Etikettarkiv: Chiwetel Ejiofor

Maj 9 2017

Doctor Strange (2016)

Jäklar vad länge det dröjde innan jag såg den här!
Så långt har det nog aldrig gått med en Marvel-rulle. Undrar varför? Kanske för att det på papperet kändes som en väldigt…konstig…Marvel-rulle? Alltså, jag har ingen/nada/zero connection till den här figuren. Visste tusan knappt vem han är! Vet ju om den där andra liraren med tangorabatt och mantel…men han heter ju Mandrake. Väl?

Anyhow. Vilken bekantskap! Vilken kille! Vilket udda litet tvärsteg i MCU! Jag gillart! Helt klart! Allt från doktorn själv, Benedict ”the Batch” Cumberbatch, och hans dryga torra humor…till effekterna som är minst sagt flower power. I alla fall till en början. Klassiskt upplägg, en asdryg och kaxig läkare får lära sig den hårda vägen hur man blir ödmjuk. Här handlar det dessutom mindre om superstarka superkrafter och mer om illusioner, mysticism och alternativa dimensioner. Hoppsan! Kunde ha blivit lökigt och rent nonsens, men i Scott Derricksons regi blir det banne mig underhållande värre. Eller är jag så tjusad av den här rullen för att den bryter mot MCU´s ”traditionella” koncept? (Ergo: börjar jag tröttna på Marvels stil…?)

Derrickson, som ju gav oss göra-i-byxan-rullen Sinister, flashar här upp synnerligen snygga specialeffekter som lite vänder ut och in på det mesta. Som att besöka drömvärlden i Inception igen. Fast lite pimpat! The Batch sköter sig exemplariskt och sportar upp sin doktor på ett riktigt snyggt sätt. Från dumdryg till ödmjuk inför det oförklarliga. Bra support ges också av Chiwetel Ejioform, Tilda Swinton (i en ”Tilda Swinton-roll”) och Rachel McAdams. den sistnämnda har möjligen lite för lite att jobba med. Som Doktorns lojala flickvän finns hon mest med för att peppa vår hjälte. McAdams är egentligen värd mer i rollväg, kanske hon får vara med och ta lite större plats nästa gång? För jag förutsätter nästan att det blir en stand alone-rulle till om Strange. Om nu bossarna på Marvel, med Kevin Feige i spetsen, inte bestämmer sig för att figuren istället ska få vara support till de andra hjältarna i deras respektive rullar. 

Kojak lär ut lite gamla trix

Vattendelningen har tydligen också gått både här och där vad gäller den här rullen. Vissa menar att det är flumnonsens mest hela tiden. Andra, med mig i skaran, menar att detta är rejäl underhållning försedd med viss tanke och hjärna i manuset. Den som suktar efter lite hederlig superhjälteaction behöver dock icke spotta och fräsa, då detta ges i form av Strange´s dueller med den märklige, mystiske och ondskefulle (?) Kaecilius (Mads Mikkelsen). Skurk-Mads får rejält gott om tillfällen att väsa på sin dansk-engelska. Mycket underhållande.

Detta var en riktigt trevlig liten karamell! Väl värd att lägga tid och koncentration på.
Jag tjusas hela vägen, och belönar rikligt! Tjo!

Sep 23 2016

Triple 9 (2016)

triple9_Stenhård snutthriller från australienregissören John Hillcoat (Vägen, Lawless). Med en Woody Harrelson som spelar Woody Harrelson.
Sort of. I positiv mening.

Det pågår skumraskheter inom Atlantas finest. Korrumperade snutar knäcker extra som tungt beväpnade rånare. Brottsvågen sköljer över stan. En lojal och rättrådig snut (givetvis sliten) får jobbet att snoka i fallet. In på banan med Woody! Han har en rätt skön laidback stil, den gamle gamängen. Och ett snutöga som observerar detaljer, lägger ihop ledtrådar.

Men det här var väl smutt!
Kolla bara vilken rollista man skramlat ihop förutom Woody; Anthony Mackie, Casey Affleck, Aaron Paul, Clifton Collins Jr., Gal Gadot, Kate Winslet och mannen med det svåruttalade namnet Chiwetel Ejiofor. Till och med Norman Reedus från The Walking Dead skymtar förbi! Vilket gäng! Chiwetel är gammal ex-militär och ledare för rånargänget. Och inte nog med att de spelar rävspel med polisen, ryska maffian har sina klor i dem också, speciellt den skönt 80-talssminkade Kate W som rysk maffiaboss. Härligt! Kul roll för Kate!

Ett sorts triangeldrama alltså mellan snut-Woody, rånarpoliser och ryska badass. Och det funkar apsnyggt! Hillcoat håller det mörkt och rätt ovisst. Svårt att skilja vän från fiende. Falskspel och moraliska tvetydigheter. Och hela tiden ett samvete som gnager hos vissa. Hos andra…not so much. Affleck-brorsan gillar jag sen gammalt och här lirar han finfint som hederlig partner till den synnerligen lurige Anthony Mackie (lite skurk-Denzel-varning på honom här).

triple9_pic

”alltså…jag säger ju det…det är nåt skumt som pågår i den här stan…!!”

Grejen är att trots att banditgänget tänker ut en rejäl lurkig plan för sin sista (?) stora stöt och framstår som riktigt fula fiskar…kan man inte låta bli att hålla lite på dem. Fast bara lite. I vissa lägen. Fast mest håller jag förstås på Woody. Och Casey.

Det är rätt våldsamt när det hettar till och börjar dra ihop sig. Staksen är höga och avgörande. Dramat ligger tätt över Atlanta och det är helt enkelt jäkligt snyggt gjort. Hillcoat öser på med allt annat än munterheter under de knappa 120 minuter då historien rullas upp.

Tätt. Spännande. Mörkt.
Gillart.

 
avsnitt55-forslag-2I filmpoddens avsnitt 55 snickesnackar vi mer om varför den här rackaren inte bör missas.

Okt 9 2015

The Martian (2015)

Den enda tanke som egentligen gnager i mig när jag går in och slår mig ned i biograffåtöljen är;
”har han det kvar ännu? Eller har han tappat det helt?”

Ridley Scott alltså.
Den nästan ikoniske (?) regissören som på sista tiden, i ärlighetens namn, gjort rullar lite på en höft sådär. Med vänsterhanden och utan större inspiration. Sådan är min tanke iaf..när jag minns de rätt blaskiga The Counselor och Exodus. Inte heller Prometheus var utan flaws och då var det ändå en sci-fi, kanske den formen vår man Scott ändå hanterar bäst?

Men ungefär 7 minuter in i rullen visar det sig att mina farhågor varit helt i onödan.
Plattan i mattan. 0-100 på två röda (fniss) sekunder! Skit i backstory och inledningssträcka…starta rullen på det mest dramatiska sätt som går! Vilket smart grepp! Här går inte att blinka i onödan, eller prassla efter biogodiset i påsen. Här gäller det att vara med!

NASA´s expedition ”Ares III”, på Mars av alla ställen, tvingas till att avbryta all verksamhet när stormen STORMEN vrålar in över den röda planeten! I villervallan försvinner astronauten och biologen Watney (Matt Damon) i kaoset och befälhavaren Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta det otrevliga beslutet att göra nöd-take-off utan fullt manskap ombord. Dock ska ingen skugga falla över hennes beslut då Watney förmodas ha omkommit i samma sekund han sågs träffas av ett spetsigt tillhygge från den kringvirvlande utrustningen.
Vilket han nu alltså inte gjorde.

När stormen bedarrat och planetens yta åter är lugn, stilla och obebodd….så tittar Watney upp ur en sandhög! Hoppsan! Astronaut down…men inte out!

Det finns mycket jag gillar med den här rullen.
Att Scott har en förmåga att berätta engagerande. Att han tar dessa historier, som förmodligen är tänkt att utspelas en liten bit in i framtiden, och gör ”vardag” av dem. Jag gillar att han (och manusmannen Drew Goddard) för in en sorts otvungenhet och publikfrieri när Watney´s vedermödor ska visas upp. Det finns en svart, frisk, humor (som i fel händer och i fel tillfällen kan slå åt hel fel håll) som går hem här. Bara grejen att köra lite sköna gamla disco- och soullåtar som nån sorts score igenom speltiden…är lysande grepp!

Vill man göra det lite tråkigt för sig kan man ägna sig åt att sitta och leta fel på rullen.
Vare sig det gäller det tekniska eller det logiska. Eller det dramaturgiska också för den delen.
Ta istället på glädjekepsen och låt dig svepas med i berättandet, klippningen mellan Watneys påhitt för att överleva och försöka kontakta jorden…..till NASA hemma på den blå jordbollen som får ett helt nytt sorts problem att lösa…till besättningen på det nyss från Mars avresta rymdskeppet ”Hermes” med Lewis och co. Alla tre delar kommer att få gott om tillfälle att skina uppe på duken.

Är detta Matt Damons rulle? Ja kanske. Han kör en PERFEKT modellerad enmansshow och gör att jag tror på honom som Robinson Crouse-astronaut! Han växlar snyggt mellan beslutsamhet, melankoli och knasig besserwisserhumor!

potatis på Mars?!!? Damon skämtar icke!

Bakom Damon räknar jag in en superdupercast med redan nämnda Chastain, pålitlige NASA-chefen Jeff Daniels, buttre flight directorn Sean Bean, hårt prövade mellanchefen Chiwetel Ejiofor, småfavoriten Kristen Wiig som nervig pr-kvinna. Plus astronautspjuvern Michael Peña, kollegorna Kate Mara, the winter soldier himself Sebastian Stan och norske (!) Aksel Hennie ombord på rymdskeppet. Vilket gäng! Hur ska alla dessa hinna få screentid!? Men lugn, veteranregissören Scott har FULL koll på sin film och hur akterna utspelas. Intressant tanke; inte nån gång under den fräsiga treaktaren saggar tempot eller fokuset. Inte en enda gång!! Få filmer förunnat!

The Martian är förmodligen den mörka höstens mest rafflande rulle! Är den rentav årets praktpärla?! Återstår att se när filmåret ska summeras vartefter.

Släpp nu alla invändningar, och förväntningar, på att storyn bara måste vara realistisk i detta nådens år 2015 (kom igen, Matt Damon är på MARS!!). Njut istället som fasen av att filmen är apsnygg, att produktionen är stabil som en klippformation på dagens röda planet, att spänningen är intensiv och att gamgubben Scott har den förtjusande smaken att spela ABBA när det hettar till!

Bara en sån sak!

En kanonrulle och en pepp som betalade sig!

sofpodden avsnitt 5Beama dig in i avsnitt 5 av filmpodden så får du höra mig och Fiffi ösa mer superlativer över rymdrafflet!
Och ännu mer varför!

Mar 4 2014

12 Years a Slave (2013)

Jag tillhör den delen av filmnördsgenerationen som satt i tv-soffan där mot slutet av 70-talet och såg slaven Kunta Kintes vedermödor i den haussade Rötter. Den ENORMA serien från USA som tycktes slå tittarrekord vart än den visades. Och det är klart, det var starkt, det var dramatiskt, det var aningens exotiskt…och framför allt…det var en vidrig period i USA´s (ja hela världens) historia som avhandlades.

Rötter har säkerligen gått i repris ett antal gånger sedan dess, och otaliga romaner och andra visuella verk om samma mörka tidsepok har sett dagens ljus. Skvallret säger att dagens regissör, Steve McQueen (Shame) länge gått runt och funderat på att göra en film om just en fri svart man som hamnar i slaveri under första hälften av 1800-talet. Enligt egen utsago hade karln aldrig hört talas om Solomon Northup´s biografi förrän hans fru näst intill kastade den på honom! Saken var klar. McQueen flabbergasted och här har vi resultatet i filmform.

Nu vet ju de flesta av er att dagens rulle ganska väntat inhöstade kanske det finaste priset på Oscarsgalan 2014: Bästa Film. I ärlighetens namn ingen direkt högoddsare. Drygt 130 minuters elände från amerikanska södern i en svunnen (eller?) epok. Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor), en fri svart man i norra delen av 1800-talets USA, blir kidnappad från fru och barn och utan pardon såld vidare till ett liv som slav på plantagerna nere i södern. Hårda tider att vänta. Desperation och förtvivlan. Solomons recept för att undvika galenskap är att förtränga sitt tidigare liv, anpassa sig till rådande situation och bida sin tid. Typ.

McQueen spiller ingen tid, tar oss med på en klassisk odyssé in bland bindgalna plantageägare, profithungriga slavdealers, bestialiska förmän och hantlangare…samt ett sjok av olyckliga stackare i samma position som Solomon. Inget nytt där alltså egentligen. Redan ovan nämnda tv-serie berättade ju sin historia om i stort samma tragedi. Skulle detta då vara en inaktuell story på något sätt? En överflödig berättelse? Naturligtvis inte. Slaveriet i USA (och övriga världen) är en smutsig detalj i världshistorien som kommer upp med jämna mellanrum. Och en tanke längre; har det verkligen upphört?

Regissör McQueen gör ett rejält jobb med sin film. Inte tal om annat. Så pass att det ibland känns som att han byggt ut speltiden bara för att lyckas klämma in så mycket som möjligt. Är filmen för lång? Nej, det kan jag ändå inte säga. Intresset för Solomons öde får ändå minuterna att ticka på utan att fokuset på något sätt börjar slira. Ejiofor är mycket bra som Solomon, hans känslor och tysta  lidande. Det känns för jävligt. Det ÄR för jävligt. Speciellt när McQueen plockar in den demoniske Michael Fassbender i rollen som Master Epps, plantageägaren som är känd för ”breaking niggers backs and will”. Fassbender går (naturligtvis) all in i sin roll och blir filmens djävul och ondska in the flesh.

ondskan, lidandet och hatet i samma bild

Hur eländigt och bistert det än är känns det ändå ibland som att jag är tillbaka i tv-soffan gloendes på Rötter. Solomon blir en tjomme som lär sig spelets regler. Trots tragedierna som inträffar runt honom mest hela tiden, och hans inneboende smärta, blir han nästan lite osårbar. Som en åskådare till allt som händer. Filmen lullar på. I vissa lägen blir den OTROLIGT intensiv och jobbig. Som när dåren Epps ska straffa slaven Patsey
(Lupita Nyong´o som ju drog hem en Oscar för bästa kvinnliga biroll) inför Solomon och de andra på gården. Mycket obehaglig scen, och kanske den första när hela filmen verkligen griper tag i mig på allvar. När det återigen står klart vad en människa är kapabel att göra mot en annan människa. Chockerande för en sekund, och ändå inte. Det räcker ju på något sätt att ta en titt på världen.
Vad har vi lärt oss? Inget.

Chiwetel Ejiofor gör förmodligen sitt livs roll som Solomon. Lite knasigt nog känner jag mig dock aldrig speciellt orolig i hans sällskap. Som att eländet aldrig riktigt kan få fäste i hans karaktär ordentligt. Övriga som förtjänar omnämnande är Sarah Paulson som Epps osympatiska fru, alltid pålitlige Paul Giamatti som kränger slavar likt en annan Handelsman Hansson med hjälp av förfriskningar och musik, stackars Paul Dano (kommer nån någonsin att tycka om honom på film?) är en obehagligt svinig förman. Benedict Cumberbatch dyker upp som en klart mildare form av slavägare. En man som uppenbarligen bryr sig, månar om sina slavar. Men som det också sägs i filmen; han är ändock en slavägare. En man som utan att till synes tveka håller människor fängslade och använder dem som arbetskraft. Är han en bättre person än galningen Epps bara för att han har en sorts…empati? Brad Pitt är inte bara producent för filmen, utan hoppar också in i en minroll mot slutet. Som Fiffi skrev på sin blogg; tänk om Pitt hade tagit Fassbenders roll!? Hur intressant hade inte det blivit? Kanske!

Visuellt är rullen riktigt snygg. Söderns miljöer och plantagernas träskliknande omgivning kommer helt till sin rätt. Ljudkulissen är utsökt och minsta lilla syrsa (eller piskrapp för den delen) blir effektfulla detaljer. Fotot är smutt satt och visar upp himlar med både milda solnedgångar och annalkande blåaktiga ovädersmoln.

12 Years a Slave är ett tungt hantverk. Ett helhjärtat projekt av Steve McQueen. Ingen skugga kan falla över honom för viljan att berätta denna kanske nödvändiga historia. En film som har sin givna plats i filmvärlden. Däremot kan man alltid fundera på varför ordet ”övertydlighet” poppar upp i mitt huvud då och då.  Trots sina stundtals tragiska scener är det ingen film som direkt stannar kvar i minnet. Därtill är Hollywood-dramaturgin FÖR uppenbar. Man liksom konstaterar vidrigheterna, lider med de utsatta, gläds åt Solomons öde i finalen..och sen är det bokslut. Typ. En BRA film är det dock. Punkt.
Eller en stark trea om du så vill.

Vad tycker andra bloggers? Läs hur Except-Fear, Fiffi, Movies-Noir och the Velvet Café upplever Solomons Northups helvete på jorden.

Sep 17 2010

Salt (2010)

”Vem är Salt?”, undrar taglinen till den här filmen. Och vem är egentligen Evelyn Salt? Från till synes bräcklig anställd med motsägelsefulla känslor till sitt jobb och sin kärlek, till en tuff överlevare på flykt med en lösning på den mest kniviga situation hon hamnar i. En personlighet som på drygt en och en halv timme hinner visa upp ett koppel av oanade talanger och färdigheter i ren Bourne-anda. Evelyn Salt (Angelina Jolie) är den perfekta analytikern inom CIA, specialist på att avslöja spioner och även de som utger sig för att vara det. Problemen börjar när en påstådd rysk spion plötsligt har något häpnadsväckande att avslöja och dessutom på köpet anklagar just Salt för att vara en sovande spion i ryskt tjänst! Oroade kollegor börjar skruva på sig och kasta misstänksamma blickar mot henne och plötsligt verkar den enda utvägen vara att fly fältet, och som vi alla vet i filmsammanhang är ju det absolut inte en bra början om man är oskyldig. En lustiger dans tar nu sin början med Salt som villebråd för de jagande säkerhetsagenterna som verkar dyka upp överallt.

Angelina Jolie är nog egentligen ingen dålig skådis när hon väl får chansen att visa upp sina färdigheter. Den här filmen bjuder absolut  inte på några djupa nedslag i manusväg som får henne att ta fram oanade sidor i sitt skådespelande, men Jolie har ändå förmågan att hela tiden anpassa sig till det projekt hon är inblandad i, trots att hon lyckas se bildskön ut i nästan alla sekvenser när skitigheten och desperationen istället borde vara det mest framträdande draget. Regissören Phillip Noyce, kanske mest känd för att han lät Harrison Ford leka Jack Ryan i ett par filmer på 90-talet, använder storstaden som skådeplats i denna tempofyllda tillställning. Och är det något dagens film ska ha credit för är det just att tempot hela tiden hålls på en hög nivå vilket också per automatik håller kvar mitt fokus på det som sker. Gott om svängiga actionscener med sedvanliga halsbrytande stunts, där rapporter talar om att Jolie gjorde de flesta själv. Bra jobbat i så fall säger jag och lyfter på actionhatten.

Aningens förvånande men allt lite uppfriskande är det faktum att hotet i filmen inte finns i skumma knarkligor, galna vetenskapsmän, inhemska toksekter, terrorister eller annat löst folk utan istället koncentrerar sig på det faktum att det räviga kommer från den gamla ryska björnen från förr (två djur i samma mening…snyggt). Lite töntigt kan tyckas, men som finurlig story, där sedvanligt överseende naturligtvis krävs, gör det sig rätt bra i min tv-apparat ändå. Förutom Jolie, som gör vad hon ska, kan också Liev Schreiber (Repo Men) och  Chiwetel Ejiofor (2012) kryssa för godkänt i sina film-cv.

Salt uppfyller troligen de flesta krav man kan ha på en snabb actionfilm. Den är driven och tempofylld och där manuset brister målar man över med lite fartiga bilder på Angelina Jolie som får ligga i för att hålla sig ett steg före sina förföljare. Filmen är effektiv och rapp när det gäller just actiondelen, manuset må möjligen bitvis vara rätt kantigt men innehåller trots detta ett par luriga vridningar och det gäller att inte slöa till framför tv:n, då är det lätt att tappa bort sig i de vindlande turerna. Underhållande för stunden, om än enligt standardmallen.

Betyget: 3