Gåten Ragnarok (2013)

Yes. Gåten. Med e. Det är ju norskt frifräsaräventyr för tusan!

I samma frejdiga anda som Trolljegeren kommer denna mustiga och fantasifulla historia. Arkeologerna Sigurd (Pål Sverre Hagen) och Allan (Nicolai Cleve Broch) blir så till sig av en gammal vikingaupptäckt att de håller på att smälla av. Sigurd så pass att han glömmer bort sina barn och skolavslutningen innan sommaren. Som plåster på såren utlovas semesterresa till Medelhavet av den något virrige änkemannen. Fast det var ju fram till den nya upptäckten som kollega Allan drog hem förstås. Att vikingar minsann hade nåt fuffens för sig uppe i norra Norge, i det som idag är ingenmansland mellan Norge och Ryssland. Vore det inte mer spännande för hela familjen att undersöka VAD exakt vikingarna pysslade med där…och kanske till och med varnade för? Så… vips hoppar vi ut i vildmarken! Skogar, fjäll och bortglömda sjöar. Den lilla expeditionen har dessutom utökats med en skum vägvisare samt svenska Sofia Helin (!) som tuff fixartjej.

Jodå, men detta är ju icke kattskit alls från våra grannar i väst! Å andra sidan är jag sällan orolig när norskarna får för sig att ta klivet in i äventyrsberättelser med lagom avancerad action och specialeffekter. Nästan så man skulle vilja känna att Spielbergs ande vilade över det här familjeäventyret. Det går nog om man anstränger sig lite.

Småputtrigt och lagom jönsigt. I vissa lägen lite over-the-top kanske, men vaddå…sånt förhöjer väl bara äventyrsfeelingen. Oerhört snygg rulle. Effekterna är både lökiga och snillrika när budgeten sätter gränser. Och så fantasifull värre förstås! Tacksamt att leka med vikingamyter och legender.
De kan de där norskarna.
Här har man inte tråkigt.

Annonser

Horns (2013)

Daniel Radcliffe fortsätter att visa att han inte behöver glasögonormen Harry Potter för att skaffa sig ett bra genmäle till eftervärlden. Snubben har helt enkelt en förmåga att hoppa på de mest märkliga och udda roller (kolla här bara!), vilket gör honom till en ytterst intressant skådis.

Idag i rollen som Ig, ”a troubled young man”. Den lilla staden där Ig huserar skakas av ett grymt mord och det är Ig;s älskade flickvän Merrin (Juno Temple) som blivit bragt om livet på ett synnerligen otrevligt sätt. Problemet för Ig är att han inte kan minnas vad han gjorde vid tidpunkten för mordet och således är huvudmisstänkt numero uno. I den lilla staden, som ibland osar av Twin Peaks-vibbar, är han självklart redan dömd på förhand. Och hatad av alla. Förtvivlat läge och Ig ser hopplösheten grina honom i ansiktet. Till och med hans föräldrar och äldre bror tycks inse hans skuld.

Eftersom nu dagens regi-man Alexandre Aja (Piraya 3D) ändå vill göra detta till något mer än tungt drama, vaknar således Ig helt sonika en morgon med horn i pannan! Yep, tvättäkta djävulshorn. Hp goes Hellboy! Förutom att se minst sagt bisarr ut upptäcker den förtvivlade Ig också att människor han pratar med plötsligt börjar avslöja sina innersta tankar och hemligheter för honom! Som att hornen besitter en märklig kraft. Han knallar runt som värsta biktfadern! Jobbigt läge. Ig vill ju bara rentvå sin egen person och övertyga alla om att han är oskyldig. En extra liten bieffekt är att han också tycks kunna styra människors handlingar.

att sporta keps blev plötsligt problematiskt

Snacka om märklig rulle! Rätt länge med så galna infall och kombomixar att den rusar upp i betyg bara för att den är så..konstig. Officiellt klassad som drama, fantasy och horror. Asch, ta bort horror och släng in ”svart humor” istället. För det är precis vad det är. En film som tycks ha försvunnit helt under radarn sedan den dök upp första gången. För Radcliff:s skull är det lite synd att att filmen inte fick mer genomslag. Samtidigt kan jag på ett sätt förstå varför. Den liknar inget annat. Står i liten genre för sig själv. Regi-Aja mixar lite allt möjligt i sin strävan efter att få filmen att sticka ut. Och på den punkten lyckas han ju får man säga. Manuset bygger på en roman av Joe Hill (fö Stephen Kings son), och jag har ingen erfarenhet av denne författare. Men att han försetts med farsgubbens fantasi råder det ingen tvekan om. Vissa retar sig möjligen på religionstemat som smyger sig in lite från höger, själv har jag inga problem med det då det snarare tillför en extra krydda i manus.

Börjar konstigt, blir frejdigt underhållande, sedan lite obehaglig, sedan lite romantisk och sen kan inte Aja hålla sig utan slänger in en final som tar filmen liiite för mycket over the top för att jag ska fortsätta låta den hållas uppe på finbetygen.
Radcliffe gör det dock finemangs hela rullen igenom. Han fortsätter imponera! Och den rulle som låter gamle David Morse komma till tals ett par minuter…förtjänar naturligtvis inte underbetyg.

Udda film som börjar galet frejdigt, för att sedan snudda lite för mycket vid det utflippade. Men jag blir underhållen! Inget snack om den saken.

 

I Snacka om Film #90 filurar vi vidare på denna högst märkliga skapelse.

 

Battledogs (2013)

battledogs_movie_posterEn tvättäkta rulle från det amerikanska produktionsbolaget The Asylum. Direkt från larvigt billiga reabacken på stora elektronikkedjan. Då vet ni vad som väntar.

Det finns ändå gånger då de sortens rullar lyckas med att inte skämma ut sig totalt. Det här är nog en sådan. Trots den skamligt lökiga storyn om en ung fotograf (Ariana Richards…en gång i tiden fixig tonåring i Jurassic Park) som anländer till JFK bärandes på ett varulvsvirus! Japp, jopp, du läste rätt. Strax är hela flygplatsen ett inferno av vrålande bestar i bästa (nåja) CGI-form…mitt på dan också! Nån har inte gjort sig varulvsläxa eller alternativt bara struntat i det.

In med militär, lömska typer förstås som ser ett framtida vapen i de dreglande och asförbannade varisarna. Kan rentav ett serum utvinnas för framtida bruk? Den überskumme generalen Dennis Haysbert (ja, han!) ser sin chans. Tur då att en mer rättrådig militär i form av 80-talsskådisen Craig Sheffer (ja, han!) ser vad som håller på att hända.

Så vad tusan är det här? Inte en renodlad varulsvskräckis, mer en lökig action-varulvs-domedags-soppa. Fast fullt tittbar, märk väl.

battledogs_pic

bytte dinos mot vakthund. en stor en.

Här fås ganska kackiga, men ändå i budgetsammanhanget ok, effekter med ett Manhattan (oh yes ALLA varulvar kutar som dårar till just Central Park..hahaha) som måste isoleras. Il Presidente (Bill Duke..ja, han!) måste bestämma om halvön ska utplånas medelst kärnvapen. Hu! Hinner Scheffers godhjärtade militär i tid för att stoppa både badass-snubbar och vrålande varulvar??

Koppla på den förlåtande känslan och det stora hjärtat vid titt på denna, så finns det små minuter av viss underhållning. Inte bra på långa vägar, men….underhållande på ett avigt sätt. Och Ariana Richards? The zero-patient? Jorå, hon får ju träffa Scheffer den gamle stiffe charmören. Det slår ju till och med att vara smittad av varulvssjukan!

Lite knasunderhållande ändå.
Om du inte tar den på allvar alltså.

V/H/S/2 (2013)

V-H-S-2_PosterJaha ja. Egentligen är det väl emot ”reglerna”…att slänga sig in i en del 2 av en franchise såhär. Men jag gör det ändå! Tipset från den gode filmitch lät alltför lockande för att avstå.

Det handlar alltså om fyra små korta berättelser med en liten ramstory runt.
Ni som sett första filmen vet ju vad som gäller. Här börjar det med ett par privatdetektiver som bryter sig in hos en försvunnen student. Inga spår efter studenten, men väl rum fyllda med tv-apparater och videospelare och en jäkla massa vhs-band. Såklart kan en av inkräktarna inte hålla sig utan börjar spana på banden. Och får se vad vi nu får se.

4 olika regissörer och 4 mer eller mindre kladdiga, skäckiga och obehagliga små kortisar.
Här vankas ingen skratt eller komedi för den som hoppas på det. Eller jo förresten, ett par av delarna kör med nåns slags svart humor, vilket gör dem underhållande bara för det!
Vad sägs om; en ögonoperation som bjuder på…oväntade bieffekter? En cykeltur i parken med…eh..hinder. Ett gäng dokumentärfilmare vars inslag om en till synes fredlig sektliknande församling istället kan betyda..världens undergång?!
Och vad händer när det är FF hemma i huset och pyjamaspartyt avbryts av besökare som..inte verkar vara från trakten…?

VHS_pic

kamera i ögat! smart! eller…inte.

Japp, det är våldsamt, gorigt och blodigt och framför allt skakiga kameror. Hela konceptet bygger ju liksom på det. Found footage-stilen. Full fart mest hela tiden. Jag lyfter lite på hatten för filmitch-tipset här. Kan gilla den här berättarstilen ibland. Som en sorts utveckling på gamla tv-konceptet Twilight Zone från förr. Små miniruskiga storys. Gärna med en liten twist.

Lagom längd, och det blir aldrig direkt tråkigt. Effekterna är kanske bättre än sina storys. Men det är ju inte oväntat kanske. I den här typen av genre. Absolut bättre klass på obehagligheterna än jag trodde från början.

Bästa segmentet?
A ride in the park”. Svart humor när den är som effektfullast. Dessutom regisserad av Eduardo Sanchez…jepp Blair Witch..och Exists-Eduardo.

Kanske inget du intar helgpizzan till dock.

Runner Runner (2013)

runner_posterÄsch, man har sett det så många gånger förut.
Den fattige protagonisten som slår sig in i lyxlivet, smakar på sötman…och kommer på att allt inte är guld som glimmar.
Hur många gånger kan en sån story berättas?

Idag är det Justin Timberlake i rollen som studenten Richie som får lära sig livets hårda skola. Att finansiera studiekostnader på universitet med nätpoker KAN vara en väg…dock en ganska osäker väg. Speciellt när tilltaget inte gillas av universitetets rektor.
Som om inte det var nog upptäcker Riche att en pokersida försöker lura honom! What!? I ren ilska använder Richie sina sista pluringar till en biljett till Costa Rica, varifrån spelmogulen Ivan Block (Ben Affleck) styr sitt nätpokerimperium.

Väl där tar det såklart inte lång tid förrän smarte Richie mer eller mindre värvats av Block till företaget, löfte om stor rikedom och det sköna livet slår lätt ut det fattiga studentlivet.
Vad han snart kommer att få veta, den ganska hårda vägen, är ju såklart att ofta är inget så bra som det ser ut. Block må vara coola killen som säger de rätta sakerna…men redan från början fattar ju vi andra att det är en smart, iskall och föga empatisk typ som drar i trådarna.

Absolut inget nytt under solen här. Tvärtom ett rejält förutsägbart stycke. Richie bländas av dollars, livet i solen och Blocks ursnygga assistent (Gemma Arterton). Att en envis FBI-agent (Anthony Mackie) hela tiden försöker få honom att ”byta sida” och hjälpa till att sätta dit den sluge Block…är till en början nåt som Richie inte vill kännas vid.
Håhåjaja.

runner_pic

rullens obligatoriska romantiska mellanspel

Finns det nån anledning att se den här rullen? Egentligen?
Kan faktiskt inte komma på nåt jätteviktigt skäl. Den är inte usel, är rätt snyggt gjord, regissören Brad Furman öser på med läckra vyer över Costa Rica och lyxlivet. Justin Timberlake har jag faktiskt alltid gillat som skådis, han har talangen…och gör inte bort sig här. Ben Affleck passar perfa som shady guy..men Gemma Arterton är tyvärr bara med som ögonsmycke och får inget att jobba med. Grejen är att jag liksom…inte bryr mig speciellt mycket om hur det ska gå.
För nån.

Ytligt hittepå. Snabbglömt.

Still Life (2013)

Still_life_posterJahopp.
Poddkompisen Fiffi påstår alltså, på förekommen anledning, att yours truly bör liknas vid Eddie Marsan i dagens lilla rulle.

Eftersom jag icke sett filmen återstår bara att sjunka ned i soffan och själv avgöra om det är Steffolainen som knallar runt där i dagens story. Så, vad har vi då? Nämnde Marsan är den timide och oansenlige (hrm…börjar bra detta…) John May, en sorts…”begravningsdetektiv” i London…en snubbe som helt enkelt försöker spåra upp släktingar och vänner när ensamma personer har avlidit och det vankas begravning. I de flesta fall får John även sörja för det praktiska med begravningen…och inte sällan är han den enda som besöker de enkla ceremonierna (hrm igen…!!)

John verkar ha ett otroligt trist liv (hjälp!!!) som tycks bestå av att göra sina jobbtimmar, åka hem till den tysta lägenheten och äta samma mat varje kväll. Dessutom har han en sorts pedantisk ådra i allt han gör som känns otroligt störande i början när jag tittar. What??
Ojoj.

När John plötsligt får tag i ett ”fall” som inbegriper en man som bodde i samma hus, börjar små vindar av förändring blåsa. Den lugne John kan inte släppa ärendet och ger sig tusan på att ta reda på mer om mannen samtidigt som han hoppas hitta några släktingar. Kan mannen ha haft en dotter? Finns tecken som pekar på det. Vips förvandlas rullen till en liten quest, som kommer att ta filmens antihjälte på stigar han uppenbarligen aldrig trampat förut. Kan det till och med vara så att han..lever upp en aning…i all den dysterhet som omger honom..?

Eddie Marsan är fenomenalt bra i filmen! Galet bra faktiskt, och trots sin oansenliga yttre figur äger han varendra filmruta han förekommer i. Vilket i typ är hela filmen. Hela tiden.
Vad menar Fiffi med detta nu då!?! Är jag så erbarmligt intetsägande? Hu!

Men, till hennes försvar ska självklart tas till protokollet att hon ser på denne John May som en snäll och trivsam snubbe, och att det var kanske det hon menade (hoppas det). Hm, plötsligt känns det lite bättre när jag tittar på den fantastiske Marsan. Själv har jag heller inga problem med att ta figuren till mig. Det går liksom inte att reta sig på honom i det långa loppet (trots den irriterande pedantiska ådran!) Extra plus också till att min favvis från Downton Abbey, Joanne Froggatt, dyker upp i en behaglig biroll.

Steffo..flåt…John på jobbet en måndagsmorgon

Regissören Uberto Pasolinis lilla film växer ju mer jag tänker på den i efterhand. Från att ha varit en bra och intressant film…blir den plötsligt fascinerande i all sin enkelhet. Att så mycket kan berättas med så små medel. Att så mycket varma känslor kan förmedlas via en sådan ”trist” ramstory. Jag är imponerad.

Om filmens ”resa” är jäkligt bra…är slutet magnifikt….och jäklar vad någon icke-anad-allergi dök upp i rummet plötsligt..för jag tvingas blinka bort tårar i ögonen i parti och minut. Galet!

En stor liten film!

Men…nog är det ändå liite roligare att liknas vid…tja…Clark Griswold!? (som bloggar-Sofia föreslog).
Eller?

 

 

TV-landet: Hello Ladies (2013) – säsong 1

posterGillas Ricky Gervais? Gillas Larry David?
Vad sägs om en liten kombo av de två personligheterna?
Sort of.

I avdelningen tv-serier-det-är-lätt-att-missa tar idag den här bloggen och slår ett slag för en lång, självgod och katastrofal engelsman som letar efter meningen med livet i Los Angeles.

I hans värld ska man då översätta detta till att dagens man, Stuart, är på jakt efter den perfekta kvinnan. The number 10. Stuart tänker inte nöja sig med mindre än det bästa. Synd bara att han i sin verklighetsuppfattning tror att den perfekta kvinnan självklart ser ut som en fotomodell med tillhörande attribut. Samt att alla kvinnor per automatik är attraherade av Stuart´s brittiska…eh..charm.

Vi får 8 halvtimmesavsnitt i den första (men inte sista ?) säsongen av denna HBO-producerade komediserie, som alla visar upp den brittiske nördens allra sämsta sidor.
För visst är han en nörd. En första klassens tönt helt enkelt. Jobbar hemifrån sitt hus med något obskyrt IT-relaterat jobb. Har en inneboende i sitt lilla gästhus på tomten, den tålmodiga Jessica (Christine Woods som inte så lite påminner om Elaine i Seinfeld!), som också envist strävar efter att hitta den rätte i tillvaron. Är de bästisar? Kanske. Ibland hånar de varandra, ibland säker de sig till varandra för tröst. Naturligtvis är de båda så upptagna med att fokusera på ”det perfekta livet”…att de kanske inte ”ser varandra”..?

1 Hello Ladies

Hur som helst, galet roligt blir det i alla fall när Stuart och hans lika nördiga kompisar är ute och röjer i natten. Stuart må vara besserwisser, snål, självgod och allmänt ”to much”…men han har också ”nåt” som gör att det inte riktigt går att tycka illa om honom. Jag nämnde ovan Gervais och David, du vet ju kanske (troligen) vilka typer av personer de är. Och så är det lite här, Stuart bär drag av dessa båda herrar..och det faller inte alltid (oftast inte) i god jord i umgänget med det motsatta könet.

Dagens serie är skapad av den långe komikern Stephen Merchant som ju också självklart spelar huvudrollen, för övrigt bästis med Ricky Gervais och medskapare till The Office. Här har Merchant i det närmaste fått fritt fram att ploja med sin karaktär ordentligt, vilket han naturligtvis gör med den äran. Merchant har en underbar blick för komisk tajming och repliker som kan vara helt hysteriskt roliga. Som bäst kanske avsnitten blir när situationerna blir sådär skämmigt pinsamma att man bara vill gömma sig bakom en kudde.

5 3

Det är situationskomik och en ganska stor touch av vardagsångest i en skön mix. En besvärlig mix. En mix som hela tiden hotar att tippa över…men med en Merchant som elegant håller serien på hög nivå vad gäller humorn och ironin. Samspelet med Wood´s Jessica är hur kul som helst, och även Stuart´s sätt att behandla sina kompisar, den nyseparerade Wade (NateTorrence) och den rullstolsbundne Kives (Kevin Weisman) är både taskigt och asroligt på samma gång!

Passar serien alla? Kanske inte.
Kanske man måste ha en lite faiblesse för den akwarda brittiska skämshumorn (tänk Gervais´ The Office) och den ganska plumpa och råa komiken som framför allt just Larry David står för. I min komedivärld gifter sig detta på ett underbart härligt sätt.

4 6

Ska Stuart få nån tjej!? Är han värd en tjej?
Eller är han bara en plump bastard som förtjänar en knäpp på näsan?

Och under tiden du tar reda på det….är stor skrattvarning utfärdad!

   

avsnitt 6Vill du höra mer om dåren Stuart?!
In och lyssna på filmpoddens avsnitt nr 6 där jag och Fiffi öser kärlek över denna mysknäppa serie!

Phantom (2013)

Fattigmansversionen av Jakten på Röd Oktober.
Den här med räven Ed Harris som garvad och plågad u-båtskapten. Kombon Harris och ubåt  räcker en liten bit på vägen.
Men kan också missas helt utan att man grämer sig för det.

Kalla kriget i slutet på 60-talet. Härjade kaptenen Demi (Harris) får order om att ta en gammal skorv till ubåt ut på ett sista spaningsuppdrag innan farkosten ska säljas vidare till kineserna. Demi får anledning att fråga sig varför, då den gamla ubåten är en riktig relik och håller på att fasas ut från den sovjetiska flottan. Men, som sig bör på film i det militära, är det bara att lyda order. Nåt han naturligtvis kommer att få ångra ganska snart.

Med på resan, förutom en hoper besättningsmän och partiobservatörer, två mystiska lirare från nåt obskyrt hemligt specialkommando där den ene…Bruni…(David Duchovny) hävdar att de ska testa en topphemlig ny uppfinning ute på öppet hav. Mer än så behöver inte kaptenen veta tycker hemlige Duchovny. Sånt kan ju aldrig båda gott, det vet man som garvad tittare. Och mycket riktigt, väl ute till havs visar det sig att den mystiska mojängen är till för nåt mycket mer illavarslande än att ”bara” lyssna på fientlig verksamhet från väst… Ajaj.

Som sig bör en maktkamp i instängd miljö. Det är trångt, det är murrigt och det pyser och fräser lite överallt i den gamla ubåten. Manus tar lite avstamp i en verklig händelse från slutet på 60-talet då en sovjetisk ubåt råkade ut för ”nåt”.
Regissören och manusmannen Todd Robinson (Lonely Hearts Killers) matar på men lyckas aldrig få filmen att bli sådär adrenalinspännande som man vill att det ska vara. Trots det instängda utrymmet. Harris är såklart alltid stabil, men till och med han går lite på halvfart här känns det som. David Duchovny är helt felcastad som sovjetisk hårding från specialstyrkorna och man skulle naturligtvis stoppat in en lirare som William Fichtner i den rollen! Nu får Fichtner nöja sig med att vara sidekick till den hårt prövade Harris.

”…och så vill jag fan ha samma fräsiga ubåt som Sean Connery fick!!”

Således, inmallad ubåtsaction utan några som helst överraskningar. Dessutom är slutet ganska…tramsigt.
Helt klart lågbudgetfeeling och kanske endast för oss diehard-fans på ubåtsfilmer?
Okej för stunden för den som verkligen vill ha sin ubåtsaction till varje pris, övriga missar inget.

sofpodden-avsnitt3Vill du höra mer om filmen kan du klicka dig in på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 3 där jag ytterligare recenserar dagens bleka undervattensaktivitet.

Rapture-Palooza (2013)

Rapture_posterMöt apokalypsen i hysterisk under-bältet-humor-form.

Ännu en av alla dessa rullar som blandar ganska mediokra moment med skämmigt småroliga sekvenser. Full fart från början.
Små tecken på att den bibliska undergången närmar sig inträffar plötsligt i förorten där Lindsey (Anna Kendrick) och Ben (John Francis Daley) är dagens lovers och hjältepar.

Vi får blodregn, störtande meteorer och insektsinvasion. Alla tecken på att undergången är nära och att kanske till och med ondskans krafter är på väg att besitta jorden. Idag i form av munlädret (och rätt påfrestande) Craig Robinson, som här kallar sig The Beast. Ständigt vitsande och ständigt på jakt efter sex huserar komikern i ett mansion och behandlas snart av sina ”undersåtar” som värsta Gudfadern. Våra hjältar har dock en plan för att lösa problemet med apokalypsen och dåren som ger Antikrist en…eh….udda framtoning.

rapture

Kendrick kollar om det verkligen kan stämma med Skriften!

Jahopp. Är detta kul då?
Tja, det finns en del sekvenser som riktigt roliga. Annars är det over the top mest hela tiden. Det flyger inte riktigt hela vägen, om man säger så. Kanske är det mest anmärkningsvärt att duktiga Kendrick hoppar med i en rulle som den här, å andra sidan kanske hon hade skitkul när de spelade in den…vad vet väl jag?

När det vankas lite plumpare och grisiga komedier brukar man ju kalla in Rob Corddry, som här. Han är lika flippad och påfrestande som vanligt. Men okejrå, lite underhållande ibland också.

Här varvas plump humor med ren slapstick och…tja..det funkar då och då. Annars ganska mycket vi-har-sett-det-förut.
I övrigt mest en stunds kavalkad i hur man driver med den bibliska versionen av jordens undergång och alla de fasor som ska följa på detta.
Till och med ett gäng zombies!

Inte jättekul. Inte genomuselt.

 

TV-Landet: The Newsroom – säsong 2 (2013)

newsroom_posterDen andra säsongen på nyhetsstationen ANC i New York fortsätter i samma höga tempo som i den första. Skillnaden är möjligen att approachen i början är lite annorlunda.

Vi kastas direkt in i något som verkar vara en redogörelse för händelser som inträffat tidigare, och påverkar alla i gänget i högsta grad. Vi får en Will McAvoy (Jeff Daniels) tillbaka i god form redan från början, och inte rädd att dra på sig den politiska högerns vrede.

Som vanligt, höll jag på att skriva (och gjorde det), satsar seriens mastermind Aaron Sorkin hårt på att klämma tumskruvarna på republikanerna. Något som naturligtvis gör serien rejält vinklad, och kanske än mer i den här andra säsongen. Sorkin verkar ha tagit det som sitt livs mission att göra livet surt för högervindarna i USA. Det är naturligtvis ingen slump att hans mästerverk West Wing handlade om en demokratisk president.

1Nåväl, mig gör det absolut ingenting då jag bekänner mig till den demokratiska sidan när det gäller politik i USA. Men ingen rök utan eld, Sorkin sätter sina huvudpersoner rejält på prov här i andra säsongen. Omgångens stora story arc löper nästan över hela säsongens 9 avsnitt och handlar om ett tips där amerikanska styrkor utomlands KAN ha gjort sig skyldiga till ett fruktansvärt brott som sedan mörkats. Nu är det upp till gänget på ANC att försöka komma fram till hur man tacklar detta.

Den här seriens fortsatta styrka är förstås Sorkins förmåga att väva in verkliga, redan inträffade, händelser och trycka in dem i berättandet runt ANC-readaktionen på ett smart och engagerande sätt. Förutom hur tipset ovan ska behandlas får vi även vara med om händelser som presidentvalskampanjen inför valet 2012, ”Occupy Wall Street-rörelsen” 2011 och oroligheter i Kairo hösten 2012.

4 5

Som vanligt får vi också en rejäl dos av gängets privata och gemensamma bekymmer med varandra, vare sig det handlar om kärlek eller vänskap som sätts på prov. Det jag gillar hos Sorkin är hans utsökta förmåga att skapa slagfärdig, engagerande och ibland härligt humoristisk dialog. Visst, gubben tar ibland i så han spricker när han kastar fram orden och tar det dramatiska till nästan larviga (tycker en del) nivåer. Också något som Sorkin ständigt får kritik för. Att han sällan är nyanserad utan kommer sladdande med största bredstället. Detta stör dock icke mig ett uns, tvärtom gillar jag denna fortsatt utsökta form av walk-and-talk-dialog som Sorkin cementerade redan i West Wing. Här förfinas den ännu mer, mitt i röran av allt som händer på den nästan kaosaktiga tv-redaktionen…där ändå alla verkar veta precis vad de gör.

6 8

Förutom Daniels, som känns hur trygg som helst i sin roll som nyhetsankare, fortsätter kollegorna, producenten Mac (Emily Mortimer), nyhetschefen Charlie (Sam Waterston), producenten Don (Tomas Sadoski), ekonomireportern Sloan (Olivia Munn) att sluta upp bakom alla de händelser som inträffar. Plus det nästan överenergiska gänget på golvet, Neal (Dev Patel), Maggie (Alison Pill) och Mac´s producentassistent Jim (John Gallagher Jr.) Äsch, hela gänget från första säsongen är såklart med igen. Vi som gillade just säsong 1 har inget att bli besvikna på här. Och så glömmer Sorkin såklart inte att kasta in Jane Fonda som den vassa och tuffa Leona Lansing, ägarinnan till hela koncernen, vid diverse olika tillfällen. Njutbart!

The Newsroom är sannerligen ingen nyanserad eller objektiv serie inför hur nyheterna ska levereras the american style. Det Sorkin ändock ofta lägger krutet på är HUR man ska förhålla sig till etik och lite mer….mänskliga värderingar. I grund och botten handlar det förstås också om att alla ställer upp för alla när det blåser (man undrar ju om de har ett liv utanför sitt jobb..troligen inte).

9 7

Okej förresten, ta det där ovan om etik och moral med en nypa salt. Vi pratar ju trots allt om en manusman och tv-skapare här som inte räds att skräda orden om det passar hans egen agenda och verklighetsuppfattning. Likväl är det snyggt, förbannat snyggt, och dessutom galet underhållande om man gillar stilen och formatet. Frågan är ju vad jag tyckt om jag varit republikan. Vilket jag tack och lov icke är!
Hahaha!

   

The-Newsroom-cast-season-two

Coherence (2013)

coherence_posterFyra par träffas över en middag nånstans i en av Los Angeles (?) förorter, samma kväll passerar en komet över himlen.
Och sen…ja sen blir inget sig likt.

Man måste ändå gilla de här ”udda” indierullarna som dyker med jämna mellanrum. Inte så att man hoppar jämfota av lycka..men inte så man suckar och vrider sig i spontan otålighet heller. Mer det ”moodet” att man sitter och glor och försöker få ihop tankarna på vad det egentligen ÄR man kollar på.
Precis en sån film är det här.

Tillverkad med mikrobudget, och där allt bygger på att de inblandade skådisarna klarar av uppgiften att stå i fokus och medelst dialog, känsloyttringar och minspel förmedla huvudparten av det som sker i storyn.
När filmen börjar är Em (Emily Baldoni) på väg till en liten middagsbjudning med vänner. Big news på radio och tv är den komet som är i färd att passera jorden. Kan den möjligen påverka tillvaron i vår hektiska vardag? Vid den muntra och gemytliga middagen vet man att berätta underhållande och makabra skrönor från förr när en annan komet passerade jorden. Så går plötsligt strömmen och mysmiddagen blir än mer mysig med levande ljus. Men vänta, på den nu becksvarta gatan lyser lamporna fortfarande i ett hus längre bort!
Hur kan det komma sig?

coherence_pic

middag med vissa väntande komplikationer

Se där ja. Härifrån blir det märkligheter och en kväll att minnas för det dinerande sällskapet.
Mest hela tiden. Och själv sitter jag och kliar mig i skallen samtidigt som jag har fullt upp med att vara fokuserad.

Regissören och manusnissen James Ward Byrkit satsar på skådisarnas sätt att hantera storyn istället för att vräka på visuellt. Det passar sig riktigt smutt i min bok, och alla gör ett gott jobb i den mörklagda villan. Punchlinen kommer så sakteliga smygande, och den är både rätt charmig och lite fräck.
Och så slutet.

Vilket kanske inte är det svåra slutet. Men väl, det lite förbryllande.
Underhållande hela vägen dock.

All Cheerleaders Die (2013)

Cheerleaders_posterDu vet sådana där filmer där du konstant från början sitter och retar dig på helvetes spåniga bimbobrudar och tröttsamma lallande jocks till snubbar…och bara önskar att VARENDA en av idioterna kommer att gå hemska öden….. och gärna våldsamma sådana…. till mötes….OCH….helst så fort som möjligt…?

Det här en sån film.

Ska man leka med zombie-koncept får man fan ha ordning på sig!

Inte fylla med klyschor och tramsigheter som får mig att zona ut TOTALT.
Waste of time.

Men musiken var rätt ok.

Bad Words (2013)

0001_badwords_posterHAHAHA!
Får man säga vad som helst till ett barn? Får man svära och be kidsen dra åt helvete!?
Oh no NO, säger samhället och pekar finger.

Ändå är det just vad vrånge Guy Trilby (Jason Bateman) gör. Och inte bara kids, han ber alla som inte passar sig att dra, försvinna eller helt enkelt råka ut för all världens otrevliga incidenter. Just det, samma trevlige Jason Bateman du och jag lärt känna i diverse trevliga, ibland myspysiga…och ibland lite larviga komedier.
Här testar Bateman regijobbet för första gången och sätter sig själv i huvudrollen som den idel förolämpande Trilby.

I USA fascineras märkligt nog väldigt många av det här med stavningstävling. Herregud, man tävlar ju till och med uppe på riksmästerskapsnivåer! Förlästa kids som ligger farligt nära nördstämpeln turas om att ge sig på att stava svåra ord inför en hänförd (?) publik mest bestående av mammor och pappor.
Det är alltså i den världen nu den vuxne Trilby dundrar in som en ångvält. Trilby har hittat ett kryphål i regelverket för stavningstävlingar och inget ska kunna stoppa honom att vara med! Jo, upprörda föräldrar och representanter (bla en snapig Allison Janney) för tävlingen förstås…men HAHHAHA de är ju ingen match för den socialt akwarde Trilby!

Som såklart har en plan med sitt agerande.
Bateman är helt fenomenal i rollen. Dessutom rolig. GIVETVIS finns det goda hjärtan som slår bakom allting, vad trodde du? Men vägen dit är otroligt underhållande…och fast jag har tre härliga kids själv….njuter jag av den sköna omoral när Trilby verbalt massakrerar kidsens självkänslor. Hemskt! Men asroligt!

sinistre Bateman smider nya planer

Så pass kul att jag jackar upp min redan starka trea till ett toppbetyg.
Och Bateman är nu verkligen en kille i min bok!

”Why don’t you take your potty mouth, go locate your pre-teen cock-sucking son and stuff him back up that old blown-out sweat sock of a vagina and scoot off back to whatever shit-kicking town you came from!”

Idag har också Fiffi spanat in Batemans politiska inkorrekthet, och jag tror mig veta att hon fnissade rätt mycket åt galenskaperna hon också. (och japp, citatet ovan är så härligt att du får det i repris hos Fiffi!)

Escape from Tomorrow (2013)

Escape_posterStackars Jim. Sista dagen på semestern vid maffiga Disney World ihop med familjen, och han får reda på att han fått sparken från sitt jobb. Han säger dock inget till frun Emily, och snart är de på väg till The Magic Kingdom med sina två barn för en sista dag bland attraktionerna.
Och vilken dag det kommer att bli.

Är den här filmen mest känd för att den är filmad gerilla-style, i hemlighet inne på Disneys domäner? Kanske. Ibland har jag dock svårt att riktigt tro på det då vissa scener är alltför ”snygga” för att vara tagna i lönndom. Konspirationskänslan i mig sjuder…kanske det stora bolaget lät filmmakaren Randy Moore hållas? All uppmärksamhet är väl bra reklam. Eller?
Vad är då detta för film egentligen? Tja, fan vet om man ska vara ärlig. En mycket konstig blandning av något som David Lynch och typ Terry Gilliam skulle kunna ha kokat ihop på fyllan. Bara för att de var förbannade på Disneys smetighet. Eller nåt.

Trots den märkligt konstiga handlingen ligger det nåt olycksbådande över hela filmen. Som gör att man inte kan sluta titta. Små detaljer av obehag. Man vill liksom bara få en sorts förklaring. Fast man inte fattar vad som händer.
Och vad är det med Jim egentligen? Är han bara en gubbsjuk snubbe med medelålderskris eller håller han på att få en mental krasch?

escape-from-tomorrow-1

verkar inte tåla åkturen…?

Svartvitt foto som förstärker den obehagliga känslan mitt i alla obegriplighet. Som sagt, snygga scener från de olika delarna i parken blandas med rejält kackiga green-screen-varianter där skådisarna verkligen inte är till sin fördel. Men återigen, tänk om det är tanken? Att det ska vara så, för att förstärka känslan?
Vilken känsla? Jag vet tusan inte.

Filmen är mycket udda. Konstig och förvirrande. Skådisarna gör ett jobb, ibland ganska bra, ibland rätt amatörmässigt. Jag retar mig på Jim´s (Roy Abramsohn) röst. Knäppt. Och varför ser inte frun (Elena Schuber) att Jim är på väg ut i spenaten kontrollmässigt? Vad är det egentligen som händer i det ständigt leende la-la-land? Och hur i h-e ska man tolka slutet!??!
Indie-mystik när den är som ”bäst”.

Inte bra, men filmjäkeln har nåt underliggande, nåt mörkt och hotfullt, som gör att man sitter kvar.
Märkligt detta. Rekommenderas för den som vill klia sig i skallen.

 

47 Ronin (2013)

47_roninEn rulle som många verkar skälla på. Eller dissa som riktigt diskvatten.
Har lite svårt att förstå varför.

Ok, du får kanske en Keanu Reeves som gör en dag på jobbet lagom lojt sådär. Men å andra sidan får man också lite japansk gammelhistoria med samurajer, fanatiska hederskodex och hela fadderullan. Vi får lömska feodalherrar och en japansk häxa med dödligt snygga looks, ganska fräsiga CGI-effekter….OKEJ..inte makalöst bra,,,men underhållande.

Keanu är bastarden, oäktingen, den utfryste. Grabben som naturligtvis ändå är med och räddar äran, hedern, rättvisan…ja hela dagen… när finalen är genomfightad. Det handlar förstås om herrelösa samurajer, Ronins, som måste lära sig att samarbete är bästa formen när gamla oförätter ska hämnas. Klyschigt och ganska mycket standardformulär 1A. Men vaddå, det kunde ha blitt bra mycket sämre resultat. Även om alla, ALLA, japanare snackar engelska. Men sånt kan man ta om upplevelsen i övrigt känns behaglig.

Jag skäms inte för att jag tyckte den här var helt ok. Till och med lite…bra. Belönar med svag trea.