Etikettarkiv: …en mycket bra film

Jun 17 2019

#sommarklubben: The Last Seduction (1994)

Är Linda Fiorentino en av de mer underskattade (och kanske bortglömda) skådisarna? Kan vara så. Dessvärre har vi inte så mycket på Linda efter 2009. Vart har hon tagit vägen?
I denna snygga noir-thriller spelar hon femme fatalen Bridget som lurar upp sin drogförsäljande make (Bill Pullman) på läktaren och snor alla pengar, flyr från New York och hamnar i en liten typisk håla i mellanvästern. Bridget, eller Wendy som hon kallar sig, måste ligga lågt och skaffar sig ett jobb. Kärlekskranke Mike (Peter Berg..ja han!) får snart span på Bridget, som i sin tur ser ännu ett offer i naive Mike. Ujujuj. Klart snygg och listig story där Fiorentino glänser som livsfarlig skönhet. Regissören John Dahl mixar svettig erotisk thriller med smarta sol-och-vårar-fasoner från vår kvinnliga huvudperson. Bridget påverkar alla som kommer i hennes skottlinje, och det är sannerligen icke av godo. Fiorentino spelar ut hela sin kvinnliga list och är formidabelt bra i rollen. Är detta hennes paradroll? Troligen.

Bill Pullman lagom stissig som bedragen make och den unge Peter Berg (innan han blev regissör) ett tacksamt offer för Bridget. Lagom mörkt och lite svart humor inslängd här och där. En typiskt 90-talare med en smart fresterska i fokus. Har inte alls åldrats så mycket som man skulle kunna tro. Mycket underhållande. Tacksam omtitt!

Falsk åtrå i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Feb 8 2019

BlacKkKlansman (2018)

Gött ändå att ha Spike Lee tillbaka på planhalvan där han hör hemma. Efter diverse utflykter, typ den totalt usla remaken på Oldboy, återvänder han till det som hans känns bäst på; samhällsåskådning på ett obehagligt närvarande sätt. Och kan man dessutom slänga in lite bister svart humor så har vi oss en bonus.
Här den fullkomligt osannolika, men högst SANNA historien om hur den färgade polismannen Ron Stallworth (John David Washington) i Colorado infiltrerade självaste Ku Kux Klan i slutet på 70-talet! Hur då???, tänker vän av ordning. Av naturliga skäl borde det väl vara rätt omöjligt. Icke då. Ron sköter kontakterna via telefonen och använder sin poliskollega, den vite Flip Zimmerman (Adam Driver) när fysiska möten behövs. Hur länge ska bluffen hålla?? Går alla på finten? Kommer våra poliser att hitta tillräckligt på hillbillydårarna i huvor? Och kommer Rons verkliga plan att närma sig headhonchon i KKK, David Duke (en sliskig Topher Grace), att fungera?

Den gode Spike känns engagerad. Som att han verkligen vill berätta storyn. Förutom sneaky polisjobb så varvar storyn med inblickar i hur den svarta medborgarrättsrörelsen bland tex studenterna i 70-talets USA kämpar på. Ron faller för en tjej och får lära sig ett och annat. Just att filmen också har en nästan unik förmåga att naturligt varva obehagligheter med akward humor…gör rullen till nåt alldeles extra. JD Washington (japp, Denzels grabb) gör det mycket bra som Ron. Trovärdig och engagerad. Adam Driver går just nu får klarhet till klarhet. Om bara ett par år kommer han att vara gigantisk i Hollywood.
Lee känns fortfarande committed som filmregissör. Dock inte lika arg längre. Mer som en ”vuxen” version av sig själv, för att låna ett uttryck av poddkollega Fiffi. Slutbilderna i filmen är dessutom förtvivlat starka och visar att samma problem fortsätter frodas i ett USA, ja i världen, oavsett om det är 1979 eller 2018. Kraftfullt statement.
OCH, har du inte läst på nåt om hur det gick i verkligheten för Ron och  hans uppdrag…så gör inte det innan du sett filmen. Upplevelsen blir troligen än mer ”underhållande” då.
Om man får använda det ordet i dagens sammanhang. Extra poäng också till Rons fantastiska frippa. Top notch!

 

Okt 31 2018

#rysligaoktober: Hereditary (2018)

Att ta del av detta tvåtimmarsmangel är som att be om att sitta med ont i magen. Ungefär som att befinna sig på offentlig plats och inte se en toalett i sikte någonstans. Trapped against the wall. Sort of. Jag får det tvivelaktiga nöjet att hänga med en rätt dysfunktionell familj. Minst sagt. Släktens matriark har avlidit och begravning ska hållas.
För vuxna dottern Annie (Toni Collette) är det mixade känslor. Sorg blandas med lättnad (?), de två hade trots allt ett knepigt förhållande genom hela Annies uppväxt. Inte blir det bättre av att modern hela tiden ändock tycks vara närvarande i Annies liv i den stora och ödsliga villan. På alla sätt. Yaak. Och vad är det för konstiga böcker och texter hon plötsligt hittar i en kartong? Lägg till detta en familj som tycks ha svårt att prata med varandra. Barn som uppför sig udda. En äkta man, Steve (Gabriel Byrne), som inte riktigt vet hur han ska tackla de frostiga problemen som frodas innanför väggarna. Mycket effektiv rulle detta. Den liksom smyger sig på, och lämnar hela tiden små spår av obehag efter sig. Som att det finns något där i varje hörn. Nåt som man inte riktigt kan fästa blicken på. Händelser eskalerar. Ny tragedi drabbar familjen. Annie drivs ännu längre in ett tillstånd som inte känns hälsosamt. Det stora huset, ensamt och lite isolerat med Utah´s bergskedjor som backdrop, skulle i vilken annan film som helst vara ett naturskönt ställe. Här ligger det bara och tycks förebåda om rysligheter som är på väg att rulla in. Vilket de såklart gör allteftersom speltiden fortgår.

En del har retat sig på det sävliga tempot. Kanske i tron att de ska översköljas av värsta popcornsrysligheterna från ruta ett. Själv tycker jag det känns näst intill genialiskt att börja i lågt tempo, bygga ett svart familjedrama, som sakta men säkert övergår i något rejält olustig och skrämmande. Miljön känns både murrig och naken på samma gång. Collette bär filmen på sin axlar. Hon står för hela känsloregistret på en och samma gång. Byrne har en återhållsam men viktig roll. I honom ser man kanske hjälplösheten. Och barnen. Ett kapitel för sig. Dock minst lika creepy. En knasbra långfilsmdebut av regissören Ari Aster. Som även knåpat på manuset själv. Snacka om att träffa bullseye direkt! Toni Collette var enligt egen utsago rejält trött på att spela i rysliga rullar, men efter att ha läst det här manuset kunde hon inte tacka nej. Lätt att fatta varför. Filmens ”final act” gör banne mig skäl för epitet ryslighetsrulle. Med rätta! Riktigt bra skit det här!

 

Finns att köpa på import. Tillgänglig för digitalt köp 26/11 2018

 

 

Okt 5 2018

Hold the Dark (2018)

Alltså Jeremy Saulniers rullar. Jag gillar dom. Jäkligt hårt.
Vem, sade du nu? Jeremy Who? Jo, snubben bakom tex Blue Ruin och Green Room. Mörka upplevelser bortom det lite vanliga. Kanske i mindre omfång, men likväl fyllda med drama, mörker, våld och framförallt spänning i parti och minut. En gång i tiden påstod faktiskt regissören själv att han höll på att jobba efter en ”färgtrilogi” med titlar, sen påstod han plötsligt att han minsann aldrig sagt det och det troligen var media som hittat på. Fake news? Eller bara en regiman som ville skapa lite buzz…? Anyhow, vad säger man då om dagens alster? Vilken färg skulle passa här? Svaret är ju såklart givet: MÖRKRET! Fast det kanske inte är en färg. Det är också den första film han inte skrivit själv, istället är manus författat av Macon Blair (ja han!) , efter en romanförlaga. Det hindrar ju förstås inte Saulnier att ösa på med sitt mörker.

Nånstans i spenaten i ödsliga Alaska försvinner ett barn. Vargar är skyldiga sägs det. Den unga mamman Medora (Riley Keough) vandrar runt som en zombie i sin smällkalla lilla stuga innan hon plötsligt författar ett brev. Ett som når den livströtte och deppade Russell (Jeffrey Wright). Vad är han? Kanske en gammal jägare, kanske en gammal förståsigpåare-på-vargar, kanske en avdankad författare om naturens mystik. Plötsligt har Russell tagit sig till Medora i vildmarken och lovar att spåra upp den vargflock som kanske/kanske inte ligger bakom dådet. Bara sådär. Utan att ifrågasätta.
Om det LÅTER konstigt? Inget mot vad det är att TITTA på filmens första 20 minuter. Man liksom bara undrar vad i h-e detta kommer att handla om. Saulnier tar såklart god tid på sig också med sin film. Storyn får krypa fram där över Alaskas svinkalla vildmark. Kanske finns en tröskel för den som tittar. Kan upplevas hög, men tipset är att härda ut. Sen får du payback. Russell börjar nämligen ifrågasätta vad det är han jagar. Och vad som egentligen döljer sig under ytan på det ogästvänliga stället.

Det vore synd att avslöja mer om handlingen. Klart är dock att Russell sätter igång (sort of) en kedja av händelser där det bara vankas obehag, svart drama och galna våldsamheter. Bonus: den som törstar efter en rejäl shootout såhär på hösten…får sitt lystmäte. Ett par galna minuter. Storyn är slowcooking, den är konstig, den okontrollerbar. Det går banne mig icke att förutse nästan en enda minut av filmen. Jag lyfter på hatten. Det är ju så man vill ha sina filmer ibland. Vi får också Alexander Skarsgård i en helt PERFEKT roll! Damn alltså! Minspelet och ögonen. Den grabben vill man kanske inte ha med sig i den karga Alaska-naturen. Stabile James Badge Dale får vara traktens polischef, vilken får brottas med händelser som minst sagt går bortom hans vanliga vardag.
Dystert, kallt, oförutsägbart. Jag gillar Saulniers stil. Hans grepp att suga in mig i historien, trots att jag aldrig blir riktigt klok på den.

Ett bra bevis på att jätten Netflix faktiskt då och då lyckas med sina producent-miljoner.
Värt? Jajamensan!
Kanske inte din vanliga fredagsrulle, men ge den lite nattmörker runtomkring så….

 

finns på Netflix

Aug 28 2018

Hostiles (2017)

Tillbaks till prärien! Mer western åt folket.
I ärlighetens namn dock mer av ett drama, en slowcooking-story där den riktiga dramatiken utspelas mellan de inblandade. Fast såklart att det finns ett par rejäla shootouts också! Plus räliga skurk-indianer och lömska pälsjägare.

Runt 1892 får den härjade och bistre armékaptenen Blocker (Christian Bale) uppdraget att eskortera den döende och fram till nu fängslade indianhövdingen Chief Yellow Hawk (Wes Studi) med familj tillbaka till dennes hemtrakter i Montana. ”A good will” från presidenten-ish. Blocker, som hatar indianer över allt annat, alltså rejält HAT, vägrar först..men efter hot om krigsrätt rättar han muttrande in sig i ledet. Synd att säga att det är en munter stämning hos det lilla ressällskapet som ger sig av norrut från torra Arizona.

Snart träffar också gruppen på en kvinna (Rosamund Pike) som fått hela sin familj dödad i ett indianöverfall. Näst intill galen av sorg tas hon med på färden. Man kan lugnt säga att det jäser lite i gruppen. Där vi också ser Jesse Plemons som en av Blockers underlydande. Är detta en sorts roadmovie? Ja varför inte. Som alltid i draman av det här slaget…kommer huvudantagonisterna närmare varandra vare sig de vill eller inte. Jag har dock inga som helst problem med denna ”klyscha” så länge det görs på ett bra sätt. Som här.

98 procent  av filmen utspelas utomhus, vilket också betyder sjukt snyggt foto. Vyer, solnedgångar och annat fint lull-lull. Dagens regissör, Scott Cooper (Black Mass) hittar en ton i rullen som jag sväljer direkt. Melankoli, sorg och hopp i en salig blandning. Handlar rullen egentligen om att förlåta varandra? Att se framåt istället för bakåt? Filmen berör mig rejält. Christian Bale känns gjuten i rollen som hatiske kapten Blocker, vilken får göra en inre resa han inte hade räknat med.
Alla som förväntar sig en traditionell western kommer kanske att bli småirriterade.
Vi andra tackar och tar emot. En rulle med tyngd och mening.

Mar 26 2018

The Killing of a Sacred Deer (2017)

Satan i gatan vilket mörker!! Damn. Ångesten och hopplösheten ligger som en mörk och blytung vinterfilt över den här rullen.

Det här är mitt första möte med den filmmakande greken Yorgos Lanthimos, och jag kan bara hoppas att jag varit nere i hans filmkällare och vänt nu. Klarar man av ytterligare mörker av denne man? Rapporter talar ändå om lite mer stänk av solsken i de andra rullarna. Kan det stämma? Här är det genuint magont som gäller. MEN….men…ack så briljant och snyggt utfört! Som att jag hela tiden vill vända bort blicken, men inte kan slita mig från det som sker i rutan framför ögonen. Detta skojar du inte bort en fredagskväll! Hu!

Colin Farrell (har han någonsin varit bättre??!) i stort och klädsamt helskägg är kirurgen Steven som bär på en mörk börda. Ett aber som gör att han måste (?) spendera tid med den ytterst märklige och obehaglige tonåringen Martin (Barry Keoghan från Dunkirk). Jävlars vilken obehaglig grabbjävel! Sättet han tittar, sättet han för sig, sättet han pratar. Yaak! Överlag är förresten hela rullen märklig ur både visuell och dialogmässig vinkel. Märkliga tonfall, personer som inte verkar få plats i bild. Det mesta är banne mig underligt med den här filmen. Nicole Kidman är Stevens fru, sådär sval och kall och nästan inte närvarande…som bara hon kan vara på film. Genialiskt. Men å andra sidan, hade något annat varit att vänta? Paret har barn, vilka också dras in i den här mörka karusellen…och det hela stretchas ut till en två timmar lång plåga att ta sig igenom. I positiv (!) mening. För lika obehagligt som det är, lika fascinerande berättat är det. Jag vill liksom hela tiden veta mer…fast det inte känns bra i magen. Den creepige Martin, vad har han  för agenda? Varför agerar Steven som han gör? Hur kan allt det som sker…ske?? Svaren rullas så sakteliga upp, med vansinniga konsekvenser.

En förbannat bra film! En av förra årets bästa!
Och inte direkt så att man hoppar av glädje när eftertexten kommer. Snarare tar sig en jäkel som tröst.
Drama med mörker så det räcker för ett helt år.

Mar 12 2018

Lady Bird (2017)

Men det här var ju trevligt.
Dagens rulle kommer över mig på ett sätt jag inte alls räknat med.

Jag gillar Greta Gerwig. Inte så att jag slänger mig över varje alster med hennes namn i, men hon har varit och är en indie-skådis att hålla ögonen på lite. När hon nu trycker ned sig i regissörstolen och sportar ett (självupplevt?) egenhändigt manus känns det som att en titt är högst befogad. Det är 2002 och snart 18-åriga Christine ”Lady Bird” McPherson (Saoirse Ronan) vill inget hellre än att lämna hemstaden Sacramento så fort hennes sista år på high school är klart. Östkusten och ”kulturellt studieliv” lockar. Bort från låginkomsttagarkvarteren och den inrutade Svensson-vardagen. Mer äventyr! Som vanligt handlar det om att ”hitta sig själv”. Låter det tröttsamt? Lite kanske. Har vi sett det förut? Japp, i den formidabla The Edge of Seventeen med den intensiva Hailee Steinfeld. Här får Ronan klä front för den längtande tonåringens alla dilemmor. Det är inte bara framtida utbildning som det funderas på. Kärlek, sex, vikten av att hänga med ”rätt” personer. Att inte behöva skämmas för föräldrarna, som knappast kan anse sig leva på ”rätt sida järnvägsspåren”, med en mamma som jobbar dubbla skift och en pappa som blivit arbetslös. Ur allt detta alltså en Gerwig-take på dramat med vissa komiska inslag. Den aviga humorn tar dock aldrig överhanden, och fokuset ligger hela tiden på dramat. Och längtan. Och viljan att vara förstådd. Är Lady Bird-Christine  jobbig och  störig? Yes, men det är också grejen. Hennes grej. Hennes ärlighet.

Felet jag själv gjorde rätt långt in i rullen, var att jag hela tiden satt och jämförde med The Edge of….. Bad idea. Hur skulle någon liksom kunna toppa DEN insatsen? Grejen är att ju längre den här rullen äter sig in i skallen…ju  mer får den ett eget liv. En egen etikett. Ok, Ronans Lady Bird är inte lika lätt att tokälska som Steinfelds hysteriska Nadine. Men den här rullen har å andra sidan Laurie Metcalf som gör en fantastiskt bra porträtt av en asjobbig morsa, som kanske egentligen älskar sin dotter mer än någon annan. The Edge of…sticker fortfarande ut som den bästa av de två, men Gerwigs film funkar lysande ju längre den rullar på. En från början påfrestande Lady Bird blir mer och mer en tjej som öppnar sig och visar upp både rädsla, hopp och avig kärlek till sin familj. Ronan gör det bra, inte snack om den saken. Upplösningen når mig liksom långt in i sinnet, och kanske är det just det som till slut får mig att kapitulera? Trots att jag ”sett allt förut” blir filmen som ny i mina upplevelseögon…och det om något betyder väl något. Kanske inte lika varm som referenstiteln ovan, men tillräckligt för att jag ska ta den till mig.

Nånstans känns det också som tur att Gerwig valde att ta hand om projektet själv, och inte lämna över det till Noah Baumbach som var ivrig att kasta sig över det. Kanske fick rullen en mer…”ärlig” touch tack vare Gerwigs styrande händer..? Var filmen en värdig kandidat till Oscarsgubbe för bästa film 2017? Nja, tveksamt. Men det är en lysande liten pärla i det annars så klyschiga coming-of-age-träsket. Inga nyheter direkt i manuset. Men gjord med en touch som hittar in. Jag belönar med en extra stjärna.

Mar 9 2018

Darkest Hour (2017)

Den där sommaren 1940 alltså.
Nu i efterhand börjar man förstå hur viktig den var för världens öde. Storbritannien är indraget i krig mot nazisterna, men lider stora förluster. Ett visst Dunkirk drabbas tex. Vad göra? Tänk om man valt att försöka förhandla med dåren Hitler! Vad hade hänt då? När ondskan hade fått diktera villkoren. Nu tog ödet en annan väg. Winston Churchill utnämns till premiärminister och han har ingen intention att förhandla med nassarna. De fega kostymtyperna i Whitehall suckar och smider planer i lönndom. Men ingen har räknat med Churchills envishet och pondus.

Regissören Joe Wright (Försoning) går all in på porträttet av Churchills persona och handlingar under just denna intensiva tid 1940. Som ett nedslag i historien helt enkelt. Gammelgubben Churchill liksom bara är där. Har bidat sin tid och är nu redo att steppa upp till plattan. Det raka greppet, att inte vobbla ned i en massa backstorys om gubben, funkar lysande. Fokus satsas helt på problemet hur handskas med Hitler och knasbollarna på andra sidan kanalen. Och visst finns det lömska krafter även i korridorerna i London som vill hasa ut Churchill på gatan. Intriger! Kostymspänning! Självklart hade inte filmen varit lika kraftfull utan Gary Oldman i huvudrollen. Han ÄR Churchill. Inte bara i smink och rörelser. Hela Oldmans skådisregister kommer till sin rätt och han blir nästan förtrollande karismatisk som den gamle ledaren. Oscarn för bästa huvudroll 2017 är självklart intjänad med bravur. Samtidigt går det inte att komma ifrån känslan att hela filmen lever runt Churchill och hans nycker och sätt. Ta bort figurens starka närvaro och den tension HAN skapar, och filmen reduceras genast till en mellanprodukt. Å andra sidan bygger ju hela rullen på just premissen om Churchills kamp för att sätta hårt mot hårt. Utan den förutsättningen..ingen film från början.

Tidstypiskt och bra tidsmarkörer i kläder och scenografi. En” gamechanger-scen” på tunnelbanan. Kanske inte hände i verkligheten, men som pepp-scen funkar den rejält bra. Då köper jag det utan att tveka. Överlag dramatisk spänning. En film om kriget utan så mycket krigsscener. Det funkar också. Förutom briljante Oldman finns Kristin Scott Thomas, Lily James och Ben Mendelsohn med i rollistan och ger spänst.

Jag sitter kanske inte och gör high five med mig själv av hänförelse av rullen, mer ett superstabilt konstaterande att brittsen kan det här med att tillverka dramer på hög nivå. Som ”pratfilm” om kriget mycket bra! Oldman äger. Såklart. Den fjärde stjärnan får han.

 

(andra om gubben Winston: Jojjenito, Fiffi, Movies-Noir och Henke)

Mar 6 2018

The Post (2017)

Det finns tillfällen då allt liksom stämmer. När man är sådär riktigt mottaglig för det som levereras in i sinnena och hjärnbarken.

Här har vi ett sådant. Mästaren Spielberg teamar upp med snorstabile Tom Hanks och en Meryl Streep som är på tåget igen. Att Streep bara behöver sätta sitt namn på ett filmkontrakt för att bli Oscars-nominerad tillhör numera standardförfarande (och kan alltid diskuteras), såklart att det är så här också, MEN…om det finns något tillfälle när nomineringen verkligen är befogad…så är det banne mig här. Och så är det ju en murvelfilm också! Och BOATS. En old shool-variant! Knattrande skrivmaskiner och rökande journalister vid sina skrivbord. Bara nostalgifeelingen är värd en stjärna. Vi får Washington Post och chefredaktören Ben Bradlee (Hanks). Javisst, samme Breadlee från Alla Presidentens Män! Streep är tidningens ägare Kay, den första kvinnan som är på väg att göra karriär inom branschen. Nu får tidningen gå upp mot självaste Nixon-administrationen. Det är 1971 och kriget i Vietnam rasar för fullt. Opionen hemmavid är inte nådig, och när tidningen kommer över en samling topphemliga rapporter som beskriver det hopplösa läget i Vietnam börjar karusellen. Nixon-lägret försöker med alla medel stoppa tidningen från att publicera, Bradlee fattar att han sitter på ett scoop av sällan skådat slag, Kay känner sig splittrad, starka krafter runt henne vill hålla hemliga saker hemliga. Inte minst ”författaren” till rapporten..fd utrikesministern McNamara som också är nära vän till Kay. Kärvt läge.

Ojoj, detta är älskvärt! Ytterligare ett stycke amerikansk nutidshistoria (får vi väl ända kalla det) som hade avgörande konsekvenser för hur framtiden formades politiskt i USA. I sina bästa stunder är manuset som ett sorts styvbarn från Aaron Sorkin, vass dialog, rappt tempo när murvlarna går igång. Hanks är sådär kärvt charmig som en tidningsredaktör SKA vara. Streep går från osäker miljonärska till tuff kvinna i en knökad mansdominerad bransch. Det hela är helt enkelt toksnyggt levererat av Steven Spielberg. Han låter Hanks och Streep vässa kemin mellan sig, fångar tidsmarkörer och detaljer. Det blir verbal action på alla fronter. Stressen och osäkerheten. Det eventuella hotet inför att en demokratisk statsmakt ska bestämma över vad en tidning ska få publicera eller ej. Detta är en rejäl joyride om du som jag älskar rullar om journalister. En stabil fullträff. Okej, Nixon-gänget kanske inte känns lika vidriga som katolska kyrkan gjorde i den magnifika Spotlight. Men så fick DEN också en femma i betygsraden. Här blir det nästan full pott.

Lysande underhållning detta. Murvelhatten av.

Jan 29 2018

Borg (2017)

Fast egentligen borde filmen banne mig ha originaltiteln, Borg McEnroe, över HELA världen. Ja, jag tittar på dig Sverige. Ännu ett billigt marknadsföringstrix för att casha in extra på publiken här hemma?

Dagens rulle dyker rakt ned i ämnet jag verkligen levde och andades med….då när ”det begav sig”. Sommaren 1980 var jag 15 år och spelade tennis mest hela tiden. När jag inte låg framför tv:n, vars två enda statstelevisonskanaler sände oavbrutet från Wimbledon (det kändes så iaf). Björn Borg var The King. På toppen av sin storhet. Fanns det nån som kunde slå karln? Vi tvivlade. Men i finalen dök han ju så upp, snubben som kanske ändå skulle kunna dräpa Kungen. John McEnroe. Illbattingen från Queens i New York. Hur skulle det gå?

Och hur skulle det gå med tittningen här? En svensk rulle gubevars! En boats till på köpet. Om en händelse som vääldigt många har en koppling till. Oron är dock helt obefogad. Filmen är snygg som tusan! Danske (!) regissören Janus Metz vet hur man skapar snygg dramaturgi av sport. Sverrir Gudnason är sjukt porträttlik Borg (och för övrigt Tom Hiddleston i Thor oxå). Borg säger inte mycket i rullen, men hans blick får säga desto mer. Effektfullt! Filmens två bästa pärlor är å ena sidan själva sportscenerna, tennismatcherna. Galet snyggt gjorda! Som att vara på centrecourten och ta del av dramatiken! Klippningen är fenomenal. Den andra pärlan stavas Shia LaBeouf. som hyrts in för att gestalta McEnroe. Kan vara en av LaBeoufs allra bästa insatser ever. Ärligt talat stjäl han varenda scen han dyker upp i. Och framförallt lyckas filmen på ett fint sätt visa hur bastarden McEnroe till slut vann den brittiska tennispublikens hjärta i det konservativa Wimbledon. Att LaBeouf inte fick en Guldbagge för bästa biroll är en smärre skandal, istället fick gamle Stellan Skarsgård det fula priset för sin roll som Lennart Bergelin i samma film. Ofattbart om ni frågar mig. Stellan cashar bara in sin lönecheck och går inte ett enda steg utanför sin comfortzone. Fegt filmjuryn. Och kanske borde Tuva Novotny fått liiite mer att jobba med i rollen som Borgs lojala käresta Mariana Simionescu? Nu blir hon mest bara ett sorts bihang

Så, filmen lyckas faktiskt få mig att sitta  med full uppmärksamhet, och jag känner att jag tar den till mig. Eller är det minnena och nostalgin som spelar ett spratt?
Hursomhelst, en mycket bra film som lyckas fånga allt det som fanns att tycka om från den här sommaren. Och så är rullen jäkligt läcker med alla sina tidsmarkörer.
Minnena pushar upp den sista stjärnan.

 

Jan 26 2018

Molly’s Game (2017)

Molly Bloom. Säger det dig nåt? Spontant?
Inte mig iaf, och kanske är det därför jag kikar på filmen med lite extra nyfikenhet.

Den största anledningen till intresset heter annars Aaron Sorkin. Min husgud när det kommer till film- och tv-seriemanus. Mästerverk som The West Wing och The Newsroom. Eller som manusgubbe till rullar som The Social Network, Moneyball, Steve Jobs. Tunga alster. Johorå. Inte minst Sorkins sätt att bedriva dialoger i 110 knyck, det sk walk and talk-konceptet. Var det han som uppfann det? Kanske? Dessutom ofta med verbala skottsalvor mot dårarna inom den amerikanska konservativa högern, och givetvis med Fox-koncernen i siktet. Lovely!

Här är det dock andra bullar. Sorkin begår regidebut på (såklart) eget manus, och berättar om just Molly (Jessica Chastain), före detta freestyleskidåkare i världsklass. På väg att kvala in till vinter-OS 2002 när skada slår till. Molly byter livsstil, beger sig till Kalifornien, halkar på ett bananskal in i pokerbranschen och är snart ett namn som alla storspelare lärt sig. Molly spelar icke själv, ack nej, istället blir hon ”berömd” för de otaliga pokerträffar hon anordnar på klubbar och hotell runt om i Los Angeles. Och här snackar vi storspelare, skådisar, miljonärer och annat rikt folk. Alla vill ha en plats vid Mollys spelbord. En lönande genre, som så småningom tar henne till New York där verksamheten växlar upp ytterligare ett steg. Så dags har också FBI börjat intressera sig lite. Vad hon gör är inte olagligt i sig…men hur är det med inblandning från andra kriminella element..som typ den ryska maffian? Allt krackelerar såklart i slutänden.

I Sorkins händer och hjärna förvandlas dagens, kanske på papperet lite trista, story till en fräsig uppvisning i konsten att slänga intensiva repliker på varandra utan att tappa farten. Chastain är lysande som Molly, hon ÄR Molly. Idris Elba blir hennes förtrogne, som advokaten Charlie. Elba är alltid solid. En klippa. Hans röst är som en trygg fyr. Varför blir han inte nye Bond?? Låt oss lobba för det! Hear hear! Att göra biopic har sina utmaningar. Sorkin, som bygger sitt manus på Mollys egen bok, kryssar snyggt mellan kapitlen och håller farten uppe till största delen. Vi bjuds på återblickar från unga Mollys liv med en något ansträngd relation till pappan (Kevin Costner). Det går inte att låta bli att sympatisera med Molly. Precis som jag gjorde med Leo i The Wolf on Wall Street, som jag gjorde med Tompa i American Made. Dessa initiativrika lirare som tar chansen..även om de rör sig i lite shady gränstrakter.

Dagens biopic berättar således helt enkelt Mollys uppgång och fall. Och i Sorkins version blir det en alldeles formidabel underhållande stund. Även om filmen kanske är lite för lång. Som att Sorkin inte velat killa sina darlings. Jag njuter förvisso av varje replik som spottas fram, men hade inte gråtit om filmen hade trimmats ned med en 15-20 minuter. Chastain och Elba funkar kanoners ihop, och för Sorkin var det kanske som att starta upp ett självspelande piano och förse det med sin lunta av smattrande repliker….?

Högklassig underhållning. För oss som gillar dialogdriven verbal action vill säga.

 

I SoF-poddens #125 snickesnackar vi lite mer om dagens alster. Kanske jag är lite mer förförd än min kära kollega Fiffi. Lyssna själv!

Jan 15 2018

The Meyerowitz Stories (New and Selected) (2017)

Är regissören och manustjommen Noah Baumbach vår tids Woody Allen?
Allens arvtagare vad gäller tragikomiska skildringar av dysfunktionella familjer, gärna med New York som bakgrund i bilderna? Tillåt mig lansera den teorin.

Här ytterligare således en rejält mustig historia där gamle Dustin Hoffman är konstnärspatriarken Harold som gärna vill vara större än han är, eller varit. Han kan inte förstå varför omvärlden inte vill ge honom det erkännande han förtjänar. Matthew (Ben Stiller) och Danny (Adam Sandler) är de två vuxna sönerna som under knappt två timmar tvingas göra upp med sin familjehistoria när hela barnaskaran, vi lägger till en bräcklig och försynt syster Janet (Elizabeth Marvel) också, strålar samman i New York. Dessutom finns Harolds nya fru, den flummigt virriga Marueen (Emma Thompson) med på ett hörn.

Laddat för rejäl ångest och självrannsakan och förebråelser och allmänt dramatiskt utspel när alla går i klinch med alla. Hoffman är förstås som fisken i vattnet här, som att han aldrig spelat annat än försmådda gamla självutnämnda genier. Stiller, som varit i Baumbach-land förut och visat stabilitet, ger ännu ett exempel på att han inte bara fungerar i renodlade komedier. Dessutom får alla som har för vana att muttra över gamängen Sandler ta och bita sig i tungan en extra gång. Återigen visar Sandler att han har ett liv bortom flåshurtigheten och slapsticken. Allvarsamheter med en smula ledsamheter. Inga problem för lustigkurren Sandler. Kort sagt, alla inblandade visar vad de går för. Liksom unga Grace van Patten som får vara dotter till Sandlers  figur.

”Som vanligt” hostar Baumbach upp en otvungen dialog med mörka sidor, förebråelser och konflikter och ett manus där du inte riktigt kan vara säker på vilken väg det ska ta. Allt givetvis lite lagom snyggt inklätt i humorns tecken. Men inte hela tiden, tacksamt nog. Ibland lämnar storyn det kufiska och ”akwarda” för att bli sorgesamt och melankoliskt. Det är svårt att hålla sig helt opåverkad av dessa lagom trasiga själars (speciellt sönerna) försök till uppgörelse med en pappa som kanske inte var där när han som mest behövdes. Hur förhåller man sig till en pappa som man avskyr för sin egoism…samtidigt som man någonstans älskar honom för att han är just..din pappa..? Och hur bryter man ”fadersarvet” för att själv inte hamna i samma sits med sina egna barn?

Finstämt trots dramatiken och de hårda orden. Baumbach levererar igen. Mycket bra detta!

 

Dec 15 2017

Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi (2017)

Dags igen! December/Lucia i gamla Svedala är numera synonymt med återbesök i den där avlägsna galaxen. Vem har tid med lucior, tärnor och stalledrängar då??
Två år sen förra besöket, nystarten. Rullen som fick oss (iaf mig) att bli sådär 12 år igen och förtrollas av magin från förr. Nu är det hårda tider i rymden, det nya ”Imperiet” (smutt nog kallat First Order) bedriver jakt på de tappra rebellerna, som nu leds av Leia. Samtidigt som Rey hänger hos buttre Luke (slutet på förra rullen..remember?) och försöker få koll på både sin egen bakgrund och den gamle jedikrigarens framtida inställning till det som sker. Jaha ja, det mesta är som vanligt med andra ord?

Lite så är det ju. Dagens regiman, Rian Johnson (Looper) satsar på en sorts roadmovie i galaxen, och lutar sig för ändamålet mot sagans kanske allra bästa rulle ever; The Empire Strikes Back från 1980. Om JJ Abrams flirtade med originalet från -77 i förra rullen…går Johnson här för att göra den nya trilogins ”obligatoriska” mörka rulle i serien. Hårda nypor mot hjältarna, offer måste göras, svårigheter måste staplas, missräkningar och tvivel som sås. Och för att göra detta trycker Johnson in…humorn (!)..som stark ingrediens. Låter ju rätt knäppt. Men hos mig, i mina förlåtande ögon, funkar det faktiskt. Plus all den där apsnygga rymdaction som är så bländande att glo på. Johnsons rulle fortsätter dessutom i samma stil som förra rullen, att lägga sig vinn om att hela tiden återskapa den känsla för detaljer i scenografin som inte för ett ögonblick låter mig glömma feelingen med originaltrilogin. Det är naturligtvis ett bländande spektakel som rullas upp.

Men visst finns det en och annan brist också. Filmen är på tok för lång! Hade lätt kunnat kapas från sin nuvarande 2.32! En helt onödig utflykt till en ”casino-planet” hade kunnat slopas, tillför ingenting till handlingen…förutom ett par programmerare som fick visa vad de kunde skapa i ”djurväg”. Gäsp. Längden är kanske filmens största problem. Det finns ett parti i mitten som verkligen står och stampar..innan det tar sig igen och bjuder på en upplösning som mest känns som …tre slut! Typ! Just när man tror att nu är väl ändå finalen nådd..så nähärå! Ett varv till! Eller två. Eller tre! En av slutfighterna hålls på en planet med rött (!) salt. Kan vara bland det visuellt snyggaste man skådat i SW-universumet!

Skådisarna gör det bra såklart. Nu börjar vi ju även ta till oss de nya i sagan. Lite vemodigt att se Carrie Fischer, man vill så gärna att hon ska få fortsätta vara Leia en stund till. Chewie knöas in lite här och där. Självklart saknar han ju sin Han Solo, och kanske därigenom också den naturliga närvaron i handlingen. Men nån måste ju ratta the Falcon för tusan! Mark Hamill gör den storslagna comeback han är värd! Äntligen! Nästan på gränsen till teatraliskt överspel. men kom igen..har Star Wars någonsin hållit igen på överdrifterna?? Hamill ÄR sin gamle Luke. och blir såklart en viktig player i rymdoperan. Bäst, bland den nya tidens kämpar, är Adam Drivers Kylo Ren. Snacka om mörker i grabbens sinne..MEN..också en släng av tvivel! Hoppsan! Men vad normalt duktiga och sevärda Laura Dern har i filmen att göra är en gåta. Stå och glo som en giraff på rebellernas kommandobrygga. Tillför heller inget till filmen. Gäsp 2.

Trots sina små flaws levererar förstås Rian Johnson precis det jag vill ha. Det är stort, det är bombastiskt, det är mäktigt och mustigt. Och mörkt. Den nya trilogins mellanfilm kikar fräckt på sin ”storebror” från förr och imiterar så gott den kan. Med gott resultat!

Nu vill man ha den fräsiga upplösningen!

 

I SoF-podden #119 mastodontsnackar vi filmen med vår specielle Star Wars-gäst! Med inbyggd spoilervarning såklart! Lyssna gärna!

Sep 1 2017

Miss Sloane (2016)

I The House of Flmr heter en av husgudarna Aaron Sorkin. Det här är inte en Sorkin-produkt på något vis, men jäklar vad nära det kommer!

Älskar de här snabbpratande, smarta och snurriga dialogrullarna! Det är”walk-and talk” på sitt bästa humör. Smutsigt politiskt ränkspel i Washington på programmet igen. Elisabeth Sloane (Jessica Chastain) är den tuffaste, hårdaste och iskallaste lobbyist som någon gått i ett par högklackade skor. Det finns ingen som kan mäta sig med hennes iskalla och beräknande strategi. Hon gör jobbet, kosta vad det kosta vill. Ända tills hon ställs inför uppgiften att bistå den amerikanska vapenindustrin med att locka fler kvinnor att köpa vapen. Då drar hon. Det finns uppenbarligen en gräns. Istället börjar hon hos en konkurrerade konsultfirma som jobbar MOT den nya motionen om vapentillgång. Att säga att kampen blir ädel, ärlig och renhårig är bara löjligt. Handskarna av och en grisig batalj börjar, som i nämnde Sorkins bästa manusdagar! Hela storyn är lagom twistad och bygger upp för det formidabla slutet som sätter pricken över i:et. Trovärdigt fullt ut? Kanske inte, men skit i det. Så pass långt in i storyn sitter jag bara där och njuter!

Regi av rutinerade John Madden (Shakespeare in love) som har koll på scener och tempo. Vänta er inga puttinutscener från politiker och lobbyister i natursköna miljöer utanför kontoren. Här fokas allt på stenhård dialog, konferensrum, tv-studior och senatsutskott. Jessica Chastain är magnifik i rollen som Elisabeth. Hon bär hela rullen på sina axlar. En iskall donna, men som också har fått betala ett högt pris för sin yrkeskarriär. Sam Waterston, Mark Strong och John Lithgow finns också med. Pålitliga gubbs. Men de hamnar hela tiden i bakvattnet när Chastain spelar skjortan av dem.

Detta är kalasgod dialogdrama av bästa märke. Synd och skam dock att den inte gick bättre på biograferna. Försvann nästan helt under radarn.
Detta är, för att låna ett uttryck av en kollega i podcastbranschen, ”Mumma för Måns”!

 

Vi jiddrar mer om denna rulle i det mustiga #104 av SoF-podden! Lyssna gärna!

Aug 22 2017

Okja (2017)

Ibland är det ju ändå för gött att liksom få ramla in i genre man normalt sett inte besöker ”till vardags”…och väl där bli ordentligt betagen av det som utspelas. Nu kommer ju naturligtvis hardcore-diggare av genren och diverse förståsigpåare hävda att det här minsann är för löjligt Hollywoodfierat för att räknas som en riktig asiat…men se det spelar ingen roll hos mig. Alla Asien-vägar kanske är bra vägar ändå…?

För här har vi alltså den koreanske regimannen och uppenbarligen visuellt fantasifulle Bong Joon Ho (eller Joon-ho Bong om du hellre vill det) som pytsar ut ett stycke välkokad mix av drama, saga, action, slapstick modell dratta-på-ändan, snyftiga stråkar och samhällskritik. Allt i ett! Tjo!
Den knaskonstiga företagsledaren Lucy (Tilda Swinton i en..eh..Tilda Swinton-roll) har en plan. Framtiden heter genmanipulerad mat i alla dess former. Hon utlyser en tävling som består i att ett antal bönder jorden runt får en varsin framtagen griskulting att ta hand om. 10 år senare ska ”vinnargrisen” utses och skeppas till New York för att stolt visas upp som en ekologisk framgång för företaget (och sen bli mat förstås..men det vill man ju icke låtsas om). När 10 år gått hittar vi grisen Okja på en lummig bergsslätt i Syd-Korea där hon lever det götta livet hos en gammal bonde och hans barnbarn Mija. Okja ser ut som en knasig mix av en flodhäst och en förvuxen gris. CGI-effekterna firar julafton och jag tror direkt på vad jag ser där i den lummiga grönskan.
Givetvis är Okja också vinnaren i ”tävlingen”. Plötsligt väntar otrevligt öde. Om inget oförutsett händer förstås. Vilket det naturligtvis gör.

Mija med märklig vän

En diger blandning av kidnappningshistoria, en envis Mija som vägrar släppa taget om sin älskade Okja, ett par engagerade men något virriga djurrättsaktivister med den hängivne Jay (Paul Dano) i spetsen, galna biljakter, en roande överspelande Jake Gyllenhaal, en stissig  och avig Tilda S (som dessutom får spela sin egen tvillingsyster!), en rejäl känga åt den hänsynslösa köttmarknaden och handel med djur….som säkerligen är vardag här hos oss i verkliga livet, spänning som blandas med fåniga farsinslag och ett bombardemang av visuella effekter. Ja, herregud det är som om en stor kladdig fruktkaka exploderat och smetat ut sitt innehåll på allt och alla. Storyn spretar åt alla håll, och nog undrar jag ett tag hur den gode regissören ska få tag i detta igen…

Men han lyckas! På nåt jäkla avigt och konstigt sätt lyckas han inte bara hålla ihop det, utan berör också på ett eller annat sätt. Jag blir så betagen av det här att jag ler bara vid tanken på vad jag sett! Det borde inte funka fullt ut, men gör det ändå. Är det månne jag som sakta håller på att dras in i Asien-träsket? Jag gillade ju trots allt regissörens The Host…hm..
Det överspelande teatraliska stuket. Känslan av en överdimensionerad saga. Den villkorslösa hyllningen till naturen och att vi ska vara rädda om vår egen planet, och värna allas rättigheter. Javisst, regi-Bong hade kunnat skriva oss det på näsan med stora feta bokstäver som en annan miljöpartist. Istället lindar han in budskapet i ett visuellt och känsloframkallande fyrverkeri. Låt vara att Hollywood (i det här fallet mest Netflix!) varit med och stuckit åt honom stålars. Spelar roll, när resultatet blir så pass snyggt som det blir!

Att se Okja är som att ta en åktur på en karusell man från början trodde att man icke på något sätt skulle uppskatta fullt ut…och upptäcka att hela ens inre bubblar av förtjusning.
Tramsigt? Ja kanske.
Överspel? Definitivt.
Underhållande? Så in i helvete!