Och kolla här då. På tal om att åren går.
Så ung, så kaxig, så full av det där typiska full i fan-leendet som möjligen är lite signifikativt för hela släkten. Jag menar naturligtvis Kiefer Sutherland. Ett av affischnamnen i dagens lugubra och nostalgiska tillbakablick. Ibland är det ändå lite spännande när man går långt in i sitt arkiv och bara liksom sträcker ut näven mot närmsta hylla.

Ni som möjligen var med då när det begav sig, kommer kanske ihåg hur det sprangs på bio och gloddes på den här rullen med stor förväntan. Typisk actionrulle/teen-hittepå med det rätta 80-talsstuket. De varma färgerna, den murriga musiken som givetvis innehöll sin beskärda del av det synthiga årtiondet, förvisso här också uppblandat med lite sköna melodiösa slingor av gamla ess som tex Roger Daltry, INX, Echo & The Bunnymen. Men vänta, det fanns ju så mycket mer; givetvis dyker den obligatoriska saxofonen upp efter bara runt 10 minuter! Detta trakterade instrument som ibland verkar få stå symbol för hela detta årtionde på film. Dessutom VISAS saxofonen upp i bild, passionerat tutad i av en muskulös hunk i sommarnatten! 80-tal!

Välkommen till kuststaden Santa Clara i Kalifornien. En sorts märklig blandning av surfarparadis och hippiekoloni. En kufarnas fristad. Kan möjligen frånskilda Lucy (Dianne Wiest) finna ro här med sina två tonårsgrabbar Sam (Corey Haim) och Michael (Jason Patric)? In och bo hos farfar (Barnard Hughes) i hans synnerligen märkliga hus. Michael spanar snart in tjejerna i trakten, och Sam..tja han verkar spana i det mer obskyra.
Som ryktet om att hela trakten är hemsökt av vampyrer. Att alla de barn och vuxna som försvunnit under åren, och vars ansikten sitter på var och varannan efterlystlapp, skulle vara offer för dessa blodsugare. Inte är det väl så…?

sluta larva dig nu Jack Bauer!

Vid rodret för denna MASSIVA 80-talsbomb av färger, murrighet, musik och lite lagom konstruerad spänning/mysrys står (ökände) Joel Schumacher stadigt. Vad man än vill säga om hans karriär så torde dagens film absolut kunna räknas in till det mer framgångsrika alstren han spottat ur sig. Han lyckas precis balansera storyn på gränsen mellan det pinsamt barnsliga och det lite mer tuffa mörka stuket. Naturligtvis hjälper dagens ensemble till. Kiefer S sportar en grym hockeyfrilla och fjunigt skägg i rollen som motorcykelbadasset David, frontman för det luriga (men i dag hopplöst fåniga) grabbgänget som alla, ALLA, är lite rädda för i den lilla staden. Boysen gör ju lite som de vill gubevars! Kan de rentav ha något att dölja? Givetvis blir nykomlingen Michael nanosnabbt förälskad i mystiska Star (Jami Gertz) som dessvärre tillhör just…David. Läge för envig där således..och vad ÄR det egentligen med David och hans gäng som lockar Michael så…? Och vad är bröderna Frog för pajsare (där bla den” andre Corey”…Feldman hittas) som Sam snubblar över!? Påstå att hela stan är ett fäste för vampyrer, demoner, varulvar och annat löst pack!

Ja herregud, det är tonårshumor, romantik, fånig action, lite effekter och fullt ös på musikfronten mest hela tiden. Kanske ordet man söker är….kitschig? I dag en ganska hopplös story att applicera på en modern publik, skulle filmen gjorts idag krävs det betydligt mörkare stil, tuffare CGI och kanske en väg bort från den här blandningen av nästan-jönseri och klyschig tonårsstinn dialog.

Lider jag av återseendet? Känns det pinsamt? Löjeväckande? Både ja och nej. Minnet säger mig att det här var rätt fräsigt en gång i tiden. En annorlunda upplevelse som behandlade vampyrtemat på ett lite mer rocknroll-tillgängligt sätt, om än med små försök att skapa kusliga effekter. Kanske hade den allt som behövdes då…rysligheter, tonårshumor, romantik, musik (saxen remember!!) och den där riktigt sköna känslan av ett amerikanskt 80-tal. Det förtjusar en aning. Samtidigt går det inte att komma ifrån att filmen är ett hopkok av yta och klyschor. Extra kul också att kolla in alla skådisar i yngre upplaga. Som vanligt hade ju ödet olika vägar utstakade för en del av dem. Här är de dock alla med på banan och underhåller på bästa sätt i all sin tramsighet.

The Lost Boys blir ännu en liten promenad ned längs nostalgins gator. Rätt underhållande då, lite mer larvig idag såklart. Ganska stabbig i flowet. Var man liksom jag med under det här årtiondet i målgruppen, går det dock att vara lite förlåtande mot både det visuella och innehållsmässiga. Liite småkul är det ju allt ändå.
Kanske man till och med skulle kunna säga….svagt charmigt..?