Etikettarkiv: …inget att hetsa upp sig för

Jun 5 2019

Glass (2019)

Lite otippat ändå att slutet på Split visade sig återkoppla till gamla Unbreakable på ett ganska intressant sätt. Samt bygga förväntning för ännu en rulle om den hiskelige Kevin Wendell Crumb. M. Night Shyamalan slår alltså till med en sorts utdragen trilogi. Tänkte han ens på det från första början? David Dunn (Bruce W) är tillbaka på gatorna igen. Nu jagar han The Beast (Kevin aka James McAvoy) som ju slapp undan under upplösningen av Split. Snart är dock båda infångade av kvinnliga forskaren Ellie Staple (Sarah Paulson) och ivägskeppade till murrigt dårhus där de låses in, tillsammans med….wait for it…Elijah Price (Samuel L. Jackson) från Unbreakable! Hela gänget på ett ställe! Hurra! Eller??

Tja, idén om en kombofilm med de här lirarna lät nog bättre i Shamalamadingdångs huvud än vad som visas upp. Storyn känns jäkligt framkrystad och icke speciellt engagerande. Det är mycket snack fram och tillbaka. Lite svårt att till fullo fatta varför Dr Ellie (som givetvis har hemlig agenda) gör som hon gör. Även om tappert försök görs i slutet för att förklara. David Dunn känns lite…trött. Eller är det bara Willis på autopilot? Sam Jackson pladdrar på, men blir aldrig speciellt intressant. Hans figur har aldrig varit det om du frågar mig. Och så McAvoy som dåren Kevin med alla sina personligheter. I Split kändes han rätt skrämmande och obehaglig. Här blir han mest en karikatyr på sin egen figur. En tokskalle helt enkelt. Och varför är stackars Anya Taylor-Joy inknöad (verkligen!!) här? Inga obehagsrysningar genom kroppen direkt när man skådar detta. Mer onödigt omständligt om tre lirare på ett lurkigt ställe. Finner nog nåd bara för att det är en avslutande (?) rulle i en väldans långdragen trilogi. Lite cred också till Shyamalan för vissa snygga scener. Överlag dock inget att minnas nån längre tid.

Maj 17 2019

Serenity (2019)

Senast jag såg Matthew McConagHEEJ i sommarkläder ombord på en båt var i den rätt underhållande (ändå) Fool´s Gold från 2008. Ett hejsanhoppsan-äventyr utan så allvarlig ambition. I dagens alster möter vi upp den gode Matt igen i samma miljö. Men ack så dyster han verkar här. På obestämbar karibisk ö (?) bedriver han chartertrafik med sin båt som hyrs ut till hugade djuphavsfiskar-turister. Men varför bär Baker (som han heter här) på så mycket mörker och sorg? Svaret kommer strax när gamla flamman Anne Hathaway dyker upp på ön med ett erbjudande han borde ha tackat nej till. Har det något att göra med hennes nuvarande svinige man (Jason Clarke)?

Börjar bra detta. Som det anstår en gammal hederlig noir-rulle. Bra vibbar. Som sen byts ut till ett enda stort ”meeeehh” från yours truly. En vändning i storyn som känns så galet over the top att det skär sig ordentligt. Dagens regiman, Steven Knight (Locke), har även plitat manus, och det är ingen överdrift att säga att han måste ha drabbats av nån sorts hybris. Typ ”nu jävlar ska de få se!” Matt Mc och Anne H gör vad de kan med det här knasknäppa manuset och Clarke är härlig svinpäls. Miljöerna är snygga, vattnet blått och produktionen överlag proffsigt gjord. Vad hjälper dock det när filmen typ ramlar överbord efter drygt halva speltiden.
Inte rackigt, men inte bra. Kom igen Matty! Onwards and upwards!

Feb 27 2019

Vengeance: A Love Story (2017)

Damn, det började ju så bra. Och höll ändå i sig till sådär 40-minutersstrecket. Och sen….
Gamle goe överspelarn Nic Cage igen. Men vänta, här är han ju ändå funkis i sin roll. Lite nedspelad sådär. Går mest runt och ser ledsen ut. Som kriminalaren John får han nysta i fallet med stackars Teena (Anna Hutchison), överfallen och våldtagen på väg hem från nationaldagsfirarpartaj. Dottern vittne till allt. De skyldiga är ortens traditionella rötägg. John och poliskollegorna kan strax gripa asen, men en synnerligen sliskig advokat (Don Johnson) ser snart till att Teenas bräckliga vittnesmål smulas sönder. De skyldiga går fria. Teena (faktiskt mycket bra spelat av Hutchison) bryter ihop, unga dottern och mormor gör sitt bästa att finnas där för Teena. På avstånd ser den plågade John på. Men vänta, kan han han göra nåt i lönndom kanske..? Klart han kan!

Inget fel på hämnarrullar! Att ett gäng sliskiga våldtäktsmän hamnar i kikarsiktet är ju bara gött! Cage, återigen jäkligt nedtonad (generellt tjänar ju karln på det!) funkar helt okej som svårmodige John. Det är inte hans fel att filmen helhet slirar. Inte heller Hutchison ska klandras. I en uppenbar lågbudgetmiljö spelar hon rätt övertygande med de förutsättningar som finns. Nix, jag skyller allt på manuset som tar till de klassiska skräp-klyschorna för att förstärka scener. När det faktiskt inte behövs. Jag tror till exempel inte för en sekund på att en domare i rätten beter sig så som gubben gör i den här rullen. Den situationen finns bara med för att ”förstärka” hopplösheten för Teena. Ibland är ju trots allt less more…. Vi lägger också lite skuld på den okände regimannen som kanske ville lite för mycket. Cage kommer undan, men han har ju i ärlighetens namn inte asmycket att göra på det djupare planet. Som en hygglig tv-rulle i bästa fall. Självklart ligger B-stämpeln tung.

 

Feb 11 2019

If Beale Street Could Talk (2018)

Moonlight-Barry Jenkins slår till igen med ny känslorulle. Eller gör han inte  det? Kanske kommer det att finnas två läger ang den här rullen, en del förståsigpåare hyllar villkorslöst…medans andra möjligen intar lite mer distans. Själv kommer jag på mig med att göra en omvänd Roma! Om uttrycket tillåts och förstås. Båda filmerna bär anmärkningsvärda likheter! En sorts flytande story utan riktig början, mellanparti och konstruktiv final. Ytterligare bara ett nedslag i en sorts vardag. Så varför funkar inte den HÄR storyn fullt ut på mig?? Vi får berättelsen om de två unga älskande Tish och Fonny. Platsen är Harlem på 70-talet. Strax åker Fonny i häktet, anklagad för en våldtäkt på en kvinna! I samma ögonblick avslöjar Tish att hon är gravid. Tuffa papper! Jenkins öser på med elände. Plus lite lagom dos av samhällsåskådning och sedvanliga rasproblem i ett skitigt och fördomsfullt New York med den där grittiga och slitna 70-talsstämpeln.
Mitt i allt vill Jenkins göra det till nå sorts poetisk berättelse. Långa scener med tyst agerande och uttrycksfulla ögon. Och tiden bara går! Och jag bara känner otåligheten med jämna mellanrum. Men varför reagerar jag så??! Älskade jag inte Roma!? Gjorde inte Alfonso Cuarón PRECIS nästan samma sak i sina scener!? Jorå, jag är den första att erkänna detta. Men här…flyger det liksom inte. Logik har inget med film att göra. Ibland finns det där, ibland inte.

Tish mumlar fram sina repliker, sömnig som ett vilset rådjur. Fonny ser mest bedrövad ut. Läget är problematiskt. Liksom för mig som tittar. Som att allt står och stampar (jaja…som sagt sagt…ni behöver inte påminna mig om Roma…jag håller ju med!) Allt är inte bonkers och tristess. Det finns scener som fastnar. Hemma-hos-föräldraskapet-scenerna är rätt lyckade. Kanske mest tack vare Colman Domingo och Regina King som får briljera några minuter som just föräldrar. Såklart att Jenkins har fångat tidstypiska detaljer i scenografin också. Fan vore väl annars. Liksom propert foto.
Men i matchen om att beröra mig som tittare med nedslag i en vardag i en film utan klara manusgränser…vinner Roma lätt. Yes sire Bob!

Mar 21 2018

Kingsman: The Golden Circle (2017)

Ett återbesök i Matthew Vaughns värld kan väl aldrig vara fel. Eller? Jag gillar ju hans rullar, det skamlösa sättet att blanda komedi med riktig brutalt och tidvis strittande underhållningsvåld. Första Kingsman var en liten pärla. En snygg spoof på agentfilmer, och samtidigt tung nog att stå på egna ben, med en rätt kul story som funkade.

Här är nu (såklart) uppföljaren. Bara att tuta och köra vidare liksom. Behövs ingen backstory eller startsträcka. Vi kan miljön. Och det kärvar till sig direkt, innan rullen ens nåt kvarten (or so) är hela The Kingsman-gänget utplånade. Så när som på Eggsy (Taron Egerton) och Merlin (Mark Strong) såklart. Tufft läge. Återstår bara att vända sig till ”systerorganisationen” The Statesmen” (samma idé) i USA, för att få stöd och hjälp när det gäller att hitta orsaken till denna nya olustiga situation. Tja, annars är upplägget som vi känner till det från förra rullen. Cool musik och snygga, men repetitiva actionscener. Ny badass-boss i form av Julianne Moore som spelar som om hon befann sig i en 50-talsrulle. Vissa scener är småroliga, men annars blir hon mest en parentes i filmen. Faktiskt. Liksom de ”nya” jänkarna Jeff Bridges och Channing Tatum

Känns som att hela rullen lider för mycket av att man redan sett nästan allt förut i en Matthew Vaughn-rulle. Visst finns det filmer där man gärna ser en uppföljare och då chansen att ytterligare få hänga med sköna karaktärer en stund. Trots en snygg yta och bra tempo i vissa scener….är detta nog inte en sån film. Och det trots att även Colin Firth lyckas ta sig tillbaka in i handlingen.
Första rullen var lite udda och speciell. Här är det inte riktigt lika….kul…längre. Fartigt, visst, men känns lite…avslaget. Fast ”Take me home, country roads” är ju aldrig fel förstås!

Ok för stunden. Men se hellre om första rullen.

Mar 2 2018

Mute (2018)

Jajamen, här fortsätts det att trycka upp Netflixare på filmbloggen. Dags för ännu en rätt känd regiman att ta emot stålars från streamingjätten. Duncan Jones! Honom har jag ju ändå haft ett gott öga till…ända sen Moon. Och Source Code var riktigt rafflande. Träskdyket med Warcraft låtsas vi inte om. Usch.

Här nu sjösätter han ett sorts framtidsscenario i Berlin runt sisådär 2050. Världen ser misstänkt likt ut som Blade Runners B-rolls. Neon, glitter och punk. Och flygande bilar! Check. Mitt i allt detta hittar vi Leo (Alexander Skarsgård), stum efter en båtolycka i barndomen och eftersom föräldrarna var tungt troende Amish så var läkarhjälp inte att tänka på. Nåväl, stum eller ej, att jobba som bartender är trots allt funkis. Och att ha en kärlek i form av en ”värdinna” på samma bar, Naad (Seyneb Saleh). Så där står han, i sina hängelsbyxor och sköter i stort sett sitt i den här märkliga världen. Tills Naad plötsligt försvinner. Spårlöst. Och ingen verkar vara villig att berätta vart. Återstår för Leo att själv ge sig in i de riktigt mörkra delarna av Berlins undre värld för hitta svaren.
Snart korsas dessutom hans väg med de minst sagt udda Cactus Bill (Paul Rudd) och The Duck (Justin Theroux), Rudd sportar snart legendarisk slokande porrmusche och Theroux pysslar med minst sagt otrevliga böjelser.

Jones spinner sin story runt de här filurerna och bjuder på en sorts miniodyssé genom ett futuristiskt Berlin. Trots att dollars säkerligen plöjts ned i projektet, med snygga visuella ytor, sjunger det ”fattigmans-Blade Runner” i min skalle. Det går att ana att det är trista lagerlokaler i Tyskland som förvandlats till fräsiga neongator i det framtida Berlin. Dessutom tar storyn alldeles för lång tid på sig. Ett kapande på 30 minuter hade gjort filmen gott. En sorts mix av drama och sci-fi-våld, men som inte riktigt verkar veta vad den vill vara. Som att Jones inte haft lust att gå in för det helhjärtat. Ändå lär detta vara lite av ett hjärteprojekt för honom då stoyrn skrevs redan innan Moon. Skarsgård gör det dock bra utan ord. Han låter ögonen tala. Theroux har värsta frillan, och Rudd med sin musche visar att han kan spela otrevliga typer på ett gött sätt.
Överlag lämnar hela rullen ett ihåligt intryck och man undrar om det verkligen inte blev mer än det här? Efter de förhandsrapporter som sipprat ut. Moon och Source Code drar ganska lätt ifrån på betygsskalan.

Slätstruket. Utan att vara uselt. Mer ett…jaha.

 

I SoF-poddens #130 funderar vi mer på hur Jones tänkte med sin story. Finns att lyssna på här.

 

Jan 9 2018

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Det finns tillfällen då jag tycker om Luc Bessons galna fantasi och hans förmåga att visualisera sina nedklottrade ideér. Sen finns det också tillfällen när jag blir trött på hans svulstiga och överladdade spektakel där ingen nånsin hört talas om less is more. Dagens film får nog vara den där som ligger i en liten fåra mellan de här två vägarna.

Det finns en del som är lätt att tycka om i Valerian….Bessons oförställda glädje när han fritt får bygga helt nya världar och hur han låter filmens inledning vara en både visuellt snygg hyllning till människans steg ut i rymden och ett sorts finstämt collage över kontakten med främmande livsformer genom åren. Men sen…tja..nja..hmm.
Kanske är ändå epitetet ”fläskigt seriealbumsäventyr” en bra liknelse? Filmen bygger ju trots allt på ett sådant, tror banne mig jag till och med läste något av dem en gång för länge sen. Vi har alltså ”agenterna” Valerian och Laureline som reser runt i ett fräsigt rymdskepp och avvärjer hot och faror. Nu finns sådana mot den märkliga staden/rymdstationen Alpha. Ett hot som uppenbarligen kan vara slutet för alla raser i universum.

Filmens största problem är inte storyn, den tar jag med en nypa salt och låter mig istället underhållas de gånger det faktiskt går att göra det. Jag kan förlåta Bessons alla utsvävningar och hans galna CGI-bonanza. Det går liksom att bokföra på ”knasig bagatell-kontot”. Det går att hitta små korn av lite knäpp underhållning här, om man vill och har ett förlåtande öga till Besson..som dessutom snor friskt från varenda spejsig rulle som paraderat förbi under de senaste 20 åren. Nej, det som stör så inihelvete är hur rollerna är castade. Vad fasen gör Dane DeHaan här?? Han är så totalt fel som Valerian! Överspel, underspel, mutterspel. You name it. Lika rätt som han faktiskt var i A Cure for Wellness…lika fel är han här. En sorts romantik ska uppenbarligen spira mellan Valerian och hans sidekick Laureline (Carla Delevingne), men det funkar inte alls. Devingne spelar skjortan av DeHaan i varenda scen. Varför fick inte hon vara huvudpersonen?? Hon klarar sig bra mycket bättre! Och vem i helvete tyckte att det var kul att slänga in Rihanna i en biroll!? Lägg till detta en tröttsam Clive Owen med noll bad guy-karisma…aouuch!

Njae…det filmen tar in på karusellerna..förloras lite på slänggungorna. Det må vara fart, färger och galna effekter..i sina bästa stunder är Besson inte jättelångt från min favvo Det Femte Elementet…men överlag blir det ganska oengagerande ju längre storyn rullar på. Och jag ger faktiskt DeHaan större delen av skulden. Han får på tok för mycket plats i förhållande till vad han klarar av att hantera. Det känns helt enkelt inte naturligt. Om det nu nånsin kan göra det i en överspelad sci-fi-rulle utan hämningar….?

2000-talets Barbarella…? (sort of)

Nov 27 2017

Barely Lethal (2015)

Lönnmördar-tonåring från hemlig organisation längtar efter det ”vanliga high school-livet” och allt som följer med det.
Ojojoj, snacka om att en annan är i helt fel målgrupp för den här rullen. Men vad tusan, har man streamingkanaler så har man.

Megan (Hailee Steinfeld) är värsta superduperlönnmördaren sedan barnsben. Utbildad på specialskola för kids med ”särskilda talanger”. Hon är förstås top notch i sin grupp och utkämpar dessutom rivalitet med ”kollegan” Heather (Sophie Turner), som självklart är bitchig och dum och fåfäng. Under ett uppdrag där målet är att oskadliggöra ett kvinnligt badass och tillika rälig vapenhandlare (Jessica Alba) fejkar Megan sin egen död…för att snart dyka upp i en liten stad, där hon hittar på att hon är utbytesstudent och ska gå ett år på high school. Givetvis kan hon inga sociala koder och pinsamheterna står som spön i backen. Ok, vad ÄR det här?? En barnrulle? En knaskomedi för tonåringar? En sorts lättsam thriller med ett gäng tjejer i huvudrollerna?? Antagligen lite av allt. Ostigt och tillrättalagd action. Och, vi får (självklart) Samuel L. Jackson inknöad i manuset som Megans lönnmördarboss! Why am I not surprised…?

Lika självklart är det ju också att ganska snart dyker både Albas och Turners karaktärer upp i Megans nya vardag och ställer till det. Popkulturreferenser, romantik, pinsamheter, lökig humor, musik..och så lite gammalt hederligt kickass-våld inbakad i det hela. Så har man sig en ganska oförarglig story som inte sätter några större avtryck (läs:inga) i filmhistorien. Men som hjärnslö och slapp underhållning en kväll efter jobbet duger den gott. Dessutom är det aldrig fel att skåda ännu en film med talangen Steinfeld. Hon kommer att gå långt i branschen. Oavsett kvalle på rullarna.

Sep 12 2017

Across 110th Street (1972)

Shout-out till Christian på Movies-Noir vars tips ledde mig till den här gamla 70-talarn.
Från en tid när rullarna med New York som spelplats verkligen såg ut, och lät, på ett speciellt sätt. Det är nåt visst med det ruffiga NY under detta årtionde. Skitigt, larmigt, slamrigt och jäkligt förföriskt mitt i all misär. Stilenligt gula 70-talsförtexter med en bilfärd som börjar vid Central Park och tar oss in i Harlem. Till detta Bobby Womacks soulklassiker ”Across the 110th Street”. Lovely!

Okända skurks rånar ett av italienska maffians safehouse i Harlem, skjuter ned hantlangarna och kommer över nästan en halv mille dollars. Vreden från italienarna. Som tvingar Harlem-Gudfadern att samarbeta för att skaka fram förövarna. Samtidigt kopplas två snutar in på fallet att lösa morden och rånet; den unge ideologiske Pope (Yaphet Kotto) samt oldtimern Mattelli (Anthony Quinn). Upplagt för verbala konflikter, rasism och synsätt på hur lösa fallet bäst. I mitten av hela karusellen de nerviga rånarna som nu har både maffia och polis efter sig.

Råruffigt detta. Slitna miljöer och en kantighet i dialogen. Hårda ord. En sorts samtida betraktelse över läget i samhället i början av 70-talet kanske? Konflikterna i storstaden mellan svarta och vita. En effektiv ljudmatta, som tyder på att filmmakarna lagt på mycket av ljudet i efterhand. Det blir ofta skarpt och gällt. Den tidstypiska musiken sitter som en smäck, med ”waa-waa-gitarrerna” i finrummet. The sound of the seventies! Lite lagom lökigt actionvåld, mycket skrik och skrän. Quinn fungerade som en av filmens producenter och ville från börja att The Duke, John Wayne; skulle ha rollen som Mattelli. Eller Burt Lancaster alternativt Kirk Douglas. När ingen av dem var intresserad fick Quinn själv hoppa in.

En rätt dyster historia, som är mer njutbar och intressant som tidsdokument än vad den är bra.
Ruffig…var ordet.

Maj 10 2017

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Uppföljardags i Marvel-världen igen. Fattas bara annat.
På en av de absolut mest underhållande rullarna i hela MCU! GotG Vol 1 var ju lite av en kaxig uppstickare. En sorts skojrulle som inte tog sig själv på allvar för fem öre, men ändå proppade speltiden full med toksnygga effekter, sköna karaktärer och framför allt ett manus som hela tiden höll sig med en sorts glidig distans..vilket gjorde hela upplevelsen till en av de bästa superhjälterullarna i Stan Lee´s värld. Ever.
En tokhit direkt! Ett genombrott! Dessutom proppad med den där sköna soul/discomusiken som kändes så avigt rätt i världsrymden!

Om vi nu fortsätter prata i musiktermer…..är dagens uppföljare det svåra ”andra albumet”? När stilen och formen är etablerad och det ska surfas vidare på den potential och styrka som debuten flashade. När det gäller att visa att det inte handlar om någon onehit-wonder. Återigen James Gunn som rattar skutan. Nu också som envåldshärskare i manuset. Ajdå.  Brukar sånt bli bra? Egentligen? Hrm. På plussidan ändå att Gunn fortsätter drilla sina karaktärer i den där sköna skolan med ständigt tjafsande och grälande. Pimpat med oneliners. Stilen känns igen. Snygga effekter, totalt knäckande sköna souliga tunes i soundtracket och fortfarande en tivolisnygg fasad på rullen.

Dessvärre är det ändå just på manussidan det går att bli Gubben Gnällig idag. Allt som allt en ganska trist huvudstory som kanske/kanske inte ska ta de här skojarna in på den seriösare stigen…att familjen och vänner betyder allt (håhåjaja). Fint så, men dessvärre ryker också ganska mycket av den där råheten och uppkäftigheten som var så lyckad i Vol 1. Våra luriga vänner tvingas här fly efter ett mindre bra utfört jobb på en planet. Visst stöldgods medtages, vilket får planetens invånare att se rött. Skyndsam flykt ersätts snart av en kraschlandning på en okänd ny planet…där plötsligt självaste Kurt Russell dyker upp som gubben i lådan och har information om Peter Quill´s (Chris Pratt) pappa! Jahopp! Samtidigt är rymdpiraten Yondo (Michael Rooker) med anhang också på jakt efter skojarna då en stadig belöning är utfäst.

gnagare som är med alldeles för lite

Visst, du får hela det gamla gänget, Gamora (Zoe Saldana), Drax (Dave Bautista), Rocket Racoon (Bradley Cooper) plus Star-Lord/Quill….Och den ”nye”…lille Baby Groot (japp, Vin Diesel väser igen). Men det hackar. Det gör dessvärre det. Och det beror mest på manuset. Tunnare än ett bakplåtspapper från GeKås. Alltså; kunde inte Gunn ha kommit på NÅGOT annat i manusväg…? Dessutom underutnyttjas min favorit Rocket skamligt! Arrgh. Gamora tycks bara finnas med för att vara Quills kärleksintresse, den synnerligen påklistrade ”syskonrivaliteten” med återkommande Nebula (Karen Gillan) känns bara…ansträngd.

Jaha, betyder allt det här att jag sitter här nu och gnällskriver?? Ska det bli träskbetyg?? Nja, inte riktigt ändå. Som förmildrande omständighet finns att filmen har en jäkligt hög lägstanivå. Underhållande inslag finns, och det går inte att värja sig från charmen i vissa lägen. Visuellt är det förstås mumma för ögonen. Som vanligt.
Men det ger en splittrad eftersmak. En alldeles för lång final på rullen. En Big Bad som tjatar om samma sak hela tiden, vilket gör det ganska trist ganska snart. Dessutom, jag ser rullen i ett 3D som inte alls har synk på sin teknik alla gånger, vilket ögonen får lida för i vissa sekvenser. Satans påfund detta med 3D!

Det viktigaste dock: vill jag se mer av gänget? Svaret är ändock glasklart; javisst! Charmen finns ju där ändå. Och potentialen till att värka fram en bättre story till nästa gång. Och, jag satt ju inte och led precis. Allt räddas lite av vibbarna från första rullen som ändå ligger där och ger det hela viss stabilitet.

Det ”andra albumet” blev lite svårare, men med stundtals glimrande hintar om en fortsatt bra karriär för hela gänget.

Skippa dock ”det moraliska allvaret” nästa gång Gunn.

 

En hel drös med filmkompisar har också sett dagens rymdröj, och avrapporterar enligt följande;

 

Mar 22 2017

Sorcerer (1977)

SORCERER - American PosterA.k.a Fruktans Lön på svenska biograferna när det begav sig. För övrigt en nyinspelning från -53.

Fram till nu en vit fläck på min filmhimmel. Den här versionen är regisserad av William Friedkin, som tydligen påstått att det här är den filmen han är mest nöjd med i sin karriär. Hahaha, vilken skojare!

En hoper bistra män, som efter vad som kan vara en av de mer dravliga inledningarna jag skådat, ska till att köra skrotiga lastbilar från punkt A till B i en sydamerikansk djungel. Lasten; lite skönt opålitlig nitroglycerin. Köra med lätt fot på pedalen alltså.
Jaha ja, drygt två timmar i djungeln. Snubbar som svär åt varandra med lagom överspel. Mest svär kanske den senige Roy Scheider. Lera, regn. Man spränger ett träd. Kör över en Indiana Jones-bro med visst besvär. Tja, och sen händer det inte så mycket mer. Drama? Action? Fan vet. Rätt seg rulle detta. Sen får Friedkin säga vad han vill. Visst, välgjort och autentiskt är det ju. Men det räcker inte för att göra en hel rulle. Bäst är musiken av Tangerine Dream.

Nix, detta var inte speciellt  bra.

Jan 10 2017

Mechanic: Resurrection (2016)

mechanic_posterSällan har väl epitetet ”bakfyllefilm”…eller ”dagen-efter-film” passat bättre.
Helt enkelt en rulle som aldrig hade behövts göras, men nu när du ändå ser på den..erbjuder den en stunds löjligt simpel underhållning då och då. Och sen, POFF, har du glömt det hela. Jag lovar.

Den fiffige lönnmördaren Arthur Bishop (Jason Statham) är tillbaka. Mot sin vilja. Från livet som officiellt död tvingas han tillbaka in i branschen av ett badass som tvingar honom att utföra tre (3!) olika attentat runtom i världen. Annars kommer hans nya kärleksintresse Gina (en rådjursögd Jessica Alba), som han för övrigt träffade 20 minuter in i filmen och därav självklart har en betongstark dragning till…hrm.., att döden dö på det hemskaste sätt. Skrev jag att hon jobbade med sjukvård i fattiga områden…?

Ojoj. Snacka om ansträngd story. Vilket hittepå. Nästan så man blir förbannad om man börjar tänka på det faktiskt. men jag orkar inte elda upp mig. Det krävs absolut ingenting för den här rullen och jag tänker att det ändå finns rullar som är värre.

mechanic-resurrection-featured-03-790x526

redo att släppa loss lite Statham-mayhem

Det som räddar denna uppföljarfilm från motorsågen är det faktum att den ändå är rätt snyggt gjord, innehåller ett par fräsiga sekvenser när Bishop visar vad han kan i ”branschen”…och att det är just Jason S i huvudrollen. Jag har samma kärlek till honom som till exempel Nic Cage. De får alltid en ny chans. Oavsett sunkrulle. Att se Statham spöa badass kan man ju ta vilken dag som helst i veckan. Och se på fan, har man inte lyckats knöa in Tommy Lee Jones på en kaffekvart också (men vad Michelle Yeoh gör i den här skapelsen är en gåta).

Finfina vykortsmiljöer. En donna som ska räddas. En bindgalen skurk. En fixare. En motvillig hjälte. Jag tänker fattigmans-James-Bond. Varför filmen har gjorts är dock ännu en gåta. Men det orkar jag heller inte tänka på särskilt länge. Filmen bara…är.

Ansträngt värre med vissa underhållningsinslag.

Dec 21 2016

#xmas: A Christmas Story 2 (2012)

a-christmas-story-2-2012-movie-posterSäg den (framgångsrika) rulle som inte får minst en uppföljare?
Mer standard än sällsynt händelse. Typ.

Ändå dröjde det det faktiskt 29 år i det här fallet, innan någon vågade sig på att följa upp unge Ralphies öde från den första (numera nästan kultförklarade) originalrullen.
Viss producentskepsis dock kanske inför projektet, varför inte de allra fetaste bucksen satsades här. Till och med bara så att det räckte till en direkt-till-video-och-sedan-tv-premiär. In också med regissören Brian Levant som ju redan fuskat i julkomedifacket när han lät Arnie ränna runt på stan i Klappjakten.

Här skjuter dock de flesta inblandade med lösa skott. Utspelas fem år senare. Ralphie har växt upp till en trånande tonåring, fortfarande i ett USA som andas nostalgi och Norman Rockwell-jular. Dessvärre för oss och filmen är ju alla skådisar, av naturliga skäl förstås, utbytta mot nya ansikten. Okända ansikten. Kanske har de figurerat i tv-filmer eller serier. Den ende jag känner igen är Daniel Stern som hoppar in som pappa i huset, The Old Man.

Överlag återanvänds löjligt många skämt från förra rullen, verkligen copypaste ibland. Ramstoryn nu är att Ralphie efter en viss incident med en bil, behöver ett jobb inför julen. För att kunna betala av en skuld. Tillsammans med två spåniga kompisar prövar de lyckan med olika jobb på stadens varuhus….som ju naturligtvis går sådär. Om man säger så.

a_christmas_story2_pic

yes, den gamla ben-lampan är tillbaka igen

Nja, nä..detta var ju lite vattnig mellanmjölk. Ok, inte så att jag sitter och svär eller lider mig igenom rullen. Kanske fungerar den som en stand-alone-film för den som inte sett originalet. Om man nu vill åt en julfilm. Alla vi andra sitter tyvärr bara och jämför med den första storyn om käcke Ralphie. Dessutom spelar just Ralphie (Braeden Lemasters) över rätt hårt. Regissör Levant har uppenbarligen stirrat för mycket på förlagan och kämpar hårt för att hamra in samma charm som DEN lyckades med. Det går icke så bra.

En ganska intetsägande komedi. Som julfilm funkar den med viss ansträngning.
Aldrig fel med snöig småstad the vintage style.

Juligt för stunden. På nåder.

 

Okt 24 2016

#rysligaoktober: Clown (2014)

clown_posterSe där ja. Såklart ett naturligt val i dessa tider.
Var jag rentav före min tid, den sensommarkväll när jag spanade in den här rullen…?

Well well. Stackars Kent (Andy Powers), inte nog med att den beställda clownen till sonens födelsedag tvingas ställa in…när han väl hittar en akutsnabb lösning visar det sig vara hans livs sämsta beslut. Ever.

Födelsedagsfesten väntar, förväntansfulla barn kräver en clown…och så som den fastighetsmäklare han nu är, börjar han rota runt det senaste försäljningsobjektets alla rum i nån sorts ogenomtänkt desperation . I jakt på vad? En lösning? I det huset? Men har ni sett!! Lyckligtvis har vi här ett manus som tillhandahåller just en sådan för vår man Kent. En märklig kista i källaren! Där det ligger en CLOWNDRÄKT! Bara sådär! Tjohoo!

Stor succé på kalaset. Kent är kvällens hjälte i sin fru Megs (Laura Allen) ögon.
Synd nu bara att Kent omöjligen kan få av sig dräkten! Inte ens sminket och lösnäsan vill skiljas från den smått chockade pappan! What!? Knaserier, och till en början tar ingen hans prekära problem på allvar. Inte förrän Kent själv börjar kolla upp huset där han hittat dräkten…frågan är dock om det är försent? Kent börjar visa oroande tendenser på att förändras i personligheten…och dessutom få vissa olämpliga cravings…Hu.

Jahopp. Vad kan man säga här? I bästa stunder en fantasifull take på den älskade (?) clownens hela existens. I lite sämre stunder ett rätt jönsigt, om än med svart humor, försök att koka soppa på en gammal spik. Bäst är att Peter Stormare dyker upp som en gubbe vid namn Karlsson! Hahaha. Klockrent! Karlsson minsann vet att berätta en synnerligen olustig, mindre smickrande, bakgrund om var clownen som figur egentligen kommer ifrån. Yaaak. Bra dock att känna till när clownen Kent plötsligt börjar bli ett hot mot både sin sin son och den hårt prövade frun.

clown-1

frugan tycker till en början det är lite…sexigt

Inte speciellt skrämmande, mer i så fall underhållande i vissa scener. Kanske främst för att jag dras mot det som iaf jag uppfattar som svart humor. Lite sådär salongsvänligt gorig på sina ställen. Inget chockerande. Om man nu inte tycker att en clown som tar kids av daga är chockerande i sig. Vilket det ju egentligen är! Fy mig. Bäst är när Kents skapelse röjer runt inne på ett lekland. Hahaha, hur många irriterande kids finns det inte där!

Bakom rullen finns regissören Jon Watts (som är på gång med nya Spiderman-rullen!), och bakom HONOM står självaste Eli Roth i producentledet. För att vara en Roth-produkt känns den dock lite….tam.

Jaha ja. Ok för stunden.
Sen rätt snabbglömd ändå.

ev. Halloween-faktor:
Nix. Det kan man icke påstå. Utklädd figur förstås. Det får man ge filmen.

Sep 5 2016

Pride and Prejudice and Zombies (2016)

pride-and-prejudice-and-zombies-trailer-posterPå papperet en synnerligen intressant kombo.
Jane Austen-klänningar och romantik i vild mix med de dräglande, blodiga och räliga zombiesarna. Mr Darcy i annorlunda tappning. Engelska hedar, flådiga gods och kärlekstrubbel. Allt i ett England näst intill förtärt av zombie-smitta i denna alternativa dåtid.

Men…meeen…den mustiga soppan blir tunnare ju längre filmen rullar på. Jag splittras av att filmen inte alls klarar av balansen. Ibland gorigt CGI och ibland oskyldigt romantiskt kuttersnack från de inblandade ”systrarna Bennet” som ska driva handlingen framåt. Normalt sett gillar jag skruvade kombinationer, men det här känns bara….ganska intetsägande. Och då hjälper det ju inte ens att Lena Heady tar några minuter som en sorts version av sin kungamoder från GoT.

Lät absolut bättre på papperet än vad som kom ut. Känns sönderpumpad med green screen-effekter. Ok, bitvis snygg…men rätt trist.
Är du zombie-freak…varsågod. Övriga passerar och blickar framåt.