Etikettarkiv: Casey Affleck

Maj 22 2018

A Ghost Story (2017)

Trots namnet så långt ifrån en traditionell spökhistoria man kan komma.
Snarare lågmält drama. Ett smalt och tystlåtet drama. Kanske till och med ett drama som aldrig kommer igång riktigt..eller rättelse: aldrig kommer åt MIG riktigt.

Rooney Mara, och Casey Affleck med helskägg. Som paret i det lilla huset. Paret med drömmar och planer. Paret med alla livsproblem som…normala par har. Plötsligt dör Affleck oväntat, men finns kvar som traditionellt spöke i lakan med hål för ögonen! Blir det pajigt? Nä, inte direkt. Faktiskt. Han blir en observatör, tyst och iakttagande finns han i huset. Ser på när Mara försöker gå vidare i livet. Tills hon till slut flyttar. Snart flyttar nya hyresgäster in. Spöket finns kvar, ”fångad” i huset. Kvar med sina intryck och minnen. En stor sorg ligger över hela filmen. Som en mörk filt. Tyvärr saggar tempot efter en stund och jag har svårt att hålla fokus. Jag gillar idén ändå, att skildra själen som uppenbarligen inte kan gå vidare och lämna den här tillvaron as we know it. När dock regissören David Lowery (Pete´s Dragon) börjar vrida och vända på tidsbegreppen, blir det splittrat. Som att filmen desperat tar till grepp för att fylla ut sin speltid. Kanske finns egentligen bara material för en 30-minutare? En novellfilm om sorgen när man förlorat en kär? Och kanske en titt på vad som (möjligen) händer när den kära har lika svårt att släppa taget.

Lågmält spelat av både Mara och Affleck. Den senare mestadels av tiden dold i lakan. I flashbacks finns han dock med. Trots den lätt lökiga utstyrseln som spöke, blir det aldrig fånigt. Mer…uttråkande. En film som kanske tar ett steg för långt in på prettostigen och vill andas konstupplevelse. En installation?
Cred ändå till Lowery och skådespelarna som ger det en chans. Tanken är inte dum.
Synd bara att den känns mer tålamodskrävande än sinnesomvälvande.

En smal rackare till film. Inget för fredagskvällen direkt.

Feb 10 2017

Manchester by the Sea (2016)

manchester_by_the_sea_posterFrån zombieraffel och overkliga (?) incidenter rakt in i något helt annat. Vardag. Avskalat. Livet.

Den allt annat än sällsamma historien om Lee (Casey Affleck), en fastighetsvaktis någonstans i förorterna till Boston. Det finns ett mörker i Lee. Vad? Vi följer hans arbetsvecka, fix och trix med allt från reparationer i lägenheter, snöröjning och sophantering. Kvällar spenderas på barer där kontakten med det motsatta könet är…ansträngt. Vad är det med Lee? Är han bara en jävligt butter loner..?

Svaret finns förstås i dåtid, och snart kommer ett samtal från barndomshålan Manchester-by-the-sea på USA:s östkust. Tragiska omständigheter tvingar hem Lee igen. Tillbaka till en liten stad han en gång tvingats lämna, då kanske för att överhuvudtaget överleva som människa och nu bär vägen tillbaka..för att ställas inför ett oväntat faktum. Kan det ”rädda” vår lidande vän?

Ja jävlar i min lilla filmlåda. Hu vilken bra film! Mer än såhär om setupen för regissören Kenneth Lonergan´s nya drama kanske inte ska avhandlas. Filmen har ett långsamt tempo som undan för undan skalar av lager och avslöjar det förflutna. Casey Affleck, denne brorsa till Ben som jag ju bla i filmpodden Snacka om Film hojtat om borde få mer uppskattning för sina insatser…tar pinnen och gör kanske sitt livs roll! Damn vad bra han är. Belackare muttrar möjligen om nollställt ansikte och ett känsloregister i klass med en betongvägg. Jag hävdar att i det stillsamma, det avigt plågade, det nästan neutrala sättet att förhålla sig till allt som händer runtom Lee…finns det stora. Kolla hans ögon. De säger allt hans röst inte uttalar.

manchester_pic

hisskonversation…inget för Lee

Filmen är slowcooking, löper i en rak ränna, med små flashbacksavstickare i det förflutna. Bilderna är enkla, glåmiga. Det lilla fiskesamhället (?) framställs precis som man kan tänka sig ett ställe som nästan stannat lite i utvecklingen. Andra synnerligen hedervärda insatser görs av Kyle Chandler som Lee´s bror Joe och Lucas Hedges som Joes son, vilken Lee alltid haft ett speciellt band till. Och så Michelle Williams förstås. Bara att njuta av hennes skådiskonst, men nog hade hon kunnat fått lite mer tid framför kameran…nästan lite falsk marknadsföring där. Det hon gör ihop med Lee vid ett tillfälle är dock känslomagi på hög nivå. Liksom Lonergans idé om att musiksätta vissa scener med klassisk musik. Arrgh, pretto…skriker en del. Skit i det, känslan det trixet slår an, med utvalda scener, får min själ att kännas allt annat än fredagsmysig.

En film som sakta äter sig in i skallen, och hjärtat.
En av 2016 års bästa när historieböckerna skrivs.

avsnitt-75I filmpodden SoF´s avsnitt #75 avhandlar vi dagens film från två helt olika fronter. Nästan som ett litet Battle of the Month! Lyssna bara!

Sep 23 2016

Triple 9 (2016)

triple9_Stenhård snutthriller från australienregissören John Hillcoat (Vägen, Lawless). Med en Woody Harrelson som spelar Woody Harrelson.
Sort of. I positiv mening.

Det pågår skumraskheter inom Atlantas finest. Korrumperade snutar knäcker extra som tungt beväpnade rånare. Brottsvågen sköljer över stan. En lojal och rättrådig snut (givetvis sliten) får jobbet att snoka i fallet. In på banan med Woody! Han har en rätt skön laidback stil, den gamle gamängen. Och ett snutöga som observerar detaljer, lägger ihop ledtrådar.

Men det här var väl smutt!
Kolla bara vilken rollista man skramlat ihop förutom Woody; Anthony Mackie, Casey Affleck, Aaron Paul, Clifton Collins Jr., Gal Gadot, Kate Winslet och mannen med det svåruttalade namnet Chiwetel Ejiofor. Till och med Norman Reedus från The Walking Dead skymtar förbi! Vilket gäng! Chiwetel är gammal ex-militär och ledare för rånargänget. Och inte nog med att de spelar rävspel med polisen, ryska maffian har sina klor i dem också, speciellt den skönt 80-talssminkade Kate W som rysk maffiaboss. Härligt! Kul roll för Kate!

Ett sorts triangeldrama alltså mellan snut-Woody, rånarpoliser och ryska badass. Och det funkar apsnyggt! Hillcoat håller det mörkt och rätt ovisst. Svårt att skilja vän från fiende. Falskspel och moraliska tvetydigheter. Och hela tiden ett samvete som gnager hos vissa. Hos andra…not so much. Affleck-brorsan gillar jag sen gammalt och här lirar han finfint som hederlig partner till den synnerligen lurige Anthony Mackie (lite skurk-Denzel-varning på honom här).

triple9_pic

”alltså…jag säger ju det…det är nåt skumt som pågår i den här stan…!!”

Grejen är att trots att banditgänget tänker ut en rejäl lurkig plan för sin sista (?) stora stöt och framstår som riktigt fula fiskar…kan man inte låta bli att hålla lite på dem. Fast bara lite. I vissa lägen. Fast mest håller jag förstås på Woody. Och Casey.

Det är rätt våldsamt när det hettar till och börjar dra ihop sig. Staksen är höga och avgörande. Dramat ligger tätt över Atlanta och det är helt enkelt jäkligt snyggt gjort. Hillcoat öser på med allt annat än munterheter under de knappa 120 minuter då historien rullas upp.

Tätt. Spännande. Mörkt.
Gillart.

 
avsnitt55-forslag-2I filmpoddens avsnitt 55 snickesnackar vi mer om varför den här rackaren inte bör missas.

Apr 25 2016

The Finest Hours (2016)

Finest-Hours-posterLägg ihop konceptet katastrofrulle med Musse Pigg-folket på Disney som huvudfinansiärer. Hoppsan. Låter det riskabelt…sliskigt? Kanske.
Men du, låt dig inte luras av det reptilhjärnan direkt föreslår som reaktion.

Det är 1952 och en rejäl vinterstorm rasar ute på Atlanten utanför Cape Cod på den amerikanska östkusten. En oljetanker befinner sig förstås mitt i stormen…och det givna händer…tankern bryts av på mitten, fören försvinner rakt ned i djupet med kapten och allt, medans den andra delen nu driver hjälplöst omkring i det piskande havet.
Ett solklart fall för kustbevakningen som lägligt nog har en bas vid Cape Cod. Och där finns minsann självaste Chris Pine redo att göra en insats för att rädda liv. Liksom Ben Foster, om än något trubbig och motvillig till en början. Basen på bygget, en stiff Eric Bana, lyckas sådär med att peppa sina anställda. De flesta hukar bakom bord när frågan om frivilliga till att hänga på Pine kastas ut. Men som sagt, med driftige Pine är man ju nästan halvvägs. Finns det dessutom en cool sjöman ute på det havererade skeppet som ser ut som Casey Affleck..ja då kan man vara lugn.

Jahapp. Om denna rulle har det sagts, och skrivits, en del. Ofta inte av godo. Såklart hatar de flesta hjältefasonerna som spelas upp. Att sjöräddarna lyckas hålla sig kvar i den lilla båten, att motorn hela tiden (nästan) tycks fungera, att navigationen lyckas trots att kompassen går åt fanders efter några minuter ute till havs och att deras hår inte blir (synligt) blött i 7 meter höga vågor. Jag säger…so what? Detta är en sorts saga, en tillverkad visuell produkt som är till för att engagera. Den kommer från ett land som vet precis vilka strängar som ska spelas. Från ett bolag som har årtionden av erfarenhet av att skapa hjältar på film. Och så lägger vi till det märkligaste av allt; hela storyn är sann!
På den synnerligen underhållande sajten Hollywood vs History kan du läsa det mesta om denna verkliga räddningsaktion….och förundras en aning (kanske) att de flesta delar av den här storyn faktiskt utspelades som de visas i rullen.

the_finest_hours1-620x278

”skit i kompassen…jag kör på känn!”

Självklart i vissa lägen spetsad med Hollywood-dramatik för att förstärka det hela.

Dagens regiman är Craig Gillespe, som ju bla har den märkligt udda (men bra) Lars and the real Girl innanför västen. Här har han så att säga bytt genre riktigt ordentligt.
Är det förutsägbart? Ja.
Är det sockerkantat i dramascenerna? Ja.
Är det en djup (!) rulle? Nej.
Är det en snygg rulle? Ja

Är du som jag lite svag för välkomponerad hjältegloria från drömfabriken är detta en stunds trevlig underhållning. Inget snack om den saken.
Vill du se svåra filmer, passera denna utan att ens kasta en blick.

 

Feb 12 2013

ParaNorman (2012)

Dags för lite animerad dockaction igen.
Och det är för det mesta riktigt lyckat. Idag är det den synnerligen klassiska historien om det ensamma inåtvända och i folks ögon märkliga barnet som står i centrum (igen). Och givetvis är inget som det verkar vara och ännu mer givetvis finns en hårdstämplad sensmoral som hamras in i tittarens medvetande vid pass eftertexternas början. Å andra sidan KAN ju sådant vara rätt underhållande också.

Norman är en grubblande ung grabb i sina bästa tonår-to-be. Han håller sig för sig själv och anses helmysko av den övriga befolkningen i den lilla staden Blithe Hollow, en snygg pastisch på valfri mindre stad i New England med gamla myter och spökhistorier. Grejen med Norman är dock att han kan se…eh..döda personer. Till och med prata med dem. Lite creepy och lite härligt på samma gång. Och som inte det nu vore nog står den lilla staden inför ett ruggigt problem då en gammal förbannelse, som naturligtvis inbegriper en otäck häxa och ljusskygga figurer från förr, hotar att ställa till det ordentligt…kanske till och med utplåna staden.

Vare sig han nu vill eller inte, så är det alltså Norman som nu får försöka ställa allt till rätta innan både häxa, zombier (!) och annat löst folk tagit över hela den lilla hålan. Som vanligt kan Norman också räkna med hjälp från oväntade håll, med mer eller mindre humoristiska bieffekter och sedvanlig fantasifull action…the animation-style.

Här är det alltså en allsköns blandning av 3D-effekter, dockor, lera och nyfräsig cgi-hittepå. Männen bakom dagens äventyr, Chris Butler och Sam Fell, har båda erfarenhet från alster som Corpse Bride, Bortspolad och Sagan om Despereaux så viss rutin på handhavandet saknas inte. Ett hantverk som faktiskt ger de konstgjorda huvudrollsinnehavarna rejält med liv och karaktär.

Norman med…udda…sänglampa

Själv tycker jag det är en stunds roande underhållning, en skön bagatell. Lite som att slänga sig i soffan en helgeftermiddag och njuta av en stunds underfundig humor, coola effekter och finfin scenografi i minimiljö. Kanske historien vänder sig till lite äldre barn, och kanske framför allt de bästa filmiska passningarna går fram genom rutan om man är lite av en filmdåre (jag säger bara Halloween…!) och kan ta till sig flirtarna med filmhistorien, spökhistorier och andra filmiska klyschor som kommer rullande…och de backas upp av mycket bra originalröster där bla Kodi Smit-McPhee, Casey Affleck, John Goodman, favvisen Jeff Garlin och Leslie Mann kan höras (svenska röster är sedan länge bannlysta i animerade äventyr i Flmr-huset…)

ParaNorman är den där kuliga upplevelsen du får när du inte är på humör att riktigt gräva ned dig i något tungt drama, en stenhård actionstänkare, en ryslig skräckis…eller för den delen en barnsligare variant av animerat. Om inte annat är det alltid spännande att fascineras över jobbet bakom den tekniska grannlåten som visas upp. En nygammal klassisk saga med snygg touch, ett alster med mysig eftersmak.
Och skön musik till eftertexterna av The White Stripes!

Jan 11 2013

Argo (2012)

Livet i filmbranschen har sannerligen till synes inte varit lätt för Ben Affleck. Som skådis hånad, bespottad och allmänt förlöjligad som träig och oförmögen att visa upp något som skulle kunna kallas skådespeleri. Jag vet att många av er delar just den uppfattningen, emedan vissa andra möjligen är lite mer förlåtande (och i den klubben befinner nog jag mig för det mesta).

Affleck verkar dock aldrig ha gett upp hoppet om att en dag lyckas få något slags gillande, och kanske var det lite otippat som regissör ett sorts erkännande skulle komma. Manusplitare hade han ju redan provat på att vara i och med framgången med Good Will Hunting . Som ansvarig regigubbe på alstren Gone Baby Gone och The Town kändes det plötsligt som att Affleck kanske hittat sitt rätta element, med ett engagerande och snyggt bildspråk i kombo med historier som verkligen fastnade. Eller var det möjligen Affleck´s öga och talang för det filmiska hantverket?

Här har han nu fått chansen som ansvarig på ett politiskt drama med högst verklig bakgrund…och fan vad jag gillar dessa efterdramatiserade historier som bygger på rafflande autentiska händelser! Låt vara att det möjligen är färgat och justerat i efterhandskonstruktionen, och med CIA´s goda minne (läser jag mig till i eftertexten), men det här är bra gott folk. Riktigt bra skit!

Affleck ikläder här också sig själv rollen som CIA-fixaren Tony Mendez, vilken tar på sig den minst sagt besvärliga uppgiften att få ut 6 amerikaner som sitter illa till i Teheran, vi befinner oss alltså i det oroliga Iran och året är 1980 då Shahen avsattes och Khomenei installerades som landets andlige ledare. Att vara amris i denna miljö var plötsligt inte tillrådigt då denna nationalitet plötsligt var jordens mest hatade. Den amerikanska ambassaden stormades, gisslan togs och stort rabalder. Det där vet ni ju redan eftersom ni antagligen läst om det i skolan eller i historieböckerna. Kanske är då berättelsen om hur de 6 amerikaner som lyckades tillfälligt ta sin tillflykt hos den kanadensiske ambassadören lite mer höljt i dunkel. I alla fall för oss här i Sverige.

Det mest galna med den här historien är naturligtvis att den är sann, nåja till största delen. Mendez med kamrater i Langley kommer på den märkliga och hysteriska idén till räddningsoperation  att de ska anta roller som filmskapare vilka ska spela in en fejkad sci-fi-rulle med det lugubra namnet Argo i öknen utanför Teheran (tänk Star Wars fast 10 ggr sämre….) Mendez vill komma dit under förevändning att han ska titta på inspelningsplatser, och på köpet få med sig flyktingarna hem i skepnad av att de är medlemmar i det påhittade crewet. Joråsåatt! Och för att verkligen grundmura bluffen utifall de iranska myndigheterna vill göra en koll skapas ett låtsasfilmbolag i Hollywood, ett par tvättäkta filmproducenter invigs och ett riktigt B-filmsmanus inhandlas för pre-production.

CIA skålar sig in i filmbranschen

Styrkan i dagens film är både den rappa dialogen och sättet som filmen är gjord på rent hantverksmässigt, det är inga svårigheter att känna vibbarna från Alla Presidentens Män eller Tre Dagar för Condor om man så vill. Som om Affleck kollat in hur spänning byggdes upp i filmer på 70-talet. Ett stort tack borde han också rikta till sin klippare, som ser till att vissa minutrar i filmen är bland de svettigaste man sett på länge. Filmens inledande 15 minuter är banne mig rent magontsframkallande nervösa (och aldrig har väl en dokumentförstörare gått så långsamt!) För att inte prata om finalen som är ruskigt bra ihopknåpad både berättarmässigt och bildmässigt med vilda kast mellan olika scener. Affleck vet vad han gör! Jag lyfter återigen på gubbkepsen och gratulerar!

På skådisfronten är det välbesatt med idel kända namn både här och där, läste någonstans att Affleck slängt in runt 120 talroller på knappa två timmar, och bland dem utmärker sig bla Tate Donovan, Bryan Cranston, Victor Garber, Clea Duvall, Titus Welliver, Alan Arkin, John Goodman, lillebror Casey Affleck och så då Ben-grabben själv. Hur är han här som skådis då? Jo tackar som frågar, han sköter sig väl helt ok ändå. Inga större åthävor, i stället rätt låg profil genom hela historien. Kanske var det så den verklige Mendez  agerade, vad vet jag? Filmen hade nog inte blivit bättre om han nu hade lämnat the lead till någon annan, för styrkan i dagens film sitter i hans blick som filmmakare att skapa spänning och drama..och att framkalla det tidstypiska i berättelsen via imponerande detaljrikedom. Vilket gör att skådisensemblen liksom bara behöver flyta med i storyn.

Argo är utan tvekan en av de bästa filmerna som dök upp under 2012. Fruktansvärt spännande moment mixas med stabila skådisprestationer, ett finfint driv i tempot och till och med lite humor på väl valda ställen. Välberättat av gamängen Ben Affleck som sannerligen inte behöver skämmas för sig. Och som gott kunde ha belönats med en regi-nominering i Oscarsracet!

Sep 14 2012

The Killer Inside Me (2010)

Lou Ford (Casey Affleck) kan vara en av de obehagligaste poliser man någonsin skådat på film. Ung, snygg, alltid med ett leende och en glad hälsningskommentar när man möter honom på gatan. Men Lou har en ytterst creepy dold sida; han är en fullblodspsykopat som gillar att döda. Utan att egentligen veta varför, något som också tycks göra honom ännu mer skrämmande och labil.

Spelplatsen är en liten sömnig stad i västra Texas, kanske i början av 50-talet. Ford har fullt upp med att jonglera sin tillvaro med sina kärleksintressen i form av den prostituerade Joyce (Jessica Alba) och den mer ”fina” Amy (Kate Hudson), samtidigt som han sakta och stadigt rör in sig i komplikationer med bla sina poliskollegor, åklagare och stadens starke man i form av byggpampen Conway (Ned Beatty).

Storyn, som bygger på en roman av skräpboksförfattaren Jim Thompson, blir en sorts skitig noir men ändå inte. Regissören Michael Winterbottom använder kontrastfull glättig, tidsenlig, musik och klär det hela mestadels i dammigt dagsljus istället för att förstärka med skuggor och murrig scenografi. Kanske därför också som det känns mestadels lite konstigt att titta på. Som det yttre inte passar för de inre känslor som filmen vill förmedla. Vilket också kanske är meningen.

Bildspråket är annars rätt detaljerat och synnerligen grafiskt. Ford utövar riktigt obehaglig misshandel mot både Alba och Hudson, och det hela görs med någon sorts oberördhet hos Affleck , vilket gör honom mer än avskyvärd att titta på.
Ändå berör inte historien som den borde. Jag ser en fullblodsidiot till människa som samtidigt beter sig synnerligen korkat och inte verkar tänka längre än näsan räcker. Hans motiv till sin natur känns mer än en gång lite oklara och främmande, även om vissa flashbacks försöker visa på troliga orsaker.

ondskan förklädd i stilfullt yttre

Jag vet faktiskt inte om Winterbottom medvetet kapat vissa hörn i sin berättelse, men då och då känns den riktigt förbihastad och som om man inte vill ta sig tid att löpa vissa scener helt ut. Dialogen och turerna i manuset blir stundvis lite abrupta och avsnoppade. Affleck gör förstås ett bra jobb med sin Ford, ligger perfekt i gränslandet mellan galenskap och tidvis beräknande. Ändå framstår hans figur inte som den mest smarta i trakten. Jessica Alba och Kate Hudson har båda rätt otacksamma roller som offer för Ford´s infall, men båda tvekar inte att lämna ut sig själva i scenerna. Det är bitvis obehagligt våldsamt när Ford går lös på sina medmänniskor, och det grafiska våldet blandas då och då med intensiva sexscener där Ford´s dubbelnatur än mer kommer fram i ljuset.

The Killer Inside Me spretar lite för mycket åt alla möjliga håll för att jag ska ta den till mig fullt ut. Trots sin mörka handling blir dess figurer mest distanserade karikatyrer av karaktärer som inte riktigt känns så levande som de borde. Mest beror det nog på att historien känns lite…hafsig. Slutet känns dock märkligt nog helt naturligt och förväntat. Otrivsam att titta på, med plus till Affleck för hans insats. Godkänt med obehaglig eftersmak.

Feb 21 2012

Tower Heist (2011)

Rätt länge är det här en underhållande heist-film med alla traditionella tillbehör i manuset, underdogsen, de taskiga oddsen, de ”omöjliga” förutsättningarna och de sedvanliga besvärligheterna i form av polismakt och en kaxig bad guy.

Spelplatsen är en svinlyxig bostadsskyskrapa på Manhattan (”The Tower” fyndigt nog…) där vanliga Svenssons icke göra sig besvär. Driften av bygget är stilrent och disciplinerat värre, allt under överinseende av Josh (Ben Stiller) som kan allt om ”sina” hyresgäster. Mest svansar han för superrikingen Arthur Shaw (Alan Alda) som bor i the penthouse med egen pool på taket och är sådär allmänt drygjovialisk som bara rika typer-soon-to-be-badguy kan vara. För lurig är han minsann, och det visar sig snart att han bla inte bara lurat Wall Street utan försnillat skyskrapepersonalens pensioner också. Josh får spelet och lyckas bli avskedad omedelbums.

Shaw hamnar i polisiärt förvar och förhör, och under tiden tisslas det om att karln möjligen kan ha gömt kontanta medel i sin takvåning, och vore det inte lysande om Josh, förorättad som han är, kunde ge igen på Shaw genom att sno dennes pengar och ge de andra upprättelse..?

Ok, åter till vad jag skrev i början. Rätt länge är det alltså ganska trevligt underhållande. Josh gör nödvändiga rekryteringar bland forna arbetskamrater och ex-hyresgäster för att kunna ge sig in på brottets bana. Allra mest behöver han den minst sagt skumme grannen från sina egna kvarter, Slide (Eddie Murphy), vars kunskaper om inbrottets ädla konst sägs vara av högt renommé.
Jaha ja, Ben Stiller gör en typisk Stiller-film, den högst gemytlige hjälten av folkets börd och Eddie Murphy tar fram sin gamla patenterade svada och kör med sina oneliners. Nu är det ju allmänt känt att Murphy inte haft någon rejäl hit i inkomstligan på länge, och troligen ökar inte chanserna efter det här heller…

planerandets smutsiga konst...

…för märkligt nog är det som att filmen får motorstop efter drygt halva speltiden. Regissören, rätt utskällde Brett Ratner, får liksom inte fart på styrkorna ända vägen in i mål. Storyn finns visserligen där, men tar ett par ordentligt svaga turer, trots försök till några små twister, och upplösningen känns direkt vattnig och liksom bara ihopknycklad för att ett slut ska kunna presenteras…och vissa karaktärer bara liksom tycks försvinna ur fokus.

Fram till detta anmärkningsvärda motorstopp är det dock alltså lite lagom trevligt, och förutom Alan Alda, Stiller och Murphy hjälper bla Matthew Broderick, Casey Affleck, Judd Hirsch till att underhålla. Även Téa Leoni får för en gångs skull chansen att briljera lite med komiken som FBI-agent.

Tower Heist har en bra början, bra förutsättningar för en snygg utveckling, men stannar nästan helt av mot slutet, som om både inspiration och manus glömdes kvar någonstans. Gillar man inte Stiller och Murphy kan man få svårt här. Resultatet blir varken bra eller dåligt.

Aug 16 2010

Gone Baby Gone (2007)

Bland den värsta av alla mardrömmar inträffar, ett litet barn försvinner i Bostons nedgångna arbetarkvarter. Stort pådrag i massmedia och polisen sätter in alla resurser men står ändå handfallna utan direkta spår. Flickans släkt engagerar de lokala privatdetektiverna Kenzie och Gennaro för att luska lite vid sidan om för att förhoppningsvis få fram någon sorts information i de kvarter polisen inte gärna besöker till vardags.
Man kan ha många olika åsikter om Ben Afflecks talang som skådis i diverse ytliga Hollywoodproduktioner, men här i sin debut som långfilmsregissör överraskar han med en stabil, dramatisk och direkt råspännande historia. Manuset utgår från romanförlagan med samma namn av den inte helt okände Dennis Lehane, och kanske är det en lyckträff att just Boston-uppväxte Affleck får lägga vantarna på en historia av den likaledes Boston-uppväxte Lehane. För är det något som Affleck verkligen lyckas med är det att fånga atmosfären i de slitna kvarteren och misären som råder i den här delen av staden.

Ganska snart upptäcker de att det finns många som har saker att dölja, och ju längre de trasslar in sig i historien desto svårare blir det att få några svar och framför allt veta vem man kan lita på vare sig det gäller bekanta, lokalbefolkningen eller till och med polisen. Som så många gånger annars är det främst skådespelarnas film, tilsammans med det starka manuset. Afflecks yngre bror Casey Affleck axlar rollen som Kenzie med bravur och ger sin unge karaktär en tuff pondus ju längre historien rullar på . Michelle Monaghan är hans partner Angie Gennaro, men där Angie i böckerna är självständig och tuff tycker jag att hon här förpassas lite till att vara Affleck juniors sidekick och bollplank. Monaghan lämnar inga överdrivna intryck i storyn. I övrigt är det stabilt storspel av pålitlige Ed Harris, som tillsammans med just Affleck är filmens stora behållning. Men glöm inte Amy Ryan som spelar det försvunna barnets mamma på sådant ypperligt sätt att man verkligen tror på henne som nedgången och missbrukande ensamförälder. Andra roller görs av John Ashton och gamle Morgan Freeman, som naturligtvis aldrig gör en dålig insats i vilken film han än är med i. På den begränsade tid han har här lyckas han fylla hela scenerna med sin utstrålning och pondus.

Gone Baby Gone är oerhört lyckad som film, och jag lyfter på hatten för Ben Affleck. Miljöerna är realistiska, Boston visas upp i ett sällan skådat ljus och drivet i manuset är mycket bra vilket gör att spänningen sakta stiger trots att man tror sig ha koll på utvecklingen. För alla som inte läst romanförlagan (som undertecknad) utlovas en högtidsstund i en välspelad, välregisserad och oviss historia från samhällets skuggsida. Mycket bra film.

Betyget: 4 

Aug 3 2010

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)

Makalöst bra titel på en väldigt bra film. Under drygt två och en halv timme följer vi alltså händelserna som resulterade i att den från början helt okände Robert Ford gjorde sig ett namn 1882 när han sköt ned den desto mer kände Jesse James i dennes hem i St. Joseph Missouri.
Som western är den mera drama, om uttrycket tillåts. Fokus ligger hela tiden på Robert Ford, mästerligt spelad av en lysande Casey Affleck som till en början ser upp till den lynnige och oberäknelige Jesse James. Allt efter tiden går märker Ford att han inte alls får den respekt han tycker sig förtjäna, och till slut dras han in i planerna att medverka till den ökände banditens gripande när myndigheterna en gång för alla känner sig tvingade att göra något. Detta efter många år där James åtnjutit en sorts frihet på landsbygden under de lokala myndigheternas överinseende.

Regissören, Nya Zeeländaren Andrew Dominik, tar god tid på sig fram till den slutliga finalen. Det egna manuset bygger på en roman och behandlar nästan på ett varsamt sätt James, Ford och alla de andra i de båda männens närhet. Av själva rånandet och olagligheterna syns inte mycket, istället ligger filmens fokus på vad som händer mellan de inblandade. Den som letar efter en rejäl pang-pangstory i westernmiljö får leta vidare. Istället satsar Dominik på vackra bilder, nakna landskap och karga slätter. De handgemäng och eldstrider som förekommer är så långt ifrån westernmyten man kan komma. Istället känns det som att det nog var så här det gick till, klumpiga slagsmål, illa avfyrade revolvrar som sällan träffade det de skulle.
Jesse James själv gestaltas av Brad Pitt och han gör det verkligen bra. Hans James blir en mystisk och oklar figur, i ena sekunden ömhjärtad familjefar och i nästa sjukligt misstänksam mot alla i sin omgivning. Pitt försvinner då och då ur handlingen, men hans karaktär känns ständigt närvarande i de andras dialoger och fruktan för vad han kan ta sig till med dem ifall de sviker honom. Casey Affleck och Pitt fungerar bra ihop och man kan verkligen känna hur Fords upprymda besatthet i början av filmen gradvis förvandlas till ett sorts tyst hat gentemot James.

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford är lång och stillsam, grundlig i sitt berättande och framkallar en sorts spännnade vemodighet längs resan mot den ökända upplösningen. Tätt skådespel av de båda huvudkaraktärerna men också fina insatser av birollerna i form av Sam Rockwell, Jeremy Renner och Garret Dillahunt. Det är en lågmäld film med otroligt mycket känslor på spel och i bild. Tillsammans med det vackra och naturtrogna fotot blir det här en film som verkligen griper tag i mig.
En film att fundera på långt efter att eftertexterna rullat förbi.

Betyget: 4/5