Brawl in Cell Block 99 (2017)

Stenhårde Brad (Vince Vaughn) har ett mål! En plan. En linje han tänker gå på. Kosta vad det kosta vill!
Damn! Vem kunde tro att tramsgubben Vaugh från diverse puttriga komedier…hade det i sig att vara hänsynslös och helt iskall?? Och ändå vara ”hjälten” i dagens story…vars titel låter som en sämre countrydänga!

Brad kommer uppenbarligen från ett tufft liv. Kanske med mycket hat och våld inblandat. Med rakat huvud och värsta korset intatuerat bak i skallen. En lirare som man lätt placerar in i fördomsfackets eminenta beteckning ”typ/värsting”. Men, Brad har ett hus och en fru (Jennifer Carpenter)..och fram tills nyss också ett jobb. Arbetslöshet väntar dock, och till råga på allt är äktenskapet i gungning. Brad med fru tar sig dock samman, lovar varandra en nystart. Han tar jobb som drogkurir (jobb som jobb..ehh..?) och plötsligt flyter livet på. I nytt vräkigt hus. Barn väntas också till familjen. Såklart att allt skiter sig och Brad står plötsligt inför minst 5 år i finkan. ”Kan man väl ta”…tänker han och ser fram emot att få komma ut till ett lugnt liv ihop med fru och barn. Joråsåatt.

Istället ställs han inför ett ultimatum som kommer att förvandla honom från slumrande vulkan till en ilsken björn. Brad tvingas till grejer som normalt sätt aldrig når oss tittare av ”vanliga” fängelserullar. Det är granithårda tag som gäller. Bakom dagens rulle finns S. Craig Zahler, som för ett par år sedan gav oss den lika råa ”kannibalwesternrullen” Bone Tomahawk. Alla som sett den vet ungefär vad som väntar här. Vaughn är ett fynd som Brad, lång och totalt oberäknelig! En lirare att hålla på, trots hans galet provocerande metoder. Don Johnson dyker upp som svinig fängelseboss. Tack för det! Han är också helt lysande under de minuter han gör livet surt för Brad. Det här är helt enkelt en fängelsefilm som går utanpå det mesta. Ett sorts mörker, toppat med lite svart humor som strössel. Brad är obeveklig i sina handlingar och man sitter och funderar på hur i herrans namn han ska klara biffen. Det går inte att ta ögonen från honom!

En fullkomligt lysande film…i all sin råhet och bisarra stil!

 

I SoF-podden #126 kan vi inte få nog av att prata om antihjälten Vaughn! Lyssna gärna här.

Cold in July (2014)

Topp! Här bjuds man på allas vår Dexter, Michael C. Hall, i porrmusche-light, kortärmad skjorta och begynnande hockeyfrilla. Året är 1989 i Texas och allt ser precis ut som det gjorde typ…eh..1989. Kan det bli bättre?!

Ja det kan det, då räven och nedslimmade Sam Shepard dyker upp i filmen. För att inte tala om när självaste Don Johnson kliver in i rullen utrustad med det mustiga namnet Jim Bob. JIM BOB!!

Hall är maken och pappan som bara ville skydda sitt 80-talshem mot en nattlig påhälsning av inkräktare i filmens början. Snabbt och föga välkommet drar istället en spiral av helt oväntade och mindre lustiga turer igång, inget är plötsligt som det verkar och de tre männen får med ens oroande (?) mycket med varandra att göra.
Filmen går blixtsnabbt från yxigt drama till en sorts noir med mörka toner och olycksbådande stämning. Storyn kommer smygande från en roman och i händerna på regissören Jim Mickle (Stake Land) blir det helt enkelt en asbra film. Jag menar det verkligen. Murriga miljöer, tidsenligt soundtrack, fåordiga snubbar och gubbar som låter ögonen tala istället för orden.
Detta är Texas-style när det känns som mest mörkast och gritty.

Största plusset är att det hela tiden känns som att filmen suger in dig i den där olycksbådande stämningen. Och ibland till och med helt oväntat avlossar en sorts comic relief i väl valda lägen. Troligen dock inte för att få oss som tittar att börja gapskratta…utan mer kanske för att…ja inte vet jag…andas lite en stund?
Nedtonat men effektfullt agerande av alla inblandade. Hatten av för det!

Blogg-Fiffi förutspår att Cold in July kommer att vara med på mångas årslistor när 2014 ska summeras. Jag kan bara hålla med och är du inte helt apatisk, allergisk eller har dyngaversion inför dystergöks-thrillers med vassa vändningar kommer du att göra detsamma.
Som sagt, en asbra film! Årets Prisoners?