Eftersläntrare x3; osmakligheter, shamalamadingdång och pappa möter knasig pojkvän (igen)!

Håhå! Året börjar lida mot slut!
När jag tittar på min lista över sedda rullar under året..är den galet knökad. För varje film som dyker upp här på bloggen, kommer minst två in på listan över spanade!
Den här veckan ägnas därför åt en turbocruising genom ett par av titlarna som avnjutits. Vi tar dom i block om 3!


Movie 43 (2013)

Nånstans undrar jag i mitt stilla sinne vem i helvete som godkände detta!??! Fast inte så att jag mår illa direkt! Tvärtom! Roligare stund var länge sedan jag hade med en film! Inget för den kräsmagade eller den som letar efter seriös upplevelse. Osmakligheterna står som spön i backen..och inget, INGET, tycks vara tabu! Uppdelad som en antologi med ett antal små filmer staplade på varandra. Varierande ämnen, gemensamma nämnaren är makaber smaklöshet och helt hysterisk snuskhumor! Roligast? Att det hela utförs av ”normala” och kända skådisar från Holluwoodfabriken. Liksom regissörer. Det är så hysteriskt många som paraderar förbi här att det inte går att nämna alla. Kanske är dock Hugh Jackmans insats av det mer anmärkningsvärda inslaget. Liksom Chris Pratts och Anna Farris. Detta är helt klart icke en rulle för alla. Antingen älskar du  den…eller hatar som pesten. Mina stjärnor garvar än. 

 

 

Split (2016)

Gamle finurlige M. Night Shyamalan börjar visa takter på att han är på väg tillbaka igen, efter ett par år i the doghouse! The Visit 2015 var rejält underhållande, och den här lilla rackarn fortsätter i samma stil. Till och med lite bättre! James McAvoy dominerar hela rullen och spelar den stördaste snubben sedan Buffalo Bill härjade i början på 90-talet. Med 23 olika personligheter i sin kropp är han värsta stalkern som kidnappar tre vanliga tonårstjejer och låser in dem. Tjejerna, med en som vanligt stabil Anya Taylor-Joy (The Witch) i förarsätet, måste nu hitta på ett sätt att fly innan dåren McAvoy släpper lös sin 24:e personlighet..som verkar läbbigare än någonsin. Smart och effektfull obehaglighetstrhriller av Shamalama som håller det precis perfekt creepy. En rulle där man tusan har problem med att se vartåt det lutar. Spänningen mot slutet är perfekt! McAvoy är galet bra! 

 

Why Him? (2016)

Klarar man av mer komedier om pappa som ska möta dotters nye pojkvän för första gången..och kaos och hysteri uppstår? Japp det gör man (jag). Speciellt om det blir så oväntat underhållande som här. Gamle Bryan Cranston (Breaking Bad) gläder sig inte direkt åt att behöva fira jul hos dotterns nye fästman Laird (James Franco). Speciellt inte som Laird är snuskigt rik och lever i en helt annan verklighet än den sparsamme och modeste fadern. Klyschiga kulturkonflikter förstås, men med en sorts skön glimt i ögat, kryddat med lite under-bältet-humor. Eftersom jag också är en Franco-fil njuter jag såklart lite extra av Lairds galna utspel. Cranston gör sin surmulne pappa enligt traditionell manual, men trots det uppstår en sorts märkligt udda kemi mellan honom och galningen Franco. Fast bäst är kanske Lairds assistent Gustav (Keegan-Michael Key)! Inget jättenytt under solen här, men det var å andra sidan inte att vänta. Trivsam rulle! 

 

Annonser

A Very Murray Christmas (2015)

a-very-murray-christmas-posterKan gamle räven Bill Murray fixa julstämningen?
Klart han kan. Förutsatt att du gillar…Bill Murray.
Som jag gör.

Här återförenad med regissören Sofia Coppola i en liten, knapp timslång, julspecialare producerad av Netflix. Vi får en ganska ansträngd ramstory där den gode Murray befinner sig på anrika hotellet Carlyle  New York. Uppenbarligen har han blivit kontrakterad att sända en julshow med gäster från hotellet. Dessvärre slår en snöstorm ut hela östkusten, gästernas medverkan är osäker och såklart går strömmen. Murray med några tappra medarbetare och gäster får finna sig i att vara fast på hotellet. Vad göra? Jo, varför inte sjunga lite jultunes mest hela tiden!

Det här är alltså egentligen en rätt illa förklädd anledning för Murray och co att sjunga lite jullåtar i olika arrangemang, dra lite putslustiga repliker, lite hittepåhistoria där ett antal stjärnor spelar ett par fiktiva figurer, medans andra inbjudna bara spelar sig själva. Den gemensamma nämnaren är julsånger. I en sorts melankolisk tappning, som helt klart ska föra tankarna till Copplas/Murrays förra samarbete Lost in Translation. Trots att den här lilla specialaren är purfärsk (dec 2015) har det skrivits rätt mycket åsikter om den. Och inte alla är positiva. Kanske mest från de som känner sig lite…lurade? Som möjligen trott att det ska vara en mer traditionell Murray-rulle?

Själv gillar jag dock timmen som tusan!
Det är rentav lite mysigt att se en ganska modfälld Murray glida om kring på det gamla hotellet och sakta men säkert förvandlas till en mysgubbe som inte tvekar att ta en ton eller två! Rätt kul, och lyckat, att Coppola blandar stjärnor som spelar sig själva med stjärnor som ska spela ”vanliga” personer. Under timmen hinner kändisar som Jason Schwartzman, Chris Rock, Rashida Jones, Amy Poehler, Maya Rudolph, Michael Cera, Paul Schaffer, Miley Cyrus och George Clooney dyka upp och bistå Murray med en ton eller två. Eller en pustlustig dialog.
Och javisst, klart manuset är ett icke-manus! Tonvikten (!) ligger ju på att det ska framföras jullåtar!  Och jag gillar verkligen arrangemangen. Och att Murray har ett skönt sätt att sjunga. Och att David Lettermans gamle pianist Paul Schaffer får sitta där och klinka lite igen. Och att Maya Rudolph kan sjunga med en härlig feeling. Att gamle David Johansen dyker upp som bartender, och återigen möter Murray i jultider (förra gången i knas-PÄRLAN Scrooged!)

skönt julhäng!

Det är helt enkelt smutt att hänga med Murray och gänget.
Jag njuter av musiken, låtarna. Flinar lite åt att Clooney dyker upp i smoking och fånar sig lite några minuter. Trivs med att bandet Phoenix får spela franska kockar och självklart chansen att framföra en låt. Tjusas någon minut åt att Sofia Coppola tillverkat ett julkort i det mindre formatet…med melankolin som frontfigur. Det är naturligtvis tack vare Bill Murray det funkar.
Han blir helt enkelt en gubbe jag gärna hänger med i väntan på julens ankomst.

Trivsamt.
Men troligtvis inte för alla. Speciellt inte för de som väntat sig nåt….fartigare.

 

recension: A Merry Friggin’ Christmas (2014)

merry_friggin_posterEn sprillans färsk julfilm hinner vi slänga in, så här under de sista skälvande veckorna av året.
Kom lite tyst och liksom bara smög förbi.
Det är lätt att förstå varför.
Trots temat.

Det också en av Robin Williams sista rullar. Därför beslöt sig i efterhand, enligt skvallret, producenterna att klippa om hela rullen för att kasta lite mer ljus över Williams rollfigur. Sådana tilltag känns alltid lite vanskliga. Hur goda intentionerna än är.
Dessutom är det ofta en indikator på att filmen har rätt mycket svagheter som måste tätas. Här inget undantag. Trots att det är komedi och jul som ska giftas ihop.

Boyd Mitchler (Joel McHale) ser inte fram mot att fira jul hemma hos föräldrarna. Ändå är det precis vad han, hustrun Luann (Lauren Graham) och deras två barn ska göra detta år. Boyd lider av minst sagt traumatiska minnen av barndomens jular och en alkad farsa (Robin Williams) som inte direkt tog till sig julens budskap. Är det möjligen därför Boyd överkompenserar när det gäller hur förhålla sig till julen mot sin barn?

Man behöver inte vara smart som en tomtenisse för att fatta att det här blir den STORA återföreningen för far och son. Givetvis efter sedvanliga familjekonflikter, syskonbråk och hinder som måste passeras. Den rätt torftiga ramstoryn sportar dessutom att Boyd av misstag  glömt yngste sonens alla julklappar hemma och måste göra en desperat bilresa tillbaka för att hämta dem. Gissa vem han får med sig på färden? Plus den minst sagt udda lillebrodern som fortfarande bor hemma.

Nånstans vill producenterna göra en mix på valfri Chevy Chase-Päron-rulle och Bad Santa och krydda med svart humor. Tyvärr är manuset så pass tunt och svajigt att det mest blir mellanmjölk. Filmen är oerhört kort, bara 88 minuter, och man förstår varför. Det finns inte så mycket att berätta här.
Vi får ett par underhållande scener….och en full tomte som ser ut som Oliver Platt. Det känns väl helt ok. På det minililla pluskontot kan man dra lite på smilbanden åt stabila Candice Bergen som Boyds mamma och prövad fru till Williams gubbe Virgil. Vi får min favorit Lauren Graham, som dock ser lite sliten ut. Hon var bättre i Bad Santa. Å andra sidan har hon knappt något att jobba med här.
Joel McHale huserar ju i min nya favvoserie Community, och därifrån har man även hämtat dagens regissör Tristam Shapeero. Alltid nåt.

spanar efter lovord i skyn..?

Och så Robin Williams då. Ärligt talat en blek och ganska intetsägande gubbe här. Han svär och har sig, är lite vresig. Gör absolut inget intryck. Jag ser en sliten och deppad Williams framför mig. Har han redan här tappat livsgnistan?

Den som missar den här missar absolut inget.
Förutom ett jäkla bra soundtrack faktiskt. Bara det värt en stjärna i  det svajiga betyget.

A Christmas Story (1983)

ACS_posterOjoj…svårt att inte tycka om den här lilla pärlan!
Vill man få sig till livs ett stycke filmiskt vykort från ett 40-tals Amerika, är det bara att checka av den här rullen!

Bakom verket hittas Bob Clark, en gång i tiden kanske mest känd för Porky´s och den gamla slitna 70-talsrysaren Stilla Natt, Blodiga Natt. Här är det helt andra bullar när han berättar den synnerligen charmiga historien om lille Ralphie (en härlig Peter Billingsley) som har problem så här dagarna innan jul. Hur ska han lyckas övertyga både sina föräldrar OCH Tomten nere på varuhuset om att årets julklapp faktiskt är ett luftgevär!? Det enda han vill ha typ. Det är 40-tal och det är ett USA som håller på att hämta sig efter depressionen.

christmas-story

här firas jul på gammeldags men charmigt sätt!

Förutom Ralphie´s vedermödor att lyckas med sin övertalningsplan får vi också lite äkta amerikansk julidyll med snö, julparad, juldekorerade gator enligt konstens alla regler. Som en riktig Norman Rockwell-jul! Det är galet, roligt och väldigt charmigt på en och samma gång! Vänta er inga djupa grejer i storyn. I grunden ligger den alltid närvarande moralkakan om att familjen är allt under en högtid som denna. Mamman (Melinda Dillon) och pappan (Darren McGavin) må vara högljudda och intensiva…men naturligtvis är de kärleksfulla värre när det kommer till kritan.

Juligheten är naturligtvis ENORM här, och den som är ute efter lite extra allt i ärendet blir sannerligen inte besviken. Hatar man inte högtiden som står för dörren kommer man att gilla det man ser här.
Oerhört trivsamt för en julnörd som en annan.