Kong: Skull Island (2017)

kong-posterAck ja, vad vore väl filmlivet utan dessa nedslag i den mest kalorifyllda och göttaste av popcornsbyttor då och då? Filmvärlden kan inte leva av djupsinniga allvarsamheter allena (även om det säkert finns de som faktiskt föredrar det).

Idag är det hejsanhoppsan och matinékänsla igen när vi tar oss till den gamla hederliga Skull Island. Jojomen. I filmen skrivs året till 1973, början på ett 70-tal med Vietnamkriget på upphällningen, utan mobiltelefoner och annat lullull. Mystiska vetenskapsmän tycks dock ha funnits i alla tider, och här heter han Bill Randa (John Goodman), vilken har en teori han behöver lägga fram i maktens korridorer i Washington. Rolig scen i början; Randa ser ut över en enorm massdemonstration mot kriget i Vietnam och utbrister; ”det blir inte galnare i Washington än så här”. HA! Tänk om den gode Randa hade sett Washington 2017! Kan vi ana en snygg manusanmärkning över tillståndet i den amerikanska nationen här…?

Hursomhaver, fyra manussidor senare är alltså en expedition på väg mot den mystiska ön som verkar ha både eget ekosystem och eget klimat som ser till att ön alltid är omgiven av stormar. Haha, fantasin! Lovely! Här finns nördiga vetenskapsmän, taniga forskare, en krigsfotograf (Brie Larson), en brittisk ex-militär (Tom Hiddleston) samt en hoper stridisar under ledning av den kärve Samuel L Jackson (vad gör han här…sin 345 film på två år?) Som en bonus får vi även en komisk sidekick i form av den strandade märkliga piloten Hank i skepnad av John C. Reilly. Kul gubbe! Utforskning av ön står på programmet, bl.a. via lite snyggelisnygga bilder på inflygningar mot ön medelst Hue-helikoptrar. Tidstypisk 70-musik gör sitt till och plötsligt känns det lite som Apocalypse Now igen. Smutt! Dessutom finfint färgsatt och med en kameralins som ger en snygg gritty känsla till hela rullen.

Där de tidigare King Kong-rullarna satt av tid på den ökända ön för att bygga upp stämningen, blir det rockn´roll nästan direkt här. Öns störste och mest buttre invånare dyker strax upp och leker plockepinn med de annalkande helkoptrarna. Wow! Vilken inledning! Inget gullegull eller myspys här icke. Dagens regiman Jordan Vogt Roberts (med blott sin andra featurefilm) tar steget från indiefacket och sätter sig bekvämt tillrätta i Hollywoods bästa popcornsstol. JVR tycks ha koll på precis hur man effektivast och framför allt snabbast drar igång en stunds röjigt roande äventyrsaction. Våra huvudpersoner i rollistan får göra skäl för lönen idag så att säga.

Det är fartigt, underhållande, sådär tramsigt overkligt som det ska vara i en riktigt hederlig äventyrsrulle. Vad manus högaktningsfullt bara skiter i är viss logik och den annars sedvanliga rutinen att svänga ihop antingen ett sorts ansträngt djup….eller den obligatoriska romantiken mellan några av protagonisterna. Här handlar det om att klara livhanken, inte bara i början från den minst sagt förbannade Kong…utan även från övriga obehagligheter på ön. Ok, vill man hitta någon sorts moralkaka här är det väl kanske att man icke ska ge sig på att ändra ekobalansen på ett isolerat ställe som detta.

Kong-Skull-Island

Så. Jävla. Förbannad.

Kong själv då? Jo tackar som frågar! Idag är han större och starkare än någonsin! Ser ut som ett badass i ansiktet, men visar också snart att han är både skräckinjagande OCH rättvis på samma gång. The keeper of the Island typ. Effekterna är förstås apsnygga (sorry) hela vägen in till eftertexterna och när jag går ut från bion känner jag mig nöjd. Jäkligt nöjd! Belåten över att faktiskt själva ön, Skull Island, idag nästan får stå i hela centrum för storyn. En snygg uppgradering av den gamla historien. Som självklart ändå inte missar chansen att ta med en och annan liten ingrediens från originalberättelsen.

En del har (som vanligt) suckat över bristen på personlighet och djup hos huvudrollsinnehavarna. Jag säger så här; vem fanken går på King Kong-rulle för att gräva ned sig i mänskliga karaktärer?? Det är ju gorilla-mayhem man vill åt! Och som också levereras till bl.a. Creedence´s… ”run through the jungle”! Mumma!

Wohoo! Vilka apkonster!
Jag ler fortfarande med hela nyllet.

 

p.s….SF visade (som vanligt) prov på smidighet…not… när man bara visar sina 2D-versioner på eftermiddagar mitt under jobbtider. Fick alltså bli 3D-glajjor på till denna kvällsrulle…men det kändes ok efter omständigheterna. Fast som vanligt rätt onödigt då effekten inte alls tillför ”något extra”. Tycker jag.

Annonser

Logan (2017)

LOgan_posterBioåret 2017 fortsätter kicka igång på bästa sätt. Nu med en smällkaramell som heter duga!

Hugh Jackmans last stand som den kloförsedde mutanten man myst ihop med genom åren. Jackman ser således vägs ände med sin figur, gick dock med på ett sista framträdande. Men bara om han och regissören James Mangold, som också basade över förra delen i ”trilogin”, fick berätta filmen på sitt sätt. Grönt ljus från filmbolaget, vilket bl.a. innebar att de också böjde sig för kravet att ge filmen en högre åldersgräns. Och jävlar i min lilla låda vad DET märks! Är detta den blodigaste, mörkaste och mest våldsamma filmen om en X-men-figur ever?? Kanske!

Framtiden är inte alltid ljus. Dagens rulle är ett bevis på det. I ett solkigt och gritty Texas anno runt 2029 försörjer sig Logan som limo-driver. Trött, sliten, härjad och uppenbarligen märkt av åren (de många åren!) som passerat förbi. Den märkliga metallen i hans kropp håller också uppenbarligen på att förgöra honom från insidan.
På andra sidan gränsen, i Mexiko, har den ärrade kämpen sina bopålar. Tillsammans med den torrvitsande albino-mutanten Caliban (Stephen Merchant minsann!) hjälps de åt att ta hand om en lika åldrad, sliten och numera sjuklig professor Xavier (Patrick Stewart tillbaka i sin paradroll). En professor långt ifrån sin glans dagar. Kanske rentav ansvarig för att alla andra X-Men numera är förintade från jordens yta?? Små hintar om detta kan anas i den mörka dialogen mellan Logan och Xavier. Livet är sannerligen icke en fest längre. Bara en dyster resa in i en framtid till synes utan mutanter. Och utan hopp.

MEN, pang, smack doobelidong så ändras allt när den lilla flickan Laura (Dafne Keen) gör entré i Logans värld. Med en till synes mystisk bakgrund, förmågor som matchar den gamle järven och ett buttert yttre som banne mig inte går att värja sig mot (anticharm som går hem?), tar hon över showen och storyn.
Damn, vad hon gör det! Kan vara den coolaste filmtjej jag har sett på år och dag på film!

Och jäklar vad bra detta blir när manuset tar fart! Mangold berättar inte bara en story som har sin nästan logiska och naturliga plats i X-Men-universumet…han tillför också ett sorts drama och djup som kanske normalt sett inte hittas i rullar av den här karaktären (som jag förstått har Mangold tagit ramstoryn från serien ”Old man Logan” och i den skapat en egen vinkel). Jag sitter med vibbar från gamla westerns, T2, den obehagliga men fascinerande Vägen. Det blir en sorts roadmovie. Men också en resa för Logans inre. Mot en möjlig försoning med hela sin existens. En superhjältefilm UTAN det bombastiska! Gott hantverk säger jag bara!

Hugh-Jackman-in-Logan-

trött, sliten…men fortfarande förbannad då och då

Men vänta, det blir inte bara djupsinnigheter såklart. En ny skurkliga med rälig och stenhård typ i form av den iskalle Pierce (Boyd Holbrook) som drillar sina legoknektar i att jaga runt efter Logan och hans dyrbara last. Där även den stiffe professorn får hänga med på resan! Och som sagt, det är hårt. Stenhårt! En kamera som icke på något sätt väjer för kapade lemmar, ituhuggna huvuden och klospetsade bröstkorgar.  Det röda blodet forsar och den gamle superhjälten flashar sina djuriska instinkter på ett sätt vi aldrig sett förut i franchisen.

Bryt ned historien och den är i grunden en enkel skapelse. Istället fyller Mangold, Jackman, Stewart och de andra den med synnerligen underhållande, engagerande och lite tragiskt innehåll. Och om man ibland får önska sig snygga slut och hopknytande av säckar, historier..you name it..så får man det idag. Så jäkla bra slut har jag icke skådat sedan Rocky Balboa 2006! Hugh Jackman kan gå med högt huvud och belåten min från denna numera ikoniska figur. Kanske också med en liten önskan, som jag mer än gärna stämmer upp i; låt nu detta vara nog. Med allt. Det blir inte finare än så såhär.

En av 2017 års bästa rullar! Redan! Yesss sireee Bob!

Lion (2016)

lion_posterFebruari kallas av många småbarnsföräldrar för ”vabruari”. För oss som numera (been there, done that) slipper detta…kanske istället ”Oscarbruari” kan passa? Om man har rätta intresset förstås. Såklart.

De smattrar ju nämligen in nu, rullarna som är med och utmanar om den gyllene gubben borta i Los Angeles på den stora galakvällen. Som ständig filmnörd in motion vill man ju såklart gärna se vad det är för rullar som göre sig besvär i nomineringslistorna. Som denna.

Från Australien och herr regissör Garth Davis kommer ytterligare en BOATS flygande genom konfettiregnet. Jag vet, ingen hejd på denna kategoriform..men hey…säger man inte att verkligheten ibland imiterar fantasins påhittighet på bästa sätt? Okej, det kanske man inte alls säger men det lät bra att skriva. Detta är således den högst engagerande historien om Saroo Brierley (Dev Patel), en ung välmående man i sina bästa år från Tasmanien. Med flickvän (Rooney Mara) och en karriärtrevlig framtid utstakad. Men vänta, något gnager inom Saroo. Kan det vara att han från början är adopterad från Indien som 4-5-åring…och nu börjar gamla minnen från en svunnen tid göra sig påminda? Vem är Saroo egentligen? Och var kommer han ifrån?

En film som är uppdelad i två läger. Första delen följer den lille knatten Saroo (Sunny Pawar i en UNDERBAR roll) i Indien. Hård och tuff vardag. Jakt på mat och pengar för att hjälpa sin ensamstående mamma i den lilla byn. Ödet vill att Saroo skiljs från sin bror Guddu och vips hamnar han på ett tåg som tar honom till Calcutta. Ensam knatte i en kaotisk storstad. Han blir gatubarn, för att snart bli barnhemsbarn och så småningom skapas en ny framtid för honom i nämnda Tasmanien. Så långt allt gott? Nja, när nu den vuxne Saroo känner minnena från förr tränga på, finns egentligen bara ett sätt att stilla oron. Söka sig tillbaka till sitt ursprung. Men hur?

Detta är egentligen en helt galet osannolik historia! Men så sjukt engagerande att jag fullkomligt dras in i storyn handlöst och utan skyddsnät i form av gnällkritiska ögon. Som allra bäst den första knappa timmen med lille Saroo´s öde i Indien. Regi-Garth satsar på mycket icke-dialog och låter lille Saroo´s handlingar istället berätta och föra filmen framåt. Smart tilltag som fungerar strålande.Calcutta ur en liten grabbs ögon. Skrämmande och omvälvande.

lion_pic

Saroo inser att Google Earth är hans bäste vän

Därmed inte sagt att det inte är hög nivå på andra hälften av rullen. Dev Patel är där fullkomligt lysande som vuxne Saroo. Patel lyckas med konststycket att gå igenom filmduken med sina sorgsna ögon och plågat inre…och jag känner hans frustration. Nicole Kidman är (förstås när det gäller film från ”down under”) med på ett hörn som Saroo`s adoptivmamma. Hon gör det självklart stabilt och utlämnande. Om än lite på rutin. Ungefär som när Tom Hanks gör en ”Tom Hanks”. Hög lägstanivå.

Är det en feelgood-film? Ja, hävdar jag. Låt vara i en annorlunda form. Payoffen kommer smygande längs vägen och filmens sista kvart är lysande för hjärtat i bröstet och tårkanalerna. Underbar rulle detta. Det enda som hindrar det finaste betyget är en liten passage av stiltje innan finalakten kickar igång. Plus möjligen att filmens ”turning point” kommer kanske liiite konstlat. I övrigt top notch detta!

Mumma för hjärtat!

avsnitt-77Vill du höra mer kärlek om Saroo och hans öde kan du knappa in SoF-podden #77 där vi sprider värme över denna stora lilla film.

Manchester by the Sea (2016)

manchester_by_the_sea_posterFrån zombieraffel och overkliga (?) incidenter rakt in i något helt annat. Vardag. Avskalat. Livet.

Den allt annat än sällsamma historien om Lee (Casey Affleck), en fastighetsvaktis någonstans i förorterna till Boston. Det finns ett mörker i Lee. Vad? Vi följer hans arbetsvecka, fix och trix med allt från reparationer i lägenheter, snöröjning och sophantering. Kvällar spenderas på barer där kontakten med det motsatta könet är…ansträngt. Vad är det med Lee? Är han bara en jävligt butter loner..?

Svaret finns förstås i dåtid, och snart kommer ett samtal från barndomshålan Manchester-by-the-sea på USA:s östkust. Tragiska omständigheter tvingar hem Lee igen. Tillbaka till en liten stad han en gång tvingats lämna, då kanske för att överhuvudtaget överleva som människa och nu bär vägen tillbaka..för att ställas inför ett oväntat faktum. Kan det ”rädda” vår lidande vän?

Ja jävlar i min lilla filmlåda. Hu vilken bra film! Mer än såhär om setupen för regissören Kenneth Lonergan´s nya drama kanske inte ska avhandlas. Filmen har ett långsamt tempo som undan för undan skalar av lager och avslöjar det förflutna. Casey Affleck, denne brorsa till Ben som jag ju bla i filmpodden Snacka om Film hojtat om borde få mer uppskattning för sina insatser…tar pinnen och gör kanske sitt livs roll! Damn vad bra han är. Belackare muttrar möjligen om nollställt ansikte och ett känsloregister i klass med en betongvägg. Jag hävdar att i det stillsamma, det avigt plågade, det nästan neutrala sättet att förhålla sig till allt som händer runtom Lee…finns det stora. Kolla hans ögon. De säger allt hans röst inte uttalar.

manchester_pic

hisskonversation…inget för Lee

Filmen är slowcooking, löper i en rak ränna, med små flashbacksavstickare i det förflutna. Bilderna är enkla, glåmiga. Det lilla fiskesamhället (?) framställs precis som man kan tänka sig ett ställe som nästan stannat lite i utvecklingen. Andra synnerligen hedervärda insatser görs av Kyle Chandler som Lee´s bror Joe och Lucas Hedges som Joes son, vilken Lee alltid haft ett speciellt band till. Och så Michelle Williams förstås. Bara att njuta av hennes skådiskonst, men nog hade hon kunnat fått lite mer tid framför kameran…nästan lite falsk marknadsföring där. Det hon gör ihop med Lee vid ett tillfälle är dock känslomagi på hög nivå. Liksom Lonergans idé om att musiksätta vissa scener med klassisk musik. Arrgh, pretto…skriker en del. Skit i det, känslan det trixet slår an, med utvalda scener, får min själ att kännas allt annat än fredagsmysig.

En film som sakta äter sig in i skallen, och hjärtat.
En av 2016 års bästa när historieböckerna skrivs.

avsnitt-75I filmpodden SoF´s avsnitt #75 avhandlar vi dagens film från två helt olika fronter. Nästan som ett litet Battle of the Month! Lyssna bara!

Arrival (2016)

arrival-2016-posterJädrans film att dröja sig kvar i minnet!

Trots att det är flera dagar, en hel vecka, sedan jag upplevde den vägrar den lämna sinnet. Bara det i sig tyder väl på en märklig upplevelse…eller va? Jag skriver också ”upplever” det som sker här, för det är precis vad jag gör. Och säkert alla de andra i biosalongen. Vi sitter där och bara glor, nästan förstummat, försöker processa vad det är som dagens kvinna Louise (Amy Adams) ställs inför. Liksom resten av världen, då 12 mystiska främmande rymdfarkoster plötsligt bestämmer sig för att stanna till på jorden. På olika platser. I filmens fall i Montana.

Vad vill de? Köra en utrensning a la Independence Day, eller bara ringa hem eftersom de åkt vilse? Militären bryr sina hjärnor, tagna kontakter fungerar icke. Två kulturer som har problem med att mötas, att ens börja prata med varandra. Haven´t we heard that before..?

Louise är ett språkess, lingvist, top notch i gebitet och arméhöjdaren Forest Whitaker ger henne ett offer she can´t refuse. ”Häng med till fältet i Montana och sätt oss i förståelig kontakt med the aliens ASAP” är den stående ordern. Med också på resan vetenskapen i form av en rätt trevlig och nedtonad Jeremy Renner som ”expert”.

Ok, det som börjar simpelt (om uttrycket tillåts) förvandlas ganska snart till något helt annat när jag sitter där i biomörkret. Dagens regissör Denis Villeneuve (japp han igen!) öser på med sin patenterade visuella stil, sitt slow-cooking-berättande och den fantastiska musiken. Skrev jag musiken?? LJUDMATTAN menar jag ju! ”Som vanligt” är det islänningen Jóhann Jóhannsson som tillhandahåller åt Villeneuve, och jädrar i min låda vad bra det blir! Igen! Det känns banne mig alltid som att firma Villeneuve och Jóhannsson gör musiken till en del av handlingen! Varenda gång de jobbat ihop.

arrival_pic

varför så bedrövad?

Amy A briljerar förstås i dagens upplevelse. Jag gillar ju henne. En tjej i min bok. Oavsett om hon dansar och sjunger i Central Park eller står och ser glåmig ut på en äng i Montana. Idag får hon verkligen skådespela, lämna ut sig själv. Har hon någonsin känts så ”naken” förut? Kanske inte. Mötet med besökarna i den konstiga farkosten kommer att förändra henne för alltid, så långt kan jag sträcka mig till att skriva. I  övrigt bör filmen helt enkelt upplevas med så små förutsättningar som möjligt.

Klart är dock att den som väntar sig ett bang-för-bucksen-äventyr med suspekta utomjordiska besökare i kikarsiktet…har hamnat helt fel. Här sker explosionerna i våra tankebanor i hjärnan. Kanske lite som i mästerverket Contact från -97. Jag tänker också direkt att det här är årets Interstellar. Ok, kanske når den inte ända upp i DEN klassen ändå. Nolan-eposet fick mig att fånga polletten direkt och falla handlöst. Dagens upplevelse kräver bearbetning, och det finns några loopar jag inte riktigt kan ta till mig…ännu. Men att det är en av årets starkaste rullar är ristat i den finaste av stenar!

Mindbending i hjärnan!
Plus det visuella som liksom drar in dig i känslor.
Hua!

 

 

 

Rogue One (2016)

rogueone_one_posterGivetvis har jag funderat på det inför premiären.
Kanske ända sedan jag såg trailern första gången. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på det nånstans i mitten på rullen. Mitt under det inferno av rymdaction som flashar förbi mina ögon: hur tusan ska de knyta ihop den här storyn med original Star Wars-A new hope-delen??

Och svaret! Så enkelt men så briljant! Genialiskt! Stortartat! Magnifikt! Ja, jag överdriver icke ett uns om jag hävdar att i filmens sista skälvande minuter är det ståpäls, ögon rörda av nostalgi och ett sinne som plötsligt inser hur mycket MER VÄRT inledningen på just Star Wars IV plötsligt blir! Halleluja!

Men ok, vi backar bandet lite. Imperiet frodas och styr över galaxen i all sin fascistiska prakt. Det nya supervapnet Dödsstjärnan är klart för användning. Men vem i helskotta kan vara hjärnan bakom en sådan helvetesuppfinning?? Jo, en lirare vid namn Galen Erso (Mads Mikkelsen). Erso är dock ingen skurk och absolut ingen Imperiet-vän. Snarare tvärtom. Dessutom har han en dotter. Inte ska väl hon falla in i Imperiets klor? Nix, ett par manusminuter senare har den unga Jyn växt till sig och ser lika cool som snygg ut i Felicity Jones skepnad. Jyn är lite lagom trulig och skiter i det mesta som händer i galaxen. Ända tills (ganska kärva) rebellmetoder vill värva henne till The Cause.

Jag erkänner, början på rullen har en lååång startsträcka. Mycket hopp mellan planeter är det. Många namn som droppas både hit och dit. En backstory som uppenbarligen måste harvas igenom. Hade manuset skippat den delen hade vi också sluppit Forest Whitaker i kanske årets onödigaste filmroll. Han tillför absolut ingenting i den här rullen. Förutom ett par crazy eyes. Nej, det är när filmen tar sats och ger sig i kast med det vi känt till redan från 70-talet…att några minsann snodde ritningarna till Dödsstjärnan innan Red 5-Luke och hans pilotkompisar bombade metallbollen i smulor.
Här, likt ett ruffigt band of brothers, en samling själar på ett ganska ödesmättat uppdrag. Jyn i spetsen förstås. Diego Luna är en sorts Han Solo-typ…som dock är ganska mallad i sin roll. Vi har tex också en knäpp asiat-kickassare i Donnie Yen, en fixarfrasse med simglajjor på skallen i Riz Ahmed och Alan Tudyk som desillusionerad robot med anti-humor. Det sista mycket roligt.

Och, när nu tidslinjen tar ett hopp bakåt finns det plötsligt plats för gamle skurken Moff Tarkin (via CGI-trolleri med salig Peter Cushing) igen! Och Darth Vader! Herregud! Vader! The one and only! Och i en period när han verkligen var badass!! Dagens regissör Gareth Edwards (Godzilla) fattar dessutom grejen och gödslar inte med den väsande (välkommen tillbaka James Earl Jones!) ikonen. Han används sparsamt, kommer ur sina skuggor vid väl valda tillfällen! Perfekt!

Sanna mina ord, denna prequel är återigen som att komma hem till ett universum man känner igen. Precis som i förra vinterns del 7. En skitigare, våldsammare, mörkare del av den ökända galaxen. Dagens rulle känns som den vuxnaste av dem alla so far. Kudos till Disney som vågar ta den vägen. Måhända kommer man aldrig hjältinnan Jyn nära inpå livet, hon tycks alltid hålla en kärv distans, men som en i gänget fungerar hon utmärkt.

felicity-jones-diego-luna-rogue-one

run for it!

Galet vackra scener när filmen kickar igång den sista halvtimmen!
En hysterisk mix av gammal hederlig ”Iwo Jima-invasion” på stränder och apsnygga rymdscener enligt konstens alla regler. Självklart är det en sköld också, som måste deaktiveras! Tjo! Spänningen! Intensiteten! Klyschorna! Love it! Stakesen är på rött hela tiden!

Och slutet! Detta magiska, ja MAGISKA, slut! Världsklass på det! J.J. Abrams visade vägen förra vintern. Det GÅR att återskapa den feeling som en gång funnits med den här sagan. Härliga tider!

Och, fy fan vad man hatar episode 1-3 ännu mer nu.

 

avsnitt-68Ännu mer betraktelser och snickesnack om äventyret i rymden får du om du rattar in Snacka om Film #68 där vi tar en rejäl djupdykning i the happening!

 

Swiss Army Man (2016)

swiss-army-man-posterVissa rullar har den där förmågan. Att komma in från sidan och totalt golva en.
När det dessutom är en film som inte direkt kan sorteras in i de ”normala” facken, jå då måste det ju vara ren bingo!

Det här är inte en film för alla. Det är jag rätt så säker på. Kanske är det till och med en sån där rulle som du antingen älskar eller hatar. Filmen har enormt stor gråzon vad gäller innehåll, symbolik och kanske till och med mening…men åsikter om det som utspelas här kommer antingen att vara flipp eller flopp för ganska många. Kräver rullen sin man eller kvinna? Tja, inte mer än att man måste hålla ett VÄÄÄLDIGT öppet sinne om charmen överhuvudtaget ska nå igenom.

För egen del föll jag som en ståtlig gran i skogen nästan direkt. Kanske var mina sinnen ovanligt liberala just denna kväll. Kanske var jag helt oförberedd och hann inte sätta upp garden. Kanske tjusades jag helt enkelt av den minst sagt udda inledningen på detta drama med knas-komiska-sorgliga förtecken.

Den skeppsbrutne Hank (Paul Dano) vill göra pinan kort med ett rep runt halsen. Isolerad och ensam. Precis i det ögonblicket flyter ett lik i land. En ung man. Hank skjuter upp sin avgång från jordelivet och får plötsligt en ny vän att prata med (??). Som strax svarar tillbaka och heter Manny (Daniel Radcliffe) ! Japp, du hör ju. Öppet sinne var det, kom ihåg. Mer än så bör icke skrivas om handlingen i denna film som bara ska upplevas. Ospoilad och förutsättningslöst. Vad det handlar om? Allt. Livet, misstag, rädsla, framgång, glädje och kanske…hoppet.

swiss-army-man

islolerad men inte ensam

Egentligen en ”sago-lik” skröna. I väldigt märklig kostym. Stora plus delas ut till duon som leder filmen genom alla känslor, Paul Dano och Daniel Radcliffe. Den senare visar än en gång att han klarar av att ta steget från jöns-Harry Potter till en vuxen filmkarriär med udda (positivt) rollvall. Vänner av Mary Elizabeth Winstead bör också hålla ögonen öppna.
Hela historien författad och regisserad av duon Dan Kwan och Daniel Scheinert. Märkliga gossar, men jag lyfter på hatten för att de utmanar mitt sinne.

En av årets bästa när vi summerar i böckerna.
Men också konstigaste.
Och vackraste.
Plus musiken. MUSIKEN!

avsnitt-65I SoF-poddens avsnitt 65 bombar vi ännu mer kärlek över dagens rulle och kan helt enkelt inte låta bli att ösa lovord över denna skapelse.

Hell or High Water (2016)

hell_or_high_waterOmständigheterna gör tjuven. Eller de dåliga tiderna i kombo med desperationen över en till synes hopplös situation.

Frånskilde pappan Toby (Chris Pine) känner just hopplösheten flåsa i nacken. Tiderna i det ödsliga västra Texas visar sig sannerligen inte från den bästa sidan. Hans mamma har gått bort, kontakten med sönerna och ex-frun är inte de bästa och nu hotar dessutom banken att utmäta den gamla familjeranchen. Cashen måste in. The Man måste ha betalt. Ett praktexempel på kärva tider i ett land som inte alls framstår som speciellt förlovat.

Hårda tider kräver hårda beslut. Toby har en plan. Han åker runt i trakten och rånar (!) små lokala bankkontor. Till sin hjälp tar han brodern Tanner (Ben Foster), strulputte, vildhjärna och ex-fånge. Knasbollen verkar rentav tycka det är lite kul! Toby ser bara nyttan och målet. Och försöker vara smart genom att hela tiden råna till sig små summor. Inga överdådigheter. Ett par stötar till och skulden till Banken kan betalas. Och varför då inte med bankens egna pengar! Ironin!

Upprepar man ett mönster tillräckligt många gånger kommer dock någon att reagera. I det här fallet statens stolta polisstyrka Texas Rangers, som skickar ut veteranen Marcus (Jeff Bridges) på fallet. Den gamle stetsonprydde gubben är förstås en riktig räv och är snart bröderna på spåren.

Se där ja! En rejält sevärd rulle! Kanske rentav en modern western om man så vill. Men också en resa genom en landsbygd som präglas av depression, arbetslöshet och uppgivenhet. Små hålor som sakta håller på att duka under. Ideliga reklamskyltar som utlovar hopp ifall du bara lånar pengar hos just det och det företaget. Vad spelar det sedan för roll att himlen är förföriskt blå och horisonten en oändlig skönhet. De stora vidderna kan liksom inte nöta bort hopplösheten, hur mycket man än vill. Toby försöker på sitt sätt. Tanner hänger liksom bara på för spänningen och adrenalinets skull. Marcus står inför pensioneringen och dras med en vånda för vad han ska ta sig till i ett landskap och tidsålder där ingen känner riktig ro.

hell-or-high-water_pic

de fria viddernas män

Utmärkt regisserat av engelsmannen David Mackenzie, som fångar (?) nutidens baksida av den amerikanska landsbygden i förfall. Speciellt på ett sådant kargt ställe som Texas. Manus av Tyler Sheridan som ju skrev den blytunga Sicario häromåret. Stora plus kanten även här! Finfina betyg delas dessutom ut till posterboyen Chris Pine som visar att han faktiskt kan på riktigt. Ben Foster känns kanske lite mallad in i sin roll, men å andra sidan…är han så bra på att spela knasbollar får han skylla sig själv. Oldtimern Jeff B gör något av en paradroll. Utrustad med en skrävlig texasdialekt och ett synnerligen konservativt, faktiskt rejält rasistiskt, sätt att förhålla sig till verkligheten…sätter han rollen helt perfekt.

Ett hantverk som heter duga! Ett nutidsdrama som innehåller både våldsamheter, viss spänning och faktiskt lite svart humor på sina ställen. Plus ett makalöst snyggt foto! Gritty bilder, nästan lite sepia i vissa lägen. Texas har sällan sett så förföriskt och hopplöst ut på samma gång.

En av årets stora rullar när säsongen ska summeras!

avsnitt-64Vill du höra mer lovord om den här rullen så tunar du in SoF-poddens avsnitt #64 där vi forstätter sweettalka upplevelsen.

Train to Busan (2016)

busanhaengOch så bara på ett bananskal in från vänster kommer Sydkorea och levererar årets kanske mest underhållande horrorflick! Bara sådär! Dessutom i zombieträsket!

De räliga odöda har ju under åren dykt upp lite överallt, i alla möjliga situationer. Ibland hasande sandsäckar och ibland som Usain Bolt på steroider. Gemensamt för alla platser där de lobbat för sin odöda verksamhet, är att det är satans jobbigt att skydda sig från dem. Liksom här. Idag är det sprintande galningar som gäller, och det gör ju inte saken direkt lättare. Dessutom är spelplatsen för den här holmgången ett tåg, på väg från Seoul till…tralala…Busan.

Annars en dag som börjar som vilken som helst i den myllrande huvudstaden. På centralstation är det förstås full fart. Låt vara att nyhetssändningar då och då hojtar om att det uppstått oroligheter runtom i stan på morgonkvisten. Men vaddå, det är väl normalt i en storstad av Seouls dignitet. Eller?
På tåget hittas alla möjliga resenärer, de två skvallrande tanterna, den unga gravida kvinnan med sin lite kaxige pojkvän, den dryge affärsgubben, det unga baseboll-laget som ska till Busan för match, ett gäng fnittrande tjejer. Och så vår unge protagonist, den allvarsamme karriärkillen som lovat sin dotter att han ska ta henne till just Busan där ex-frun väntar. Håhåjaja. Om de bara visste.
För vad är väl det där för lömsk figur…som i sista sekunden kastar sig ombord på tåget?! Precis när tågvärden vänder ryggen till för en sekund.

Japp, det är full fart nästan direkt. Jag är ju ingen storkonsument av asienfilm, men har förstått via diverse kommentarer att filmen aktar sig för att falla ned i det träsket där viss humor, och till och med slapstick, används i märklig kombo med mer traditionellt drama…eller thriller. Och det är väl bra. Hur skulle det se ut med en komisk take på det som händer här? Nej, idag är de smittade, de infekterade, rasande galningar med förvridna ansikten som likt insekter bara kastar sig mot oskyldiga och trängda offer. Ibland får jag vibbar av de zombieliknande galningarna i World War Z. Ibland alltså.

busan_pic

shake it baby!

Regissören, en Yeon Sang-ho, begår tydligen ”liveaction-debut” med dagens rulle. Har uteslutande pysslat med animerat annars. Bra jobbat grabben säger jag!
Det är både dramatiskt, spännande och ovisst! Offer måste alltid utmätas i rullar av det här slaget..och är det något som slår mig här är det just det att filmen i det fallet kliver lite utanför den västerländska mallen när det gäller att förutse filmöden. Här känns det som att vem som helst kan bita i järnvägsrälsen när som helst. Smutt!
Dessutom bjuds det på lite sorgliga vibbar också! Filmen slår mitt i galenskaperna an en vacker/ledsam sinnesstämning som för ett ögonblick bryter av från hetsen i storyn. Udda, men mycket sevärt.

Jorå, men detta var ju hur smutt som helst! Fartigt, farligt, förskräckligt och lagom gorigt!
Att ta det här tåget till Busan kräver sitt mod. Och sina offer.

Ett av årets stora spänningspiller!

Triple 9 (2016)

triple9_Stenhård snutthriller från australienregissören John Hillcoat (Vägen, Lawless). Med en Woody Harrelson som spelar Woody Harrelson.
Sort of. I positiv mening.

Det pågår skumraskheter inom Atlantas finest. Korrumperade snutar knäcker extra som tungt beväpnade rånare. Brottsvågen sköljer över stan. En lojal och rättrådig snut (givetvis sliten) får jobbet att snoka i fallet. In på banan med Woody! Han har en rätt skön laidback stil, den gamle gamängen. Och ett snutöga som observerar detaljer, lägger ihop ledtrådar.

Men det här var väl smutt!
Kolla bara vilken rollista man skramlat ihop förutom Woody; Anthony Mackie, Casey Affleck, Aaron Paul, Clifton Collins Jr., Gal Gadot, Kate Winslet och mannen med det svåruttalade namnet Chiwetel Ejiofor. Till och med Norman Reedus från The Walking Dead skymtar förbi! Vilket gäng! Chiwetel är gammal ex-militär och ledare för rånargänget. Och inte nog med att de spelar rävspel med polisen, ryska maffian har sina klor i dem också, speciellt den skönt 80-talssminkade Kate W som rysk maffiaboss. Härligt! Kul roll för Kate!

Ett sorts triangeldrama alltså mellan snut-Woody, rånarpoliser och ryska badass. Och det funkar apsnyggt! Hillcoat håller det mörkt och rätt ovisst. Svårt att skilja vän från fiende. Falskspel och moraliska tvetydigheter. Och hela tiden ett samvete som gnager hos vissa. Hos andra…not so much. Affleck-brorsan gillar jag sen gammalt och här lirar han finfint som hederlig partner till den synnerligen lurige Anthony Mackie (lite skurk-Denzel-varning på honom här).

triple9_pic

”alltså…jag säger ju det…det är nåt skumt som pågår i den här stan…!!”

Grejen är att trots att banditgänget tänker ut en rejäl lurkig plan för sin sista (?) stora stöt och framstår som riktigt fula fiskar…kan man inte låta bli att hålla lite på dem. Fast bara lite. I vissa lägen. Fast mest håller jag förstås på Woody. Och Casey.

Det är rätt våldsamt när det hettar till och börjar dra ihop sig. Staksen är höga och avgörande. Dramat ligger tätt över Atlanta och det är helt enkelt jäkligt snyggt gjort. Hillcoat öser på med allt annat än munterheter under de knappa 120 minuter då historien rullas upp.

Tätt. Spännande. Mörkt.
Gillart.

 
avsnitt55-forslag-2I filmpoddens avsnitt 55 snickesnackar vi mer om varför den här rackaren inte bör missas.

Midnight Special (2016)

midnight special_posterFy fasen alltså.
Filmer som genererar mer frågor än vad man hade när filmen började..är inte det irriterande till max? Kanske. Förutom idag! Hoppsan!

Öppningen; en man och hans barn är på rymmen. Hukar på ett sunkigt motell i sällskap med en medhjälpare som verkar göra allt (verkligen ALLT) för att hjälpa pappan Roy (Michael Shannon) (?) och hans barn Alton (Jaeden Lieberher). Som är en liten grabb som måste ha simglasögon på skallen, och bara färdas i mörker! Är han vampyr?! Nej, inte alls. Svaret är långt mycket djupare än så. Eller, svar och svar..det var ju det där som jag nämnde i början…

Varför letar en sekt efter grabben? Vad vill dom med honom? Varför är myndigheterna så in i helsike intresserad av knatten så att man skickar ut en nördig sifferanalytiker (Adam Driver) i jakten på honom? Vem är medhjälparen Lucas (Joel Edgerton) och vad är HANS historia? Varför måste Roy till varje pris forsla Alton till hans mamma Sarah (Kirsten Dunst)? Frågorna hopar sig. Galet mycket.

Men här kommer hemligheten med filmens recept; ge fan i att fundera för mycket. Häng med på resan istället! Det känslomässiga kommer att ta över ditt sinne och sätta fina spår. Filmen tycker till dig direkt. Fastnar i magen. Känns i kroppen. Det går liksom inte att värja sig. En fars kamp för sitt barn. En familj i en sorts splittring. Ett mål. Ett konstigt mål, ett oklart mål. En slutdestination….till vad?

Det är en sorts galen masch av en roadmovie späckad med känslor och specialeffekter. Som en trimmad Gott och Blandat-påse av Starman och Tomorrowland med ett (litet) stänk av RoomBara för att nämna ett par exempel. Bakom filmen; Jeff Nichols (Mud, Take Shelter). Fan vet hur han fick för sig att plita ned den här storyn. Men tack för att han gjorde det! Smutta effekter samsas med helgjutna rollprestationer! Shannon har normalt ett ansiktsuttryck som verkligen inte inbjuder till sympati…men här får han spela pappa med hjärta och smärta. Avigt nog mycket passande.

Midnight-Special-2016

Shannon förklarar det där med simglasögon och vatten…

Trots det synnerligen lugubra (?) namnet på filmen är det en stunds totalengagerande fokus! Mixen är både knasig och genialiskt på samma gång! En rulle som talar till känslorna. En rulle där du kanske måste tänka en eller två gånger på vad som händer…UTAN att tänka för mycket! Är du med? Inte? Asch, skit samma, se rullen bara. Och omfamna känslan. Och spänningen som infinner sig.

Börjar konstigt. Utvecklas konstigt. Slutar konstigt.
Fast ändå så självklart.
Och är en av årets stora filmupplevelser.

Sommarklubben: Kiss Kiss Bang Bang (2005)

kiss_kiss_bang_bang_ver1Manusmannen Shane Black´s regidebut är inget annat än en mumsigt välsmakande karamell!

Det egna manuset virvlar runt i ett glittrigt Los Angeles och öser ut sköna scener i parti och minut. Dessutom låter Black rullens huvudperson, Harry Lockhart (Robert Downey Jr), vara filmens berättare på ett manér som bryter den fjärde väggen helt underbart roligt sätt! Ett lurigt trix som alltid är på gränsen, men här fixas biffen med den äran!

Harry, en simpel inbrottstjyv från New York, får via märkligt missförstånd chansen till att provfilma för en filmroll i Hollywood! Väl där dras han (återigen via märkliga missförstånd) in i en luguber och shady historia bland de rige i Tinseltown. Dessutom springer han på sin barndomsvän, snygga Harmony (Michelle Monaghan), och den buttre privatdeckaren ”Gay” Perry (Val Kilmer). Downey Jr och Kilmer passar galet smutt ihop och kastar vassa repliker mot varandra. Monaghan glider liksom med på köpet med sin energi och envishet. Trivsamt!

Black har en härlig känsla för tempo och snabba repliker. Här få han dessutom chansen att ta ut svängarna kanske lite mer än han gjort med tex Dödligt Vapen-rullarna. Humorn är tuffare, våldet lite råare, känslan lite ”vuxnare”. Regissören har sagt att han läste ett antal Raymond Chandler-deckare för att komma i stämning inför sitt nedplitande av manus för rullen…och det märks. På ett mycket bra sätt! Detta toppat med en del rena humorscener gör den här rullen till en assnygg förövning till Blacks alster The Nice Guys 2016!

Snurriga turer, tuffa typer och lite av en svunnen noir-känsla!
Plus humorn!

Fulspel i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

The VVitch: A New England Folktale (2015)

the-witch-posterHäxerier eller bara en familj i förfall?
Frågetecknen hopar sig på obehagligt och nervpirrande sätt i regissören Robert Eggers spelfilmsdebut där han också står för det nedplitade manuset.

Vardagen i New England i nådens år 1630 är ingen dans på rosor. Familjeförsörjaren William (Ralph Ineson) är mer intresserad av att få en fungerande tillvaro med rejäla dagsverken än att hänge sig fullständigt åt Gud och religionen i varje andetag. Inget man gör ostraffat i det lilla samhället. Familjen, William med fru och fem barn, blir utkastade från kolonin och bestämmer sig för att starta en ny framtid på ny mark i den stora ödsligheten. På randen till en stor och mörk skog ska ett nytt liv skapas. Hårt arbete och grödor som ska bära frukt.

Isolerat värre alltså och de stackars nybyggarna har bara sig själva att luta sig mot. Familjeband stärks, men visst tär också närheten på var och en av dem? Vi följer vardagen främst ur äldsta dottern Thomasins (Anya Taylor-Joy) ögon. Pappa William sätter hårt arbete i främsta rummet medans mamman Katherine (Kate Dicke) vänder sig till Gud i nästan allt hon gör. Vedermödorna börjar när plötsligt yngsta barnet bara försvinner. Poff. I ett andetag. Ena sekunden där, andra borta. Spårlöst. Vad händer? Vem är skyldig? VAD är skyldig?

Ojoj, detta var obehagligt värre. Luriga krafter verkar smyga runt knutarna. Eller är det bara vansinnets förfall som nästlar sig in hos den hårt prövade familjen? Nya katastrofer drabbar de olycksaliga. Katherine vänder sig helt till Gud och William tror mer på handfasta åtgärder. Och vad är det de yngsta barnen dillar om när det gäller röster och rykten..och en knasig get?

Den som nu möjligen väntar sig en ryslighet med de vanliga ingredienserna blir troligen besviken. Tempot är sävligt, storyn flyter fram och får ta sin tid. Som tittare känner jag mig aldrig säker på vad som kommer att ske härnäst. Vilket höjer spänningen i min mage i alla fall. Mixat med den där obehagliga känslan att något är väldigt fel.

the-witch-2

här ska levas i fridfullhet…eller…?

Eggers och hans minimala ensemble levererar. Minst sagt!
Den isolerade och utlämnade miljön firar stora triumfer och jag har inga som helst problem med att ta in känslan hur det måste ha känts att bo där, mitt ute i spenaten…i ett knappt utforskat land. Plus alla förmaningar om dygden och vikten av att ha den enda sanna tron i en vildmark där det påstådda (?) hotet från onda krafter hela tiden väntade på ett tillfälle att slå klorna i de lättledda.

Eggers har enligt uppgift utgått från nedskrivna berättelser från den här tiden, vilket också innebär att dialogen i filmen är på rejäl gammelengelska (tack för svensk text på mitt importexemplar!) Klurigt, men effektfullt! Upplösningen är lika spännande som den är gåtfull! Sägner, myter och ett alldeles normalt stackars familjedrama mixas i en mörk kompott, vilket får mig att tjusas lite extra av storyn.

Lågmält, långsamt och riktigt skrämmande.
Dock inget för den som vill se effekter och gore.

Southpaw (2015)

Southpaw_posterDags att ställa den klassiska frågan igen; vad behöver du ha som filmtittare?
För att uppskatta en film fullt ut?

Givet att det finns kanske 100 svar på den frågan, men själv säger jag nog att en story du engagerar dig i är bland det viktigaste. Kanske till och med nummer ett. Som gör att du har överseende med klyschor, logiska luckor, upprepningar, overkliga händelser osv osv.
För är det inte det som kanske är filmmediets absoluta mål ändå? Att få oss att bry oss. Känna. Leva med. Förmodligen har hälften av er andra åsikter i frågan, men så känner jag inför att uppleva film iaf.

Dagens rulle är självklart SPÄCKAD med ovan nämnda klyschor. Och då menar jag FULLPROPPAD! Så pass att man egentligen bara ska avfärda rullen som ett patetiskt försök att casha in på tuffa boxningsscener och lite lagom gråtigt socialdrama. Men se, istället slår den an på ALLA de strängar jag ”kräver” som filmgloare..dvs..en ENGAGERANDE historia! Vad gör det väl sen att gången är krattad och checkpointsen står i givakt längs vägen.

Vi får en pumpad Jake Gyllenhaal som boxaren Billy Hope. Det enda han kan är boxas. Så pass bra att titlar och pengar har regnat över honom. Plus en vacker fru (Rachel McAdams) och en förtjusande (förstås!) dotter. Vad kan gå fel? Det mesta såklart. Tragedin träffar stenhårt och Billy är tillbaka på botten av tillvaron fortare än Rocky kan mumla ”Ivan Drago”. In träder räddande ängel i form av den gamle boxarcoachen Forest Whitaker. Billy får två saker att kämpa för, det ena är återkomst till boxningsringen.
But of course!

southpaw_pic

Jake vrålar ned motståndet

Dagens regiman, Antoine Fuqua kan ju givetvis detta med att berätta film. Han är alltför för rutinerad för att misslyckas med denna banala historia. Som dessutom är författad av Sons of Anarchy-gurun Kurt Sutter. En dynamitduo således. Vilket märks på rullen. Jag sidsteppar enkelt och snabbt förbi filmens alla blindskär och klyschorgier och fokar istället på KÄNSLAN filmen ger mig. Vilket är en kalaskänsla. Ett totalt engagemang från ruta ett. Filmen lyckas nämligen med det utsökta trixet att lura mig totalt; se förbi flawsen och suga in storyns vrålsnygga paketering. Där inte bara boxning står i centrum. Om nu någon trodde detta. Det mesta av det bästa med filmen kan också skrivas på Jake Gyllenhaals konto, som återigen visar att han är en förträfflig skådis. Vilken sorts roll det än handlar om.

Southpaw träffar som ett stenhårt…eh…southpaw-slag (vänster uppercut) och jag känner mig härligt golvad.
Rekommenderas givetvis.

återtitten: Cape Fear (1991)

capefear_posterAtt återtitta den här tidiga 90-talaren är som att drabbas av ett pirrande obehagligt mörker. En känsla i magen som inte känns angenäm på någon punkt.
Så pass bra är rullen. Fortfarande. Är ni med?

Martin Scorseses nyinspelning av originalet från -62 har vid det här laget gott och väl slagit sig in i filmhistorien på egna ben, och känns som en både vital och skrämmande del av det filmiska 90-talet.
Scorsese hyllar föregångaren genom att använda samma bildspråk från förr…det liksom ”attackerande” och dramatiska. En kamera som sveper blixtsnabbt in mot en ansikte, en replik som mer stöts fram än sägs. Drama på gränsen till överspel. Regissören lyckas helt suveränt med att framkalla mörkret, det negativa. Finns det en enda ljus punkt i filmen? Tror inte det va.

Nick Nolte och Jessica Lange är gifta paret med tonårsdottern Juliette Lewis i den stekheta södern. Han, en advokat, hon en..ja vad…reklamare? Konstnär? Ett äktenskap i stå. Och nu, gamla synder som kommer och biter maken i baken (sorry) när fullblodspsykopaten Max Cady (Robert De Niro) släpps ur finkan. Cady har inga tankar på nytt liv, rena tankar och förlåtelse.
Han är ute efter den värsta sortens hämnd. Den grisiga.

Härlig rulle detta. Samtidigt som Scorsese snäppat upp dramat, våldet och obehagligheterna från 60-talet…är det en grym hyllning till just föregångaren. Med modern touch. Genialiskt av Scorsese att använda sig av musikaliska scoret från första rullen. Bernard Herrmans illvilliga toner sätter ribban direkt. Man blir banne mig illa till mods direkt man hör musiken! Den här rullen innehåller kanske också en av de mest obehagliga förtexterna…ever. Eller är det kombon med musiken som gör det?

capefear_pic

Robban vet hur dressa sig i södern!

Suveränt skådespelat av Nolte, Lange och Lewis. Den utsatta familjen, fast man inte direkt tycker om dem. Robban De Niro stjäl förstås hela showen med sin fysik, sin närvaro, sin opålitlighet och sitt hat. Damn, han måste platsa på en lista över de mest fruktade badassen på film??!

Återtitten är både nöjsam, lite skrämmande och lagom småspännande.
Trots att jag vet vad som kommer hända!

Stenhård, mörk, thriller som håller än!