Hidden Figures (2016)

hiddenfigures_posterDags igen för liten historielektion a´la Hollywood.
Och då vet ni ju att verkligheten ofta kommer i snyggt paketerad, och möjligen lite slipad, version. Vilket absolut inte betyder att det är bonkers. Ibland lyckas ju fernissan faktiskt samsas med the reality på ett rätt trevligt sätt.

Som här.
Det är 1961 och NASA är sin linda, shit, hela det amerikanska rymdprogrammet är i sin linda. The Russkies firar stora triumfer och snor världsrubrikerna. Det planerade Mercury-programmet MÅSTE kickas igång. En amerikan MÅSTE slungas ut i rymden asap!
Mot denna bakgrund nu historien om tre färgade kvinnor som alla på sitt sätt kommer att revolutionera den amerikanska moderna (?) rymdhistorien. I det tysta. Segregationen mellan vita och svarta är nämligen högst påtaglig i början av detta årtionde. Till och med inne hos en sådan stor innovatör och framtidsmarkör som NASA. Helt klart något man kanske inte tänker på när historieböckerna läses vid väl valda tillfällen. Själv, som varande rymdnörd med ett speciellt öga till USA:s rymdprogram på 60-talet, känner jag mig förbluffad över att detta som utspelas…denna idag rätt vidriga människosyn…faktiskt var ”naturlig” verklighet även bland de smarta och innovativa hos framtidsmyndigheten. Är det väl mörkat, eller bara sorgligt ”bortglömt”?

Med detta sagt, och via alla de trista hinder som dagens hjältekvinnor med siffersnillet Kathryn (Taraji P. Henson) i spetsen måste ta sig över, bjuds det faktiskt på feelgood också. Romantiken får sin lilla plats, den begynnande vänskapen mellan Kathryn och den pressade och buttre rymdchefen Harrison (Kevin Costner i stabil roll). Mest fokar rullen dock på trion Kathryn, Dorothy (Octavia Spencer) och Mary (Janelle Monáe). De två sista kämpar också i korridorernas trångsynta värld för att vinna respekt för sina kunskaper. Kanske får där skådisarna Jim Parsons och Kirsten Dunst symbolisera den vita medelklassen uppfostrade i rasmotsättningens vardag.

hidden-figures-1-600x338

the go-to-girls när allt skiter sig

Regissören Theodore Melfi (St. Vincent) lyckas lägga nivån på rullen så pass bra att den mitt i all bedrövelse med hudfärgskonflikter…ändå blir både lite smårolig och hjärtevarm. Visst, titta under skalet och den slår in ganska många öppna dörrar. Men, skit i det. Övertygande skådisar ihop med en trevlig och engagerande story gör den till en film som är högst sevärd.

Dessutom snygg och tidstrogen sitt 60-tal.
En rätt bra BOATS helt enkelt.

 

avsnitt-78_logoI SoF-poddens MAFFIGA #78 kan du höra ett REJÄLT runda-bords-samtal om dagens film där vi och våra gäster går loss om denna rulle! Riktigt underhållande faktiskt om jag själv får tycka!

Criminal (2016)

1Sheet_Master.qxdSom att drabbas av ännu en historia nedplitad på en kaffeservett av Luc Besson.
Fast, det är ju icke alls han som ligger bakom den här gången (in på banan med en Ariel Vromen…aha..The Iceman-mannen). Europeisk action, med Hollywoodstjärnor. Eller…när Kevin Costner får tråkigt åker han till Europa och cashar in lite semestergage (3 Days to Kill, remember…?)

CIA-agenten Ryan Reynolds blir mördad (what??!) i början av dagens rulle. Jättejättejätteviktig info finns lagrad i hans hjärna (joråsatt). Mysko doktor (Tommy Lee Jones) har ett sätt att..eh…”exportera” infon in i hjärnan på en levande snubbe. Varför inte på dåren och den mentalt imbecille Jerico Stewart (Costner) som sitter inlåst i fängelse?? Ett snabbt filmklipp senare är han på plats i London, utsätts för hårda bud på operationsbordet och snart kan actionsekvenserna pytsas ut i lagom takt.

Det är full fart såklart. Utan logik och sans..och med en astaskig Costner som lär sig livets vett och etikett längs resan (tack Ryan Reynolds minnen). Sort of.
Jajaja, det ÄR jönsigt och over the top. Men vad fasen, jag gillar ändå när Costner blir badass och taskar till sig lite. Som ni fattar då ju..är filmen som bäst i början, innan han lär sig livets gåva. Då blir det mer sirap.

Det är skurks med terrorplaner. Det är kolerisk agent-boss (Gary Oldman), det är ledsen änka (Gal Gadot). Tja, lite av varje alltså. Men framför allt är det Costner som återigen får stila med puffror och lite hederligt Hollywood-våld. Asch, sväljer man de synnerligen styltade premisserna finns här rentav en stunds simpelt nöje att inhämta.

Snygg tillverkade actionvåldsscener. Vem kan motstå sådana?
Underhållande i all sin tafflighet.

Sommarklubben: Ingen utväg (1987)

1987-no-way-out-poster1Och banne mig om denna inte håller än!
Jovisst serru!
Sägs också vara den film som banade väg för Kevin Costner som lead man i framtida rollistor. Med denna bevisade han att han kunde bära en film på sina axlar.

För visst är det spännande!
Satans spännande, trots att man liksom känner till storyn och alla dess vinklingar och vrår.
Costner är marinofficeren som plötsligt får chansen att göra karriär i Washington som underhuggare till utrikesminsistern Gene Hackman (lysande som vanligt vid den här tiden i karriären).
Besvärligheterna börjar när Costner faller för snygga Susan (Sean Young) som redan är älskarinna åt just Hackman. Ajaj..och det blir värre!

Till slut en vansinnig röra av mord, dubbelspel, svek, ett sjujäkla SPRING i korridorer och galen spionjakt på en rysk fabricerad (?) mullvad….ja rullen innehåller ALLT en tvättäkta thrillerstänkare skulle bestå av i slutet på 80-talet! Allt serverat på ett blänkande smartfat av den rutinerade regissören Roger Donaldson.
Och som sagt, rullen håller än! Trots att tidens tand tärt på frisyrer och mode. Filmens absoluta payoff kommer i finalen och jag minns att jag satt som en jävla fiollåda i nyllet! Kalaseffekt!

Och du, glöm inte heller grovt underskattade skådisen Will Patton. Här tar han nästan hem hela showen som fanatisk rådgivare åt mesige Hackman.
Finfin retrokaramell detta!

Förhalning i sommarnatten.

Flmr vs Filmåret 1985!

 

1985. 1985_01
Året då jag muckade från lumpen på Gotland. Året då jag och drygt 65 000 dansade fram sprickor i UIlevis betong när Bruce Springsteen intog Göteborg med sin Born in the USA-tour! Året då det verkligen kändes som man tog steget ut i vuxenvärlden.

Och vad kunde Hollywood och filmvärlden erbjuda detta år?
Vilka filmer seglade upp på min näthinna och stannade där?
Vilka filmer har vid senare års titt kanske jackat upp sitt underhållningsvärde och förtjänar en plats i minnesbanken?

Vilka filmer från mitten av detta lustiga årtionde vad gäller mode, musik, smak och annat tjofaderittan är ”mina” filmer?!

Jo dessa!
Häng med!

***********************

10. Pale Rider

palerider1

Clint Eastwood återvände till westerngenren för första gången sedan 1976! För en westernlover som en annan var det självklart lilla julafton. DESSUTOM en ganska nedskalad och mer ”dramawestern” än man kanske hade väntat sig. Clint svek inte. Historien är sannerligen inte världsomvälvande, men det känns realistiskt, grådaskigt och kanske en försmak av vad mästerverket ”De Skoningslösa” skulle komma att bjuda på.

 

 9. Falken och Snömannen

falconandsnowman

BOATS-historia innan begreppet var uppfunnet? Hursomhelst, en riktigt engagerande historia om förräderi och kanske….uppror mot den förutbestämda tillvaron? Timothy Hutton och Sean Penn mycket bra som amatörsnubbar-gone-spies i detta täta drama med kalla kriget som bakgrund av John Schlesinger. Oförtjänt bortglömd!

 

8. Silver Bullet

silverbullet

Helt klart en av de mer lyckade filmer som baseras på Stephen Kings märkliga världar! Bra flyt på kusligheter och stämningen när en varulv (!) terroriserar en liten amerikansk småstad. Rullstolsbundne Corey Haim tar upp kampen! Och dåren Gary Busey som Uncle Red, bara han värd nästan hela speltiden! Svår, men helskön, 80-talsvibb över hela rullen!

 

7. Ladyhawke

ladyhawke

Riktig äventyrssaga i bästa format! Kan man svälja Rutger Hauer som prettyboy och förste älskare blir det en smutt resa längs hela speltiden. Att Michelle Pfeiffer gör sig i medeltida romantiska sagor är det väl ingen som tvekar om! Till och med en ung Matthew Broderick fick plats här! Storslaget, mystiskt och kärlek! Precis som det anstår en äkta riddarsaga! En av årtiondets mer snygga rullar!

 

6. Trassel i Natten

into-the-night

Mera Pfeiffer! Nu med genomhygglige Jeff Goldblum i påtvingat äventyr i nattens Los Angeles. Det är tokiga skurkar, knäppa möten, juveler, action och romantik i en vild karusell signerad muntre regissören John Landis, då i sitt livs form (?) som filmskapare. Plus en massa skön musik! En riktigt underhållande pärla detta!

 

5. Fletch

fletch

Damn vad bra Chevy Chase var som journalisten Fletch! Den coola humorn visslar runt öronen, och ingen rår på murveln Fletch när han börjar gräva i luguber story. Ett typexempel på en stilenlig actionthrillerkomedi från 80-talet! Chase låter munlädret gå och kollrar bort de flesta med sin svada. Håll också utkik efter en ung Geena Davis!

 

4. Tillbaka till framtiden

backtothefuture1985wallpaper1

Ojojoj, full rulle med effekter, humor och äventyr! Det var svårt då, och ganska svårt nu med, att värja sig mot det här tokroliga äventyret med en ung Michael J. Fox och en galen Christopher Lloyd! Tidsresor och Hollywood-humor snyggt paketerad av Robert Zemeckis och Steven Spielberg! Detta är en av de filmer som ÄR 80-talet för mig!

 

3. The Breakfast Club

The Breakfast Club

80-talet var min huvudsakliga tonårstid. När man började fundera på sin plats i tillvaron, på hur livet skulle bli. Vad man kunde ha för drömmar. Den för tidigt bortgångne regissören och manusmannen John Hughes hade koll på det där med hur unga tonåringar tänkte och vad de oroade sig för. Är detta 80-talets mest stabila tonårsfilm? Kan vara så. The Brat Packs födelse. Bara en sån sak.


2. Kairos röda ros

Kairos_röda_ros

Jösses vad jag tycker om den här filmen! Woody Allen på ett av sina bästa lekhumör. Mia Farrow i 30-talets USA går på bio och drömmer sig bort tillsammans med filmfiguren Tom Baxter, och plötsligt hoppar han ut ur filmduken och in i Farrows liv! Förvecklingar, galenskaper och romantik leks fram av en uppenbart inspirerad regissör! Jeff Daniels mycket rolig som äventyraren Baxter! Ännu ett bevis på att just 80-talet VERKLIGEN var Allens årtionde!

 

1. Silverado

silverado-1985

Yiihhaaa! Rullen som väckte en avsomnad genre till liv igen! Herregud vad underhållande den här var då! Och nu! Full fart där ALLA sköna klyschor tas upp och vårdas ömt! Rolig och skojfrisk! Det bästa av allt är nästan att regissören Lawrence Kasdan nog fick nästan HELA skådiseliten I Hollywood att ställa upp! Allt från stabile Brian Dennehy som skurksheriff till den unge vildhjärnan Kevin Costner! Här kan man omöjligt ha tråkigt som åskådare! Min vinnare!

 


 

Bubblare: Vittne till mord, Cocoon, En natt i New York, Drakens År, Fright Night

*********

Och här som vanligt länkar till övriga bloggkamraters syn på det aktuella året…..! Läs och minns!

 

Draft Day (2014)

Draftday_posterSportfilmsdrama. The American Style.
På det där, numera, vuxna sättet.

Tänk dig Moneyball. Fast här om amerikansk fotboll. Då har du en rätt bra hum om vad det här handlar om. Jag skrev nyss ”på det vuxna sättet” (knasigt ordval kanske..men du fattar..?). Kanske för att den här rullen i första hand vänder sig till alla som är mer intresserade av spelet bakom kulisserna med att sköta och forma ett lag, än att ta del av själva spelet.

Och liksom i Moneyball funkar det lysande! För den som är rätt såld på ämnet alltså bör tilläggas..

Kan filmer om siffror, statistik och andra märkliga uppgörelser och turer i den amerikanska proffsidrotten verkligen vara underhållande?
Tja, jobba fram ett manus som lyckas komba allt ovanstående, viss realism om hur det KAN gå till i de olika ”war-rooms” i klubbarna, ta in en rutinerad regissör och slutligen sätt en skådis som har brutalkoll på läget i centrum…så är du nästan hemma. I alla fall bland de som gillar dialogdrivna rullar där tonvikten läggs på vad som SÄGS, inte hur många smällar eller skottsalvor eller biljakter som får plats under två timmar.

Idag får vi Kevin Costner, här den stabile Costner, som ikläder sig rollen som Sonny Weaver Jr, General Manager för fotbollslaget Cleveland Browns. Den stora drafting-day står för dörren, ni vet den dagen när alla klubbar ska välja i olika rundor och försöka knyta till sig framtida supertalanger. Här har vi en pressad GM nu då som måste försöka komma fram till hur han vill ha det. Givetvis finns staben runt honom som försöker råda och analysera. Där finns också ägaren till laget (Frank Langella) som har sina synpunkter, coachen (Dennis Leary) som vill säga sitt, fansen som kräver ett rätt beslut som kan betyda en framgångsrik säsong.

Och så har vi Sonny själv, lite i skuggan av sin legendariske far i klubben. Vi har också hans privatliv som även inbegriper den alerta klubbadvokaten Ali (Jennifer Garner).
Med andra ord, lite som vanligt i sportdramer.

coachen och GM inte helt överens, och klockan tickar…

Är detta en film för alla?
NEJ säger jag direkt! Du måste tycka speciellt mycket om den där sortens drama som just filmer om sport, som inte visar själva sporten, kan trolla fram i sina bästa lägen. Här bygger nästan allt på spelet i styrelserummen, de olika överenskommelserna man tycks ägna sig åt mellan klubbarna, vem som ska få välja vem i de olika rundorna osv. Det sedvanliga rävspelet.

Jag är ju en sucker på just sådant, och icke helt obevandrad i den amerikanska fotbollsmiljön njuter jag totalfokuserat av det som händer! Ivan Reitman (ja DEN Reitman!) bakom kameran vet PRECIS hur han ska styra ett sportdrama som är ”on the clock”, filmen börjar ju när det är prick 12 timmar kvar till den stora Draften. Alla rutinerade rävar, från Costner till Leary, Garner, Langella och en hoper andra i större och mindre biroller, ser till att det stundtals, KANSKE, känns som det är ett Aaron Sorkin-manus jag skådar. Vilket det alltså inte är.

JAG ger en totalfokuserad STOR tumme upp för den här rullen.
Jag älskar amerikansk sportdramatik. Speciellt den som utspelas i kontorsrum, över telefonledningar, genom walk-and-talk-dialog i korridorer och som även lyckas innehålla en härlig dramatisk final från den stora Draft-galan i New York. Costner genomstabil här. En klippa. Det måste bli kanonbetyg på rullen.
MEN…har du svårt för genren kanske du ska undvika. Märk väl.

TV-Landet: Hatfields & McCoys (2012)

Tre saker som drog till sig mitt dräglande, giriga, intresse för den här miniserien;
1) Westernmiljö. Man kan ALDRIG få nog av the old west!
2) Kevin Costner. Släng på snubben en stetsonhatt och placera honom i 1800-talet. Slår ALDRIG fel.
3) En miniserie i ordets rätta bemärkelse. När serier görs som här i behagliga 3 avsnitt med långfilmsspeltid kan det ALDRIG gå fel. Vilket det inte heller gör.

Fram till dags dato är också dagens serie den skapelse som enligt de amerikanska livsviktiga tittarsiffrorna slagit tittarrekord vad gäller en serie på reklamfinansierad kabel-tv over there! Inte mindre än 13.9 miljoner bänkade sig inför första avsnittet av detta drama i westernmiljö, 13,1 miljoner såg andra avsnittet och 14,3 miljoner såg avslutningen. Inte kattskitt har man förstått. Bakom dagens historia ligger för övrigt självaste History Channel som därmed också ger sig in i dramabranschen på allvar kanske. Tacksamt ämne är det dock, speciellt i USA.

Vad är det som skildras här nu då? Jo, en av den amerikanska historiens mest kända familjefejder som någonsin förekommit. Den mellan familjerna Hatfield och McCoy i 1860-talets USA. Själva konflikten var av det segdragna slaget och sägs ha varat mellan 1863-1891 och utspelades huvudsakligen i och runtom gränstrakterna mellan West Virginia och Kentucky. Allt inramat av de väldiga Appalacherna. Fejden mellan de envisa och härdade familjerna har blivit något av en american folklore, och nämns inte sällan då man snackar familjeheder, stolthet och att hämnas oförätter som familjen utsatts för. Allt enligt allehanda uppslagsverk alltså.

Vad som utlöste fejden från början lär ha varit en mischmasch av att någon valde fel sida under inbördeskriget, någon snodde åt sig en bit land i fel dal, någon stal en gris som egentligen tillhörde nån annan. Ja ni fattar, det var ju inte så mycket som behövdes för att dra igång snacket, skvallret och adrenalinet när diverse familjemedlemmar skulle uppdateras om läget.
Av en fjäder blev det rätt snabbt en höna, om man säger så.

Här har då inte sparats på dollars när det gäller att besätta rollerna i detta drama. Rutinerade räven Kevin Costner axlar hatt och tillhörande pipa när han förvandlas till ”Devil” Anse Hatfield, ledare och överkucku för Hatfield-släkten. På andra sidan floden mopsar Randolph ”Ole Ran´l” McCoy upp sig i Bill Paxton´s gestalt. Det lustiga är att när serien börjar, och inbördeskriget rasar för fullt, är de två männen goda vänner och tvekar inte att rädda livet på varandra. Olyckliga omständigheter och missförstånd..och ungdomligt oförstånd från andra familjemedlemmar kommer dock att driva de två rävarna till bittra fiender. Båda familjerna hädar naturligtvis att de har rätt i alla de olika konflikter som dras upp till ytan, men i tider där det uppenbarligen var svårt att hålla koll på vad diverse medlemmar i släkten hade för sig…sväller det hela snart till en ostoppbar snöboll.

Huvudvikten ligger på dramat och serien är inte ute efter att hitta någon ”segrare” i dispyterna. Snarare visa de olyckliga effekter som denna konflikt fick för både regionen och landskapet. Förutom formidable Costner och mycket pålitlige Paxton dyker rutinerade skådisar upp i form av namn som Powers Boothe, Andrew Howard, Jenna Malone, Sarah Parish, Mare Winningham och en riktigt snyggt sluskig Tom Berenger som opålitlig kusin till Anse.

Härlig laguppställning således, och ett tajt manus med bra driv. Allt iscensatt av Costners gamle polare Kevin Reynolds som basat från registolen. Reynolds och hans manusgubbar har satsat på ett stabilt sätt att berätta om fejden utan att det blir vare sig tradigt eller spekulerande. Vissa friheter har tagits med ett par detaljer, om man ska tro upplagsverken på ”internetet”, men det är absolut inget som stör seriens helhetsupplevelse.

Den murriga och glåmiga terrängen, naturen, runt dessa trakter i bergen kommer verkligen till sin rätt och serien blir absolut inte någon bildskön skapelse med kamera i motljus…typ Michael-Bay-style. Tvärtom är det rejält avskalat och osentimentalt framställt. De eldstrider som förekommer känns också realistiska och visar mer på att dåtidens kombattanter minsann inte var några direkta ess med vare sig bössa eller revolvrar. Filmens miljöer känns så oerhört realistiska så man börjar misstänka att så gammeldags natur inte finns i dagens USA. Vilket också stämmer då filmmakarna fick laga sig hela vägen till Rumänien och självaste Transsylvanien för att hitta stämningen. Med andra ord är det mäktiga Karpaterna som får vara stand in för Appalacherna. Men jag lovar, det märks icke alls. Den amerikanska landsbygden i ett post-traumatiskt krigs-USA runt 1870 har aldrig skildrats bättre.

Så vem håller man på då? I fejden mellan de envisa släkterna. Ingen skulle jag vilja säga. Alla konflikter och meningsskiljaktigheter har två kålsupare. Oftast. Här gör McCoys en del dumma tilltag som kanske inte hade behövts. Hatfields svarar med något som känns lika onödigt och ogenomtänkt. Man får dock betänka att det var svåra tider, om man nu ska ge sig på någon sorts analys, och heder och ära var oftast det viktigaste man hade att luta sig emot. Fördomar och förutfattade meningar var varje familjemedlems egen sanning. Till och med fast motsatsen bevisats.

Costner och Paxton spelar förstafiolerna och gör det såklart ytterst rutinerat. Speciellt Costner verkar kunna spela sina 1800-talsroller med nattmössa på och grus i ögonen utan att det påverkar hans kvalitet. ”Naturligtvis” drog han hem en Golden Globe för besväret.

Behöver man vara såld på western för att njuta av historien? Icke alls säger jag. Historien rullas egentligen bara upp med tidsåldern som en stabil bakgrundsfaktor. Här ligger tonvikten betydligt mer på persongalleriet, gestaltningen av huvudkaraktärerna….än skottlossning och action. Filmvåldet förekommer såklart, men i mycket bra, inbillar jag mig, realistisk form.

Hatfields and McCoys bjuder på tre täta avsnitt och får också en bra upplösning när man väl kommer dit efter knappt fem timmars (sträck?)tittande. För det är ju så, att börjar man titta vill man nästan direkt se nästa avsnitt. Eller…hur funkar du? Mycket bra visualiserad skröna med hög dos av sanningshalt. Rekommenderas, inte minst för miljön och skådisinsatserna.

 

 

 

 

 

Jack Ryan: Shadow Recruit (2014)

Tja, nånstans känner jag ju att de nog får ta och bestämma sig lite i Hollywood. Hur de vill ha det med sin Jack Ryan.

Ganska styvmoderligt behandlad ända sedan Harrison Ford hade gjort sitt i rollen under 90-talet. Alec B var kanske den första, men visst var det ändå Ford som cementerade figuren lite..? ”Rebooten” (eller vad det nu var) 2002 med Ben Affleck i The sum of all fears tyckte JAG var en helt okej skapelse…men den eventuella franchisen dog uppenbarligen lika snabbt som tanken på en modern Ryan föddes. Då.

Nu är det andra bullar igen. På mindre än 15 minuter får man hela bakgrunden till Ryans anställning hos CIA. Här är det en ung, valpig, Ryan i Chris Pine´s gestalt som från London ser bitar av New York demoleras under 9/11. Han tar snabbt värvning i marinkåren, skeppas till Afghanistan och lyckas bli sårad (but of course). Snabb i tanke och handling är han redan uppmärksammad av det gamla goa CIA och via mentorn/rekryteraren och dagens gammelräv, Tom Harper (Kevin Costner) jobbar han snart åt Byrån med att snoka efter finansbrott på Wall Street som eventuellt kan leda till terrorhot mot landet.

Snabbt hopp i tiden och i dagens Ryssland förbereder skurkiga krafter både en ekonomisk och fysisk terrorattack mot USA. Ingen tycks se det, utom snokande Ryan som anar ugglor i mossen mot den lugubre affärsmannen Cherevin i Moskva. Bara att på order från Harper laga sig dit och skaffa bevis för misstankarna. Nu är ju Ryan ingen James Bond direkt, och får istället lita på snabb käft och tankeförmåga. Viss fysisk dramatik tycks ändå inte gå att undvika, tur då att räven Costner finns på plats med ett team för att vara backup åt finansanalytikern-gone-secret-agent Ryan. Mindre kul att sambon hemma i New York Keira Knightley (ja just HON av alla!) tror att allt fuffens som Ryan håller på med betyder att han vänstrar! (Åh vilken klyscha!). Snart kommer hon dock naturligtvis att få skåda sanningen IRL!

Jaha, hur är nu Pine som Jack Ryan då? Tja, varken superbra eller speciellt dålig skulle jag vilja hävda. Det är liksom ganska svårt att misslyckas med en roll som ändå inte kräver att du ska vara värsta Bond-snubben. Ryan ÄR ju lite osäker, lite klumpig som agent…men givetvis med en supersmart tänkande hjärna som kommer att få jobba för filmgaget. Pine gör sig ganska bra mot gamlingen Costner..som i sin tur dessutom känns helt rätt i sin roll som ljusskygg mentor åt den unge lärlingen.

Jovialiske Kenneth Branagh dubblerar idag som både badass-ryss och filmens regissör. Som Cheverin en typisk klyscha på alla skumma ryssar som någonsin förekommit på film…typ. Komplett med klatschig rysk brytning på engelskan. Branagh har dessutom studerat tillräckligt många moderna high-tech-thrillers för att misslyckas här. Okej, synd att säga att filmen bjuder på något som helst nytt under solen…men å andra sidan finns en viss skönhet och styrka i stabil inmallad underhållning också. Kan ju inte påstå att jag har tråkigt i Ryans sällskap i Moskva direkt.

liten kvällsprommis i Moskva. hundens täckmantel oklar.

Det som väl är en ganska puttrig historia överlag snäppar upp sig mot finalen då storyn tar ett lite extra hopp framåt, och tankarna går till den rätt fräsiga Clooney-rullen The Peacemaker från -97.

Trots att det ganska lätt går att irritera sig på Kneightley sköter hon sig rätt ok här. Hålls tillbaka lagom mycket för att man inte ska flippra ut mot henne för mycket. Pine är Pine och gör vad han kan med sin gubbe. Branagh spelar över, fast med stil, och Costner har den coolaste rollen av dom alla. Liten bonus för oss gamla Svedala-bor finns också då plötsligt Peter Andersson stövlar in från vänster som butter russkie…kul!

Jack Ryan: Shadow Recruit gör vad den ska. Varken mer eller mindre. Stöpt i gammal beprövad form som inte tar ut svängarna mer än den absolut behöver. Branagh har dock koll på sina grejer och ser till att underhållningen hålls stabil om än lite fantasilös kanske. Den första filmen som inte bygger på någon story av Ryans skapare Tom Clancy.
Men det går ju bra ändå. Bättre rulle än jag trodde.
Eller menar jag stabilare…?

3 Days to Kill (2014)

När medelålders amerikanska skådisar blir ännu lite äldre åker de till Frankrike, tas omhand av Luc Besson och vips blir det några minuter i rampljuset igen.
Typ.

Vi har Robban De Niro, vi har Liam Neeson….och nu har vi Kevin Costner.
När karriären går in i elfte timmen och man sedan länge är förbisprungen i rollistorna av yngre hunks med andra looks och utstrålning, gäller det att slå en signal till spindoktorn Besson som genast gräver fram nåt gammalt manus han haft i byrålådan. Och finns inte det så skriver han väl ett på en kafferast. Oftast om slitna, äldre, män. Pappor som på nåt sätt missat sina barns uppväxt. Eller nåt. Jag raljerar, jag vet. Men håll med om att likheterna med de ovan nämnda gubbsen och deras senare filmer är slående. Och värt att påpeka, nu behöver ju inte det per automatik innebära att rullarna skulle vara urusla bara för det (även om risken är större…).

I denna senaste skapelse av Besson hittas nu Costner i början av filmen som sliten hitman åt CIA. Uppdragen känns inte lika lätta och smidiga som förr. Kanske till och med samvetet börjar sätta käppar i hjulet? Dessutom är Ethan Renner (Costner) dödligt sjuk och det är bara en fråga om tid innan det är dags att lämna in pistolen och livspasset för gott. Renner beslutar sig för att sluta, ta sig till Paris och försöka bonda lite med den snart vuxna dotter (Hailee Steinfeld) han har tillsammans med exet Connie Nielsen. Att bara dyka upp sådär är dock naturligtvis inget man gör hur som helst, och Renner får jobba på relationen. Både med dotter och exfru.

Turligt då både för honom och oss som glor på storyn att mystiska CIA-donnan Vivi (Amber Heard) dyker upp i Paris som på beställning och ber att Renner ska utföra ett sista jobb, att ta hand om den ökände men mystiske vapenhandlaren The Wolf som sägs hålla till i just den franska huvudstaden. Renner är ju trots allt den bäste, oavsett hans inställning till både CIA och Vivi. Som tack för hans sista insats erbjuder också den minst sagt iögonfallande femme fatalen Vivi en drog (på experimentstadiet men ändå…) som kan hejda Renners sjukdom och kanske rentav köpa honom längre livstid än vad han hade räknat med när han kom till Paris.

ständigt detta Eiffeltorn!!!

Det är som det är med Bessons alla storys, man kan ta vilken gammal avdankad skådis som helst och trycka in honom titelrollen. I slutänden gör det ingen skillnad. Är skådisen någotsånär rutinerad och har lagom mycket stjärnstatus kvar, kommer han undan med insatsen..så länge storyn inte tar sig ut på alltför galna stigar förstås. Nu är det ju så, måste jag hävda, att Besson´s manus sällan blir sådär HELT uppåt väggarna. Karln tycks besitta en förmåga att blanda både action, lite ansträngd humor och viss föräldrakärlek till ganska njutbara cocktails ändå. NATURLIGTVIS kan man inte börja syna detaljer eller logiska loopar här. Men det liksom inbjuder inte storyn till heller.

Besson överlåter (som vanligt oftast numera?) regisserandet till andra, och här är det icke helt okände McG som basar över agerandet. Kanske han också behöver nåt att studsa tillbaka på? Usla This Means War vill man ju inte gärna nämna vid namn. Regissören med det rätt larviga artistnamnet undviker dock att misslyckas här, kanske främst beroende på att man inte direkt behöver satsa på nåt nytänkande eller visuellt utmanande. Manusmallen som storyn är stöpt i garanterar en rätt riskfri resa från A till B. Dessutom är Costner en alldeles för rutinerad skådis för att misslyckas här. En liten lagom betald tripp till Frankrike och några veckors jobb. Inget konstigt med det. DESSUTOM, när Costner bara ägnar sig åt att agera och inte lägger sig i filmproduktionen i övrigt, är han till sin fördel. Nielsen och Steinfeld får vara bollplank så gott de kan här, det klickar inte direkt mellan exmakarna i storyn även om Besson gärna vill det. Förhållandet far/dotter avhandlas så klyschigt som krävs och man behöver aldrig oroa sig för utgången direkt.
Däremot kan man undra lite över varför Amber Heards karaktär trycks in i filmen med skohorn. Helt onödigt och pointless.

3 Days to Kill är ännu en överraskningsfri och icke utmanande produkt från Luc Bessons skrivbord.
Stabilt och lagom ytligt presenterad med rutinerad skådis i frontlinjen. Man vet var man har sina gamla gubbs, och skulle här istället tex den gode Neeson varit den som for runt i ett Paris (där Eiffeltornet ALLTID tycks synas i bild) så hade det varit helt okej det med. Inte på långa vägar en jättebra film, men stabilt underhållande bland alla klyschiga sekvenser. Bra så.

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Kairos röda ros, The Breakfast Club

 


1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Best Shot

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

The Company Men (2010)

Ambitiöst drama om vad som händer när den stora Krisen drabbar ”vanligt” folk i form av arbetslöshet i kärva amerikanska finanstider.
Nu är det i sanning inte så vanligt folk det handlar om. Bobby Walker (Ben Affleck), toppsäljare på Stora Företaget är en av alla som får kicken när det måste sparas och det ekonomiska rävspelet om höjda aktiekurser eskalerar. Synd för Walker att han bor i stort flådigt hus och har dyra hobbys. Tålmodiga frun förespråkar eftertanke och självrannsakan..men Bobby måste naturligtvis nå botten innan det kan bli tal om rebound igen.

Som sagt, ambitiöst, men får mig inte att foka fullt ut.
Historien biter sig liksom inte fast. Trots att rollistan, förutom plågade Affleck, erbjuder namn som (en halvengagerad)Tommy Lee Jones, Chris Cooper (alltid bra dock!), Maria Bello, Craig T. Nelson och självaste Kevin Costner i en mindre roll (vilket ironiskt nog gör att han är kalasbra i rollen).

Inte direkt dåligt, men bjuder inte på några större upplevelser. Man har sett det förut.
Ok för stunden. Affleck dock bättre än man kanske tror (vill tro?)

Enhanced by Zemanta

Filmspanarna: Sport!

Årets första tema i Filmspanarna är alltså Sport!
Snacka om tacksamt ämne! Kan det möjligen vara så att sportteman KAN vara ett av filmvärldens mest berättade? Och undra på det! Egentligen, ur dramaturgisk och känslosam synvinkel; finns det något bättre att skildra på film är ögonblick ur sportens galna värld..?

Kom igen, du behöver inte vara sportälskare för att hålla med om det. Eller hur? Bara att vandra tillbaka lite i filmhistorien. Det dröser av sportrullar därute. Och bäst av alla kanske ändå just flottiga Hollywood är på att visualisera alla de där berättelserna? Att fånga upp sekunderna på film som är de där avgörande, sätta igång känslomaskineriet, få sina åskådare att känna adernalinpumpet.

Herregud, man kan ju göra listan aslång över produktioner och filmer som alla tar mer eller mindre grepp på sportens värld.
Här några exempel som av en eller annan anledning fångat mig genom åren;

1986 styrde Gene Hackman upp ett mediokert basketlag i 50-talets USA till triumfens ögonblick i Hoosiers (eller Best Shot som den också fick heta). Känslosamt och spännande, Hackman galen som vanligt. På tal om triumferande ögonblick, ingen har väl undgått (?) just Triumfens ögonblick från -81! Om två löparnissar kämpades mot OS 1924. Brittiskt välgjort drama…som i ärlighetens namn kanske ändå är mest känd för sin filmmusik av Vangelis (Chariots of fire…ni vet).

Hockeydramat Miracle on Ice kom också -81 och drog den legendariska händelsen från OS -80 i Lake Placid, när Team USA besegrade den ryska björnen i hockeyn, ett varv till. Trots att dramat följdes live i tv-burken (yes, redan då var man med!) infinner sig spänningen varje gång. Smörigt, sliskigt, spännande och en uppspelt Karl Malden som coachen Herb Brooks. Sevärt om du frågar mig (se även Miracle från 2004).

Ja, vad har vi mer då? Jo, boxning förstås!
Man kan ju knappast passera denna the noble art of self-defense utan att nämna en viss herr Balboa! Kanske INGEN filmserie har haft den förmågan att spela på våra känslor som just Rocky-serien. Låt vara att det är på tok för overkliga rallarsvingar som utdelas där (och sättet att använda sin gard ska vi inte prata om…eller vänta…vilken gard!??!), men effektfullt och engagerande till bristningsgränsen har det alltid varit. Mer seriösa boxningsfilmer kanske man då hittar i Tjuren från Bronx (1980), i många läger utsedd till den BÄSTA boxningsrullen ever! Kan dock diskuteras. Tung rulle likväl. I det här facket bör man heller inte missa Cinderella Man från 2005 (läs min recension här) med en slimmad Russell Crowe on fire i depressionens USA på 30-talet…jaja en BOATS jag vet…men en bra sån!

OCH så, kanske den genre där de flesta av sportfilmerna från Hollywood hamrat in framgång; baseball-världen. Denna mystiska och mytiska och helt galet statistikälskande avart av gamla hederliga brännbollen. Baseball anses ju vara jänkarnas nationalsport, och kanske är det också därför de flesta och mesta (?) sportrullarna görs här. Och mången är de skådisar som harvat en stund i det här träsket; Tom Hanks och Geena Davis i den underskattade (?) A Leauge of Their Own 1992, Brad Pitt som engagerad GM i den fantastiskt underhållande Moneyball (recension här), Clintan som ärrad scout i Trouble with the Curve (2012). Vänta…skrev jag nyss Clint!? Herregud, glöm då för bövelen inte den FANTASTISKA och SUVERÄNA Million Dollar Baby (2004) från ovan nämnda boxningsträsk! Missa inte säger jag bara till dig som möjligen inte sett denna kanonrulle! Å så allas vår Kevin Costner dårå. Bull Durham, Drömmarnas Fält (recension här)….och For Love of the Game (1999) där Kevan är en avdankad veteran med värkande kastarm som mobiliserar de sista krafterna för ett kraftprov. Mest udda här; regisserat av Sam Raimi! Floppade i kassorna, men SÅ dålig är faktiskt inte rullen.

Dags kanske då att sluta cirkeln med en sportrecension, från en nyligen sedd rulle just för ändamålet.
Och se på tusan…det blev en baseballrulle det också:

**********

Vinter-OS står snart för dörren när det här skrivs, och rätt många försöker i tid och otid hävda att sport och politik inte hör hemma på samma scen. Ha-ha..var har de dårarna vart de sista åren!?! Klart att det hör ihop! Hur mycket du än inte vill det. Sport och politik har ALLTID haft ett par stadiga och ofta ganska smutsiga nävar i varandra.

Just sporten baseball fick ett otroligt uppsving i USA efter andra världskrigets slut. Soldaterna återvände hem, stjärnorna tog upp sin favoritsport igen och publiken vallfärdade till de olika arenorna. Dock icke för de färgade. Det gick ju inte an att ha färgade spelade i samma lag som vita! De fick inte ens spela i samma liga! I kriget hade USA stått för frihet och alla människors lika värde. På hemmaplan ville man inte blanda den svarta och vita rasen i landets mest älskade sport.

Om just detta handlar filmen 42.
Om det stora problem som uppstod när den modige (och ganska rike) ägaren till legendariska Brooklyn Dodgers, Branch Rickey (mycket bra porträtterad av Harrison Ford) bara sådär bestämde sig för att den färgade supertalangen Jackie Robinson skulle testspela med laget för att möjligen erbjudas kontrakt.

Kontroversiellt värre och ingen lätt resa för någon av de inblandade. Allra minst Robinson själv. Det krävdes troligen ett enorm stort mått av mod och kärlek till sporten för att orka stå ut med de hysteriska och skamlösa förolämpningar som följde under åren 1946 och omedelbart framåt. Idag lätt surrealistiskt när man läser att Jackie Robinson är ansedd som en av de största baseballstjärnorna någonsin i USA. Älskad av miljoner människor för sin insats i sporten. Ingen får t.ex. bära hans legendariska nummer 42 på sin matchtröja. Den är för alltid pensionerad! (kuriosa: en gång om året på en speciell dag spelar ALLA lags spelare i ligan med just nr 42 för att hylla Robinsons minne!)

dags att visa var skåpet ska stå!

Här är det dock alltså början på en era och Robinson (Chadwick Boseman) kämpar på. Hur mycket man än spottar och hånar honom kan hans talang inte döljas, och ute på plan är det läge för spännande ögonblick mest hela tiden. Sakta men säkert börjar också de nya, nyss så hatiska, lagkompisarna att inse att den där nummer 42 kanske inte är så dum iaf. Rätt trevlig verkar han ju vara också …

Bakom rullen hittar vi Brian Helgeland. Möjligen mest känd för filmer som Payback och En Riddares Historia, men här har han på egen hand plitat ned ett manus som tar ett traditionellt grepp på sporten och politiken från en svunnen tid. Bäst är just balansen mellan sportscenerna och den vardag som Robinson upplevde i sin nya omgivning. Harrison Fords gemytlige boss blir Robinsons stöttepelare när det mesta går tungt. Visst, det är en BOATS, säkert lite lagom tillrättalagd och vinklad. Men den blundar inte för det okunniga hat som större delen av den upplysta befolkningen i efterkrigstidens USA spydde ur sig. På de mest oväntade ställen!

42 tar inte på något sätt helhetsgrepp på Robinsons liv och leverne. Gör mer ett nedslag i en händelse som uppenbarligen var rätt kaotisk när det begav sig. Förutom de socialpolitiska svårigheterna som skildras, finns NATURLIGTVIS en hoper fräcka sportscener med. Och just i baseball (som ändå är svårt nog att fatta fullt ut!) blir det nervigt spännande i parti minut! Sportfilm när den är som angenämast att ta till sig! Inte flabbergasting, men engagerande underhållande.

**********

Jaha hörni, om man vågar sig på en sorts sammanfattning och en teori om ett mönster här…så skulle väl det vara att de flesta av ALLA ovanstående uppräknade sportrullar…just blandat sport med drama. En sorts mix av allvar och nöje.
Och…är det möjligen så att det är just då sportfilmer är som bäst..?
Kommentera gärna dina åsikter och teorier.

Efter detta GALET långa Spanarinlägg kan nu ni som orkat läsa ända hit med fördel ta del nedan av vad andra bloggisar skrivit i ämnet SPORT…!

Play ball!

Enhanced by Zemanta

Man of Steel (2013)

Är Stålis den superhjälte som är svårast att illustrera på film?
Variera i sitt utförande? Berätta något nytt om? Är han inte den där lite tråkige, rätt okomplicerade figuren i trikåer som räddar människan och jorden lite i parti och minut sådär. Utan att dölja så mycket inombords?

Arvet efter Christopher Reeve har uppenbarligen varit svårt att handa i Hollywood. Superman är den hjälte som sällan nämns först i ledet när det snackas superhjältefilmer. Tvärtom verkar Marvel sett till att skaffa sig ett ordentligt försprång. Eller mer tacksamma figurer. Ok, 2005 års version i Bryan Singers tolkning gav viss mersmak, men ökade direkt inte suget efter killen i blå pyjamas.

Kanske har framgången med en viss annan slängkappad lirare borta i Gotham City fått hugade producenter att våga lite igen. En framgångssaga med en annorlunda take på figuren kan väl upprepas igen eller? Således in med ”manusdoktor” David S. Goyer och snart överjordiskt hyllade Christopher Nolan som här jobbat fram en story som väldigt mycket snurrar runt den traditionella legenden om Superman, men ändå inte. Fixen här är möjligen att där Batmans mörka natur och pessimistiska syn på livet och själv styr, dras Clark Kent mer med ett sorts osäkert filosoferande över sitt arv och hur han ska passa in på det mest positiva sättet i vår värld. Kanske påverkad av sin riktiga far Jor-El (Russell Crowe i en riktigt bra och återhållsam roll) och sin styvpappa Jonathan Kent (en perfekt castad Kevin Costner!), vilka har två olika syner på hur grabben ska förvalta sina färdigheter.

För att visualisera den något upphottade version har nu också mannen som verkar älska högupplöst action och en hysterisk kompott av färgstilar hyrts in; Zack Snyder. Jag gillar Snyder, även om jag avskyr hans idiotiska påhitt i den egenkomponerade sörjan Sucker Punch. Watchmen växte dock ju fler gånger jag såg den och hans tidiga försök i zombiegenren med Dawn of the Dead var hur bra som helst. Och 300…ja det var ju en maffig våldsfest i grälla färger. Här då gäller istället att kunna förvalta en så välkänd och inarbetad filmhistoria som legenden om Stålmannen, och det finns onekligen vissa ribbor att ta sig över, och absolut inte riva.

Krypton går under, Jor El fattar det dramatiska beslutet att rädda sin son genom att skicka honom mot jorden. Sedan är det rätt mycket full fart framåt. Efter inledningen på Krypton (som aldrig sett mer spännande ut!) hoppar manuset fram och tillbaka lite. Vi möter en Wolverineliknande enstöring i Clark Kent, vilken verkar försörja sig på att dra runt på tillfälliga jobb. Snart kommer oväntade turer att ta honom till en punkt då världen får möta sin superhjälte. Inte under pompa och ståt, mer oväntad förvåning och viss undran.

Det känns som att det är två filmer i en. Första halvan tillhör Goyer och Nolan, mer drama och sätta spelreglerna för den värld Clark nu lever i. Dra upp linjerna för vad som komma skall. Här finns också de största förtjänsterna i det digra birollsgalleriet. Crowe har redan nämnts. Vi har Diane Lane och den åldrade men vitale Costner som Clarks fosterföräldrar, Amy Adams gör en BRA Lois Lane för en gångs skull. Inte för mesig, inte för flåshurtig eller knäsvag inför mötet med Stålis. Nyfiken som det anstår en tuff reporter. Superman själv, Henry Cavill, känns oerhört rätt i rollen och här är en snubbe som kan gå långt i trikåerna banne mig (vilka för övrigt kan vara de snyggaste som skådats i sammanhanget)!

International Man of Mayhem

Den senare delen av filmen tillhör sedan regissören Snyder. Som om han tålmodigt väntat ut sina manusgubbar och nu äntligen får släppa loss alla visuella krafter som går att krama ur CGI-maskinerna. Snyder har naturligtvis kanonkoll på sina specialeffekter och det blir en yster och helt galen dans när hotet från rymden drabbar jorden i form av General Zod (en lagom överspelande bister Michael Shannon) och hans anhang, också de rester från den nu förintade Krypton men med visionen att bygga sig en ny diktatur på Jorden. Fast inte om Stålis har nåt att säga till om förstås. Vilket han gör i en envig, likt kampen mellan två gudar om man så vill, som sällan har skådat så mycket materiell förstörelse på byggnader, gator, bilar…och ja.. det mesta som går att ha sönder. Inte sedan Michael Bay manglade sönder nästan hela Chicago i den tröttsamma Transformers 3 har så mycket mayhem vräkts över mig som tittar. Typ.Vilket också gör att det blir lite…mättat mot slutet. Farligt nära gränsen till att mitt fokus håller på att glida iväg faktiskt. Som tur är har historien och filmen vett nog att stanna upp precis innan DET kritiska ögonblicket. Vilket räddar finalen av filmen lite.

Man of Steel vilar tungt på Snyders, Goyers och Nolans förmåga att sätta upp spelplanen. Att skapa dramat och den kommande framtiden. Historien i sig är larvigt enkel om man jämför med Batman-rullarna, men sveps in snyggt i bra berättad kostym trots allt. Som setup-film är den top notch. Inget fel på popcornsactionen heller, och då är den ändå filmens svagaste kort. Jag vill så gärna klämma dit en fyra, men nöjer mig med en trea.
Framtiden ser dock ljus ut för DC Comics störste (?) hjälte.

Drömmarnas fält (1989)

Filmer som kretsar runt baseboll känns märkligt nog som att de hör ett 80-tal eller 90-tal till. I alla fall hos mig.

Dagens film kommer jag ihåg som en stor liten favorit från förr. En hjärtevarm och rejält engagerande skapelse, som balanserade  på vardagsdrama och en sorts utflippad andemening (rätt kul uttryck i det här sammanhanget!) om att följa sina drömmar, att det aldrig är försent att laga något själsligt som gått sönder. Men så mycket baseboll kanske det inte spelas här om man ska vara ärlig.

Frågan var då såklart om filmen verkligen är så bra som jag mindes den? Ett reabacksinköp på en outlet har nu gett mig chansen att återuppleva och verkligen rannsaka minnet genom en återtitt.

Ray Kinsella (Kevin Costner) lever på en liten gård i Iowa där han odlar majs så det står härliga till. En dotter och frun Annie (Amy Madigan) gör hans tillvaro rätt behaglig och skön. Det skulle väl i så fall vara det där faktumet att han tappade kontakten med sin far som gnager lite, och att de aldrig fick chansen att prata ut innan fadern dog (allt detta mycket pedagogiskt förklarat redan under förtexterna).
Just som Ray går där och drönar i majsfältet hör han en mystisk röst som viskar åt honom att han ska ”bygga den så kommer han…”. När detta snart upprepas tror Ray att han möjligen håller på att tappa det hela, men i enlighet med ett välformulerat Hollywood-manus har vi snart en sprillans ny basebollplan mitt hans majsfält! För det är nämligen precis så, att rösten ville ha dit en basebollplan (!) och vips dyker det upp gamla spelare från förr! Spöken? Fantasier? Eller har allt en mening? Ray vet  inte vad han ska tro…dessutom pockar dåliga tider på ytterdörren rent ekonomiskt och kanske måste paret Kinsella gå från både hus och majsfält om det vill sig riktigt illa. Men naturligtvis finns ytterligare ett par små utmaningar kvar för Ray att lösa innan han ser slutet på mysteriet med sina basebollspelande spöken.

Som ni hör är detta förstås ingen sportfilm i den vanliga meningen. Mer ett drama som använder sporten som ett verktyg, ett slagträ (kunde inte låta bli) för att driva storyn och Rays känslor vidare. Likt den gamla känslan från förr känner jag efter en stund hur varm filmen fortfarande ändå är. Kanske tidens tand har filat rejält på den, vilket får vissa scener att verka lite jönsiga…men fortfarande känns det som att historien har ”det” inbakat i sig.

Costner kör den relativt lågmälda stilen här, och då vet ni ju att jag gillar honom som bäst. Birollsgalleriet är av trevlig kvalité med bla en ung Ray Liotta som den legendariske basebollspelaren ”Shoeless” Joe Jackson, den magnifike James Earl Jones som godhjärtad cynisk författare från förr och Burt Lancaster som…tja..en av nycklarna till detta udda men rätt fina mysterium. Phil Alden Robinson både skrev och regisserade, och gjorde det så bra att ett par Oscarsnomineringar trillade in av bara farten (bla bästa film).

”say what!?!”

Tar man nu ett steg från historien och studerar vad som händer, framstår ju det hela möjligen som rena tramset med ett egentligen ganska mossigt och ansträngt manus, men som vanligt har drömfabriken och dess kluriga entreprenörer förmågan att måla med yviga och varma färger för att dölja skavankerna. Och rentav väva in lite av den där magiken som tycks omge själva basebollen som sport ihop med den amerikanska själen.

Drömmarnas Fält är kanske lite knäpp i sin ramstory. Men det finns ändå den där trevliga och underhållande tonen i dramat. Någonstans behöver man aldrig oroa sig för hur det ska gå för Ray och hans egna issues. Och ibland är det ju rätt härligt att bara utsätta sig för sådana filmer också. Inte lika fascinerande som jag mindes den i yngre dar, men en förbålt underhållande stund blir det allt.
En sån där rulle att gå och tänka på ibland.

Tema Western: Wyatt Earp (1994)

Återigen teamar Lawrence Kasdan ihop sig med Kevin Costner.
Och återvänder dessutom till samma snygga kulisser som de använde för lattjolajban-karamellen Silverado.

Den gången var det tjo och tjim och ett rätt skamlöst flirtande med allt vad en god westernhistoria har att bjuda på enligt myter och skrönor. Den här gången är det förvisso en och annan myt och skröna som ligger till grund för manuset, men det är historia som tar avstamp i en alldeles verklig person och dennes leverne. Kasdan gör det naturligtvis inte enkelt för sig, sätter speltiden på dryga tre timmar och låter oss följa Earp från de tidiga drömmande åren, via ett otal yrken som diligenskusk, buffeljägare och kortdealer på salooner.

Det är nästan av en händelse han till slut ramlar in på sheriffyrket, men väl där dröjer det inte länge innan Earp´s namn blir vida känt i trakter som Dodge City och Tombstone. Främst pga av hans hårdföra stil och sin devis att ständigt förekomma än att förekommas.

good guys wear black..?

Under åren som går kommer också Earps familjeband att knytas tätare än någonsin, då han sällan gör någonting utan sina bröder. Till mångas stora  förtret. Som anser att bröderna Earp är alldeles för inflytelserika och dominerande i de städer de bosätter sig i. Naturligtvis är fejden med Ike Clanton och dennes bröder i fokus även i den här filmen, och avhandlas på det sätt som historieböckerna föreskriver vara det mest troliga. I verkligheten en eldstrid som sägs inte pågått i mer än högst 30 sekunder, men som ändå i modern tid fått ”utmärkelsen” Den Mest Berömda Revolverstriden av alla i the Old West.

Wyatt Earp´s namn torde vara ett av de mer kända från förr, och Kasdan väljer att låta Costner porträttera den något surmulne lagskiparen lite lagom instabilt. Det är inte helt självklart att sympatierna alltid hamnar hos denne något komplicerade figur. Costner gör också sitt bästa att gestalta en man som går från levnadsglad och framtidsviss…till både desillusionerad och i viss mån bitter. Earp råkade som många andra ut för tråkigheter och besvärligheter som för alltid skulle forma hans beteende. Naturligtvis är det dock en Hollywoodrulle och viss empati med hjältarna anbefalles således. Hos mig rullar ändå dagens äventyr in på ett högst stabilt betyg, då Kasdan satsar på rejäl westernkänsla och lägger sig vinn om detaljerna. Dramat är både tungt och ibland lättsammare. Eldstriderna enligt regelboken och förmodligen till största delen rätt trovärdiga.

Dagens rollista är rena godiset om man letar mer eller mindre kända namn, eller vad sägs om den här paraden; Michael Madsen, Dennis Quaid, Mark Harmon, Tom Sizemore, JoBeth Williams, Catherine O´Hara, Gene Hackman, Jeff Fahey, Isabella Rossellini, Marie Winningham för att nämna några. En ensemblecast som heter duga där kanske Dennis Quaid levererar något av sitt livs roll som den sjuke, men rappkäftade Doc Holliday.

vattenkammad med slokmusche…helt stilenlig!

Om nu Kasdan kunde visa upp både ett delvis självskrivet maffigt manus och snygga detaljer i kombo med överdådigt vackra landskapsbilder i fotot, härligt pompös westernmusik…samt en gedigen insats av skådisarna…så svek faktiskt publiken rätt ordentligt. I runda slängar 25 mille dollar inspelade på en budget på runt 63 är naturligtvis inte godkänt. Kanske var man trött Costner, kanske var man trött på överdådiga epos med lite för mycket smet på storyn….?

Wyatt Earp är dock hos mig en rejält snygg och ganska behagligt brokig presentation av den store hjälten från förr. Costner håller honom lagom bister, och sympatierna står faktiskt inte i givakt för honom i någon större utsträckning. En helaftonsfilm är det dock, där det går att hitta alla de ingredienser som behövs för en rejäl westernrulle. Inget mästerverk på något djupare plan, men rutinerade Kasdan vet hur man skapar stämning och Costner känns rätt i rollen. Sevärd.