Etikettarkiv: George Clooney

Dec 14 2016

Money Monster (2016)

money_monster_posterTänk dig att dyng-kanalen TV3 skulle få för sig att göra ett finansmagasin. Då skulle det se ut som i dagens rulle. Show, jönsigheter och en rätt egotrippad programledare (möjligen kunde man locka över pingstkyrkeleendet Marcus Oscarsson från Tv4-helvetet).

Nåväl, här dansar nu istället George Clooney in som programledaren Lee Gates och raljerar på i självgod beprövad stil. Hans stabila och hårt prövade producent Patty (Julia Robers) sitter i kontrollrummet och känner att det nog är dags att gå vidare i karriären. Men först en show som ska genomföras. Men vänta, vad är det för kuf som plötsligt dyker upp i kulissen där? En budsnubbe som har gått vilse? Nej inte alls. Ett pistolskott senare visar det sig att desperate Kyle (Jack O´Connell) är precis där han vill vara. I direktsändning. Med Lee som gisslan. Kyle har nämligen gått på den lätte att lita på den flinande programledaren vad gäller investeringstips…och nu har det mesta gone south…så att säga. Ett jättebolag har plötsligt förlorat 800 miljoners dollar. Dessutom på ett mystiskt sätt. Vem kan ställas till svars? Vår pistolman börjar med playboyen Lee.

Börjar som ett rätt nervigt gisslandrama, utvecklas till en fartig finansthriller där allt plötsligt är lite som att skala en lök…nya lager av information hela tiden. Behagligt rappt regisserat av Jodie Foster (!), möjligen lite klyschigt i uppbyggnaden…men hey..that´s the way we want it sometimes.

moneymonster_pic

pajig programledare får smaka hårda puckar

Jag sitter kanske inte och hoppar på soffkanten av spänning, mer en sorts stabil förnöjelse i att se hur väl samspelet mellan Clooney och Roberts klickar. Två proffs som vet hur hantera ett manus som till utseendet möjligen ter sig lite fyrkantigt, ur underhållningssynpunkt. Bra sidekickat också av O`Connell som den desperate gisslantagaren. Han känns trovärdig. Faktiskt.

Bäst i första hälften, när the stakes känns lite halvsvettigt höga. Sen rullar det på i mer gammal god thrillerstil när finansmannen Walt Crambys (Dominic West) hippa företag sätts under luppen alltmer.
Summa summarum; alla gör det bra.
Helt enkelt.

Aug 1 2016

Hail, Caesar! (2016)

HailCaesar_PosterArt 2Filmskaparbröderna Coen och Flmr har en bra historia ihop. Det är sen gammalt.

Okej, kanske de bästa essen har några år på nacken, Oh Brother, Where Art Thou?, Fargo, Burn After Reading, The Big Lebowski, No Country for Old Men, Ladykillers (jodå!), True Grit. The Coens har ju alltid visat upp en snygg kameleontförmåga. Att hoppa lätt och snabbt mellan genrer och stilar. Och dessutom få till det bra också.

I dagens alster hoppar vi tillbaka till det 50-tals-Hollywood som en gång fanns. När stora filmstudios ägde sina stjärnor. Fixaren Eddie Mannix (Josh Brolin) har fullt upp på Capitol Pictures. Det gäller att skydda filmstjärnorna från pressen. Se till att att skandalerna inte når förstasidorna. Mannix är dock en pålitlig räv som kan spelet. Plötsligt försvinner en av de stora starsen, Baird Whitlock (George Clooney). Är han kidnappad? Har han bara supit ned sig?

Vill man vara krass kan man påstå att det här egentligen är en film med löst sammansatta sketcher som staplats på varandra. Det rullar på och saker händer lite till höger och vänster. Man kan också se det som en ganska skojfrisk satir över en svunnen epok. Det skojas med lustiga namn på skådisar, företeelser, den ständiga kommunistskräcken i Hollywood på 50-talet. Coens ger oss också ett par snygga exempel på sång- och dans, vattenbalett, svärd- och sandaläventyr som det kunde te sig i drömfabriken. Det mest roliga med rullen är att man kastat in diverse skådisar i olika knasroller där de inte tvekar att driva med sig själva. Förutom Clooney har vi tex Scarlett Johansson som Esther Williams-lookalike, Channing Tatum som dansman, Ralph Fiennes som svår filmregissör och Tilda Swinton som ett journalisttvillingpar!

ManxSec

Brolin med hatt får ligga i för att hinna allt

Ja, det mesta är ändå sig kanske likt i Coen-universumet. Det rullar på, och den ende normale tycks vara just Mannix. Som också funderar på sin framtid.
Det är aldrig så att jag asgarvar åt humorn. Mer flinar och fnissar åt de olika passningarna som regissörerna och manusbröderna delar ut. Att faktiskt Eddie Mannix fanns i verkligheten är förstås en liten extra krydda. Dock är just detta så långt från en BOATS man kan komma. Därtill är filmen alldeles för skruvad enligt lex Coen.

Absolut inte en av deras bästa rullar i samlingen. Men underhållande och med den där rätt sköna touchen som gör att både inhyrda skådisar och jag som tittar på filmen…ändå har rätt kul för stunden.
Trivsam lek med den gamla Hollywood-epoken.

Jul 5 2016

Sommarklubben: From Dusk Till Dawn (1996)

from_dusk_till_dawn_ver1Möt bröderna Gecko. Två av de mer, eh, färgstarka personer som befolkar Quentin Tarantinos universum.

Idag förkroppsligade av QT själv och självaste George Clooney minsann! Två rövarbröder, farliga typer, på väg mot Mexiko för ett möte med lokal maffia och förhandlingar. Ödet gör att de tar en intet ont anande pappa och hans två barn i husbil som gisslan. Målet för färden, en lagom skum sylta på mexikanska landsbygden. Som blir ännu mer skum när mörkret faller och gruvliga saker börjar hända. Bröderna Gecko, med tillhörande gisslan, inser snart att de kommit…tja..ur askan i elden.

Fantasifullt, svart humor och en massa rejäla effekter the old-style är vad som bjuds här. Allt övervakat av Robert Rodriguez som styr handlingen med säker hand. QT skrev manus (dock baserat på en story av Robert Kurtzman), och visst finns alla Tarantinos kännetecken med ändå. Dialogen, backlucke-scenen, de spontana våldsyttringarna. Tja, man känner sig rentav lite hemma här när det gäller QT. Haha.
Clooney sköter sig förstås. QT med. Harvey Keitel och Juliette Lewis finns med. Liksom skojaren Cheech Marin, B-filmsräven Fred Williamson OCH make-up-gurun Tom Savini. Och Salma Hayeks ”erotiska dans”!

I botten en gnska tafflig story som försetts med skön mexiko-musik, goriga effekter, splattervåld, vampyrer och svart humor. Den som vill hittar såklart allsköns referenser till Tarantinos underliga fantasi och värld.
Annars kan man nöja sig med att det är en rejält underhållande rulle, trots diverse lökigheter här och där.

Huggtänder i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Dec 14 2015

A Very Murray Christmas (2015)

a-very-murray-christmas-posterKan gamle räven Bill Murray fixa julstämningen?
Klart han kan. Förutsatt att du gillar…Bill Murray.
Som jag gör.

Här återförenad med regissören Sofia Coppola i en liten, knapp timslång, julspecialare producerad av Netflix. Vi får en ganska ansträngd ramstory där den gode Murray befinner sig på anrika hotellet Carlyle  New York. Uppenbarligen har han blivit kontrakterad att sända en julshow med gäster från hotellet. Dessvärre slår en snöstorm ut hela östkusten, gästernas medverkan är osäker och såklart går strömmen. Murray med några tappra medarbetare och gäster får finna sig i att vara fast på hotellet. Vad göra? Jo, varför inte sjunga lite jultunes mest hela tiden!

Det här är alltså egentligen en rätt illa förklädd anledning för Murray och co att sjunga lite jullåtar i olika arrangemang, dra lite putslustiga repliker, lite hittepåhistoria där ett antal stjärnor spelar ett par fiktiva figurer, medans andra inbjudna bara spelar sig själva. Den gemensamma nämnaren är julsånger. I en sorts melankolisk tappning, som helt klart ska föra tankarna till Copplas/Murrays förra samarbete Lost in Translation. Trots att den här lilla specialaren är purfärsk (dec 2015) har det skrivits rätt mycket åsikter om den. Och inte alla är positiva. Kanske mest från de som känner sig lite…lurade? Som möjligen trott att det ska vara en mer traditionell Murray-rulle?

Själv gillar jag dock timmen som tusan!
Det är rentav lite mysigt att se en ganska modfälld Murray glida om kring på det gamla hotellet och sakta men säkert förvandlas till en mysgubbe som inte tvekar att ta en ton eller två! Rätt kul, och lyckat, att Coppola blandar stjärnor som spelar sig själva med stjärnor som ska spela ”vanliga” personer. Under timmen hinner kändisar som Jason Schwartzman, Chris Rock, Rashida Jones, Amy Poehler, Maya Rudolph, Michael Cera, Paul Schaffer, Miley Cyrus och George Clooney dyka upp och bistå Murray med en ton eller två. Eller en pustlustig dialog.
Och javisst, klart manuset är ett icke-manus! Tonvikten (!) ligger ju på att det ska framföras jullåtar!  Och jag gillar verkligen arrangemangen. Och att Murray har ett skönt sätt att sjunga. Och att David Lettermans gamle pianist Paul Schaffer får sitta där och klinka lite igen. Och att Maya Rudolph kan sjunga med en härlig feeling. Att gamle David Johansen dyker upp som bartender, och återigen möter Murray i jultider (förra gången i knas-PÄRLAN Scrooged!)

skönt julhäng!

Det är helt enkelt smutt att hänga med Murray och gänget.
Jag njuter av musiken, låtarna. Flinar lite åt att Clooney dyker upp i smoking och fånar sig lite några minuter. Trivs med att bandet Phoenix får spela franska kockar och självklart chansen att framföra en låt. Tjusas någon minut åt att Sofia Coppola tillverkat ett julkort i det mindre formatet…med melankolin som frontfigur. Det är naturligtvis tack vare Bill Murray det funkar.
Han blir helt enkelt en gubbe jag gärna hänger med i väntan på julens ankomst.

Trivsamt.
Men troligtvis inte för alla. Speciellt inte för de som väntat sig nåt….fartigare.

 

Maj 28 2015

Tomorrowland: A World Beyond (2015)

001_TL_posterWalt Disney själv hade förstås gillat filmen skarpt.
Denne mytiske man, älskad för sina figurer och baktalad för sina påstådda egenheter som inte alltid var så smickrande.

Men också en man som alltid var intresserad av framtiden, och hur framtiden skulle kunna hjälpa oss människor till en bättre tillvaro. Han var så pass fascinerad av ämnet att han skapade en hel attraktion om det i sitt Disneyimperium; Tomorrowland. Där besökare fick se hur en positiv morgondag kunde se ut. Allt i detta i 60-talets framtidsanda såklart.

Och just detta retroaktiga nostalgistuk är lite vad som symboliserar dagens sommarpopcorn från hittepåfabriken på den amerikanska västkusten. Erkänt duktiga regissören Brad Bird (Järnjätten, Superhjältarna, MI:4) sätter på sig fantasimössan och leker fram en berättelse som tar sitt avstamp just i det färgglada 60-talet, världsutställningen i New York -64..och i den lillgamla uppfinnaren Frank vars tillvaro strax kommer att ställas på ända.
Sen snabbt hopp till nutid och bitter George Clooney, pojken har växt upp. Det han var med om för länge sedan vill han helst inte minnas, men ”hjälp” är på väg i den charmiga pojkflickan Casey (Britt Robetson) som minsann också fått en glimt av det fantastiska som Frank en gång upplevde, och här ska banne mig ett mysterium lösas tycker Casey!

Bird satsar sina bucks på hederlig familjeunderhållning, ordern från mäktiga Disneybolaget är förstås att rullen ska kunna ses av de flesta. Det betyder dock inte att Bird hoppat över action och fräsiga effektstinna scener. Jag slås där i biomörkret ändå av hur rejält ”tunga” actionsekvenserna är. Helt i klass med tex M:I 4 när det är som bäst.
Där utgångspunkten varit Disneys eget koncept Tomorrowland, lyckas regissören och hans manusmedförfattare Damon Lindelof (yes, Lost) att väva ihop en riktigt underhållande skröna. Mer än man kan tro faktiskt.

Casey är en stenhård optimist trots diverse problem på hemmafronten. Lille Frank i början tror att allt är möjligt. Hela 50- och 60-talet där Walt Disney formade sitt recept för ”Tomorrowland” var en optimistisk tidsålder, trots det kalla kriget. Filmen tar verkligen fasta på att inget är förlorat så länge du själv tror på det du gör. Smetigt, kanske du hojtar. Ja kanske, men en rulle som mitt i all fantasifull action trycker in en liten brasklapp om att vi ska vara rädda om den värld vi har…kan man inte tycka illa om.

Britt

äventyret väntar i vassen…sort of.

Det bästa med dagens rulle är annars de två skådisarna Britt Robertson som Casey och Raffey Cassidy som den mystiska Athena. Casey är sådär härligt trulig och charmig på samma gång, och går verkligen genom rutan med sina sköna reaktioner på det som sker omkring henne. Cassidy blir nästan trollbindande i vissa scener med sin otroligt tilltalande lillgammalhet. Den egenskapen brukar ju oftast vara enormt störande i filmer, men här passar det hur smutt som helst. Och så då vår man Clooney då. Den vresige uppfinnaren. Påminner ibland om gubben i den animerade Upp. Clooney får finna sig i att spela lite tredjefiolen i rullen, men det är säkra pengar för producenterna. Toppa sedan det hela med en lagom engagerad Hugh Laurie i en biroll.

Vem vänder sig filmen till? Vad vill den egentligen? Tja, i skuggan av all produktplacering från det stora Disney handlar det kanske om en sorts optimism, en upptäckarglädje. Att inte låta sig nöjas med det mediokra. Vill man vara krass kan man såklart hävda att rullen är ett beställningsjobb från just Disney för att få alla familjer att besöka Disneyworld/Disneyland. Och rullen kommer säkert att hjälpa till på den fronten. Men konstigt vore väl annars. Och jag kan ärligt inte störa mig på det faktumet heller.
Inte när jag sitter och blir så pass underhållen som jag ändå blir. Asch, jag tar det för vad det är!
Lite fräsiga effekter och fantasi!

Visst skulle filmen kanske ha kortats lite med en 30-40 minuter utan att det viktiga hade gått förlorat. Nu är den bäst i första halvan, och finalen blir kanske lite mer standarupplösning och lek i effekter med vad som fanns till buds för Bird och co.
Det går dock inte att komma ifrån att det här är en rätt kul och trevlig liten utflykt på upplevelsefronten, och jag tror att Tomorrowland kommer att finnas med på listorna när sommarens bokslut ska göras framåt september.
Och…inte mig emot.

Bloggessen Fiffi och Sofia har också varit en tur till framtidslandet…och en av dem kommer troligen inte att göra mig sällskap på ett återbesök.

Jul 2 2014

Flmr vs filmåret 2008!

Listmanin fortsätter!
Bring it on!

Här 10 rullar som gick hem allra bäst i Flmrs klubbhus när man börjar studera detta nådens år under lupp.

Var 2008 dramats år? Kanske.
Här hittas förtvivlan i äktenskapet, en intellektuell boxningsmatch med ord, kärlekens problematik när livet självt kör med konstiga spelregler.
Men vänta, det fanns ju rätt roliga galenskaper också!
Liksom ett par sedvanliga actionstänkare.
Tja, året var nog som de flesta andra….rätt bra ändå! (okej,kanske inte riktigt ALLA år..men ändå.)

Studera listan nedan.
Ta dig för pannan.
Tjoa när du upptäcker samma smak.
Humma tveksamt.
Nicka i tyst samförstånd.

Men framför allt; kommentera som en dåre.
Ris och Ros och Jaha.

Såja, vad sägs om dagens cocktail från Casa Flmr:

***********************

10. Iron Man

Robban D Jr slogs framför allt med Bat-Bale om att slå sig in på listan från avdelningen superhjältar. Vår man Rob vinner på skönare humor, en tjommigare rulle som inte känns lika skitnödig, mer underhållande än dyster och otroligt snygg i sitt utförande. Riktigt njutbar karamell från Marvel detta år!

 9. Wall-E

Ibland får Disney och Pixar till dom där häpnadsväckande rullarna som tar både vuxna och små skitar med storm. Precis som här! Det går inte att värja sig mot vår lille robotvän i dagens ganska starka dystopi. Som vanligt lyckas Disneyjätten förklä allvarligheter i finfin kostym. Sagolikt snyggt gjort dessutom!

8. Burn After Reading

Har John Malkovich varit roligare!? Har Brad Pitt varit töntigare!? Har George Clooney varit mer besatt och mystisk!? Tveksamt! Och allt detta i en av bröderna Coens absolut bästa knasrullar. Den svarta humorn är obetalbar. Jag flinar bara jag tänker på storyn.
En bagatell med oerhört god eftersmak!

7. Taken

Året då granitmannen Liam Neeson åkte till Europa och gjorde processen kort med trafficking-badasses! Love it! Här vill man verkligen inte att skurksen ska få se nästa dag. Neeson gör mig inte besviken. Att han jagar sin kidnappade dotter förstärker förstås bara känslorna. I grunden en ordinär actionrulle som växer skyhögt tack vare Neeson och det bistra ämnet.

6. Dumpad

Älskar Jason Segel i HIMYM! Ge dåren en egen film och lyckan som tittare är total!
Skrattar så jag gråter ibland när jag ser den här. Och lider lite med vår grabb. Osviklig komisk tajming. Och Russell Brand! Fy fasen vad bra han är här! Snacka om felval på semestern när gråtpellen Peter (Segal) ska försöka glömma att han blivit dumpad. Feelgood…TROTS ämnet.

5. Australia

Jag hävdar ju bestämt att Nicole Kidman är asbra i vilken film hon än dyker upp i, att Hugh Jackman är oerhört lätt att få en bromance på, att Australien är ett land som fascinerar…trots sitt bistra förflutna som nation,….och att Baz Luhrmann är en av de mest spännande visuella regissörer jag känner till!
Här får man allt i lyxförpackning. Plus romantik.
Kanoners!

4. Den andra systern Boleyn

Engelsk historia skojar man inte bort! Rävspel, drama, romantik, spänning, kostymer, känslor! Den här rackarn växte för varje minut jag tittade! Verklighetsbaserad..javisst…med lite hittepå förstås. Det blir ju om än mer intressantare då. Känsloladdade intriger från engelska historieboken när den är som bäst! Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana. Vilken trekant!

3. Frost/Nixon

”Som en verbal boxningsmatch” sade någon om den här rullen som bygger på en pjäs…som bygger på händelserna runt ett av de största tv-eventen på 70-talet. Avsatte presidenten Nixon skulle försöka få upprättelse och berätta sin historia för programledaren David Frost. Som i sin tur hade ett par ess i rockärmen att spela ut. Fräsigt drama som blir mer och mer spännande för varje minut filmen rullar på. Jag älskar dessa dialogtäta dramer! Michael Sheen och Frank Langella är gigantiska! Ron Howard regisserar! Gött!

2. Revolutionary Road

Har man inte haft ont i magen av besvärligheter i förhållande, äktenskap eller andra relationer får man det garanterat här, fast det är på film. Det värsta är att man vill att det ska lyckas för det unga paret Leo DiCaprio och Kate Winslet i femtiotalets USA. Herregud, de har ju så många drömmar! Vad kan gå fel? Allt visar det sig.
Tung regi och bräckliga känslor i bild av esset Sam Mendes. Asbra film.

1. Benjamin Buttons otroliga liv

Vad är det som gör att den här rullen sitter som en smäck i mitt hjärta!?
Fan vet. Och egentligen är det kanske skit samma VARFÖR? Den bara hugger sig fast där. Känslorna, humorn, fantasin, det märkliga livet. Den fina kärleken, den tragiska kärleken. Brad Pitt på topphumör, regissören David Fincher som målar upp en udda men nästan episk berättelse. Glömde jag nån…? Visst ja….CATE BLANCHETT!!
Filmen jag älskade mest från 2008.

övrigt: 

Honorable mentions: In Bruges, The Dark Knight, Cloverfield, Appaloosa, Pineapple Express (!),The Reader, The Wrestler.

Snedkörningarna: Indy 4 (tyvärr), Quantum of Solace (ännu mer tyvärr)

2008!
Ännu ett toppår!

*********

Vad har vi nu på året i bloggosfären? Check it out! Leta gärna efter överlappar, sånt är alltid kul!

 

 

Jun 16 2014

The Monuments Men (2014)

En rulle av och med George Clooney är väl alltid en rulle av och med George Clooney. Och med tillhörande mys. Eller?

Nja, man ska inte alltid hålla just denna moderna myt för sanning. Även om den gode Clooney i min bok är ett sådant där exempel på en snubbe som sällan går bort sig i korridorerna eller träskmarkerna, vare sig han regisserar eller agerar….blir dagens alster ett litet bevis på att man inte får bli för bekväm när man vet sin storhet och lyskraft.

Nu tror ju inte jag att Clooney bara höftat till dagens rulle på en kaffekvart och sedan skitit i hur det blev, idén var nog att göra en film om en orolig tidpunkt i historien, ett ganska ovanligt ämne i sammanhanget (icke desto mindre SANT)…och dessutom på ett lite småroande sätt. En sorts…allvarlig komedi?

Clooney själv leder alltså ett gäng gubbs i dagens film där uppdraget är att glida runt i andra världskrigets Europa och försöka hitta försvunna konstskatter som de illvilliga nazisterna antingen förstörde eller gömde undan på lugubra platser. Clooneys karaktär Frank Stokes står i början inför presidenten och argumenterar över det VIKTIGA i att hitta dessa skatter och reliker för att bevara för kommande generationer. Att inte låta ett gäng uniformerade skurkar decimera bevisen på mänsklighetens största bedrifter inom kultur och konst. Il Presidente köper Stokes brandtal och han får order om att sätta ihop en specialenhet och ta sig an detta märkliga uppdrag.

Uttrycket ”The Monuments Men” myntades verkligen under andra världskriget om en grupp män (och kvinnor!) som pysslade med just detta uppdrag. Clooney och hans manusmedarbetare har dock tagit sig rejäla friheter då vi matas med intrycket att gruppen består av endast 7 smartingar på området. I verkligheten bestod gruppen av runt 300 personer som kuskade runt i det mer och mer befriade och sönderskjutna Europa. Bevisligen gjordes otaliga fynd som kunde räddas till eftervärlden. Clooney och co väljer att fokusera på ett par speciella alster som filmen igenom blir de stora prisen att jaga efter.

Som regissör tar sig Clooney den här gången an en ganska trixig uppgift, att blanda viss verklighet med det hårt påfrestande världskriget i ett blödande Europa…med lite komedi. Eller kanske det inte ska vara någon komedi? Svårt att avgöra kanske, men nog tusan vävs lättsammare stråk in i manuset mest hela tiden. Kanske den svåra balansen av ämnena gör just lite att filmen aldrig lyfter. Håller sig på stabil kurs, visst…men det hettar sällan till och man sitter istället mest och tycker att det är lite småtrevligt kul att Clooney skrämt upp Bill Murray och gamle Bob Balaban i varsina roller som konstexperter med näsa för oneliners. Eller att John Goodman får står för det jovialiska ihop med fransosen Jean Dujardin (The Artist) och Downton Abbey´s Hugh Bonneville. För det är lite så det är, mest trevligt att kolla in skådisarna. Cate Blanchett får tappert bära den enda kvinnorollen på sina axlar, något hon givetvis gör exemplariskt med tillhörande fransk dialekt. Kom igen, skulle CATE vara dålig på film!??! Så värst mycket har hon dock inte att jobba med, genus-o-metern gråter sin beskärda del…och kanske rollen istället blir en sånt där litet kompisjobb för Clooney. Georgie-boy själv glider såklart runt i snygg uniform och inte sällan i sällskap med Matt Damon som också tar ett par minuter för polaren Clooney. Att de två har viss karisma tillsammans är dock uppenbart, och tråkigt i deras sällskap har jag då absolut inte.

hetsar upp sig över kulturellt ögongodis

Nej, då är det väl mer av sorten händelsefattiga moment som avhandlas. Hur gör man en jakt på konstverk i ett sönderskjutet Europa sådär vrålspännande? Det kräver sitt manus. Möjligen biter spänningsnerven till några minuter mot slutet när det i vissa scener handlar om kampen mot tiden och annalkande ryska invasionsstyrkor som också vill lägga beslag på de kulturella godsakerna.

The Monuments Men travar på i nästan samma tempo genom hela filmen. Utan att så väldigt mycket speciellt händer. Som att Clooney förvissat sig om att varenda gästskådis ska få ha sin lilla del av uppmärksamheten, oavsett om det passar in i storyn eller inte. Inte dåligt gjord, Clooney känns rutinerad som regissör, men ändå lite blek som film. Man lider inte i sällskap med Clooneys muntra gubbar…men känner inte nån adrenalinkick heller.
Lite smånätt för stunden. Lättglömt dock.

Maj 8 2014

Flmr vs ALIM – del 4

Det nya århundradet dårå.

Bara dök upp sådär. Inte utan varningar förstås. Åh herregud, all skrämselpropaganda om vad som KUNDE HÄNDA med allt från armbandsklockor, flygplan i luften till våra datorer hemma! Och sen…sen hände ingenting när det nya året rullade in. Minns att det var ett ymnigt snöfall på självaste nyårsnatten som välkomnade den nya århundradet. Ett par månader senare välkomnade jag mitt tredje barn till världen. Lätt att hålla räkningen på dotterns ålder med andra ord, hon är precis så gammal som det aktuella året…om ni fattar vad jag menar. Bytte jobb, hamnade i hetluften direkt med katastrofen i New York september 2001 och min myndighet fick plötsligt massor att göra.
Sen OS-guld i hockey, motigheter i fotbolls-VM. Ja det mesta var väl lite som vanligt ändå.

På filmfronten tycktes en ny form hitta stark mark, den lågmäldare, finstämda och nästan lite avskalade. De bombastiska rullarna vevade naturligtvis på som vanligt, CGI-tekniken firade hysteriska triumfer och till dags dato känns inget omöjligt i den galna filmvärlden.
Här har ni den sista delen i min filmresa: 2000-talet:

2000 – Almost Famous

Nästan allt Cameron Crowe gör i filmväg blir tokbra. Här den delvis självbiografiska berättelsen om en ung grabb som tar chansen att skriva för legendariska Rolling Stone när han följer det fiktiva bandet Stillwater på turné. Referenser till den verkliga 70-talsmusikscenen med bla Allman Brothers och Eagles fullständigt haglar hela tiden. Drama, musik och lite feelgood-komedi i vasst utförande. Härlig rulle. Sa jag att Zooey Deschanel är med?
Bubblare: Cast Away, Gladiator

 

 

2001 – Sagan om Ringen: Härskarringen

Har OERHÖRT svårt för de prettoskitnödiga uppföljarna i den här sagan. Orkade aldrig läsa böckerna, och Peter Jacksons skapelser känns upprepande mest hela tiden. DOCK, den här första gillade jag ändå skarpt, och för ett ögonblick skapades lite skön filmmagi som räckte till både spänning och drama av bästa format. Hela genren domineras lätt idag av GoT! Som är rejält mycket bättre!
Bubblare: The Royal Tennenbaums, Monsters Inc.

 

 

2002 – Catch me if you can

Spielbergarn igen. Stadigt på listorna sedan 70-talet. Efter ett par tunga alster (Schindlers…, Private Ryan, Amistad, AI ) ville skäggisen enligt egen utsago ha något riktigt skojfriskt och underhållande att ägna sig åt. Bara att bocka och ta emot. Fartigt och synnerligen roande (med lite allvarsamheter ändå) när Leo DiCaprio skojar sig fram i tillvaron och jagas av Tom Hanks i snygg 60-talshatt. Och färgerna. FÄRGERNA!
Bubblare: Minority Report, Spider Man

 

 

2003 – Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse

Klart man gillar sjörövare! Klart man gillar Johnny Depp som tokrolig och listig dårfink! Klart man gillar att Gore Verbinski fick en massa dollars av Jerry Bruckheimer att leka bort i ett rasande trevligt och mustigt äventyr! Enda plumpen är väl Orlando Bloom som riktig träbock. Okej, Keira Knightley kommer inte långt efter.
Bubblare: Love Actually, Kill Bill – vol 1

 

 

2004 – Superhjältarna

Kändes som en tecknad variant på en Bond-film! Första animerade skapelsen på länge som jag kände talade även till oss vuxna. Snyggt gjord, härliga originalröster (Craig T. Nelson, Sam Jackson och HOLLY HUNTER!) samt en svängig story med löjligt rolig titt på vad som händer när superhjältar ”måste” leva som vanliga Svenssons. Håller stenhårt än idag! Bra där Pixar!
Bubblare: The Aviator, Life Aquatic

 

 

2005 – Batman begins

I mina ögon den BÄSTA av Christopher Nolans omstart på sagan. Murrigheten, färgerna, designen på hela filmen. Bale gör sig som läderlapp med vissa själsliga problem. Och här larvade han inte runt SÅÅÅ mycket med den knasiga rösten.
Väl?
Bubblare: Match Point, Cinderella Man, Sin City

 

 

2006 – Casino Royale

Plötsligt var han bara tillbaka. Bond. Och SOM han återvände. Jordnära, bistert, nervigt och superduperfartigt! Inget trams längre. Bara bra story och en jäkla massa action. Plus Daniel Craig! Vilken lyckoträff. En av de absolut bästa rullarna i hela Bond-serien! Men det visste ni ju redan.
Bubblare: Mission: Impossible III, The Departed

 

 

2007 – Stardust

Läbbige dåren Chigurgh (se bubblaren) hotade länge att ta den här platsen i Coen-brödernas förnämliga rulle…men till slut vann Claire Danes lockande personlighet, det romantiska temat, den tokroliga äventyrslustan, Robban DeNiro i luftskepp och Michelle Pfeiffers sköna överspel som häxa. Fartigt, knasigt och så kärlek. Det går alltid hem, speciellt om man gör det med glimten i ögat. Som Matthew Vaughn gjorde precis här. Underskattad film!
Bubblare: No country for old men, Transformers

 

 

2008 – Benjamin Buttons otroliga liv

David Fincher slog till med drama och kärlek i konstig tappning! Men vilken touch han ger rullen! Filmen gör något med mina sinnen och känslor. Love it! Brad Pitt asbra såklart…och Cate Blanchett….jag smälter.
Bubblare: Iron Man, Forgetting Sarah Marshall

 

 

 

2009 – 500 Days of Summer

Kan vara en av de där rullarna man i framtiden kommer att nämna bland kärleksfilmernas kärleksfilmer. Sa jag att Zooey Deschanel är med? Hon och Joseph Gordon-Lewitt är makalöst underbara ihop om just kärlekens vedermödor, härligheter och sorgfulla insikter. Underbar, jag sa UNDERBAR, rulle! Tål att ses hur många gånger som helst!
Bubblare: Avatar, Zombieland

 

 

2010 – Black Swan

Var det en thriller? En övernaturlig skapelse…eller bara en resa ned i en störd människas psyke? Fan vet. Men obehagligt underhållande var det i alla fall och Darren Aronofsky visste hur man bryter ned en bräcklig Natalie Portman. Djävulskt bra film.
Bubblare: Kick Ass, Grown Ups

 

 

2011 – The Descendants

Jag föll som en fura för den hårt prövade George Clooney på Hawaii. Trots surfarstränder, solsken och kortbrallor mest hela tiden…visade regissören Alexander Payne att det finns gott om smärta, ånger och rädsla också. Clooneys famlande efter att försöka närma sig sina döttrar är i vissa lägen hjärtskärande bra. En film som grep tag i mig.
Bubblare: En oväntad vänskap, Bridesmaids

 

 

2012 – Moonrise Kingdom

Wes Andsersons underligt fascinerande humor, berättarstilen, det digra birollsgalleriet, de underbara kidsen på rymmen på den märkliga ön, den visuella färgleken…och Bob Balaban i röd toppluva (!) som ger oss all nödvändig info om skådeplatsen. En film att bli kär i. Bara sådär.
Bubblare: Avengers, Django unchained

 

 

2013 – Gravity

Höll andan i 91 minuter. Enough said.
Bubblare: Her, The wolf of Wall Street

 

 

 

001_IS_poster2014 – Interstellar

Historien upprepar sig. Höll andan. I 169 minuter.
Och förlorade mig i kvantfysiken kusliga lagar.
Bubblare: The Grand Budapest Hotel, Chef, Guardians of the Galaxy

 

 

room_poster2015 – Room

Vilken film! Vilken upplevelse! Förtjänar att ses helst ospoilad. Ingen film du vill se igen. Om du förstår vad jag menar.
Bubblare: Spotlight, Sicario, The Martian

 

 

2016 – LaLa Land

Upplevelsen! Musiken! Drömmarna! Det visuella! Ojojoj!
Bubblare: Sing Street, Zootropia

 

 

 

2017 – Blade Runner 2049

Hajpen som höll! Men jäklars vad nervös jag var för att det skulle bli pannkaka.
Magiskt bra uppföljare, som möjligen kommer att ställas bredvid originalet vad gäller hyllningar i framtiden.
Bubblare: Dunkirk, Wonder Woman

 

 

Så.
Min filmiska resa från 1965 till nu.
Håller du med? Emot? Kommentera gärna!

Därmed kan jag nu också med gott samvete säga att ALIM-projektet är i hamn och ligger uppe för allmän beskådan eller hån. Som vanligt oerhört kul att gå tillbaka i åren och försöka ta in de där känslorna man hade för vissa filmer som man dessutom såg då..när det begav sig. Andra är stilfulla klassiker som man tagit till sig i modern tid. Oavsett vilket så blir det på köpet också en liten lagom resa genom åren där man om man vill kan se en viss utveckling på filmernas stil och utformning.
Å andra sidan kanske man inte ska hålla på och gräva för djupt i analyserandet.
Ibland är ju en bra film bara….bra.
Liksom.

Tjipp!

Dec 30 2013

Gravity (2013)

Ahh..herrejisses! HERREJISSES!
Definitionen på en rulle som tar en med storm skulle kunna vara: ”så fullständig fokus på det som sker att man inte rör sig en CENTIMETER under hela speltiden”! Eller varför inte: ”man håller andan så frenetiskt SJÄLV och näst intill kramar sönder sin egen hand!”

För precis så är det här.

Jag sitter på helspänn, insuper varenda sekund och filmruta av den GALET fantastiska visuella fest som dukas upp. Var jag inte en normalt funtad person med något sånär koll på logik och realism och vad som är möjligt i dagens tillvaro (..om jag nu verkligen är det..) skulle jag banne mig få för mig att rullen är inspelad i rymden. Så pass jävla bra är det här alltså! Som att man verkligen bussat upp Sandra Bullock och George Clooney (kombinationen i den här typen av genrefilm! Awesome!) ett antal mil ovanför den blå bollen och där låtit dem utföra de galna stunts som rullen är fullproppad med! Kanske satt regissören Alfonso Cuarón själv lite lagom bekvämt på den internationella rymdstationen ISS och käkade lite lufttorkad mat och regisserade sina stars mellan tuggorna..!!? Typ.

Det här är alltså top notch!
Fulländad underhållning i dramatiska förtecken. Det blir liksom inte bättre i kroppen än såhär är man skådar kampen för överlevnad på ett av de mest ogästvänliga ställen som finns.
Och samtidigt ett av de vackraste.

så vackert gjord att man nästan blir tårögd. faktiskt.

Jaha…säger kanske de mindre imponerade som får höra talas om handlingen…men jag är ju inte intresserad av rymden alls. Då är det väl inget för mig…
Joho, säger jag! Här handlar det bara om ren och enkel överlevnad. I den formen som bjuds. På ett galet dramatiskt sätt! Formerna runt den enklaste av våra drifter, självbevarelsedriften, må vara vara lite udda här…men kom inte och säg att man inte går all in med sina åskådarkänslor…!

Gravity drar hem fullpoängarn. Utan att blinka. Bara sådär. Naturligtvis en grym filmupplevelse, fantastisk visuell och hjärtklappande dramatisk. Dessutom föredömligt kort i speltiden utan att vara FÖR kort.
Ja, ni fattar säkert vad jag menar. Exhale tack.

Maj 2 2013

The Good German (2006)

Steven Soderbergh känns allt lite som en kameleont i regissörsskrået.

Hoppar friskt mellan genrer och stilar som om det vore det mest naturliga i världen. Är det möjligen han och Ang Lee som lyckas mest med denna företeelse?

Här en sorts experimentfilm, en finurlig hyllning till de gamla 40-talsrullarna som vräktes ut av Hollywoodstudios i parti och minut. Som traditionen bjuder är allt här inspelat i svart-vitt, inomhus i studiokulisser och med t.ex. gamla hederliga ljudbommar hängandes över skådisarna (till och med synliga i vissa sekvenser). Även kameralinserna är av retrostil, allt för att ge filmen en gammal look. Och visst, det kunde mycket väl vara Bergman-land eller Bogart-gränder jag skådar.

Istället är det George Clooney som knallar runt i ett sönderbombat Berlin efter andra världskrigets slut. Som reporter har han återvänt för att skriva om de förestående fredsförhandlingarna i Potsdam då Berlin och delar av Europa skulle diskuteras mellan ryssar, engelsmän och amerikanare. Staden bestod som bekant av olika zoner, kontrollerade av de segerrika allierade och ryssarna. Random (?) händelser gör att Jake Geismer (Clooney) plötsligt träffar på sin gamla älskarinna Lena (Cate Blanchett), numera prostituerad, som dessutom också verkar vara insyltad i något högst murrigt och oklart. Och vad spelar den forcerat irriterande soldaten Tully (Tobey Maguire), nuvarande älskare till Lena, svartabörshandlare samt utsedd chaufför till Jake, för roll i det hela? Jake låter sin murvelnäsa (i kombination med vissa känslor för Lena..?) läggas i blöt och får veta att vissa ljusskygga aktiviteter i Berlin gräver man inte i ostraffat.

Soderbergh har kalaskoll på både stämning, ljus, övertydliga dialoger, regntunga gator och avsked vid flygplatser. Som om han läst på sin filmhistoria. Det enda som saggar blir faktiskt manuset som känns lite omständigt och tar kanske onödigt lång tid på sig innan det kommer till skott. Clooney är såklart en rutinerad räv som vet hur man för sig i en svartvit bild med uniform på, även om känslan här är att han kör på rätt mycket på autopilot. Cate Blanchett kan som vanligt det här med att lysa upp en filmscen med sitt agerande, även i ett färglöst tillstånd. Här som om hon gått lös på allt Ingrid Bergman någonsin presterat inför sin insats. Naturligtvis kommer hon undan med allt i sitt agerande. Classy.

classy-cate håller clooney på halster

Det är mystiska män i hattar, lösa ledtrådar, skugglika gränder och mörka hemligheter. Och visst tror jag att jag kikar på en gammal nostalgisk rulle från förr. Det är egentligen bara nyanser och svordomar i språket samt lite lättklädda scener som avslöjar moderniteten rent filmiskt.

The Good German duger helt ok för stunden. Historien i sig är inget som får adrenalinet att flöda hos mig som tittare direkt. Det roliga ligger mer i att se på den som det filmiska experiment det är. Noirkänslan har uppenbarligen varit i fokus hos regissören, och det är något han lyckats riktigt smutt med.
Mer intressant upplevelse än bra.

Apr 25 2012

The Descendants (2011)

Jag noterade, men försökte inte läsa.
Jag hörde, men försökte inte lyssna.
I det längsta och för att vara så ”tom” i tanken som möjligt. Naturligtvis har det ju inte på något sätt undgått att ta del av lovorden och omdömena lite generellt sådär. Men det är ju alltid risken med en film, att när man ser den ganska långt i efterhand så blir man omedvetet medveten om uppfattningen hos den stora massan.

Nåväl, ytligt bekant med historien sätter jag mig då ned och tar del av George Clooneys vardag som lätt frånvarande affärsman och pappa på Hawaii. Nu dessutom i en ytterligare jobbig situation eftersom frun ligger i koma utan chans till uppvaknande efter en båtolycka och han inte har helt koll på läget hur man förhåller sig till sina barn som ensamansvarig. En plötslig vetskap om att frun dessutom haft en kärleksaffär bakom ryggen på honom ställer känslorna ännu mer på spets.

Det tar inte lång tid för mig att glida in i Matt Kings värld, och jag är fast i varenda jäkla filmruta av historien. Är det någon skådis jag skulle vilja vara så är det just George Clooney. Karln klarar banne mig av att spela vad som helst, och gör det sjukt bra! Han verkar inte heller skraj för att ta roller som visar uppenbara svagheter och brister. Precis som här. Clooney ÄR King.

På ett galet märkligt sätt är det här en film som känns så feelgood mitt i den sorg och ilska som avhandlas genom speltiden. Det finns små korn av humor i historien som gör den alldeles enastående ihop med de problem och mörkare delar av tillvaron som Matt måste konfronteras med. Överlag är skådespelandet i toppklass och den största credit ska gå till Clooneys ”döttrar” Alex och Scottie i filmen som agerar bara så naturligt att man är beredd att tillstyrka att det är Clooneys riktiga barn jag ser. Samspelet mellan dem är grymt bra.

en prövad man och hans dotter

Dagens man i registolen, Alexander Payne har en sorts finstämd fingertoppskänsla för när det ska vara lite roligt och när det ska vara lite jobbigt, och framför allt hur dessa två sinnestämningar kan gifta sig med varandra på detta fantastiska sätt. Lägg till detta vykortsskimrande bilder på Hawaiimiljöer och ett inhemskt soundtrack och filmen blir en sjusärdeles känslofin resa mot eftertexterna.

Det finns grymt hjärtskärande scener i filmen….och jag skäms inte på något sätt att erkänna att tårarna bara rann i rännilar längs mina kinder. Det är en film som berör på alla de sätt du kan tänka dig.

The Descendants är filmen som utan tvekan seglar upp som den bästa jag sett på länge. Väldigt länge. En upplevelse som känns i sinnet långt, långt, långt efteråt. Rolig, lite skämmig, sorglig och plågsam på samma gång. Det är fasen inte ofta man gråter och skrattar till samma story. Årets första fullpoängare banne mig!

Jun 13 2011

The Informant! (2009)

Att Matt Damon är en rätt kul snubbe vet många säkert redan. Ni som ev inte har koll på detta kan annars konstatera fakta i de skojfriska Oceans 11, 12 och 13 där han har sin beskärda del av humorkakan och får visa sina färdigheter mer än väl.

Eller, kan ni också spana in den här lilla filmen, också den av underfundige Steven Soderbergh i registolen. Damon tar på värsta åttiotalsfrisyren och blir den högst verklige Mark Whitacre, som i egenskap av mellanchef på ett stort företag i jordbruksbranschen plötsligt börjar ägna sig åt ett högt spel när han för FBI avslöjar att det förekommer kartellbildning när det gäller prissättning i branschen. Nu låter ju självklart inte det här som världens mest spännande upplägg, men vet man också att huvudpersonen Whitacre dessutom hade en egen personlig agenda i den här karusellen, och vid ett par tillfällen dessutom verkade lura skjortan av självaste FBI, blir det genast lite mer intressant.

Historien är verklig även om händelserna justerats något och framför allt, gissar jag , vässats till ordentligt från den humoristiska synvinkeln för att passa ett åskådarperspektiv. Damon jönsar ogenerat på, tar sin roll som informatör lite för seriöst och hittar på den ena galenskapen efter den andra. Framför allt märks ett visst påfrestande tålamod hos den hårt prövade FBI-agenten Shepard (Scott Bakula) som fått i uppdrag att hålla reda på Whitacre och hans nycker.

Personligen gillar jag det mesta som Soderbergh åstadkommit på film, fast jag vet också att många anser honom vara överskattad. Hans filmer känns ofta lite otvungna och friska i sina historier. Det märks även här att både Damon och Soderbergh tycker om att vistas i samma humorfack och lättare form av drama som tex George Clooney är en mästare på. Faktum är att Clooney lika gärna skulle kunna ha haft huvudrollen här och filmens ton skulle ändå ha varit densamma. Damon bjuder på sig själv här och visar att han kan spela både hårdnackade agenter, skojare och labila mytomaner med samma pondus och vigör oavsett film eller historia.

Som komedi betraktat mest underhållande i början (som vanligt), någonstans i mitten växlar sedan historien över lite till mörkare tongångar när man som tittare börjar inse att Whitacre kanske inte bara är en udda kuf utan har en betydligt mörkare sida än vad som synts från början. Just vetskapen om att man aldrig riktigt som tittare kan vara säker på var man har denne huvudperson skapar också en sorts obehaglig osäkerhet mitt i det underhållande.

The Informant är en rätt enkel men underhållande film från Soderbergh, som inte lägger alltför stor vikt vid att förklara syftet bakom huvudpersonens agerande utan mer visar på de olika turerna i den osannolika men verklighetsförankrade historien. Starkt dialogdriven film och kanske inget alster att gapskratta åt, men Damons alla infall är tillräckligt galna för att man ska sitta och dra på smilbanden nästan hela tiden. Alternativt känna en sorts tragikomik.

”Mark Whitacre, secret agent 0014.”
”Why 0014?”
”Cause I’m twice as smart as 007.”

Mar 3 2011

x3: Danny Ocean!

Ocean´s Eleven (2001)

Steven Soderbergh har alltid varit en intressant regissör. Eller kanske cool är det rätta ordet, och frågan är om inte den ultimata coolheten fick utlopp i denna friska nya tolkning av det gamla 60-talsskojeriet Storslam i Las Vegas.

I Soderberghs händer blir den nya versionen både mer lekfull och snyggare rent filmiskt. Den stora bedriften är naturligtvis att få med ett så starkt startfält i rollistan som det ändå är. George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon, Elliot Gould och Andy Garcia tar tätpinnen i den här stabilt underhållande heist-filmen om Danny Ocean (Clooney) som tillsammans med väl utvalda kumpaner tänker sig göra århundradets kupp mot inte mindre än tre kasinon på samma gång i denna syndens stad där Garcias kallhjärtade kasinoägare Terry Benedict basar.

Las Vegas har väl sällan sett så snyggt ut och manuset tillåter sina skådisar att leka med humorn och skojeriet samtidigt som scenografin och den stilsäkra musiken levererar snyggt i bakgrunden och är man förstagångstittare bjuds det också på en rejält fiffig och snyggt konstruerad twist.

Engagerat skådespeleri på alla fronter där möjligen Julia Roberts framstår som den minst intressanta i sällskapet, men så känns också hennes och Clooneys lovestory lite bryskt inkastad i manuset. Eleven är dock en film man kan se nästan hur många gånger som helst utan att tröttna på smartnessen, humorn, det goda humöret och det faktum att det alldeles för sällan tillverkas sådana här ensemblefilmer i det moderna Hollywood. Här fick Soderbergh till en verklig fullträff.

Ocean´s Twelve (2004)

Hela gänget tillbaka i den obligatoriska uppföljaren, som dock än en gång visar att storartade filmer inte alltid behöver just en uppföljare. Här sticker Danny och co. till Europa för att smida nya planer och stötar.

Allt för att betala tillbaka den långsinte Terry Benedict som lyckats med bedriften att snoka upp alla skojarna från första filmen och hota med illavarslande repressalier om inte varendra krona som Benedict förlorat återbetalas. Vårt skojargäng förstår snabbt att enda sättet att göra sig skuldfria är att erövra nya byten i den gamla världen, dvs Europa.

Den här gången slår dock Soderbergh knut på historien i sin iver att få till coolheten från första filmen, vilket dessvärre betyder ett stirrigt, svamligt och mindre engagerande manus. Historien tar ondödigt många och krokiga svängar, blandar in lite för mycket nya personer och sidostorys för att det ska bli lika bra som första gången.

I ärlighetens namn ligger den här filmen farligt nära underkänt om det inte vore för ett par rejält roliga minuter när Julia Roberts figur Tess får spela just dubbelgångare till Julia Roberts pga sin likhet med skådespelerskan! Ett av de få tillfällen i den här filmen när historien plötsligt får lite liv igen och humorn snärtar upp sig. När då också Bruce Willis gör en cameo och oannonserat dyker upp för att prata med Julia Roberts som alltså egentligen är karaktären Tess som spelar Julia Roberts…ja då blir det barnsligt underhållande en liten stund.

Som helhet dock rejält mycket svagare än sin föregångare och det hjälper inte ens att Catherine Zeta-Jones hyrts in för att vara leading lady och Brad Pitts kärleksintresse. Dessutom får de andra skojarna betydligt mindre speltid här. En besvikelse som  uppföljare.

Ocean´s Thirteen (2007)

När Danny Ocean samlar sitt gäng för en sista stöt handlar det om återupprättelse och hämnd.

Ånyo riktas uppmärksamheten mot Las Vegas där en ny kaxig och arrogant kasino/hotell boss styr i form av Willy Bank som planerar att öppna Vegas flottaste och mest exklusiva casino. För att göra det drar han sig inte för att lura kompanjoner och en av de som råkar illa ut är Reuben Tishkoff (Elliot Gould), varvid Danny återigen får kalla ihop det gamla gänget för att fundera på ett bra sätt att ge igen. Naturligtvis har gänget ett par ess backfickan för att sätta den dryge Bank (Al Pacino) på plats.

Att flytta tillbaka handlingen till Las Vegas är smart drag av Soderbergh, historien är om ännu mer trixigare än i den första filmen, men mer traditionell och rak än i del två. Återigen öser Soderbergh på med färgglada miljöer av Vegas på ett sätt som påminner om den moderna arktiketuren som möter 60-talets färger och flärd. Historien känns som vanligt mindre viktig, det roliga består i utförandet av de olika skådisarna där alla får sina beskärda delar av minutrar i rampljuset (utom Julia R och Catherine Z-J) som inte ställde upp i denna film.

Al Pacino och Ellen Barkin är nya i rollistan, och de två är helt perfekta som motparter till Danny och skojargänget. I övrigt en del roliga biroller av mer eller mindre kända namn, snygga (som vanligt) miljöer från Las Vegas, en story som är rejält långsökt och orealistisk men effekten av den hisnande planen är underhållande och riktigt rolig.

Betydligt bättre och piggare än del 2 i serien, och med en ganska mycket mer underhållande historia. Clooney, Brad Pitt och Matt Damon som vanligt stabila killar i frontlinjen, och i övrigt kul att se att Soderbergh lockat tillbaka även de andra skojarna i sina mindre men ack så viktiga roller. Hantverket återigen skönt avslappnat med färger, klippning och musik i en perfekt mix.

Jan 22 2011

Den fantastiska räven (2009)

Alla har en åsikt om Wes Anderson. Denne indie-filmare som ofta, för att inte säga alltid, har ett säreget sätt att göra film. Och välja projekt som kanske inte ligger sådär självklart inom radarn. Mina erfarenheter av Anderson sträcker sig endast till ett fåtal filmer, där förstås The Life Aquatic with Steve Zissou och The Royal Tenenbaums är de som sticker ut och ändå lämnat ganska behagliga eftersmaker. Desto mer spännande när han nu tagit sig an en Roald Dahl-berättelse med allt vad det innebär.

Som vanligt har jag förstått att åsikterna gått vida isär angående denna film, mästerverk eller fåntratteri och oförstående mening. Själv tror jag att jag nöjer mig med att påstå att man inte behöver analysera så mycket. Bara njuta lite av det som bjuds.

För det gör jag nästan hela tiden. Stop-motion-tekniken är tilltalande, detaljrik och ett friskt grepp. Nivån är ganska anpassad så att även yngre tittare kan ha nöje, men roligast kanske ändock för oss vuxna. Styrkan i filmen, och berättelsen, är den underfundiga humorn som avlossas av ett koppel starka röstinsater med självaste George Clooney i täten. Clooneys behagliga röst ger ett vitalt liv åt huvudpersonen, herr Räv, som trots att han är familjefar och stadgad inte kan släppa tanken på att följa sina rävinstinkter och fånga höns. Herr Rävs cravings antar oanade proportioner och i lönndom smider han planer på hur han ska kunna slå till mot traktens tre avskydda bönder och plundra dem efter bästa förmåga.
Detta gillas inte av fru Räv som i Meryl Streep´s röstversion blir lagom vass och förebrående, samtidigt som Herr Rävs ideér naturligtvis leder  till oväntade och lite besvärliga händelser.

Stort plus för ovan nämnda röstinsatser där också Bill Murray, Owen Wilson, Michael Gambon och Willem Dafoe kan höras. Finfint skapad miljö  som ger Dahls historia rättvisa, och att döma av de teckningar som förekommer i boken (en intressant bakomfilm…) är Anderson rejält trogen mot förlagans miljöer. Något som också Dahls änka bekräftar med ett till synes äkta leende.

Den fantastiska räven är en stunds enkel, charmig och snyggt tillverkad historia. Wes Anderson kanske helt enkelt ville göra en sorts hyllning till en saga han uppenbarligen tagit del av i yngre år. Clooney, Streep och de andra ger liv åt karaktärerna och humorn är avslappnat skön och dialogerna vassa på ett högst trevligt sätt. Inget fel på det tekniska i filmen, och någonstans känns det som det alltid är lite roligt att se på en väl tillverkad dockfilm.

Dec 2 2010

The American (2010)

Clooney igen dårå. Nu dyker charmknutten upp som den belevade hitmannen Jack (eller är det möjligen Edward…?) och när vi först träffar honom gömmer han sig i det svenska (!) vinterlandskapet där han dock ganska snart blir hittad av några mer eller mindre fientligt inställda typer och tvingas fly. Resan går till Italien och någon bortglömd bergsby där beskedet från den mystiske uppdragsgivaren är att ligga lågt i väntan på nya nya order.

Ploten till den här filmen ter sig ju onekligen rätt enkel och händelsefattig, och det är inte utan att man börjar dra lite gäspningar till höger och vänster alltmedan Clooney fikar, går promenader, kollar bergen, filosoferar med en präst och hänger hos den prostituerade Clara (Violante Placido). Filmen genomsyras hela tiden av en sorts mystik och dunkel som inte går att tränga igenom. Hur mycket jag än vill veta mer om Jack så håller Clooney honom kort och stram, med någon sorts agenda det inte riktigt går att bli klok på.

Så, precis när jag gör mig beredd att ta fram hushållsmotorsågen och göra processen kort, händer något med filmen. Rent manusmässigt får Jack en beställning på att bygga ett vapen. Men i övrigt vaknar filmen plötsligt till liv, får en sorts nerv och lite liv. Clooneys alltigenom till synes stabile figur blir plötsligt osäker på vad som väntar honom vid uppdragets slut. Dessutom känner han något som möjligen skulle kunna tolkas som…känslor… för den livsglada Clara. Och passar det en ensamvarg som Jack? Men vem är hon egentligen? Och vem är den mystiska Mathilde (Thekla Reuten) som har beställt vapnet?

Från att lulla på i såsig promenadtakt och mest skapa förvirring och otålighet låter verkets regissör, fotografen-som-blev-filmgubbe, Anton Corbijn filmen snäppa till sig en aning och dra in lite olycksbådande stämning i miljön. Tillräckligt mycket för att det plötsligt ska bli aningens intressant att se hur det hela ska sluta. Inget att klaga på vad gäller det visuella arbetet med att skildra Italien och de otaliga bergsbyarna, manuset är mer mystiskt än förklarande och fortfarande finns ett antal frågor kvar man som tittare kan ställa sig.

The American lider inte av actionsting på något sätt. Snarare tvärtom, historien är irriterande gåtfull, oklar och mot slutet riktigt olycksbådande, trots detta finns det ändå något i filmen som håller mig kvar och i viss mån alert genom alla de 105 minutrarna. Är det thriller? Drama? Fan vet, men George Clooney är som alltid stabil i sin roll, och kanske är det helt enkelt så att utan honom hade filmen verkligen fallit platt till den hårda italienska marken…?