Säsong 2 kör igång i samma sekund där första säsongen slutade (med en riktig CLIFFHANGER!)
Kanske skulle det nu ändå ske, det som det jobbats upp för under hela avslutningen på premiärsäsongen! Men…nej..
Rachels besvikelse och manusförfattarnas turnover, att plötsligt är det Rachel som får tråna i hopplöshet, känns som en lovande start. Den här säsongen gör heller ingen besviken om man gillade vad man såg i första. Humorn fortsätter att vässas och de olika personligheterna hos våra vänner fortsätter att cementeras och faktiskt utvecklas. Nu när jag ser om serien så många år efteråt slås jag av hur dominerande Matthew Perry är redan från början. Hans oneliners är ofta sylvassa och vissa moments är som uppbyggda just för att han ska komma in och knyta ihop säcken! Mycket bra och mycket underhållande. Chandler är kanske den bäste av alla figurer i den här säsongen!?
Annars är såklart samspelet mellan Ross och Rachel av stort värde. Jennifer Aniston var redan från början otroligt charmig, men i den här säsongen får hon ännu större utrymme att leka fram sin stil. Från att ha varit den som kom in sist i ”Vänner-gänget” i New York när serien startade, är hon nu en fullblodsmedlem. Att se dialogen mellan henne och David Schwimmer i vissa scener är ren njutning. Samspelet och känslan mellan dem är perfekt! Man tror verkligen på deras känslor fram och tillbaka.
Lisa Kudrow ´s Phoebe får också gott om härliga scener att glänsa i. Från att ha trevat lite mot publiken med sin karaktär, låter hon ”Pheebs” i den här säsongen bli så knasigt bakåtvänd charmig som vi vill komma ihåg henne för. Kudrow fick möjligen kanske den minsta scentid av dem alla om man skulle ge sig på att räkna ihop varje avsnitt, men de minuter hon har är guld nästan hela tiden. Dessutom är hon den av alla vännerna som bakom humorn och knaserierna faktiskt stod för allvaret, insikterna och trösten när det behövdes.
Mer fokus också på Joey´s karriär i den här säsongen, och ÄNTLIGEN får han till det och landar en större roll i en dagsåpa! Vilket också kommer att få vissa konsekvenser för hans boende ihop med Chandler. Matt LeBlanc är kanske den figur i vännerna som har det lättast i tillvaron? Han liksom bara flyter med. Monika får chans till stor romans under säsongen när Dr Richard Burke (Tom Selleck!) gör entré i hennes liv. Romansen vävs djupare från att ha varit en liten flirt, och visst är det ändå modigt av manusförfattarna att i ett oerhört dubbelmoraliskt USA låta Courteney Cox falla för en man som är dubbelt så gammal som henne och som dessutom är nära vän till Monikas föräldrar? Farligt nära vissa varningar där, men storyarcen lyckas kryssa sig förbi de värsta skären, och istället gör vass underhållning av det. Avsnittet där Richard börjar hänga med Chandler och Joy i tron att han är ”en av grabbarna” är otroligt kul.
Andra höjdare från säsong två är den olycksaliga lista på Rachels pros and cons som Ross svänger ihop på Chandlers nyinköpta dator…konsekvenser att vänta där! Chandler får en ny inneboende i form av knäppskallen Eddie (mycket bra spelad av Adam Goldberg), Chandler och Joey ska vara barnvakt åt Ross´ son och klantar till det, Joey blir stalkad av en galen Brooke Shields (!), Monika och Rachel slåss om gunsten hos Jean-Claude van Damme som spelar sig själv(!!) och Chandler hånglar med en ung, UNG, Julia Roberts! Missa heller inte Charlie Sheen som Phoebes pojkvän från flottan hemma på besök! Som synes satsade seriens manusförfattare och producenter mycket krut på att locka in kända ansikten som gästskådisar i vart och vartannat avsnitt…dock utan att de på något sätt tog över fokuset. Snarare roliga komplement till det som våra vänner råkade ut för till höger och vänster.
Säsongens ABSOLUT bästa avsnitt enligt mig är dock det när det ska hållas födelsedagsparty för Rachel, och Monika av misstag har bjudit in Rachels mamma som precis ska skilja sig från Rachels pappa…vilken givetvis OCKSÅ dyker upp till partyt. Vad göra? Jo, våra företagsamma Vänner ser såklart till att skapa ett alternativt party i Chandler och Joeys lägenhet där pappa Green får hålla till med företrädesvis ganska många kvinnliga (!) festdeltagare! Rachels mamma får hänga i den andra lägenheten där Monika håller diktatorisk ordning på kalaset och tvingar alla att leka tråkiga lekar. Rätt snart börjar många deltagare ”försvinna” in till det andra kalaset…Dessutom får alla vännerna rusa fram och tillbaka mellan lägenheterna för att hålla bluffen uppe. Mycket kul! En riktig spring-i-dörrarna-episod! En sådan som Frasier kunde trolla fram i sina bästa stunder. Jag älskar dessa.
Annars är det såklart romansen mellan Ross och Rachel som är huvudspåret i säsongen….och manusförfattarna drar på det i det längsta. Men det är charmigt och mysigt när det väl knyts ihop. Kul att även Monikas fling med Tom Selleck får mer än bara ett avsnitt. Och att man mer börjar driva med Monikas pedanteri och hysteriska ordningssinne!
Säsong 2 av Vänner cementerade rejält den framgång som första säsongen innebar. Här fortsatte man helt enkelt på den inslagna linjen. Nu var ju karaktärerna utmejslade och man kunde fortsätta att utveckla dem och deras personligheter. Allvar och vardagsproblem blandas med ren knaskomik och det känns som att mixen är helt perfekt balanserad. Tidens tand har såklart nött vad gäller detaljer i klädmodet, tekniska inslag (när Chandler stolt beskriver sin nya dators prestanda á la år 1996 är det hilarious!)..men överlag känns ändå humorn vännerna emellan rätt tidlös och skulle säkert funka om man skrev manuset idag.
Avslutningen på säsong 2 är kanske inte lika fräsig som första, Rachel får till ett sorts avslut på sättet och anledningen till att hon först dök upp hos Vännerna..och dessutom lite upprättelse! Och Chandler tror att han har koll på kärleksläget…men får lagom till säsongsfinalen en oväntad överraskning..
Snyggt och trivsamt slut på en STARK säsong.
Nu mot säsong 3!
När du beskriver det så här samlat känns andra säsongen otroligt fullmatad, men så hektisk minns man den ju inte som. Skulle nog hålla med om att Chandler får de bästa replikerna men det tyckte jag nog redan första gången jag såg det hela. Annars är det bra jobbat av Kudrow att sätta sådant avtryck om det är så att hon inte får så mycket tid. Good times, had by all 🙂
GillaGilla
Adam Goldberg, så obehaglig! 😀
Märkligt, minns inte alls den där födelsedagsfesten! Men det låter kul. Och väldigt typiskt ”Vänner”.
GillaGilla
Mycket underhållande fest! Helt klart på min all-time-high-lista! 🙂
GillaGilla