No Escape (2015)

No_EscapeKalla mig gammeldags. Kalla mig ytlig.
Kalla mig Hollywood-Steffo.

Men, ge mig en story där jag direkt kan identifiera mig med huvudpersonen. Släng in en familj som dagens ”hjälte” gör allt för att beskydda. Släng dessutom in en touch av hopplöshet och allmän förtvivlan över ett läge som verkar vara rena mardrömmen att ta sig ur.
Då har ni mig.

Vad gör det väl sen att storyn kanske inte håller sådär jättestabilt om man börjar syna sömmarna. Men…är det här en film där man SKA syna sömmarna? Såklart inte säger jag. Här är allt svart eller vitt. I fokus FAMILJEN. Och ÖVERLEVNAD. Dagens regissör John Erick Dowdle har fattat grejen med en engagerande rulle som dessutom klarar av att vara actionstinn, oförutsägbar och ibland på gränsen till ont-i-magen-nervig. Johorå.

Owen Wilson (av alla människor) är familjepappan som fått nytt jobb i oidentifierat sydostasienland. Hela familjen tas med på resan och ny tillvaro ska skapas en bra bit från gamla hederliga vardagen hemma i USA. Knappt hinner Jack (Wilson) installera sig på hotellet med frun Annie (Lake Bell) och parets två döttrar förrän skiten träffar fläkten! En statskupp! Arg lokalbefolkning som snabbt förvandlas till lynchbobb! Målet för deras vrede; utländska intressen…och i synnerhet västerlänningar och amerikaner! De stackare som kommer i vägen avrättas snabbt och skoningslöst. Panik och kaos. Jack och Annie måste plötsligt skydda familjen och försöka hitta en flyktväg. Hur gör man det i ett kaos som de aldrig varit i närheten av tidigare!?

Jag köper det rakt av! Jag ids inte börja fundera på logik och realism och varför ALLA ortsbor är så arga! Jag liksom skiter i det. Har fullt upp med att oroa mig för Jack och familjen. Dowdle har ett kanonöga för att skapa svettiga scener. Jag tänker på ett speciellt parti som utspelas på hotellets tak! Damn, vad obehagligt! Paniken! Och så döttrarna mitt i eländet! Ett par sekvenser där Jack mer eller mindre tvingas vara brutal mot dem för allas överlevnad…! Det känns i magen på mig som tittar!

no_escape-pic

mardrömmen startar för barnfamiljen

Den som vill hitta fel på rullen gör naturligtvis det. Det är ju en ”sån” film.
Jag friar mycket hellre och tjusas av att Wilson för tillfället befinner sig oerhört långt från sina ”vanliga” roller. Att gamle räven Pierce Brosnan dyker upp i en PERFEKT roll som alkad snubbe med oklar agenda. Att Dowdle kan hantverket och knepen för att spinna ihop en tajt story. Han visade ju i As Above, So Below att talangen mer än väl finns där. Här kör han fullt blås nästan från ruta ett.
Gott så!

Helt enkelt en rackarns bra rulle som jag kan komma på mig själv med att tänka på då och då!
Jag har inga som helst problem med eventuell orealism och logiska luckor. Tvärtom! Detta är helt klart en av årets bästa rullar när säsongen ska summeras vartefter!
Så det så!

 

Vi snackar mer No Escape i filmpoddens avsnitt nr 12, där jag fortsätter att ösa beröm över rullen! Fiffi har kanske en lite mer…sansad inställning.

 

Annonser

Sommarklubben: Wedding Crashers (2005)

wedding_crashersHelskotta vilken uppfriskande rulle det här är!

Som en virvelvind av sköna repliker, fräck humor, bra driv i storyn (hela vägen faktiskt)  och framför allt en romantisk feeling som samsas sådär härligt ihop med alla de nyss nämnda ingredienserna.
Så pass att jag sätter mig på en knakande sommargren här och utnämner den till en av 2000-talets bästa komedier! Det du!

Radarparet Owen Wilson och Vince Vaughn är alltså snubbarna som har som specialitet att snylta sig in på bröllop! Party och fest och gott om möjligheter att träffa tjejer! Den dynamiska duon får napp typ varenda gång och avverkar tjejer så pass att det faktiskt tar på krafterna, minst sagt…(…och börja nu inte jiddra om moralen i filmen..det är ju en fräck komedi remember). De två gamängerna lever slaviskt efter regelverket: ”The rules of weddingcrashers”, 110 mer eller mindre vansinniga regler för hur man beter sig när man snyltar sig in på bröllop! Mycket roligt!

Men så, vad händer när en av dem faktiskt plötsligt går och kärar ned sig? Allt ställs på ända och detta kan sluta hur som helst!
Wilson och Vaughn är formidabla som de två sorglösa snyltarna. Speciellt Vaughn är som vanligt mästare på dräpande oneliners och att hantera galna situationer. Wilson är i sin tur den mjukare och mer lugnare av de två. Ungefär som det brukar vara med andra ord.

Här matchas de dessutom perfekt av en diger cast med veteranerna Christopher Walken och Jane Seymour i spetsen. Stora kärleksintresset i rullen görs av Rachel McAdams, och frågan är om hon varit mer bedårande än hon är här!? Dessutom: Isla Fisher som sexgalen syster till McAdams och en ung Bradley Cooper som svinig överklasstjomme! Perfa!
Regissören David Dobkin låter sina karaktärer styra upp den galna storyn till en mycket underhållande skröna. Som i alla komedier finns alltid den stora risken att tempot mattas och humorn går ned ett par snäpp…här dalar möjligen tempot en stund innan finalen…men det är aldrig någon fara för att den fräcka humorn ska ta slut. Hög nivå genom hela speltiden!
Detta i kombo med den trivsamma romantiska touchen gör verkligen detta till en högklassig komedi som förtjänar sitt höga betyg.

Som vanligt ska man förstås se den oklippta dvd-versionen där de fräcka detaljerna får ännu mer utrymme än vad bioversionen visade upp!

Bröllopssäsong i sommarnatten!

Inherent Vice (2014)

Jahapp. Jorå. Det här är ännu en Paul Thomas Anderson. Denne säregne regissör och storymakare som aldrig tycks vilja foga in sig i det ”vanliga” ledet när det gäller visuell underhållning.

Jag gillade hans There Will Be Blood och The Master. Når denna upp till samma nivå? Vi kollar.
Året är 1971 och den ständigt pårökte Larry ”Doc” Sportello (Joaquin Phoenix) jobbar som privatdeckare i hippiesoliga södra Kalifornien. När exet Shasta (Katherine Waterston) ber Doc undersöka misstankarna om att hennes nya älskare, affärsmannen Wolfmann, är utsatt för fulspel och möjligen är på väg att bli kidnappad….accepterar den godmodige och lite lullige privatsnoken.
Trots att han nog både låtit bli. Inte blir det bättre av att även Shasta plötsligt försvinner kort därefter.

Vilken galen film!
Som drygt två timmars kladdig salongsberusning mixat med någon av Docs otaliga jointar han suger på mest hela tiden. Vad är det egentligen som händer? Vad är det han ramlar in i? Som tittare vet jag inte alltid vad som är fram och bak på den här murriga skrönan. Och kanske ska det vara så! Bättre att bara luta sig tillbaka och titta…eller njuta om man så vill…av Andersons hittepåhistoria som tar Doc från det ena osannolika mötet till det andra. Ett koppel av de mest märkliga figurer man kan skåda under en 70-talssol i södra drogindränkta Kalifornien dyker upp i hans väg.

Mysteriet tätnar när Doc följer sina knäppa ledtrådar samtidigt som han måste se upp med snuten ”Bigfoot” Bjornsen (Josh Brolin) som tycks vara ute efter att göra livet surt för vår trötte hjälte. Och vad är ”Golden Fang” för nåt?

IV08

inget är som lite mysterielösning i dimman!

Ojoj, har PTA gjort sin ”lättsammaste” film so far?
Som att han tryckt undan ångest, inre smärta och prestationskrav och satsar på …tja…vaddå? Liten galen drogromantik med mörka undertoner? Ibland påminner storyn om nåt som den lugubre Hunter S. Thompson mycket väl skulle ha kunnat plitat ihop, men istället bygger det hela på en roman av en lirare som heter Thomas Pynchon…och man undrar vad HAN gick på när han författade…

Känns som en sån här typisk film där man inte behöver ha så mycket koll på vad som egentligen händer, mest bara kul att luta sig tillbaka och se alla galna grejer som Doc och hans knasiga sidekicks råkar ut för. Och visst är det lite kul att se gårdagens gamla filmsnubbar dyka upp i form av gästspel från både Eric Roberts och Martin Short. För att nämna några.
Dessutom har Reese Witherspoon, Owen Wilson och Benicio Del Toro den goda smaken att checka in hos Anderson för lite tjänstgöring framför kameran.

Det är knäppt, murrigt, knasigt och ganska flytande handling mest hela tiden.
Men som den filmknarkande sälle jag nu är…..tycker jag det här var underhållande hela vägen. Men som sagt, man gör nog bäst i att inte analysera för mycket vad det är man glor på.

The Internship (2013)

Klart man fattar att det är tröstlöst att vara klockförsäljare i dessa digitala tider, när dessutom varenda tjomme har mobiltelefon med klocka (själv skulle jag dock ha oändligt svårt för att slopa armbandsklockan!).

När dessutom företaget går i konken så står de där mitt i det oroväckande livet, vännerna Billy och Nick.
Vince Vaughn och Owen Wilson.
Kanske kan den märkliga chansen som uppstår… att via ett internship hos jätten Google möjligen kämpa sig till en fast anställning…vara den Stora Chansen i livet för de här två medelålders snubbarna..?

Ja jag spottar väl i motvind…men jag gillar Vince Vaughn. Hans sköna sätt att låta sina rollfigurer förhålla sig till det mesta, vilket gör att man vill ha honom som kompis i verkligheten. Och Owen Wilsons mjuka röst som alltid har en snygg tajming när det gäller att avlossa de där dräpande kommentarerna, vare sig det handlar om kärlek eller hån. Det här är naturligtvis ännu en vandring in i Vaughn/Wilson-land där det mesta är som vanligt och efter förväntan.

grabbar att hänga med!

Det är myskänslor och underdogs. Det är häng med nördarna och de udda figurerna. De hippa och kaxiga får vad de förtjänar. Wilson hittar kärleken i Rose Byrne. Det tävlas i filmen, allt bygger på gruppdynamik. Gamlingarna får lära sig lite IT-tricks av den nya generationen kids..och kidsen i sin tur får sig naturligtvis lite excentrisk livsvisdom serverad. Skolmiljön är snyggt utbytt mot en av nätets största monsterföretag. Det sägs att Google INTE alls varit med och påverkat i filmen, men det låter naturligtvis som rena rappakaljan. Företagslogon och namnet är i bild större delen av speltiden. Sånt går man väl inte med på hur som helst. Tror jag dårå.

Skitsamma dock. Filmen är lika underhållande ändå. Det finns såklart übertydliga paralleller till andra Vaugn/Wilson-rullar…som Dodgeball, Starsky & Hutch och Wedding Crashers. Vilket inte gör mig nåt. Det är förväntad humor, lätt pruttiga skämt, devisen att den lille svage ALLTID slår den otrevligt starke bara viljan och hjärtat finns där. Det handlar inte om några nya brandtal under fanorna om man säger så.

The Internship är som att återigen träffa de gamla polarna Vaughn och Wilson ( plus en finfin cameo av en likasinnad sköning!) efter ett par filmers mellanrum. Som att de vet precis hur man stökar till det och skapar en sådan där trevlig liten stund. Slutet gott allting gott.

Little Fockers (2010)

Vissa filmserier är värda att hålla vid liv. Andra inte.
Det här är inte en sådan.

Det var ändå något visst första gången (Meet the Parents) Ben Stiller skulle möta svärfar Robert DeNiro. Den stenhårde pensionären från CIA mot den mjuke manliga sjuksköterskan. Upplagt för både komik och lite klyschor att sätta på skam. Och lite lagom politiskt inkorrekt humor.

10 år senare, via en ganska tam uppföljare (Meet the Fockers), är det dags att skriva ett nytt kapitel igen, förhoppningsvis det sista.
Nu är det barn med i bilden, och trodde man möjligen att komedin nu skulle foka in mer på hur det är att vara småbarnsförälder blir man gruvligt besviken. Kidsen blir bara en ytlig ursäkt i manuset för att istället veva samma gamla trams, DeNiros buttre svärfar Jack börjar se sig om efter en lämplig efterträdare som familjens patriark. Gubben blir ju inte yngre direkt. Ska Greg (Stiller) verkligen kunna axla den tunga manteln? Helst inte i Jacks ögon. Och veke Greg har ju som sig bör uppenbarligen enorma problem med att stå upp för sin sak.

Det är samma skämt som släpas runt en gång till. Hur mycket man är Greg och hur mycket älskar han egentligen sin familj? Kan han litas på? Släng också in lite sexskämt om åldern och Viagra och att Stiller charmas en ung snygg försäljerska (Jessica Alba), en onaturligt misstänksam Jack, en tröttsam Owen Wilson som upprepar sin playboyroll som den påfrestande Kevin. DeNiro har uppenbarligen varit med och producerat denna tunna soppa, vilket är ett mysterium.
Ben Stiller känns ovanligt trött och håglös här, som om han anat vilken nivå filmen kommer att hamna på.

”Nu vill jag faktiskt inte göra någon mer film med dig…!”

Efter halva filmen fattar jag allvarligt talat inte varför den här filmen har gjorts.
Det finns liksom inget skäl till det, den är varken speciellt rolig eller engagerande för fem öre. Finalen kommer abrupt, men ändå inte en sekund för tidigt. Att Dustin Hoffman och Barbara Streisand återigen lockats in med ett par ynka minutrar som Gregs märkliga föräldrar hjälper inte heller rullen speciellt mycket.

Little Fockers är ingen bra film. Ett vattnigt försök att krama lite cash ur en från början underhållande idé. Märkligt svagt kort från min annars pålitlige kompis Ben Stiller. Ingen tycks ha haft något större intresse här, och resultatet blir ju därefter. Se originalfilmen en gång till istället. Jorå.

Påskgodis x3

Påskledighet som avslutades med att en släng av den oönskade influensan hälsade på var inte det ultimata scenariot från helgen som gick.
När man inte ens kan glo på film i det tillstånd man befinner sig i, ja då är det sannerligen illa.
När till slut värsta lidandet släppte (för återigen: vi vet ju att män BLIR MER sjuka än kvinnor) kunde dock bla dessa alster skådas från soffan:

The Big Year (2011)

På något sätt gillar jag att gamle Steve Martin hälsar på igen. Kanske är det en fläkt av ett svunnet 80-tal som gör sig påmint? Här figurerar han som den timide Stu, en av tre hängivna fågelskådare (!) som alla beslutat sig för att försöka roffa åt sig världsmästartiteln i vad gäller att skåda flest arter under 1 år. Ganska snart slår sig Stu ihop med den mer trashige (men godhjärtade) Brad (Jack Black) för att knäppa den regerande mästaren Kenny (Owen Wilson) på näsan.

Kan en komedi om fågelskådning vara underhållande? Ja faktiskt. Främst beror det nog på att Martin, Wilson och till och med Black känns riktigt hemma i sina roller och lyckas leverera humor på det mer stillsamma men högst angenäma sättet för stunden. Filmen blir en sorts mix av livsfilosofi och roadmovie då fågelskådandet tar trion kors och tvärs över landet. Givetvis måste var och en av dem brottas med sina egna pris de betalar för att ha en chans på den lustiga titeln som världsmästare i fågelskådning…!

Oväntat roande med lågmäld komik där Martin bara känns genomtrevlig hela tiden. Wilson gör en…finurlig Wilson, och står man ut med Jack Black är han helt ok här  också.

 

La Proie (2011)

Fransk thrilleraction om bankrånaren Franck som ser fram emot att komma ur fängelset och få återförenas med sin fru och dotter. Att Franck dessutom har rejält med kosing gömt på hemligt ställe för ålderns höst är ju en liten extrabonus.

När hans cellkamrat, pedofilmisstänkte, Jean-Louis blir frigiven då ett vittne ändrar sig och kort efter istället visar sig vara en trolig seriemördare med dragning åt unga kvinnor ångrar Franck direkt att han berättade om sin familj och sina pengar (dumskalle!). Återstår bara att rymma ur finkan för att försöka hitta familjen innan galningen. Inte helt lätt när dessutom franska polisens vassaste skurkjägare med den envisa Claire i spetsen (som en annan Tommy Lee Jones) leder jakten på Franck.

Fransoserna kan sin action när de verkligen vill. Här blir en sorts avart till just gamla Jagad, där också Franck lyckas bli misstänkt för de mord som seriemördaren Jean-Louis begår längs vägen. Visst, lite klyschor och lagom ologiska moment, men allt tillverkat med ett tempo och en stil som gör att det går hem hos mig i soffan.

Lagom ovisst in mot upplösningen, och inte ens då kan man vara riktigt säker på hur det egentligen ska sluta. Bra action och lagom murrig story.

 

21 Jump Street (2012)

Såg aldrig serien, men det behöver man inte heller ha gjort för att kika på den här filmen. En sorts nyinspelning av hela konceptet, där de två nyutbildade inte helt jätteskarpa snutarna Schmidt och Jenko (Jonah Hill och Channing Tatum) omplaceras till ett high school för att försöka knäcka knarkhandeln som pågår där.

Givetvis knasar de till det, fumlar och trixar och beter sig som värsta knäppa skoleleverna. Men såklart fixar de skivan och lyckas också förvånande nog dra ned ett antal garv från mig i soffan. Fasen alltså vad jag gillar Jonah Hill! Han har en sorts galenpanna-stil som det svårt att värja sig emot.
Och Tatum gör inte illa ifrån sig han heller. En film med Johnny Depp i dumrolig cameoroll kan heller inte vara helt fel.

Larvigt, töntigt men med lite galen action och ett par roliga drogscener (okej man kanske måste vara på humör för denna oerhört tramsiga humor). Förvånansvärt bättre upplevelse än jag kunde tro. Faktiskt.

Lättglömt men toktrevligt underhållande så länge det varar.

 

 

Midnatt i Paris (2011)

Jag har varit i Paris två gånger, den ena som tågluffare och den andra som mer ”ordinär” besökare. Efter den här filmens fyra första minuter vill jag omedelbart återvända för ett tredje besök.

Woody Allen tar än en gång till det synnerligen smarta greppet, precis som han gjorde i Manhattan, att sätta stämningen i filmen direkt under dessa fyra minuter med galet vykortssnygga bilder på en klassisk storstad. När historien sedan rullar igång och den enorma kärleken till litteraturens och myternas Paris deklameras gång på gång har jag självklart inga problem med att köpa detta rakt av.

Och sällan har väl en tjomme känts så självklar i huvudrollen i en Allen-film som dagens charmör Owen Wilson. Han blir sådär genomsnäll och mjuk att det inte går annat än tokgilla honom från första sekund. Tungt förankrad i en, enligt honom, trist vardag och verklighet där han står i begrepp att gifta sig med den irriterande ytliga Inez (Rachel Mcadams) är paret på besök i just Paris. Författarwannabeen Gil (Wilson) förlorar sig genast i tankar om hur underbart det måste ha varit att leva i städernas stad under 20- och 30-talet som författare, att kunna sitta på de otaliga kaféerna och dryfta livets gåtor med likasinnade. Inez å sin sida gillar bara shopping och kan för sin egen del ”aldrig tänka sig att bo utanför USA….”. Egentligen är det ju ett smärre under att paret överhuvudtaget är tillsammans, men å andra sidan fungerar det som en smart katalysator för att kasta Gil in det märkliga äventyr som väntar runt hörnet.

För knappt har han hunnit gå vilse på solopromenad i staden en sen kväll förrän han av någon märklig anledning befinner sig just i 20-talets Paris! Han träffar bla legenderna Scott Fitzgerald, Hemingway, Gertrude Stein, T.S. Eliot, Picasso, alla på hans egen våglängd vad gäller livet och tillvaron och kärleken till staden. Tillbaka dagen efter i ”verkligheten” lider han sig igenom diverse utflykter med Inez och den synnerligen pompösa bekantskapen Paul (Michael Sheen) och dryga svärföräldrar innan han nattetid kan återvända till den tidsålder han suktar efter…samtidigt som han funderar över om det som hänt kanske egentligen hände i hans fantasi…?

Wilson filosoferar med rikets First Lady

Det är oerhört svårt att inte charmas av Allens manus som är fyndigt och framför allt rapp i dialogen. Träffsäkra betraktelser över företeelser och längtan efter vad som finns på andra sidan staketet avhandlas med snygg smutthet som sitter som en smäck genom hela speltiden. Ren komik varvas med bitterljuva humorsnärtar. Möjligen mattas (nästan som vanligt) Allens berättardriv något mot slutet…men vid det laget är jag ändå så charmad av det jag sett så det spelar ingen roll. Och dessutom avhandlat rent bildmässigt i ytterst varma och behagligt mjuka färgtoner.

Owen Wilson är naturligtvis en yngre upplaga av mästerregissören själv, som kanske också insett att han nu faktiskt är för gammal för att själv ränna runt och dryfta sina neurotiska tillkortakommanden. Wilson är istället mannen som är perfekt för detta, och personligen ser jag honom hädanefter som ständig Allen-tolkare i förstarollen. McAdams gör också en träffsäker insats som Gils raka motsats i livsfilosofiska funderingar, ja hela birollsgalleriet är snyggt komponerat ända ned till Frankrikes självaste Första Dam; Carla Bruni i en liten roll (som turistguide!)

Midnatt i Paris är lika mycket en Allen-komedi på sprudlande dialoghumör, twistat med en fantasifull händelseutveckling som det är en livsfundering om vad som egentligen är viktigt i livet och för just din självkänsla som individ. Woody är på bästa berättarhumör och det känns helt okej i min bok att hans manus belönades med Oscarsgubben.

Den fantastiska räven (2009)

Alla har en åsikt om Wes Anderson. Denne indie-filmare som ofta, för att inte säga alltid, har ett säreget sätt att göra film. Och välja projekt som kanske inte ligger sådär självklart inom radarn. Mina erfarenheter av Anderson sträcker sig endast till ett fåtal filmer, där förstås The Life Aquatic with Steve Zissou och The Royal Tenenbaums är de som sticker ut och ändå lämnat ganska behagliga eftersmaker. Desto mer spännande när han nu tagit sig an en Roald Dahl-berättelse med allt vad det innebär.

Som vanligt har jag förstått att åsikterna gått vida isär angående denna film, mästerverk eller fåntratteri och oförstående mening. Själv tror jag att jag nöjer mig med att påstå att man inte behöver analysera så mycket. Bara njuta lite av det som bjuds.

För det gör jag nästan hela tiden. Stop-motion-tekniken är tilltalande, detaljrik och ett friskt grepp. Nivån är ganska anpassad så att även yngre tittare kan ha nöje, men roligast kanske ändock för oss vuxna. Styrkan i filmen, och berättelsen, är den underfundiga humorn som avlossas av ett koppel starka röstinsater med självaste George Clooney i täten. Clooneys behagliga röst ger ett vitalt liv åt huvudpersonen, herr Räv, som trots att han är familjefar och stadgad inte kan släppa tanken på att följa sina rävinstinkter och fånga höns. Herr Rävs cravings antar oanade proportioner och i lönndom smider han planer på hur han ska kunna slå till mot traktens tre avskydda bönder och plundra dem efter bästa förmåga.
Detta gillas inte av fru Räv som i Meryl Streep´s röstversion blir lagom vass och förebrående, samtidigt som Herr Rävs ideér naturligtvis leder  till oväntade och lite besvärliga händelser.

Stort plus för ovan nämnda röstinsatser där också Bill Murray, Owen Wilson, Michael Gambon och Willem Dafoe kan höras. Finfint skapad miljö  som ger Dahls historia rättvisa, och att döma av de teckningar som förekommer i boken (en intressant bakomfilm…) är Anderson rejält trogen mot förlagans miljöer. Något som också Dahls änka bekräftar med ett till synes äkta leende.

Den fantastiska räven är en stunds enkel, charmig och snyggt tillverkad historia. Wes Anderson kanske helt enkelt ville göra en sorts hyllning till en saga han uppenbarligen tagit del av i yngre år. Clooney, Streep och de andra ger liv åt karaktärerna och humorn är avslappnat skön och dialogerna vassa på ett högst trevligt sätt. Inget fel på det tekniska i filmen, och någonstans känns det som det alltid är lite roligt att se på en väl tillverkad dockfilm.