Etikettarkiv: 1994

Jun 17 2019

#sommarklubben: The Last Seduction (1994)

Är Linda Fiorentino en av de mer underskattade (och kanske bortglömda) skådisarna? Kan vara så. Dessvärre har vi inte så mycket på Linda efter 2009. Vart har hon tagit vägen?
I denna snygga noir-thriller spelar hon femme fatalen Bridget som lurar upp sin drogförsäljande make (Bill Pullman) på läktaren och snor alla pengar, flyr från New York och hamnar i en liten typisk håla i mellanvästern. Bridget, eller Wendy som hon kallar sig, måste ligga lågt och skaffar sig ett jobb. Kärlekskranke Mike (Peter Berg..ja han!) får snart span på Bridget, som i sin tur ser ännu ett offer i naive Mike. Ujujuj. Klart snygg och listig story där Fiorentino glänser som livsfarlig skönhet. Regissören John Dahl mixar svettig erotisk thriller med smarta sol-och-vårar-fasoner från vår kvinnliga huvudperson. Bridget påverkar alla som kommer i hennes skottlinje, och det är sannerligen icke av godo. Fiorentino spelar ut hela sin kvinnliga list och är formidabelt bra i rollen. Är detta hennes paradroll? Troligen.

Bill Pullman lagom stissig som bedragen make och den unge Peter Berg (innan han blev regissör) ett tacksamt offer för Bridget. Lagom mörkt och lite svart humor inslängd här och där. En typiskt 90-talare med en smart fresterska i fokus. Har inte alls åldrats så mycket som man skulle kunna tro. Mycket underhållande. Tacksam omtitt!

Falsk åtrå i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jul 21 2018

#sommarklubben: Skamgrepp (1994)

Michael Douglas i smöret. Michael Douglas som ställer till det för sig själv. Michael Douglas i en typisk….Michael Douglas-roll. En 90-talare som plötsligt blir lika aktuell anno 2018. Om än i något omvänd form. En rulle som kanske till och med har blivit lite bortglömd? Douglas är IT-snubben Tom på det Stora Teknikföretaget i 90-talets Seattle. Tom hoppas på att petas upp ett par pinnhål i karriären när sliskige chefen och skäggapan Donald Sutherland ska tillsätta ny chef. Oturligt för Tom väljer han en kvinna istället, Meredith (Demi Moore), vilken dessutom råkar vara gammal flamma till Tom. Ajaj. Meredith är sådär stentuff brutta i en mansdominerad värld och vet hur ta för sig. En övertidskväll på kontoret vill hon ha Tom tillbaka. Eller i alla fall hans sexuella tjänster. Bara ett sting av plötsligt dåligt samvete verkar till slut kunna hejda honom. Dagen efter börjar Toms helvete när Meredith anklagar honom för nästintill våldtäkt.

Dramat om eventuella sexuella trakasserier håller förvånansvärt bra fortfarande. Att man här försökt vända lite på det och sätta Tom som den utsatte…blir ju lite lagom edgy sådär. Gäller samma regler om en kvinna våldfört sig mot en man? Eller kanske mannen ändå har en viss skuld i sitt både biologiska och mentala agerande? Bäst är såklart filmen när den dribblar med allt det här. Inbakat i storyn finns också en subplot av det mer thrilleraktiga slaget, om oegentligheter på företaget. Där förstås både Tom och Meredith spelar nyckelroller. Den storyn är mera mellanmjölk och hade utan tvekan kunnat strykas helt till förmån för fördjupning i det som händer på det andra planet. Saker man skulle vilja vetat mer om: Merediths bakgrund, hur förhållandet mellan henne och Tom var förr? Varför bröt de med varandra? Mer om Toms problem med att förklara sig på hemmafronten för frun Susan (Caroline Goodall) hade varit smutt. Här får HON alldeles för lite att jobba med.
Dock, en fortsatt underhållande rulle. Intressanta frågor, inlindande i lite annorlunda form av rutinerade regissören Barry Levinson. Från en tid när Douglas gjorde roller där han bevisligen ofta själv satte sig i skiten på ett eller annat sätt…men alltid kom ut som hjälte när eftertexterna började rulla. Anmärkningsvärt bara det ju.

Ett Nej är väl alltid ett Nej i sommarnatten (?)

 

 

summer-movie-fun-logo

Jun 6 2018

#sommarklubben: Fyra bröllop och en begravning (1994)

1994! Den vackra varma sommaren. VM-sommaren när vi grävde guld. En årstid då nästan hela riket Sverige verkade leva i en sorts trivselbubbla av sällan skådat slag. Och frampå höstkanten kom dagens rulle insmygande.
Bakom manus Richard Curtis, som snart skulle slå igenom stort med titlar som Notting Hill, Love Actually och Bridget Jones Dagbok. Dagens titel var kanske den första i raden av en ny sorts brittisk romcom i bioformat?

När jag nu ser om rullen 24 år senare slås jag av hur trivsam den fortfarande är. Kanske jag inte heller uppfattade allt av den lite torra, bitska, humorn första gången? Speciellt filmens första 40 minuter håller hög komisk klass i dialogerna. Vi får också en ung och lite valpig, men charmig, Hugh Grant i rollen som Charles vilken springer på bröllop med sitt kompisgäng.Stora frågan är förstås om han själv någonsin kommer att hitta någon? Tur att den mystiska amerikanskan Carrie (Andie MacDowell) hela tiden dyker upp på tillställningarna. Det hela puttrar på mest hela tiden och det är liksom bara trevligt att hänga med Charles och han posse.Grant har en komisk tajming som jag alltid gillat, och här kommer den väl till sin rätt. Gillar också det brittiska anslaget i humorn. Lite deadpanhumor är aldrig fel. Fler bra insatser görs av en ung John Hannah och en lika ung Kristin Scott Thomas. Är det en kärlekskomedi? Ja det får man säga. Romantiken finns i första rummet hela tiden. En trivsam sådan. Lider denna 90-talare av tidens tand? Kanske inte så mycket alls ändå. Romantik är tidlös, och den mesta av humorn funkar även idag. Den lider förstås av komedins vanliga förbannelse…att när tempot börjar sagga…går upplevelsen ned något. Men visst är det stabilt som helhet! Tål att ses om! Regisserat av rutinerade Mike Newell. Icke att förglömma; -94 års hitdänga Love is all around!

Missa heller inte Rowan Atkinsons lilla inhopp som prälle. ”Hans scen” som vigselförrättare är faktiskt ett riktigt litet komisk mästerverk i all sin enkelhet, med ett härligt samspel mellan de inblandade.

Bubblande känslor i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Jul 19 2017

#rewatch: The Specialist (1994)

Helvete alltså vad minnet kan finta bort en annan.
Är det åldern? För många filmer innanför västen? Sorterar det automatiskt bort rullar efter eget bevåg? Tusan vet.

Idag var det ju meningen att gamle Sylvester Stallone (okej, yngre version här) skulle knacka på årets Sommarklubb en stund. Ett avlägset minne muttrade något om att detta ändå nog var en bra kombo för en sommarkvälls-rulle med lite sköna nostalgivibbar. Bonkers. Vilken blåsning.

Sly spelar en bombexpert, före detta CIA, som nu försörjer sig som lönnmördare med just sprängningar som specialitet. Givetvis en GOD lönnmördare. Hans dödsfiende heter James Woods, en gång i tiden i samma CIA-gäng, men nu jobbandes åt maffian i Miami. Mitt emellan dem Sharon ”jag-ångrar-alla-nakenscener-jag-gjort” Stone som är just naken och sexinviterande mest hela filmen. Stone hyr Stallone för att lösa en gammal familjekonflikt, samtidigt är Woods på jakt efter Stallone. Glöm inte heller töntkaxige Eric Roberts som slemmig maffiasnubbe, vilken tycks vilja lägga beslag på Stone. Ujuj.

Alltså, detta var för jävla uselt. Hur kunde mitt minne påstå att det skulle vara sommarfin underhållning?? Rörig story, nästan alla (ok, utom Sly möjligen) spelar över som om det inte fanns någon morgondag. Filmen är alltså från -94, men allt…precis ALLT..i den gör att den känns som -84. Lökig synthmusik som ljudmatta i nästan varenda scen. Kläder som man helst inte vill skriva hem om…Woods i för stor kavaj! Hahaha. Stallone med nedstoppad tröja i tajta brallor! Woahaaha!! Roberts med värsta fula frisyren!! God damn!

Stone håller koll på Sly så han inte knäpper upp en knapp eller två

Vad tänkte alla på??? Vad tusan tänkte gamängen Stallone på?? Detta måste vara ett av hans mer rejäla snedsteg i karriären. Skvallret bakom kulisserna viskar om att Stone var motvalls på inspelningen och inte ville göra naket (surprise!), att Stallone beordrade filmbolaget att klippa bort många av Woods scener då han annars skulle fått mer screentime än Sly. Vilken soppa. En synnerligen rörig, oengagerande och på alla vis rackig rulle detta. Slarvigt klippt. Signerad Luis Llosa (Anaconda) som efter 2005 inte gjort en enda film. Lätt att fatta varför.

Aj och usch.
Detta skulle ju ha blivit en Sommarklubbare.
Nu blir det bara ett smärtsamt påminnande om att vissa rullar från svunna årtionden är ren och skär dynga…hur snyggt uppklädda de än är.

Jolmigt uselt detta.

Jul 20 2015

Sommarklubben: Blown Away (1994)

Blown_AwaySommartider. Bombtider i Boston.
Yak. Kunde filmen förutse verkligheten?

Hursomhaver får vi här en spänstig Jeff Bridges som något av ett freewheelande ess inom Bostonpolisens bombsquad. En i gänget som rycker ut när det hittas otrevliga tickande tingestar både här och där. Jimmy Dove (Bridges) står dock nu i begrepp att gifta sig och ta det lite lugnare i livet, därför tänker han lägga av och satsa på att lära ut sina kunskaper.

Inga lugna planer dock utan en fridstörare. I det här fallet den förrymde IRA-token och bombgeniet Ryan (Tommy Lee Jones) som av någon anledning har siktat in sig på Boston och just Jimmy.

En klassisk 90-talare i sitt upplägg. Hollywood kör hela registret vad gäller standardmallen. Den prövade hjälten, den oroade flickvännen, den lojale gamle veteranen ( i form av Bridges farsa Lloyd!) och den kaxige nye medarbetaren (Forest Whitaker). Plus filmens dåre och geni…och givetvis personlighet i skurken Ryan. TLJ tar en sådan där galen stund och spelar över så det stå härliga tid med jordens mest krystade irländska dialekt! Men vad fan…det funkar!

Du sitter inte hoppar på soffkanten av spänning direkt…men 120 minuters lagom hederlig 90-talsaction är inget att fnysa åt. Ett småtrevligt återseende, och var hittar man väl såna….om inte i Sommarklubben!

Klockan tickar i sommarnatten.

 

Nov 11 2014

TV-Landet: Vänner – säsong 1 (1994/1995)

1seasonRachel1Säsong 1 av Vännernas äventyr i New York får en brakande start när den förvirrade Rachel valsar in på fiket Central Perk, fortfarande iklädd sin brudklänning.
På rymmen från altaret återstår nu inget annat än att söka tröst och comfort hos Monica och inom 20 minuters speltid har hon flyttat in!

Direkt i premiärsäsongen utstrålar de sex huvudrollsinnehavarna en skön ”easyness” som är svår att värja sig mot, vare sig de sitter och hänger på fiket eller cruisar runt i Monicas lägenhet.
Kan man bortse från modet ( i vissa fall hu!) och att våra vänner ganska ofta ser sådär löjligt unga och oförstörda ut, sätter sig serien direkt. Låt vara att 80-talets visuella scenografi kan vara lite stickande i ögonen ibland, men de flesta av avsnitten håller faktiskt än! Dessutom, tänk er en hel säsong utan att en enda huvudperson fipplar med vare sig smartphone, surfplatta eller datorer! Istället ser man dem faktiskt läsa tidningar titt som tätt! Till och med spela gamla hederliga brädspel när andan faller på!

Ross´dragning till Rachel slås fast rejält snabbt och känns också som seriens första rejäla story arc. Ändå hakar man inte upp sig på det i varje avsnitt, Ross får testa att dejta med andra, samt att förstås förbereda sig på att bli pappa. Den lilla historien med hans ex Carol och hennes nya flickvän inbjuder till ett par rätt sköna vandringar längs den lite mer utmanande humor som slängs in i vissa lägen. Trots att en del påstår att Vänner är bland 90-talets mest tillrättalagda serier där moralpaniken känns påtaglig…tycker jag inte man alls ser några spår av det under första säsongen. Tvärtom vågar manuset då och då gå lite ”raunchy”, till och med mellan Vännerna!

 friends-blackout

Att Chandler kanske har den bästa rollen, då han i varje avsnitt får leverera minst ett par oneliners varje gång, känns gjutet i järn. Man till och med skojar om det i ett avsnitt när Monica försöker sig på en ”Chandler” med misslyckat resultat. Naturligtvis ska man inte kika efter realism i serien, då det känns som att allt de gör är att fika och hänga hos varandra. Jobben och vardagen hastas egentligen bara förbi, någon gång ibland väver manuset in en grej som fokar på någon av deras jobb. Speciellt när Chandler gör allt för att komma ifrån sitt jobb, men det slutar med att han blir befordrad och får eget kontor!

Bland höjdpunkterna i säsongen hittas följande: Strömavbrott på Manhattan leder till pinsamt besvär för Chandler, Phoebes tvilling Ursula ställer till problem, Grabbarna ska gå på hockey med mindre lyckad utgång, Chandler får av misstag en glimt av Rachels bröst, Hela gänget ska spela poker, Monica ska imponera på en restaurangägare genom att bjuda hem honom på middag. Glöm för tusan inte heller de gånger då Chandlers av-och-på-flickvän Janice (med det galna skrattet!) dyker upp!

Det tar kanske några avsnitt, men sedan får serien upp farten ordentligt och debutsäsongen känns både snärtig och fräsch. Extra plus för de sköna cameos som dyker upp ett par gånger, dels på fiket då Helen Hunt gör ett besök som rollfiguren Jamie Buchman från en annan av mina STORA favvoserier från 90-talet; Galen i Dig! Sedan har vi också självaste George Clooney och Noah Wyle från då högaktuella ER som (givetvis) gör ett par doktorer på sjukhuset när Rachel och Monica försöker sig på ett litet sjukförsäkringsbedrägeri. Missa heller inte Jon Lovitz som ”the stoned guy” i ett avsnitt!

 

Man brukar säga att de första filmerna/säsongerna alltid är de bästa. Stämmer det här också? Nja, kanske inte den bästa säsongen. Fortfarande är allt lite trevande nytt, de där tunga klassiska avsnitten har ännu inte dykt upp. De som man kommer att minnas länge. Snarare bjuder säsong 1 på ett friskt tempo, där avsnitten mer och mer visar hur stilen kommer att utvecklas under det som komma skall. Att man i många avsnitt använder sig av den gamle tv-räven James Burrows som regissör kan knappast vara en tillfällighet.

Så här i efterhand är det löjligt lätt att förstå varför Vänner blev den succé den blev när den först dök upp. Målgruppen är glasklar. De sex karaktärerna är alla lätta att ta till sig, man kan snabbt hitta sin egen favorit. De ”inkräktar” inte på varandras område. De är sina egna figurer där var och en av dem tillåts ”råka ut” för något utanför den omedelbara sfären. Enda undantaget är såklart den redan från början laddade känslan mellan Ross och Rachel. Just här är den dock mer förväntansfull och lite charmig….än påklistrad och ansträngd, så därför köper man den ganska lätt. Tyvärr skulle ju även den här serien under senare säsonger hemfalla åt fantasilöshet när plötsligt kärlekskänslor börjar uppstå på andra håll inom gruppen. Men å andra sidan kanske det var väntat också? Personligen gillar JAG dock vännerna när de fungerar som knasiga och rådande bollplank åt varandra när utomstående möten påverkar i olika former.

Säsong 1 av Vänner ger en riktigt trevlig introduktion till serien och skapar ett flow av friskhet genom att inte överdriva storyarcen med Ross och Rachel samt att våga gå till lite fräckare ämnen då och då. Man vill helt enkelt se mer. Säsongens final går dock i kärlekens tecken då det plötsligt ser ut som Ross kommer att få som han vill…! Oj!
En bra start med andra ord!


Mot säsong 2!

friends

vem sa OK till DEN bilden?!

Dec 18 2013

Flmr vs Julen: Svensson Svensson – en riktigt god jul (1994)

I varje familjekonstellation skapas det ofta olika tv-traditioner runt jul.
Att Kalle ska vevas i de flesta hem är ju liksom så självklart att man nästan inte behöver nämna det. Och så finns det faktiskt en och annan lite modernare trend som börjat poppa upp. Tv-tablåerna ser smartheten i att köra återkommande program och julfilmer. Och sedan ska man ju naturligtvis inte glömma att det faktiskt finns de som helt väljer bort tv på självaste julafton.

Själv är jag nog en sådan. Eller, inte väljer bort helt. Det var ju det här med Kalle och Karl-Bertil förstås. Men sen klarar jag mig nog. Hellre umgänge och prat med nära och kära. Eller varför inte lite fingrande på de (förhoppningsvis) fådda julisarna.

Naturligtvis är jag ju inte sämre än att jag redan skapat egna små traditioner. Till exempel MÅSTE Ett Päron till Farsa Firar Jul ses kvällen INNAN julafton (inte PÅ julafton som diverse kanaler envisas med) tillsammans med den obligatoriska skinkmackan, musten och lite glögg. Men innan dess gott folk, har även dagens lilla objekt fått köra sina årliga 30 minuter från tv-burken.

Ingen fräsig film i ordets bemärkelse alltså. Bara en halvtimmes skoj med SVT:s kanske mest kända komedifamilj. Möjligen har några av er inte alls har nån relation till familjen Svensson, det är ju trots allt ett par år sedan nu (familjen återkom ju iof sig i ett par rätt usla filmer). Märks inte minst på pappa Gustavs postkläder som är hopplöst out of date (har jag fått det berättat för mig av en synnerligen närstående källa). Nåväl, efter att framgångsrikt ha vevat serien i ett antal avsnitt bestämde sig uppenbarligen manusförfattarna att det skulle vara lite skoj att visualisera hur julen, eller julafton, kunde te sig hemma hos en alldeles ”vanlig” radhusfamilj.

Och nästan lite skrämmande lyckas man också genuint fånga lite av det där som vi alla (?) jagar.  Medelsvensson-julen kanske? Det ska vara jullovsmorgon (helst Scooby-Doo), traditioner som ska följas till punkt och pricka. Alla eventuella avvikelser från mönstret blir konstigt och galet. Och vad ska jag säga? Man har ju växt upp på 70- och 80-talet. Klart det känns igen! När jag var ung spoling tyckte vi också allra bäst om att fira julen själva i hemmet. Efter den obligatoriska lilla förmiddagsrundan hos farmor och mormor förstås.

allt klart för Kalle!

Hos mig är således igenkänningsfaktorn skyhög när Gustav Svensson (Allan Svensson) ska ha det som vanligt på dopparedagen. Hustrun Lena i Suzanne Reuters skepnad är naturligtvis underbart cool i alla lägen, och den som har superkoll. Gustav mest bara…är.
Och spelar på alla våra fördomar och klyschor om den förvirrade och klantige pappan.

Svensson Svensson – en riktigt god jul är således ett måste innan julafton i the House of Flmr. Lite skön tönthumor, dräpande repliker och lite nostalgivibbar från förr. På något sätt känns det helt rätt att ta med dagens tv-avsnitt in under fanorna när det gäller ”Flmr vs Julen” även om det inte handlar om en långfilm. Säkert har du redan sett klantigheterna något år, då SVT väljer att reprisera på självaste julafton sedan ett antal år tillbaka. Och du som ev. inte har haft anledning att kika ännu…: missa inte.  Lite larvigt, lite töntigt…men väääldigt fånmysigt.


Julfaktor: Ganska hög. Julprylar, gran, julmusik och lite lagom med studiosnö som dras in.

Jul 11 2013

Sommarklubben: Speed (1994)

Det finns tillräckligt mycket goda kvalitéer med dagens nostalgirulle för att man lite storsint kan förlåta brister som; Keanu Reeves fyrkantiga skådespel, Sandra Bullocks helt malplacerade försök att spela komedi mitt i all kaos som händer, Dennis Hoppers teatraliskt överspelande badass och favoriten Jeff Daniels hopplösa försök att vara actionkille…när han egentligen passar bäst som skäggprydd filosoferande medmänniska iklädd kofta med skinnlappar på armbågarna…sittandes med konjaksglaset vid en öppen eld och…äh ni fattar.

Bortse från allt ovanstående, plus viss logik, och du får istället en av 90-talets bästa actionstänkare. En buss som hela tiden måste hållas i rörelse i en viss hastighet så att inte en bomb modell otäckare exploderar . Hotet om en katastrof som inträffar om så bussen bara tappar den minsta fart. Mitt i en stad som lider av en igenproppad trafikinfrastruktur.
Underhållande tanke…ändå.. eller hur?

Reissören Jan De Bont började som filmfotograf och har naturligtvis superduperkoll på hur man lockar de bästa vinklarna ur scenerna. Känslan är rejält med old school-action och sparsmakat med dåtidens cgi. Idag såklart en storyline med actioninnehåll som mer eller mindre är vardagsmat i nästan varenda Hollywoodrulle som aspirerar på att bli sommarpopocorn-framgång.
Då en snygg vidareutveckling av den rätt nya genren ”tung actionfilm” som Die Hard hade skapat några år tidigare. Starka färger, rapp klippning (utan att falla in i det hatiska ”MTV-stuket”), överdådigt soundtrack, en radda klämkäcka oneliners som ska uttalas i rätt tillfälle i manuset…och en satans massa over-the-top-detaljer som får filmens hjälte att framstå som den värsta übermensch. Men vaddå, det är ju så det ska vara här!

Speed är just en rasande fartig film! Den tappar egentligen aldrig tempo och håller sig med marginal på bra sida om fokusgränsen. Sådär skämmigt spännande och lockar in den som tittar i ett engagemang som räcker ända till eftertexterna. Även vid ett sommarklubbsomtag. Snyggaction.
Full fart i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star