Greg McLean. Här har han lämnat Australiens natur och flyttat in i förortsområde i Los Angeles. Och nog känns det som McLean har läst in sig på 20 års filmmanus om osaliga andar och terroriserande av kärnfamiljen. Enda avvikelsen här är kanske just att det från början inte är en speciellt tight familj. Tvärtom öser manuset på med; olycklig hemmafru, kanske/kanske inte otrogen man, en dotter med ätstörningar och (självklart) en yngre son med autism!
Nånstans vill såklart regissörens eget manus använda sig av allt ovanstående i den skrämselhistoria han väver in…men jag kommer mer än en gång på mig med att sitta och tja..gäspa lite. Det blir liksom lite FÖR mycket klyschor.

The_Darkness_pic

familj med ficklampa. har vi sett det förut eller har vi sett det förut..??

Annars går icke att gnälla på filmens frontfigurer. Bacon är alltid rätt, vilken A-, B- eller C-rulle han än dyker upp i. Radha Mitchell har jag alltid haft ett gott öga till, och hon kämpar på med sin hemmafru så gott det går. Inte lätt att glänsa i en roll som är så hårt mallad av klyschor. McLean har koll på det tekniska och effekter, det är mer storyn som känns svårhanterad.
Som en fattigmans-Poltergeist…20 år försent.

Ger dock visst tuggmotstånd i en del scener…vilket är tillräckligt för att ändå inte avfärda detta som totalt skräp.

 

The Do-Over (2016)

do_overStreamingjätten Netflixs deal med Adam Sandler fortsätter. Nu i form av ett thrilleräventyr med ”komiska” inslag.

Det handlar om losers. I form av hunsade banksnubben Charlie (David Spade) vars vardag är sämre än sämst. In på banan med gamle skolkompisen Max (Sandler), som har en plan. Vilken inbegriper att de två stollarna ”försvinner” och återuppstår under nya identiteter. Livet väntar med nya upplevelser! Eller?

Synd bara att Max valde fel identiteter att sno. Snart har de två kumpanerna ett koppel bad guys i hasorna. Varför? Undrar både dom och jag. Och varför verkar dessutom inte Max spela med helt öppna kort?

Alla som känner till sin Sandler vet ungefär vad som väntar här. Den nästan absurda komiken ihop med en actionbetonad thrillerbetonad story…som i och för sig har sina förtjänster. Dessutom varvar inte Sandler upp FÖR mycket i den flåshurtiga humorn. Alltid nåt för de Sandler-skeptiska. Vad filmen dock förlorar stort på är nivån på humorn. Rätt roliga skämt varvas tyvärr alltför ofta med rejält grova och meningslösa klavertramp. Som att ingen kunde säga stopp på inspelningen och verkligen ifrågasätta om nivån på skämten verkligen behövde vara SÅ låga. Faktiskt till och med så de känns bra långt under Sandlers ”normala” standard.
Synd. Jag tror nämligen att rullen hade funkat lika bra, eller kanske bättre, utan dessa plumpa inslag.

doover_pic

”Netflix-rulle!?? jag trodde det var Grown Ups 3!!”

Annars gör Sandler precis vad han kan till vardags, om än liite mer återhållsam då. Han funkar som vanligt riktigt bra ihop med David Spade, det är ju inte första gången de två kamperar ihop framför kameran. Paula Patton och Kathryn Hahn förtjänar också att nämnas, även om det är ganska klyschiga roller de har att tampas med.

Storyn är på sina ställen, och de är ganska många, rejält långsökt…och nånstans är det väl också tänkt att ett visst allvar och mörker ska finnas inbakat. Funkar sådär när det ställs mot plumphumorn. Lite synd då det känns som att det kunde ha blivit lite bättre än vad som visas upp nu.

Duger dock för stunden. På nåder.
Om man gillar Sandler alltså.

 

Premontion (2007)

premonition_posterBotaniseringen i Netflix digra utbud fortsätter.
Idag en rulle som sätter den hårt kämpande hemmafrun i fokus. Möjligen att hon får kämpa lite väl hårt just här.

Linda (Sandra Bullock) lever förortslivets inrutade dagar med lämning av barn i skolan, fixa tvätten, sköta hemmet, snacka med bästa väninnan om bättre tider. Och förstås att vinka av maken Jim (Julian McMahon) när han åker till jobbet varje morgon, där avsaknaden av kyssar och kramar skvallrar om att passionen (hänryckningen!?) icke har varit närvarande på länge.

Tillvaron kraschar rejält när beskedet om Jims död i en bilolycka kommer. Linda bryter ihop…bara för att bryta ihop ännu mer morgonen efter då Jim (!) sitter vid frukostbordet som om inget hänt! WTF!!? Och det är bara början på en snurrig karusell..för både Linda och mig som tittar.
På filmens pluskonto ska bokföras att storyn och inledningen verkligen lovar gott för den som suktar efter drama med mystiska förtecken. Storyn verkar vrida sig ett par varv runt sin egen axel och snart sitter jag där och gissar vilt. Bra så. Så långt.

Sen…händer nåt.
Som att filmfolket inte kunde bestämma sig för vad det här skulle bli för sorts film. Kan man påstå att regissören, en Mennan Yapo, slarvar bort sin film under sista tredjedelen?
Låt vara att ”mysteriet” nystas upp bit för bit…men hela ”grejen” med rullen smakar….vattnig mellanmjölk.

premonition-still_1-1160x480

Sandra funderar på om det kanske är en SoF-podden-mugg han använder.

Stabila Sandra gör förstås icke bort sig, men man kan ändå undra varför hon tog en sådan här roll? Hur många potentiella manus borde inte hon få skickat till sig varje vecka!? Min poddarkompis Fiffi har en teori om att kanske inte Sandra visste hur rullen skulle utveckla sig..kanske fanns det inte ett färdigt manus när inspelningen började…? Man är lite beredd att köpa den teorin.

Börjar bra, förvirrar sen ned sig i det klyschiga filosofiska träsket.
Och då hjälper det inte ens att alltid sevärde Peter Stormare tar några minuter ihop med Bullock.

 

Focus (2015)

focus_posterLurendrejerier på film. Tacksamt värre som ämne. Ett manus kan ju dessutom kollra bort sin tittare lite hur det vill. Och, jag gillar sånt.
Skojarfilmer är inte helt fel. Vilken är den bästa ever? Kanske..Blåsningen?

Idag är det möjligen mer snyggt är bra. Fast det kan man ju också komma undan med. Idag Will Smith som smarta snubben Nick med snygga tricks i rockärmen. Kanske lite för snygga. Sådär som det liksom bara kan vara på film. Smith har kompisar och resurser. Detta får bla New Orleans smaka på när det vankas stor football-fest på Stora Arenan. Och utanför. Och i de charmiga kvarteren som ÄR New Orleans. Full fart på bedrägerierna och fingerfärdigheten. Där är också rullen som bäst, under första delen.

Så fort handlingen flyttas till Buenos Aires (!) blir det lite mer…mellanmjölk. Lägg till detta också en ganska tradig romanshistoria mellan vår man Will och filmens kvinnliga fägring Jess (Margot Robbie). En con woman som vill lära sig av den bäste,…Nick?

Filmer som den här bygger förstås på att vi som tittar inte riktigt vet vad storyns lurendrejare har i kikaren. Det hör liksom till att det inte bara är filmens skurkar som ska blir lurade. Även filmens åskådare. Just den klassiska Blåsningen körde ju också med liknande upplägg i sitt manus, där vi fick vara med från början på vissa delar, men kollrades bort i finalen.

_87C7066.dng

”bara en insats till. snälla.”

Är filmen bra då?
Tja, som sagt..alltid kul att kolla in skojerier och hur ”kupper” styrs upp. Det som drar ned betyget lite är att det i varje rulle av den här sorten uppenbarligen alltid måste kastas in en ganska ointressant lovestory. Ett traditionellt grepp som tyvärr inte ger nåt alls. Will Smith sköter sig dock, han är för rutinerad för att falla igenom. Margot Robbie sköter sig också, det lilla hon har att jobba med.

Viss underhållning för stunden, men oerhört lättglömt.
Bäst i filmen? När Nick och Jess går på football i New Orleans och Nick drabbas av speldjävulen. Snyggt genomfört.

Circle (2015)

circle-teaser-poster-1Dagens betraktelse kommer från ett tips från filmitch, och som via Netflix streamat sig rakt in i min tv-burk. Dags för gåtfullt mysterium mixat med lite obehagligheter…eller?

Ett femtiotal individer vaknat upp i ett rum. Kanske ett sorts gränssnitt av dagens samhälle i USA? Vad gör de där? Hur hamnade de där? Vilka krafter är i görningen? skumma myndigheter, aliens eller… Donald Trumps privata sållningsprocess??

För här tas folk av daga! Varannan minut slår slumpen (?) till och rycker bort en av de olycksaliga personerna. Vem står näst på tur? Ganska snart upptäcker sällskapet att de faktiskt kan påverka utgången liite, inte stoppa den grymma avlivningsprocessen, men väl styra i vilken ordning det ska ske.

Så, vem ska dö? Och hur snabbt?
Lovande intrig detta. Dialogdrivet manus med spelplats i ett enda (mycket märkligt) rum där frågor om ras, ursprung, jobb, ålder, jobb, status i samhället osv…avhandlas i takt med att den lätt otrevliga ljudsignalen som förebådar ett nytt offer ska utses…hoppar igång med jämna mellanrum.

Man behöver naturligtvis inte vara raketforskare för att inse att filmen är en ganska snyggt förklädd historia om tillståndet i vårt samhälle. Och hur vi ser på varandra. Hur värderar man människor? Finns det viktigare personer än andra? Är du bättre än din granne därhemma? Har inte alla samma rätt till liv och välstånd? Oavsett omständigheter?

Filmen klassas som både thriller, sci-fi och horror…men naturligtvis stämmer inget. Detta är ju såklart ett drama, ett snackedrama om vår tid. Snyggt tillverkad med ganska stram budget inbillar jag mig. Visuellt lagom konstig med en blipp-bloppande ”spelplan” där de instängda personerna fungerar som spelbrickor.

circle_pic

det gäller att snacka för sin sak

Ingen action att vänta för den som törstar efter det. Här står dialogen i fokus mest hela tiden. Kanske är filmen dock för lång? Efter ett tag märker jag att jag tappar fokus lite. Kanske när ”samma frågor” avhandlats lite för länge och lite för många gånger? En liten åtstramning med saxen hade nog varit på sin plats? Kanske det är för mycket med 50 pers på samma ställe?

Manus- och regimännen Aaron Hann och Mario Miscione stretar dock på mot slutet som försetts med en liiten (är väl tanken iaf) tvist. Så dags har jag dock tappat lite av det där helhjärtade intresset för rullen. Ganska okänt i skådisleden, men den som letar hittar ändå Julie Benz (Dexter) nånstans där i leden.

Ok för stunden, men absolut inget man bär med sig i minnet.

Preservation (2014)

preservation_posterRulle som skamlöst lägger smörpapper på den obehagliga Eden Lake från 2008.

Här är det gift par som ska ut och campa i naturreservat (naturligtvis stängt för säsongen). Med på turen finns också äkta mannens bror, givetvis med lite lagom inre issues efter en tur som soldat i Afghanistan. Som ni hör; standardklyschigt upplägg i den något uttjatade genren ”survival horror”.

En morgon vaknar hela trion och märker att någon eller några under natten snott hela packningen inklusive tältet (snacka om heavy sleepers!) Stort mysterium. Återfärd mot civilisation och den parkerade bilen. Givetvis splittras sällskapet, givetvis gås det vilse i spenaten. Givetvis blir det våldsamt och blodigt.

Tja, inget nytt under solen här inte. Verkligen inte.
Finns detaljer att störa sig på, som varför tex brodern med militärbakgrund inte kan göra bättre motstånd när det yttre hotet visar sig. Som att det uppenbarligen går att smyga i en skog fast man trampar på grenar och i prasslande vegetation.

Visst, det finns en obehaglig aura runt hela filmen, och den är som mest tittarvänlig i starten och precis när ”mysteriet” tar sin början. Efter det blir det mer att checka av den obligatoriska listan på punkter som ”måste” finnas med i rulle som den här. På plussidan konstateras dock att filmen lever högt på sin kvinnliga huvudrollsinnehavare, Wrenn Schmidt, som möjligen genomgår en sorts ”förvandling” från citygirl till vildmarkens badass nr 1 när omständigheterna så kräver. Och då gäller förstås att ha de förlåtande glasögonen på när det handlar om logik, val och händelseförlopp.

preservation_pic

”dude…var är vårt tält..?!!?”

Upplösningen blir våldsam och ganska förutsägbar ändå. Okej…med liiite inslag av en viss osäkerhet ska medges. Litet miniplus också till försöket att mysteriets ”orsak” behandlas rätt kliniskt och utan större förklaring. Ibland kan sådana, ganska udda grepp, faktiskt förhöja upplevelsen en aning. Tyvärr lider dock denna rulle lite av att den just plankar ovan nämnda brittiska rulle aningens FÖR mycket för att det ska kännas originellt och fräscht.

Godkänt för stunden.
Och för att man trots allt vill veta hur det ska sluta. I övrigt är det lättglömt.

Maze Runner: The Scorch Trials (2015)

maze_posterUr labyrinten i…..elden?

Slutet på den första, inte helt oävna, rullen var minst sagt förbryllande. Klart som korvens spad att uppföljaren tar vid i racerfart direkt! Alltid nåt ändå! Och detta i genre som jag (jag vet…inte i målgruppen…don´t bother to mention it) är så innerligt trött på; YA-världen. Young Adults. Tonåringar som agerar som värsta moralvuxna med sina rättesnören och fullt utvecklade filosofiska tankegångar. Hahaha.

Normalt sett är det ju föreslagsvis unga driftiga tjejer som får uppgiften att leda mänsklighetens sista hopp mot en ljusare framtid. Här, och i romanserien som ligger till grund för filmerna, är det dock boysen som spelar förstafiolen för det mesta. Det vet ni sedan förra rullen (om ni såg den alltså).

När väl mysteriet med den mystiska labyrinten klarats av, kan man istället ställa sig frågan; vem eller vilka ligger bakom den mystiska organisationen WCKD? Vad var det för labb som besöktes i slutet på första filmen? Och varför ser början av den här rullen ut som ett enda stort ökenlandskap? Befolkat av läskiga typer som påminner om zombiesmittade sprinters?

Frågor som filmens hjälte Thomas (Dylan O´Brien) såklart ställer sig, ihop med de andra som klarat sig ur labyrinten. Och vad är det för sorts…”fristad” de egentligen har hittat efter ett par minuter? Jag skrev i ”del 1-rec:en” att DEN rullen ändå var ganska uthärdlig i genren, att den bjöd på lite annorlunda grepp…dessvärre återfaller dagens installation mer i det ”traditionella” stoiska berättandet. Det ska vara mystiskt värre. En sorts blaskig moral stånkas fram, vedermödorna är besvärliga och klyschiga offranden måste göras.

Någon gång tänder rullen till lite..men istället för att ta den ”hårda” vägen…,vuxna, om du så vill…sjunker berättandet tillbaka till en nivå som (fullt logiskt) är anpassad till unga tonåringar. Som sagt, man är inte direkt i målgruppen….

Maze-Runner-2-3

uttjatad backdrop i rullar numera…?

Regissören Wes Ball satsar förstås på lite ”cloak and dagger” längs resan, vissa svar fås….andra mysterier blir lite mer mystiska. Tja, det mesta är väl som vanligt i detta typexempel på så utpekade genrefilmer.
Framför allt känns det också som en typisk mellanfilm. En del får sin förklaring, som åskådare blir vi aningens mer kloka på vad det är som försiggår, men det märks att det göttaste ska sparas till sist…eller nästa del då (?).

Producenterna har plöjt ned sina miljoner på det visuella yttre, och det märks såklart.
Liksom i alla större YA-rullar av rang är det mesta snyggt gjort. Även när det ska vara dystert.

Första rullen kändes lite uppfriskande och spänstig. Den här är mer ”som vanligt”. Dessutom lite för utdragen. Och då hjälper det inte att de ”vuxna” i form av skådisar som Patricia Clarkson, Lili Taylor, Barry Pepper och Littlefinger himself…Aidan Gillen…försöker vässa föreställningen. Auran av lätt ansträngd ungdomsrulle är påtaglig, med alla sina klyschor. Och…ibland är det jävligt irriterande med snusförnuftiga amerikanska tonåringar.

Snygg, men rätt trist rulle.
Kommer jag att se nästa del?
Troligen.