Etikettarkiv: Willem Dafoe

Maj 23 2018

Murder on the Orient Express (2017)

Den gamla klassikern. I ny version, av och med Kenneth Branagh…vilken är utrustad med filmvärldens just nu kanske längsta musche.
Den gamla Agatha Christie-storyn om tågresan via den legendariska tåglinjen, med avbrott för ett lurigt mord som begås. Tur att den divige och egopumpade detektiven Hercule Poirot finns med ombord. Klart mästerhjärnan måste engagera sig i fallet. Jaja, ni vet ju säkert hur det ligger till med storyn. Frågan är kanske snarare om den håller för en ny version? Och hur sköter sig casten som skramlats ihop?

Rätt bra ändå. Branagh har själv regisserat tågresan och han kör på säkra kort, försöker hitta den gamla noirkänslan…och lyckas ganska bra. Den som sett tidigare version i Hollywood, eller läst boken, vet ju vad som väntar runt rälsen. Alla inhyrda skådisar får sina 15 minuter i tågvagnarna, och jag sitter ändå där med en rätt mysig känsla. Att det sällan blir sådär rejält spännande spelar ingen större roll. Miljön, och utförandet, lägger sig på rätt sida av trivselgränsen. Förutom Branagh som stilar runt med tvivelaktig accent får vi även skådisar som Daisy Ridley, Willem Dafoe, Michelle Pfeiffer, Derek Jacobi, Judi Dench, Penélope Cruz och Johnny Depp i väl valda biroller. Kanske en liten aura av de gammaldags matade ensemblerullarna? Känns som att Branagh strävar efter att fånga en fläkt av old school-Hollywood. Och tja…det känns som det är funkis överlag genom de knappa 120 minuterna. Dramatik och överspel och sällsamt otroliga incidenter som förstås får sin lösning mot slutet. Fattas bara annat.
Behövs filmen, egentligen? Svaret är nej, men å andra sidan har jag aldrig tråkigt i den arrogante detektivens sällskap. Och vem vet, kanske får vi hänga med honom till nästa uppdrag…? En planterad förutsättning finns. Vad säger det eventuella klirret i kassan…?

Mar 13 2018

The Florida Project (2017)

Plötsligt händer det.
När stjärnorna står rätt i skyn, floden rinner åt rätt håll, kråkorna flyger baklänges…eller nåt.

Att se The Florida Project är som att översköljas av glädje och sorg på en och samma gång. När känslorna når ända in i hjärteroten och sätter ett avtryck som du bara inte kan skaka av dig.
Under väldigt många minuter är regissören Sean Bakers film en färgsvultstig uppvisning i hur framför allt barn från den mindre bemedlade delen av vår befolkning, trollar med fantasi och upptäckarglädje för att göra det bästa i vardagslivet. Underbara, UNDERBARA, Brooklynn Prince är lilla Moonee vars liv och dagar framlevs på det sunkiga men märkligt nog charmiga motellet The Magic Castle…endast en lång spottloska bort från  det riktiga Magic Kingdom i Orlando, Florida. Här, på bakgården av Disneys jättelika turistkomplex, handlar det mer om att överleva dagen än att fundera på vilken åktur man ska ta härnäst. Det magiska i Brooklynns värld består dock i att hon tillsammans med andra kids från motellet gör varje dag till ett eget litet äventyr. Allt från upptäcktsfärd i gamla igenbommade motell till att reta gallfeber på motellets manager Bobby (Willem Dafoe) genom tokiga och listiga små hyss. Brooklynns stundtals asjobbiga mamma Halley (fantastiska debutanten Bria Vinaite) är ensamstående fd strippa-sort-of. Pengar är alltid bristvara…och när det verkligen kniper..går det alltid att ta till ”världens äldsta yrke”.

Sean Baker bygger en helt egen värld i utkanterna av The Magic Kingdom. Där misär samsas med avig charm, spontan vardagsglädje och ett myller av fantastiska färger i scenografin. Bara stilen på de slitna motellen är värda små betraktelser i sig. Första hälften av rullen, ren feelgood. Moonee hittar på äventyr, Halley tjafsar med folk, tålmodige Bobby med stort hjärta försöker få allt att fungera…pengarna måste in…samtidigt som han håller ett beskyddande öga på kidsen. Sen blir filmen mörkare. Verkligheten hinner lite ifatt. Även mig som tittar. De färgrika fasaderna börjar krackelera och hopplösheten börjar äta sig in i filmtittarsinnet. Baker är listig. Som att han lurar mig dit han vill, för att sedan dra undan mattan lite. Finalen är rent av hjärtskärande och jag kan icke hålla tårar borta när kameran dröjer kvar på Moonees ansikte och det lilla barnet hon ändå är innerst inne, trots den tuffa streetsmartheten hon redan lagt sig till med, kommer fram. Den som inte känner i hjärtat då…får skämmas lite. Dessutom…att filmen inte fick mer uppmärksamhet vid vid Oscarsgalan 2018 är fanimig skamligt.

En galet fantastisk, livfull, engagerande och sorglig film. På samma gång!
A must see! Årets första toppbetyg dundrar in!
Damn right!

Feb 2 2018

What Happened to Monday (2017)

Noomi igen! Vad tusan, har hon börjat förfölja mig in till tv-soffan?? Nå, förra träffen gav ju mersmak, så det kan väl aldrig skada att ge det ett nytt försök. Och den här gången kommer hon i sju (7!) upplagor! Hu!

Här kör vi framtidsstory om ett samhälle, en jordboll, där befolkningen växt katastrofalt snabbt. Det går helt enkelt inte att föda alla på planeten. I den stora lydstaten (USA?) bestäms att man ska köra en ”kines”, dvs varje familj får bara ha ett barn. Alla överflödiga kids tas omhand på ett speciellt ”institut” och försätts i kryosömn, i väntan på bättre tider när alla ska kunna leva i harmoni. Halleluja. Bakom ”konceptet” finns en listig och driftig kvinna, Dr Cayman (Glenn Close), som dessutom hoppas på att plocka politiska pluspoäng i framtida val.

Illa då att Terrence (inhyrde Willem Dafoe i 10-minutersroll) just fått sju(!) identiska flickebarnbarn levererade på BB. Han har dock inga tankar på att ge upp sex av sina barnbarn till The Man, och kommer istället på en liten bluff som ska hålla alla kidsen samlade. Officiellt skapas EN identitet, ”Karen”, och varje kiddo (som är döpt efter en veckodag) får gå ut på ”sin” dag. Ett instängt liv, fast ändå inte. Ok, nu sväljer vi DEN storyn med lite ansträngd fantasi och hoppar 30 år fram i tiden. De sju ”Karen” är vuxna men fortsätter att leva som en person. De sju har utvecklat olika personligheter i hemmet, men ute på stan gäller det att hålla synken samlad. Och framförallt hela tiden berätta för varandra vad som händer. Och när plötsligt ”Monday” inte kommer tillbaka efter jobbet en eftermiddag…då börjar det bli dags att oroa sig. Ett mysterium som kommer att påverka alla systrarna.

Full fart för vår Noomi Rapace således! Och som hon gör det! Jag tjusas i parti och minut över hur lätt hon hoppar in i varje systers personlighet. Och dessutom har rejäla dollars plöjts ned i effekterna för att låta Noomi spela mot sig själv i scenerna. Apsnyggt gjort, och det går banne mig inte att se flawsen i effekterna. Bra jobbat Noomi. Och bra jobbat Tommy ”Död Snö” Wirkola som sköter regipinnen. Inte en A-rulle i ordets bemärkelse, mer en jäkligt lyckad B-film som försetts med snygga effekter och detaljer. Om miljöerna i vissa lägen ser glåmigt öststatsaktiga ut….beror det på att rullen är fotad i Rumänien, och sedan försetts med ett lager snygg CGI-bakgrund som fångar framtida skyskrapor ihop med de gamla kåkarna.
Oerhört lätt rulle att engagera sig i. Och jag ger all cred för det till Noomi! Annars är actiondelarna traditionella och linjära, men aldrig tråkiga. Såklart går det att lura ut hur huvuddelen av storyn kommer att avlöpa, men det finns faktiskt en liten twist att ändå gotta sig åt.

En överraskande snygg rulle! Med en solid story. Om du, som jag, köper alla logiska luckor i manuset förstås.

 

Jag och poddpartner Fiffi öser ännu lite mer beröm över Noomi och rullen i #126 av SoF-Podden!

Sep 11 2017

Death Note (2017)

Ytterligare en rulle som som har sitt ursprung i asiatisk (japansk?) bok, seriealbum? Här då amerikaniserad och anpassad till västerländsk popcornpublik. ”Som vanligt” ett jäkla liv på puritaner av originalet…men jag orkar inte ens gå till den debatten. Skit i det säger jag.

Light Turner (Nat Wolff), skolgrabb med klyschiga och traditionella ”problem” i skolan och tonårslivet, kommer plötsligt över en skum bok med minst sagt oroväckande mörka krafter. Skriv dit ett namn på en person i boken..och den nämnde kommer strax att möta döden! Lägg gärna till dödssätt också för spektakulär effekt. Då triggas den märklige och listige dödsguden Ryuk (med Willem Dafoes röst) till att utföra sina dåd med ett extra illvilligt leende bland de vassa tänderna. Se där, plötsligt har vi oss också en en sorts variant på den gamla Final Destination-franchisen! I registolen Adam Wingard som tidigare trollat fram alster som den mumsiga You´re Next, V/H/S-antologin, den obehagliga The Guest och den katastrofalt usla nya Blair Witch. Blandad kompott från den gode Wingard alltså. Här stuvar han fram en rätt som känns stundtals intressant, stundtals snygg i sitt utförande. Inte så skrämmande som man skulle vilja dock. Mer ett YA-drama (Yaak) med övernaturliga inslag. Dafoes raspiga röst passar dock smutt som den oberäknelige Ruyk, vars övriga gestalt tycks komma i kombo av en skådis och CGI. Fick ingen riktig kläm på det.

Lite för lång, lite för rörig när manus envisas med att trycka in en och annan subplot i det hela. Dock inte helt ointressant. Nat Wolff funkar i huvudrollen, liksom hans ”flickvän” Mia (Margaret Qualley). Wingard får inte till någon homerun direkt, men missar inte heller bollen fullständigt. Känns dock som att filmen hade kunnat bli mindre…”barnvänlig”.

Rysliga intentioner som blir mer actiondrama.

 

Jan 22 2015

John Wick (2014)

Wick_posterJohn Wick (Keanu Reeves) är en snubbe du inte vill möta.
Står du ändå öga mot öga med denne man har du förmodligen satt din sista potatis och kommer att gå ett våldsamt öde till mötes.

Ändå har Wick en gång i tiden dragit sig ur alla hemskheter han varit inblandad i, som hitman utan fruktan och känd för att alltid genomföra sina blodiga jobb. När älskade hustrun dör i sjukdom återstår bara ett stort tomt hus och minnen. En nyanländ hundvalp tycks göra dagarna lite lättare dock…ända tills ett gäng badasses med svinige Iosef (Alfie Allen…yes Theon Greyjoy från GoT) i spetsen både snor Wick´s ascoola bil och dödar valpen! Gangsterfasoner!

Kanske inget annat att vänta från denne ryske (of course) maffiahuligan. Läget kompliceras också av att fadern Viggo (Michael Nyqvist) är Big Man i gangstervärlden och väl känner till Wicks rykte som samvetslös torped. Mordet på den oskyldiga valpen får det förstås att slå över hos Wick och Hämnaren inom honom vaknar.
Han tänker köra paybacktime crazy style! Rysk maffia eller inte!

Jaha, en stunds messy underhållningsvåld serietidningsaction-style är vad som bjuds. Om man tyckte att Denzel Washington körde hård hämnarstil häromsistens i The Equalizer är det inget mot vad Reeves pysslar med här! Full fart och fullt ös i actiongodisbutiken. Skurkarna dör döden på de mest våldsamma sätt och Wick kliver över lik som om han vore en angel of death. Vilken dåre! Att det är en fd stunt coordinator, Chad Stahelski, som står bakom dagens regi är inte svårt att lista ut. Manuset är kanske på sin höjd två A4-ark, Wicks hund blir dödad, han blir förbannad, the bad guys måste dö! Punkt! Allt krut läggs istället på de digra våldssekvenserna och den ihållande skottlossningen!

wick_pic1

helvete, vad förbannad han är!

Och kolla på Keanu dårå!
Länge sedan man liksom såg honom fara runt med sådan intensitet! Kan han möjligen ha tyckt detta var asroligt!? Att knäppa ryska torpeder till höger och vänster! I en rulle där 98 procent av handlingen består av vapen som avfyras, glassplitter, kulor, blod, tung musik (som gör sig otroligt snyggt till de olika actionbitarna!), filmvåld the raw style och synnerligen ansträngd dialog…kanske det är skönt att inte behöva vara så pretto och allvarlig?
John Wick menar dock dödligt allvar med sin agenda. Bossen Viggo vet det och försöker ligga ett steg före genom att lägga ut ett kontrakt på Wick. Något som hitmannen Marcus (Willem Dafoe) lockas av…för att inte nämna den dödligt snygga ”Ms Perkins” (Adrianne Palicki).

I sina bästa stunder påminner dagens våldsamheter om de ytliga snabba actionrullar som producerades på 90-talet, typ The Replacement Killers. Jag har inga problem med den larviga intrigen. Reeves skönt hårdföre hämnare visar ingen nåd whatsoever och ibland vill man bara ha såna snubbar till kvällskaffet! Våldsamma och stenhårda bagateller som blir en joyride för ögat. Det är naturligtvis blaha-blaha rent storymässigt, men ibland blir ju det också små pärlor!
Är det Micke Nyqvist´s förbannelse att hela tiden få spela skurks i Hollywood? Troligen. Men de checkarna är också sköna slantar! Om längtan efter prettodjup och allvar blir för stor får han väl åka hem och ta en roll hos Kay Pollack!

Snabbt, stenhårt och synnerligen våldsamt. Bra skit för stunden.
Sen går vi vidare i vardagen.

Idag kollar även en av vapendragarna i filmträsket, Henke, in Keanus galna våldsfest! Hur många blodiga kulor delar han ut som belöning!?

Nov 4 2014

Odd Thomas (2013)

odd thomas_posterMycket märklig film detta.
Börjar som en sunkig tv-rulle, sjunker ännu längre ned i träsket med ologiska klipp och hopp i handlingen…för att plötsligt ta sig i kragen och bli lite småspännande!
Som sagt, konstig tittarkänsla som pendlar hysteriskt mellan skit och försiktigt underhållande i vissa lägen.

Jag var aldrig nån Dean R. Koontz-kille. Visst, jag läste några böcker när det begav sig…men annars höll jag mig till Stephen King. Överlag är det ju lite samma träsk om tittar på gubbarnas genre.
Här är det film på en av Koontz romaner, handlar om just Odd Thomas (han heter så!) som kan ”se döda”! Jepp. Döda som inte riktigt vill kila vidare av någon anledning, men till skillnad mot ungjäkeln i Sjätte Sinnet som mest bara mumlade om han ”kunde se” döingar..gör faktiskt Odd (Anton Yelchin) något åt saken. En sorts hjälpreda för att lösa problemen. Och detta med den lilla ökenstadens polischefs (Willem Dafoe) goda minne! Han liksom bara köper att Odd har lite speciella trix för sig! Visst serru. Liksom Odd´s söta flickvän på glassbaren (!), Stormy (Addison Timlin). Nu är det inte bara de döda Odd ser, dessvärre får han också ibland syn på några demonliknande varelser…som alltid tycks dra sig mot människor och platser där något alldeles speciellt otäckt kommer att hända. Precis som nu. Plötsligt är de överallt i staden. Odd känner sig tvingad att luska vidare i varför de räliga demonerna är så aktiva just nu. För givetvis är nåt i görningen.

odd_pic

otrevlig filur till höger..dock endast för Odd´s ögon

Jahapp, ansvarig idag är Stephen Sommers, Mumien-mannen, som inte tycks ha rosat marknaden så jättemycket sedan dess. Och det börjar rätt illa här. Ett galet snabbt tempo, kanske FÖR snabbt, märkliga klippningar och hopp. Visst flow i storyn som inte stämmer så jättebra. Övertydlig humor, lite för många oneliners för att det ska kännas naturligt. Rykten säger att man fick lägga ned produktionen en tid då det fattades finansiering. Kanske lider rullen av det? På Sommers lilla pluskonto ska dock föras på att han varvar konstigheterna med rätt snygga effekter och bildövergångar. Alltid nåt ju.
Så, precis när man gör sig beredd att slipa saxen, händer nåt. Historien går in i ett annat läge, antar en annan form…och plötsligt blir det mer thriller/deckare! Och det är till det bättre gott folk.
Trodde man ju aldrig. På slutet till och med lite småspännande. Hoppsan.

Svag och rörigt snurrig början som tar sig vad det lider, och speciellt slutklämmen är nästan lite snyggt finurlig (!) men ytligheten och det ansträngda manuset kan ändå inte ge mer än ett godkänt för stunden i betyg.

 

Jun 18 2014

Flmr vs filmåret 1988!

Dags att rota fram det fantastiska filmåret -88 i rampljuset!

För så är det ju, att vissa bloggers menar på att just detta år ska behandlas som ett fint gammalt årgångsvin.
Själv tar jag mig ju då såklart en vass funderare och går tillbaka i minnet. Vad gjorde jag -88? Hur såg filmlivet ut? Vilka topp- och bottenrullar hittar man då? Finns det överhuvudtaget belägg för att påstå att 1988 är ett gyllene år för alla listnördar? Ja kanske, börjar man mata på titlar, får man snart börja grovsålla…för att sedan finlira och skruva sig fram till de 10 alster som får representera detta år!
Och det fanns att välja på!

Så, vad hittas här då? Tja, en eldig och intensiv spanjor till att börja med. Vidare en diabolisk skådis i en lika diabolisk rulle. En legendarisk regissör tog sig an den franska huvudstaden på ett obehagligt men spännande sätt. Ett rejält mustigt äventyr, årsvis innan LotR hade sett dagens ljus, får en plats på listan också. Liksom ett synnerligen olustigt men ack så sant drama från en svunnen och otäck tid. Och just detta år kom också filmen som flyttade fram ALLA gränser vad gäller popcornsaction i Hollywood. Givetvis med på Flmrs topp 10 över 1988 års BÄSTA rullar!

Dina egna åsikter och kommentarer om ämnet i fråga låter du naturligtvis välla in i kommentarsfältet!
Nu rullar vi igång med 1988 års finest:

10. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Jag är inte jättebevandrad i Almodóvar alla verk, men av de jag sett är detta det absolut roligaste och snurrigaste. Så pass underhållande att det räckte in på listan. Den spanska passionen och mentaliteten. Vilken kombo! Och Antonio Banderas!

 9. Beetlejuice

Är detta Michael Keatons shining moment i karriären? Kanske! Skruvad humor! Keatons reptilsnabba repliker! Burtons fantasi! Alec Baldwins unga frisyr och Geena Davis luriga charm! Klassisk svart underhållning! Love it!

8. Frantic

Gamle Polanski visste hur man visade upp Paris på ett synnerligen obehagligt sätt. En ung Harrison Ford på konferens blir av med frun! Han fattar inget och inte vi som tittade heller! Genialiskt grepp av regissören att hålla oss lika undrande som Ford. Spännande dessutom! En thriller som kändes obehaglig ända in till slutet. Ford var naturligtvis långt före Liam Neeson på europeisk mark när det gällde märkliga och gåtfulla thrillers.

7. Farligt Begär

Stephen Frears OTROLIGT snygga rulle om passion, lögner och svek. Kostymdrama som tar ut svängarna ordentligt…och lyckas med det! Man får svår bromance på den unge diaboliske John Malkovich här som slits mellan moral, hjärta och lurifaxtrix. Glenn Close är underbart bra och Michelle Pfeiffer känns precis så offerlik som hon ska vara. Vilket kammarspel! Erotiken och passionen ligger i luften hela tiden. Slutet är galet bra!

6. Skjut för att döda

En sorts tuffare variant på Crocodile Dundee? Ta bort tramshumorn och du har en hård och snyggt komponerad story om mördarjakt i såväl vildmarken som storstan. Tom Berenger är såklart sur som vanligt som Vildmarks-Joe på jakt efter kidnappad flickvän, och får dessutom lära sig ha tålamod med FBI-snuten Sidney Poitier´s lågskor-manér i ödemarken. Men vänta bara tills duon kommer till stan, då blir det ombytta roller! Otroligt spännande första gången man såg den! Nu mer rejält stadig återtittsunderhållning med jämna mellanrum. Bra mix med action, drama och humor. Och har Kirstie Alley någonsin varit snyggare?

5. Rain Man

Äntligen fick unge Tompa C visa att han kunde skådespela också. Dustin Hoffman sensationellt bra, fast egentligen är det ju ingen överraskning. Vi vet ju att han är en toppskådis de flesta dagarna i veckan. Två bröder, den ene en självisk yuppie (ha, det gamla ordet!), den andre svårt autistisk med knasiga färdigheter. Ganska simpel story, desto större känsla och stämning i rullen. Cruise och Hoffman har ett magiskt samspel. Regissören Barry Levinson fick en Oscar, manuset fick en Oscar, Hoffman fick en Oscar, HELA filmen fick en Oscar…Cruise borde naturligtvis också ha haft en!!

4. Willow

Lååångt innan LotR-tjafset hittade till biodukarna hade pålitlige regissören Ron Howard upptäckt att man kunde spela in granna äventyrssagor på Nya Zeeland! Eller är det en mustig fantasy!? Och jag som inte gillar fantasy speciellt mycket enligt egen utsago…hrm… Nå skit i det, här får man lilla energiknippet Warwick Davis, en ond häxa, ett barn som ska skyddas, magi och trolleri, tramshumor av det trevliga slaget, snygga miljöer, obehagliga troll, en slimmad Val Kilmer och en flirtig Joanne Whalley (senare Kilmer…och senare ”bara” Whalley igen…). Den här är så pass stämningshöjande att den tål att ses om och om igen. Kanske till och med i en sommarklubb nära dig!

3. Midnight Run

Robban De Niro studsade tillbaka lite på popularitetsskalan i den här härligt underhållande historien. Så kändes det iaf. Och vem kan låta bli att älska Charles Grodin!? Hela rullen känns som en enda mystrip och lite bromance mellan de två huvudrollsinnehavarna, den ene en modern prisjägare och den andre eftersökt bokhållare hos maffian. Man blir på så otroligt gott humör av denna thriller-light med underfundig humor. Actioninslag saknas inte heller, men det är just samspelet mellan Robban och Grodin som bär hela rullen. Lika bra varje gång jag ser den. Grodin stjäl nästan hela rullen i vissa scener. Behöver du piggas upp? Se den här! Bronsmedalj på listan blev det också!

2. Mississippi brinner

Man kan lätt tro att Alan Parker´s täta sydstatsdrama är en riktig BOATS. Så är dock inte fallet, däremot är storyn hårt inspirerad av liknande händelser i amerikanska södern på 60-talet. Dramat blir obehagligt närvarande när två FBI-agenter i Gene Hackman och Willem Dafoe börjar undersöka försvinnandet av ett par människorättsaktivister i en liten amerikansk småstad. Den ene hård paragrafryttare som vill göra allt enligt regelboken, och den andre en garvad veteran som vet när man kan bända lite på regelverket för att nå resultat. Att hitta ledtrådar i den hårt segregerade lilla staden blir inte lätt. Tungt dramatiskt och realistiskt när den gamla otrevliga frågan om rasism dras ännu ett varv på film. Sevärt dock hela tiden! Kanoninsatser av Dafoe och pålitlige Hackman! En film som engagerar varenda gång man ser den. Välförtjänt silverplats på listan..

1. Die Hard

Filmen som förändrade stilen på tunga actionthrillers. Så här skriver jag på min ALIM-sida: ”John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).”
Finns ingen anledning att ändra den texten här. Stenhårt guld till Bruce Willis!

 

 

till sist: 

Honorable mentions: Working Girl (miljön och humorn), Colors (Robert Duvall), Det stora blå (känslan), Roger Rabbit (fräscheten i tekniken då det begav sig), Scrooged (Bill Murray´s hänsynslösa humor), Förrådd (dramat och moralproblemet), A fish called Wanda (humorn!)….tja listan KAN faktiskt göras längre…vilket får mig att kanske hålla med om kvallen på detta filmår…!

Katastroferna: Polisskolan 5, Iron Eagle II, Missing in action III

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld just -88! Finns det crossovers..?!

 

Maj 3 2013

Streets of Fire (1984)

Idag blir det nostalgi.
1984 var jag 19 år. Skolan avklarad, lumpen stod för dörren och det mesta var sådär…spännande i tillvaron.

Plötsligt den sommaren dök en film upp som totalt knockade mig och mina kompisar. Tog oss med storm. En svårbeskriven film, som ändå hade allt. En busenkel intrig om den gode som räddar den sköna och tar hand om buset på samma gång. Och allt, precis allt, insvept i en orgie av neon, regntunga gator och fantastisk 80-talsmusik. Ja jag fattar mycket väl att ni idag säkert har synnerligen svårt att ta till er detta. Men så var det verkligen och under bra många år var dagens rulle i min hjärna rena referensexemplet på hur en toppmatad film skulle se ut.

Lite svårt idag, tänker jag först, att se det så när jag skådar historien om Tom Cody (Michael Paré) som räddar rocksångerskan och ex-flickvännen Ellen Aim (Diane Lane) ur motorcykelvärstingen Ravens (Willem Dafoe) grepp. Men det är ett härligt kärt återseende. Vet inte hur många år sedan det är jag såg filmen senast. Men det känns som eoner av tid. Jag ser en film där skådespeleriet är ganska taffligt, där regissören Walter Hill själv plitat ned ett manus där klyschor egentligen bara staplas på varandra så att man bara häpnar. Det är endimensionellt, förutsägbart, taffligt ostrukturerat och så mycket yta att man undrar hur de egentligen kom undan med allt.

Men så var det ju det här med känslan.
Fascinerande nog behövs bara ett par minuters film innan jag är tillbaka i -84 igen. Färgerna, neonet, bilarna, känslan när Cody kysser Ellen i ett tillhörande ösregn, de sköna konsertbilderna när Ellen uppträder på scen och framför dåtidens bombastiskt tunga rockalster; Nowhere Fast och Tonight is what it means to be young…låtar signerade min stora hjälte från 80-talet; Jim Steinman.
Lyckan total.

I den namnlösa storstaden i en oklar tid kommer krigsveteranen Cody hem. Hans ex, rocksångerskan, kidnappad av motorcykelgänget Bombers. Hennes sliskige manager (Rick Moranis) erbjuder Cody 10 000 om han skaffar tillbaka Ellen. Behöver vår hjälte pengarna? Gör han det av girighet eller kärlek? Vad tror du?
Lägg till allt detta övrig musik av en inspirerad Ry Cooder och de tungt svängiga The Blasters. Awesome.

Walter Hill visste precis vad han gjorde vid tillverkningen av denna rocksaga. Det hela blir näst intill en musikal mixad med vibbar från regissörens klassiska The Warriors…eller varför inte en udda variant av West Side Story i vissa lägen. Scenografin är en konstig blandning av 50-tal och nutid med gamla bilar, tunnelbanetåg, regntunga gator som lyses upp av vräkiga neonskyltar. Kort sagt, det vilar en märklig sagostämning över det hela. Som en extra lång rockvideo från ett årtionde som kanske inte liknade något annat när det gäller musik, klädstilar och färger.

så unga. så oförstörda.

Mitt vuxna jag ser en film som lider av oerhörda logiska och filmiska luckor. Som bjuder på halvkackigt skådespelande och galet löjliga repliker. Mitt tonåriga jag ser en rulle fullproppad med tonårsromantik, en historia som trycker på alla de rätta knapparna vad gäller sinnestämningar. Som fångar det där vi alla gick omkring i smyg och drömde om som osäkra tonåringar. Och skådisarna! Så unga! Paré var lite av en favorit hos mig under många år (vad synd att det inte blev något av hans karriär..förutom en tillvaro i B-träsket hos Uwe Boll), snyggot Diane Lane, gnällspiken Moranis, tuffa Amy Madigan som sidekick. Och så en spenslig Willem Defoe i plastiga fiskarbyxor! Hur kul som helst!

Streets of Fire snodde titeln från Springsteen-låten, Hill snodde säkert friskt från varenda story han kunde komma på. Resultatet är långt ifrån en perfekt film, men en sjujäkla skapelse som proppas full med det där som hjärtat gillar.
Känslan.
Dagens betyg är fullständigt galet. Men ändå inte!

p.s. …och ja…jag skaffade naturligtvis soundtracket, som höll på att spelas sönder under resten av året…

Feb 6 2012

The Hunter (2011)

Det är sannerligen inte ofta man sätter klorna i en film man nästan aldrig hört talas om, än mindre läst någon info om. Kanske egentligen ett drömläge? Även de tillfällena tycks ju mer sällsynta i dagens filmtittartillvaro.

Ärrade soldatveteranen Martin (Willem Dafoe), uppenbarligen numera med tjänster for hire (oklart hur laglydiga) hyrs in av ett större företag för att resa till Tasmanien och där leta efter spår av den mytomspunna Tasmanian Tiger (som dock inte är en tiger utan en sorts vildhund) vilken sägs vara utdöd sedan sena 30-talet. Nya rön och iakttagelser gör dock gällande att ett exemplar av denna sällsynthet kan befinna sig i vildmarken as we speak. Jättestora Företaget vill ha tag i vad Martin kan komma över, blodprov, cellprov, DNA eller varför inte hela exemplaret!? Framtida rikedomar hägrar uppenbarligen hos uppdragsgivaren.

Väl på Tasmanien inkvarteras Martin hos en ung kvinna och hennes två barn. Maken, en zoolog, är försvunnen sedan en längre tid och familjeidyllen är långt ifrån bekväm. Barnen verkar lämnade lite vind för våg, värdinnan ligger mestadels i sängen lite lagom borta av alla tunga antidepressiva mediciner hon ätit. Martin märker snart att han har en påverkan på de två barnen som uppenbarligen börjar se honom som en sorts saknad fadersfigur. Än trevligare blir det också när Martin ser till att den unga mamman kommer ur sin depressionskoma och börjar fungera som en riktig värdinna aussie-style. Allt under överinseende av den hjälpsamme grannen Jack (Sam Neill), eller är han så hjälpsam egentligen…?

Martin företar sina återkommande hemliga (han påstår att han är forskare) turer ut i den tasmanska vildmarken, hamnar på kuppen mitt i en pågående konflikt mellan biologer som vill bevara och undersöka naturen och skogsaverkningsindustrin vars arbetare skiter i grönskan och hellre vill ha pengar till brödfödan på denna ganska isolerade plats.

Vad som möjligen börjar som ett mysterium till film växer sakta men säkert ut till ett drama. Jag höll på att skriva finstämt, men det är kanske att ta i. Hela tiden ligger en något oklar känsla och gnager. Likväl som Martin gör kan jag som tittare inte låta bli att imponeras av den storartade naturen som denna del av världen bjuder på. Samtidigt verkar det som att samma natur har en del hemligheter att dölja. Och har Martin egentligen full koll på läget?

Dafoe kände sig ovanligt ensam under inspelningen...

Synd att påstå att dagens film har ett högt eller jämt tempo. I vissa lägen dröjer sig sävligheten kvar likt en trögflytande vätska, i andra lägen klipps det friskt mellan olika scener och tidsperspektiv. Den udda berättelsen till trots, och den något oklara förväntade utvecklingen, blir det på ett sätt både spännande, vemodigt och gåtfullt. Dafoe må vara en ensling och till synes fokuserad på sitt uppdrag, men inte ens han kan stå emot den udda omgivning eller låta bli att påverkas av det som sker i hans närhet.

Vore man nu riktigt pretto skulle man väl antagligen vilja påstå att Martin gör en sorts inre resa med detta udda uppdrag. Att naturen påverkar honom mer än han någonsin trott. Annars kan man ju också nöja sig med att konstatera att historien utan större synligt driv i manuset och utvecklingen kan vara nog så underhållande med allt som inte sägs eller ageras ut i bild men ändå berättas. En sorts skönhet också i att se Dafoe i återhållsam roll med sparsmakad dialog där han ändå får nog med utrymme att visa sin begåvning som skådis.

The Hunter tar tid på sig. Kombinationen med  snygga bilder över den tasmanska naturen och små detaljer i den sävliga men gåtfulla historien gör att intresset dock stannar kvar hela vägen in i mål och plötsligt är man kanske till och med lite osäker på vad det hela egentligen utvecklats till. Märkligt intressant film som hänger kvar länge och tål att funderas på en bra stund efteråt.

Jan 22 2011

Den fantastiska räven (2009)

Alla har en åsikt om Wes Anderson. Denne indie-filmare som ofta, för att inte säga alltid, har ett säreget sätt att göra film. Och välja projekt som kanske inte ligger sådär självklart inom radarn. Mina erfarenheter av Anderson sträcker sig endast till ett fåtal filmer, där förstås The Life Aquatic with Steve Zissou och The Royal Tenenbaums är de som sticker ut och ändå lämnat ganska behagliga eftersmaker. Desto mer spännande när han nu tagit sig an en Roald Dahl-berättelse med allt vad det innebär.

Som vanligt har jag förstått att åsikterna gått vida isär angående denna film, mästerverk eller fåntratteri och oförstående mening. Själv tror jag att jag nöjer mig med att påstå att man inte behöver analysera så mycket. Bara njuta lite av det som bjuds.

För det gör jag nästan hela tiden. Stop-motion-tekniken är tilltalande, detaljrik och ett friskt grepp. Nivån är ganska anpassad så att även yngre tittare kan ha nöje, men roligast kanske ändock för oss vuxna. Styrkan i filmen, och berättelsen, är den underfundiga humorn som avlossas av ett koppel starka röstinsater med självaste George Clooney i täten. Clooneys behagliga röst ger ett vitalt liv åt huvudpersonen, herr Räv, som trots att han är familjefar och stadgad inte kan släppa tanken på att följa sina rävinstinkter och fånga höns. Herr Rävs cravings antar oanade proportioner och i lönndom smider han planer på hur han ska kunna slå till mot traktens tre avskydda bönder och plundra dem efter bästa förmåga.
Detta gillas inte av fru Räv som i Meryl Streep´s röstversion blir lagom vass och förebrående, samtidigt som Herr Rävs ideér naturligtvis leder  till oväntade och lite besvärliga händelser.

Stort plus för ovan nämnda röstinsatser där också Bill Murray, Owen Wilson, Michael Gambon och Willem Dafoe kan höras. Finfint skapad miljö  som ger Dahls historia rättvisa, och att döma av de teckningar som förekommer i boken (en intressant bakomfilm…) är Anderson rejält trogen mot förlagans miljöer. Något som också Dahls änka bekräftar med ett till synes äkta leende.

Den fantastiska räven är en stunds enkel, charmig och snyggt tillverkad historia. Wes Anderson kanske helt enkelt ville göra en sorts hyllning till en saga han uppenbarligen tagit del av i yngre år. Clooney, Streep och de andra ger liv åt karaktärerna och humorn är avslappnat skön och dialogerna vassa på ett högst trevligt sätt. Inget fel på det tekniska i filmen, och någonstans känns det som det alltid är lite roligt att se på en väl tillverkad dockfilm.

Jul 16 2010

Daybreakers (2009)

Märkligt nog ganska sågad vampyrhistoria, fast med omvänd ordning, signerad ett par bröder Spierig vilka jag aldrig stiftat bekantskap med förut. I en framtid har världens befolkning via ett virusutbrott blivit vampyrer. De människor som finns kvar än ständigt föremål för jakt för att sedermera lagras som föda åt vampyrbefolkningen. Allt väl om det inte vore för att jordens resurser i form av människoblod håller på att ta slut. Vampyr-forskaren Edward Dalton (Ethan Hawke) är en av dem som förtvivlat försöker komma på ett sätt att framställa syntetblod som ska säkra vampyrsläktets överlevnad, speciellt eftersom det visar sig att vampyrer som inte får dricka blod stegvis förvandlas till en ännu hemskare sorts übervampyr där alla mänskliga tankar och känslor är borta.

Det här är en riktigt underhållande historia bit(!)vis och jag kan inte låta bli att bli imponerad av den scenografiska detaljrikedomen som regissörerna presenterar. Filmens manus får givetvis tas för vad det är, men det finns små sköna passningar till vår alldeles egna verklighet idag och bristerna på naturresurser som börjar göra sig påminda. Actionbiten tillverkad enligt standardformuläret, men det blir aldrig tråkigt, tvärtom spännande i vissa lägen, och trots att man nästan som vanligt kan räkna ut slutet i historier som dessa, känns det ganska friskt och fräscht ända fram till slutet. Ethan Hawke är måhända inte den första man tänker på som leading man i historier som dessa, men han absolut inte bort sig. Sam Neill förvaltar sin korta speltid på rätt sätt, som girig och ränksmindande vampyrmagnat. Filmens stora skådisplus går dock till Willem Dafoe, denne kameleont till skådis som kan axla vilket manus som helst. Här är han figuren Elvis som gått från människa till vampyr och tillbaka till människa igen! En hemlighet han gärna vill dela med sig till godhjärtade Edward.

Daybreakers är inte banbrytande eller sensationell på något sätt, snarare en kul approach på temat där vampyrerna tack och lov uppträder som vampyrer ska. Inget Twilight-tjafs här inte. Actionbegäret får sitt, vi har överseende med de största logiklooparna och alla blir nöjda och glada. Nej inte alla eftersom filmen fått sin beskärda del av slaktknivarna, men det är inget man behöver fästa sig nämnvärt över.
Underhållande.

Betyget: 3/5