Trots namnet så långt ifrån en traditionell spökhistoria man kan komma.
Snarare lågmält drama. Ett smalt och tystlåtet drama. Kanske till och med ett drama som aldrig kommer igång riktigt..eller rättelse: aldrig kommer åt MIG riktigt.

Rooney Mara, och Casey Affleck med helskägg. Som paret i det lilla huset. Paret med drömmar och planer. Paret med alla livsproblem som…normala par har. Plötsligt dör Affleck oväntat, men finns kvar som traditionellt spöke i lakan med hål för ögonen! Blir det pajigt? Nä, inte direkt. Faktiskt. Han blir en observatör, tyst och iakttagande finns han i huset. Ser på när Mara försöker gå vidare i livet. Tills hon till slut flyttar. Snart flyttar nya hyresgäster in. Spöket finns kvar, ”fångad” i huset. Kvar med sina intryck och minnen. En stor sorg ligger över hela filmen. Som en mörk filt. Tyvärr saggar tempot efter en stund och jag har svårt att hålla fokus. Jag gillar idén ändå, att skildra själen som uppenbarligen inte kan gå vidare och lämna den här tillvaron as we know it. När dock regissören David Lowery (Pete´s Dragon) börjar vrida och vända på tidsbegreppen, blir det splittrat. Som att filmen desperat tar till grepp för att fylla ut sin speltid. Kanske finns egentligen bara material för en 30-minutare? En novellfilm om sorgen när man förlorat en kär? Och kanske en titt på vad som (möjligen) händer när den kära har lika svårt att släppa taget.

Lågmält spelat av både Mara och Affleck. Den senare mestadels av tiden dold i lakan. I flashbacks finns han dock med. Trots den lätt lökiga utstyrseln som spöke, blir det aldrig fånigt. Mer…uttråkande. En film som kanske tar ett steg för långt in på prettostigen och vill andas konstupplevelse. En installation?
Cred ändå till Lowery och skådespelarna som ger det en chans. Tanken är inte dum.
Synd bara att den känns mer tålamodskrävande än sinnesomvälvande.

En smal rackare till film. Inget för fredagskvällen direkt.