#sommarklubben: Unbreakable (2000)

En film som jag väldigt länge dissade ganska rejält! Kanske var det att jag fortfarande var kvar i M. Night Shyamalan´s hysteriskt twistade Sjätte Sinnet bara året innan som gjorde att jag var kallsinnig inför den här. Ganska länge ansåg jag den också vara den gode Nights sämsta rulle…tills After Earth kom typ…

Nåväl, de säger ju att när fan blir gammal blir han präst….så in med rullen i spelaren igen, typ 17 år senare. Vad passar sig väl bättre än under just en regnig sommarkväll!?

Och javisst! Här har vi ju banne mig en rulle som legat till sig alldeles formidabelt! Sakta berättad, dystert berättad. Men lika gåtfullt och sådär nyfiket som Shamalama-ding-dång får till det då och då. Bruce Willis som den glåmige, fåordige säkerhetsvakten David Dunn, vilken tycks osårbar. Alltså fysiskt osårbar. Är det rentav en slumrande superhjälte i förklädnad? På andra sidan spektret Samuel L Jackson i galen frippa som den trasige, ja alltså rent fysiskt också, och mystiske Mr Glass som av någon anledning förföljer David och har teorier om hans tillvaro. På en annan front försöker David hantera en förestående skilsmässa från hustrun Audrey (stabilt spelad av Robin Wright..som kanske tyvärr har för lite att jobba med).

Jag slås av hur smart Shyamalan varvar hederligt drama, med lagom twistad mystery/spänning. Kännare av den filurige regissören vet ju också vid det här laget att han sällan lämnar en rulle utan att avsluta med en slingrig vändning.

Här har vi en rulle som växt rejält under åren. Jag uppskattar Willis lågmäldhet och den till synes händelsefattiga storyn på ett helt annat sätt nu.
Naturligtvis också extra intressant att slänga ett öga på den här nu i samband med att Shyamalan riktar blickar mot den i samband med sitt nya alster Split (2016). Jag säger smutt!

Sanna identiteter i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Annonser

Wonder Woman (2017)

Hade jag nu haft en rosa träningsoverall, hade jag kunnat skrivit DCEU med svart tusch på bröstet och sen börjat hoppa upp och ned skrikandes ÄNTLIGEN!!!!!!

Javisst! Så pass humörhöjande blev ju denna upplevelse, med kanske den tuffaste (och möjligen mest oskyldigt naiva) superhjältinna jag skådat ever! Långbenta Gal Gadot ÄR sin figur! Jag köper direkt hennes personlighet och attityd, vilket jag ju redan förvisso gjorde i Batman vs Superman…men här är det ju WW-rockn´roll för hela slanten!

En förtjänstfull lagom kort introduktion av backstoryn med amasonen Diana´s uppväxt och ursprung. Snygga scener som utspelas på en förföriskt vacker söderhavsö..sort of. Här finns gott om stentuffa tjejer som inte tar skit från några (speciellt invaderande tyska stridisar). Rutinerade rävarna Connie Nielsen och Robin Wright får chansen i några minuter under stekande sol i paradismiljön. När icke helt obekante Chris Pine plötsligt dyker upp (eller ned från skyn) som hemlig agent, dröjer det dock inte länge förrän vi kastas in i en steampunkig version av London under första världskriget. En storögd Diana tar in en värld hon aldrig förr sett, och snart får hon dessutom anledning att sporta sina kunskaper som superhjältinna.

Jäklars vad jag gillar den här rullen! En skön mix av gammal hederlig äventyrsmatiné och tung actionrulle. Och mitt i alltihopa tycker iaf jag att både Pine och Gadot utstrålar en sådan där charm mot varandra som är svårt att värja sig från som åskådare. Diana väljer sina strider, även om hon tycks vilja ta strid mot en hel värld när hon upptäcker orättvisorna, och när hon gör det är det just sagolikt underhållande. Jag tänker främst på de ögonblick då vi förflyttas till krigets skyttegravar i Frankrike och vår Wonder Woman ensam tar sig an ett helt batteri med tyskar (ständigt dessa tyskar!). Galet snyggt! Dessutom är det uppenbart att dagens regissör, Patty Jenkins (Monster), gillar sin slomo-action! Även om det ibland ligger i riskzonen för att bli repetitivt..är det så jäkla läckert och stämningshöjande att jag hellre friar än fäller.

klart de gnabbas lite också mellan varven

Filmens största aber, för visst finns det ett sådant, kommer i finalakten då Jenkins och manuset (givetvis svävar Zack Snyders ande över dagens story) inte kan hålla sig från den ”obligatoriska slutfajten när figurerna kastas hit och dit”. Lite för länge. I mina ögon hade denna sekvens strukits helt och manus istället tagit en annan twist. Men, vi snackar ju popcornunderhållning här, så annat var nog inte att vänta.

DC Comics Extended Universe  har kämpat nu en stund bakom Marvel för att kunna få till en utmanare värdig namnet. Inte för att de tidigare försöken varit direkt usla …men här känns det som att vi får en produkt som är minst lika engagerande och fräsig som de bästa Marvel-rullarna, vilket tidigare saknats. Man liksom bryr sig om Diana. Jag känner med henne när den kalla hårda världen slår hål på hennes verklighetsuppfattning. Också det något av en styrka med dagens film; att den faktiskt lyckas väva in lite mänsklig moral och människohopp…UTAN att det känns direkt plastigt eller fånigt.
Joho, så tycker jag iaf.

Klart jag vill se mer av stentuffa Diana, och snart dyker hon ju upp i nästa DCEU-produkt: Justice League. Bra skit detta, och jag ser lätt hur Wonder Woman dominerar sommarens superhjältekamp. Spider Man kommer att få jobba för att kunna ta matchen! Om det ens går.

Dessutom; en rulle som sportar David Thewlis (Faaaargoo!) i en annorlunda roll…kan inte underkännas!

 

Om du ännu inte fattat hur mycket jag gillar den här rullen, så kan du med fördel lyssna på avsnitt 92 av SoF-podden där jag OCH Fiffi än mer lovordar äventyret!

Everest (2015)

everest-2015-movie-posterLångledigheten över jul/nyår 2016/17 innebar en rejäl djupdykning i tv-soffan där osedda alster klarades av. Som typ detta.

Kontrasten: en skön sittning i favorithörnet av soffan med gött kaffe inom räckhåll. Annat för gänget på plats drygt 8000 meter uppe på Mount Everest. Kyla och vind som ställer till det. Oberäkneligt väder som drar fram mellan de olika bergstopparna. Helt enkelt ett ställe en lagom sansad människa kanske inte vill vara på. Förutom de här stollarna då.

Regi-islänningen Baltasar Kormákur slår på trumman och bjuder på drama på hög (!) nivå. Dessutom en BOATS minsann. Att klättra i berg tycks ju ha lockat människan sedan urminnes tider, och att bestiga det mäktiga Everest känns som något av en helig graal för klättrare. Här är det 1996 och den rutinerade Rob Hall (Jason Clarke) försörjer sig på att guida klättrargrupper upp till toppen. Nu står ett nytt äventyr för dörren och en diger samling finns i baslägret. Att bestiga världens högsta berg ser också ut att ha blivit en nöjesindustri då Robs grupp sannerligen inte är den enda på plats. Här finns också en våghalsig amerikan, Scott Fischer (Jake Gyllenhaal), som leder en liknande grupp. Plus tyskar, sydafrikaner, kanske kineser och lite annat folk och fä. Snart kommer de flesta av dem dock dras in i rejäla prövningar då katastrofen slår till.

Många känner nu säkert till historien om Rob Halls öde, men trots det blir det faktiskt lite småspännande på sina ställen. Kormákur berättar effektivt och håller bra tempo på scenerna. Det känns dessutom jäkligt realistiskt. Snygga effekter med andra ord. Det känns ibland som att man är med där runt toppen av Everest. Kan tänka mig att den här rullen ändå gjorde sig smutt i 3D.

En rejäl rollista trängs på berget; Förutom Clarke och Gyllenhaal finns där Josh Brolin, Emily Watson, Sam Worthington, John Hawkes, Michael Kelly och Thomas M. Wright. Dessutom de obligatoriska ”hustruinsatserna-via-telefon” av Keira Knightley och Robin Wright.

everest_pic

2 cm till målet. sen är det lika långt tillbaka

Storyn håller ihop det ända till slutet. Inget överdrivet superslisk. Inget överspel. Kanske har man siktat på att försöka göra hela historien så pass mycket rättvisa det bara går, utan att krydda den. För det behövdes sannerligen inte om man läser på lite i bakomverket om vad som utspelades i verkligheten i maj -96. Nu är ju denna katastrof på långa vägar icke den enda som inträffat på berget, men kanske den som fått mest spridning runtom jordbollen. Extra stark effekt under eftertexterna då bilder på de verkliga personerna visas. Ett lurigt tilltag det där. Som alltid går hem.

Konstigt nog spännande, trots sitt tragiska innehåll.

The Last Castle (2001)

Dags för lite revirpinkande i fängelsemiljö igen.
Den här rackarn är riktigt underhållande, om än förutsägbar som en MacFeast-meny hos Gyllene Bågarna.

Nitiske och otrevlige överste Winter (salig James Gandolfini) basar över ett militärfängelse med tvivelaktiga regler och bestämmelser. När dömde krigshjälten och dekorerade f.d. generalen Irwin (Robert Redford) anländer till finkan som ofrivillig gäst för ett par år framåt ser Winters sin chans att smöra och visa vilken ordentlig och plikttrogen överste han är i armén. Som dessutom beundrar Irwin. Vår man generalen ser dock blixtsnabbt vilken typ WInters egentligen är…och skräder inte orden. Sällan har väl en uppblåst ballong pyst ihop snabbare!

Inte vad fängelsebossen ville höra förstås, och en chockad Winters fattar direkt agg mot den gamle räven Irwin som sakta men säkert vinner de övriga medfångarnas tilltro. Vilket retar Winters till vansinne. Upplagt för riktig dogfight….där förstås den gamle generalen rätt enkelt framstår som den vettige och sunde av dem. Knasöversten Winters är bara…dum!

Klyschigt manus javisst, men såklart en rejäl holmgång av viljornas kamp innanför murarna. Robban Redford gjuter mod i mannarna som tillbringar sina dagar inlåsta. Han stärker moralen helt enkelt. Och det gillas ju INTE av The Man Gandolfini! Hur skulle det se ut..om den stenhårde chefen på bygget inte längre var fruktad!?
Dessutom börjar Irwin alltmer gräva fram de missförhållanden som råder i fängelset…och en sorts showdown närmar sig alltmer.

Det här är inte första gången jag ser rullen…men det är trots det inga som helst problem att engagera sig och hoppa in i berättelsen. Den blir till och med lite småspännande när det drar ihop sig! Räkna såklart också in sedvanligt känslosmöriga och smetiga scener. Vaddå, det hör ju till i filmer som dessa. Regissören Rod Lurie (The Contender) är ingen nybörjare och vet hur en slipsten ska dras.

otrevlige bossen på bygget kör rena maffiametoderna för att knäcka hårdingen Redford

Redford är lugnet själv. En rättvis och slug rackare som kan se stenhård ut när  det behövs. Gandolfini är som klippt och skuren i rollen som filmens bad guy. Vilken dåre! Men likväl en snubbe man bör frukta. I övriga casten hittar vi dessutom en ung Mark Ruffalo, , en lika ung Clifton Collins Jr. (som fö ser ut som en tonårig Robban Downey Jr!), en stabil Delroy Lindo och faktiskt tre minuter av Robin Wright i en snabb (uncredited) scen!

Stabilt fängelsedrama som håller ända in i finalen. Visst, här finns inget som överraskar…men fängelserullar SKA ju vara konstruerade på ett speciellt sätt. Så är det bara.
Gott mos!

Sommarklubben: The Princess Bride (1987)

Princess_Bride_posterKom till Sverige med en av de knasbolligaste svenska titlar man skådat; Bleka dödens minut!
Hu!

Här har vi oss något så underhållande som en hysterisk frejdig saga…nästan för vuxna!
Eller, okej storyn kan avnjutas av alla åldrar och innehåller en lömsk prins, en Jätte (nåja), en maskerad hämnare, klantiga skurkar, mystiska slott och läbbiga träsk, svärdsfajter…och SÅKLART en snygg prinsessa-to-be! Dialogen och viss del av humorn är dock skönt skruvad och bjuder på en sällsam blandning av valfri Errol Flynn-film och valda delar av Monty Python…utan att det blir larvigt!

Vad handlar det om då!?
Jo, en ung grabb i modern tid är sjuk och upp dyker farfar för att läsa en saga! Till en början måttlig roligt tycker grabben (Fred Savage…kommer ni ihåg honom!?), men farfar (Peter Falk) står på sig och utlovar en saga utöver det vanliga. Vilket det såklart blir och sjuklingen blir plötsligt väldigt intresserad. Trots att sagan innehåller kärlek också! Heja!

Det är härlig charm, det är fart, det är lite jönsigt och det är framför allt ROLIGT hela vägen!
Bygger på en bok och visualiserad av stabile Rob Reiner! Och där du hittar Reiner, hittar du också alltid Billy Crystal! Håll utkik efter honom i en liten men asrolig cameo!
I övrigt, en då okänd Cary Elwes, en slimmad Mandy Patinkin, en opålitlig Chris Sarandon och en långfilmsdebuterande Robin Wright.
En skitbra film helt enkelt.

Ridderlighet i sommarnatten!

Rampart (2011)

Regissören Oren Moverman (namnet!) fick ju till en rätt tänkvärd historia med The Messenger häromåret. Rätt mycket djup, en film som inte räddes utmana det känsliga och bräckliga. Här är han tillbaka igen, med ett alster som möjligen vill rinna i samma fåra fast med nytt utseende. Liksom i förra filmen tar han hjälp av Woody Harrelson, men nu är frågan om de inte de helt kört in fel gränd…?

Harrelson är den uniformerade polisen Dave Brown i 1999-års Los Angeles. Han är slipad, desillusionerad, självisk, korrumperad och obehagligt rasistiskt. Brown kan alla knep på gatan, vet hur ”slöddret” tänker och ser inte sällan till att det också kan vändas till hans fördel. Hos kollegorna är han en ökänd figur som ingen egentligen vill kopplas samman med. Kort sagt, Brown verkar göra lite som han vill och bryr sig inte speciellt mycket om moral och polisens devis om att skydda och tjäna.

Det stora problemet dyker upp när Brown fångas på film misshandlandes en misstänkt. I sann Rodney King-anda börjar drevet gå och Brown får fullt upp med att hitta slingriga vägar ut ur problematiken, helst på ett fördelaktigt sätt och samtidigt hånfullt försöka hålla polisledningen på avstånd när de synnerligen besvärade försöker få honom att be om ursäkt och samtidigt ta avsked från polisen. Den alltigenom osympatiske Brown tänker dock inte låta sig bestämmas över hur som helst.

Personligen känner jag mig rätt trött på den här typen av historia efter ungefär 20 minuter. Med övertydlighet och mörk pedagogik ska vi som tittare verkligen ta till oss hur usel Brown är både som polis och människa. Det känns både överdrivet och rejält löjligt, speciellt tramslöjligt blir det när Browns privata levnadsförhållanden ska visas upp. Han tycks bo i ett litet kyffe på samma tomt som sin exfru vilken han har barn med, samtidigt som de är grannar med exfruns syster som han givetvis också har barn ihop med! Håhåjaja…

tar sig en stänkare på jobbet

Dessutom verkar alla förakta honom, han raggar på barer och kedjeröker, läxar upp sina tjallare och kontakter. Att han är föremål för anmälningar och utredning verkar inte bekomma. Lite märkligt nog upptäcker jag att rutinerade författarräven James Ellroy varit inblandad i manuset, och ändå är det inte bättre. Historien segar sig irriterande fram, så värst mycket händer inte i den heta potatishärvan runt Brown och det som väl händer känns mest rörigt och oengagerande.

Woody Harrelson må vara helt okej i rollen och ger Brown ett otrevligt yttre, men avdelningen korrupta otrevliga gräsrotspoliser med exfruar och barn har vi sett förut i form av Richard Gere i Internal Affairs 1990 så det känns synnerligen ofräscht under solen här. Moverman kan få lite pyttecred för att han lyckas trycka in lätträknade birollsminutrar av bla Ben Foster, Ned Beatty, Ice Cube, Steve Buscemi, Anne Heche, Cynthia Nixon, Robin Wright och Sigourney Weaver men det är banne så långt jag vill sträcka mig.

Rampart beskrivs nästan lyriskt på omslaget som ”tät”, ”chockerande” och ”rå”. Konstiga ordval i min bok då det mest blir tradigt, upprepande och synnerligen ointressant efter ett tag med en historia som överdriver så mycket att det till slut blir larvigt. Jag känner ingenting inför Browns påhitt. Inte ens avsky, bara ett ointresse. Nä, det här var för dåligt.