The Founder (2016)

Hur många gånger i sitt liv har man ätit på McDonalds?
Antagligen mer tillfällen än vad som vill kännas vid. Låt oss inte gå den vägen kanske.
Istället kan man, jag, vi, fundera på just konceptet McDonalds. Den amerikanska hamburgerjätten, idag ett så solklart inslag i vår vardag. Eller lunchplaner. Eller vägstopp på resan. Eller inkörsporten när ens barn tar sina första steg i arbetslivet. Att Donken är en gammal inrättning med anor från ett annat USA och en annan tid, det visste vi ju säkert. Men kanske inte HUR fenomenet uppstod och sparkades igång.

Detta råder nu den stilfulle regissören John Lee Hancock bot på med denna BOATS om just The McDonalds as we know it. Well sort of i alla fall. Med manus efter en bok som sägs vara historien sann. Det första man slås av är ju att hamburgerimperiet föds i skallen på en driftig visionär vid namn Ray Kroc! Kroc?? Var är McDonald?? Lugn, de dyker upp så småningom.
Året är 1954 och den gode Kroc (Michael Keaton) flänger USA runt och försöker sälja hushållsmaskiner i blänkande stål. Affärerna går långt ifrån strålande, kanske är det ett USA som fortfarande håller på att vakna och repa sig efter krigsåren? Lite lagom skeptiska mot ”nya grejer”. Nåväl, ett tips leder honom till Kalifornien och ett litet hak där det enligt uppgift säljs ”landets godaste burgare”. Kroc beställer, smakar och chockas av dels hur gott det verkligen är och dels hur SNABBT han fick sin mat från det att han beställde. Försäljare som han är har han strax snackat in sig hos ställets ägare…tralala…Dick och Mac McDonald! En tanke föds i Rays skalle om hur man skulle kunna ta detta koncept vidare och större. Och ja..på den vägen är det ju. Lång historia kort.

här jävlar ska tjänas flis!

Men vänta, det finns förstås också en story bakom storyn. Om hur Ray med sina visioner ”växer förbi” bröderna McDonald som egentligen bara är ganska nöjda med att langa burgare på sitt lilla hak. Konflikter och interna stridigheter. Varumärket växer och Ray firar stora framgångar. Äntligen något han är bra på. Till priset av att hans äktenskap med hustrun (Laura Dern) blir lidande. Hans kontakter och samarbete med Dick och Mac (Nick Offerman och John Carroll Lynch) blir allt annat än kamratligt. Ray tänker inte låta något stå i hans väg mot den ultimata drömmen och framgången.

Regissör Hancock öser på med tidstypiska markörer i detaljer och färger. Hela filmen andas verkligen 50-tal i sin visuella stil. Keaton (med sina numera inte helt klädsamma  ”klapprande” tänder när han pratar) gör en bra jobb som den ambitiöse och snart ganska hänsynslöse Ray. Ju längre filmen rullar på, ju mer framstår han som en rejäl skitstövel, beredd att hugga sina vänner i ryggen. Sympatierna ligger helt klart hos de mer timida, men kanske rätt naiva, bröderna McDonald.

Summa summarum ett rejält snyggt alster om tillkomsten av denna gigant i amerikansk företagshistoria. Hancock verkar inte vara ute efter att försköna eller skruva på historien, och berättar den till synes som det hände. Såklart är säkert vissa detaljer justerade för att passa dramaturgin, i gammal god Hollywood-anda. Det intressantaste är kanske ändå hur man som tittare är med Ray i början på hans (då) smått galna idéer…för att sedan sakta men säkert börja känna ett mer eller mindre förakt för honom. Bra jobbat med manus, och bra jobbat Keaton (som hade hoppats på en Oscar-nominering men fick tji)

Kanske man skulle klippa en burgare hos Max nästa gång…?

 

 

Annonser

Spider-Man: Homecoming (2017)

122Jamen så kom han då hem till slut.
Efter sju resor rättighetshinder hittade den pigge spindelklättraren hem till MCU. Vi fick ju se en liiten glimt av honom redan i Cap´s förra rulle Civil War, men nu är det lite mer”på riktigt”.

Mannen som fått uppdraget att pytsa fram dagens hjälte är Jon Watts, som ju slog till med den lilla indie-thrillern Cop Car för två år sen. Och snubben tar direkt den rätta vinkeln! Struntar (tacksamt) i backstoryn om Peter Parker och kör istället på från här och nu. Parker liv som high school-kille (och nu känns han verkligen som en kille i skolan), Parkers liv som hjälte-wannabe, Parkers vardag som vigt tjattrande lustigkurre.

För första gången kanske en film-Spidey faktiskt känns som den serietidningsfigur jag lärde mig uppskatta för länge sedan. Tom Holland som Peter är inget annat än en liten fullträff. Men det kändes ju redan i hans debutinhopp hos Kaptenen förra året.

Vi får också en liten dos Iron Man i dagens äventyr. Smart av manuset att skriva in Robban Downey Jr. Det går ju liksom inte att tröttna på honom och hans oneliners, ytterst subjektiv åsikt såklart. Men likväl.
Dagens Marvel-uppvisning lyckas också med bedriften att hålla sig på den mer lättsamma sidan, sjunker inte ned i för seriös approach. Känns helt enkelt lite skojigare och lekfullare än på länge här inne hos MCU. Michael Keaton (klappertänderna!) får den delikata uppgiften att vara filmens skurk. Han känns sådär lagom ”skurkig” också. Egentligen en vanlig knegare som hittat ett (synnerligen) olagligt sätt att tjäna sina bucks. Keaton känns stabil. Kanske inte det färgstarkaste badasset i MCU, men å andra sidan kan det ibland vara skönt med fula fiskar som inte ska ha världsherravälde hela tiden.

Sjukt snygga effekter förstås när det hettar till med action. Watts tycks ha hittat en smutt liten balans i sin rulle. Manuset är lite småsmart och tar sin början i efterdyningarna av The Avengers (2012), men tar sedan sin egen lilla väg. Med då Robbans Iron-snubbe som sammanhållande länk. Vi får också tillbaka Marisa Tomei som den betydligt yngre versionen av Aunt May, en May med lite skön humor. Bästa sidekicksrollen har dock kanske Jacob Batalon som den nördige Ned (Dödsstjärnan i Lego!). Härlig komisk tajming.

Spidey_Iron

nya bästisar

Se detta var ju riktigt underhållande!
En kul och engagerande väg in i ”familjen” för den tjattrande nätkastaren. Framför allt det faktum att Jon Watts blandar ren serietidningsaction med lite knashumor tilltalar en annan. Nu är jag icke på något sätt ovän med någon av de tidigare rullarna om Spindelmannen, men visst är detta den mest lättillgängliga och skojfriska!

Rejält underhållande för stunden!
Det är sommar och jag är lättflörtad med betyget.

Spotlight (2015)

spotligh_posterJädrar i min gamla skrivmaskin (har faktiskt en i källaren) vad jag är svag för murvelfilmer!!
Dramatiken, spänningen, miljön! En sorts nerv som hela tiden håller dig som åskådare på tårna. Om det är en bra murvelfilm alltså. Som här!

Idag ett satans snyggt stycke, och alldeles genomsant, om hur en grupp grävande journalister på tidningen The Boston Globe 2001 avslöjade den katolska kyrkans vidriga och systematiska sexuellt utnyttjande av barn. Vilken groteskt story! Perfekt att synliggöra på film! Denna katolska kyrka som tycks stå för så mycket skumraskheter i lönndom.

När ”Spotlight”-gruppen på tidningen, ett litet gäng journalister som under en längre tid gräver ordentligt i fall innan texter publiceras, får nys om kyrkans tilltag…och dess högst medvetna sätt att dölja det som skett…är det en massiv sten som sätts i rullning. Trots kyrkoapparatens smutsiga försök att stoppa utredningen. Som också kommer att visa på sanningar med rättsväsendet som inte är av det helt trevliga slaget.

Det bästa med dagens story är ju att den faktiskt är helt sann!
Att filmmakarna med regissören Tom McCarthy (Station Agent) i spetsen verkligen berättar en genuin historia om arbetet bakom det stora avslöjandet. Att han struntar i tidsödsande subplotar om kärlekstrassel, hemförhållanden, jobbrivalitet osv…och istället fokar till 100 procent på en sammansvetsad grupp som jobbar mot ett gemensamt mål! Här finns inga sexistiska anspelningar eller utsvävningar mellan huvudkaraktärerna, att Rachel McAdams är en av grabbarna är liksom självklart. Eller vaddå ”en av grabbarna”!?! Hon är en journalist i gruppen. Punkt. Alla är de personer som brinner för både det jobb de gör och att den vidriga sanningen kommer upp till ytan.

spotlight1

rejäla murvlar!

Förutom McAdams får vi en som vanligt formidabel Mark Ruffalo, en stabil Michael Keaton (med samma läspning som i Birdman!), en lågmäld men pålitlig Liev Schreiber. Plus en hoper andra mycket bra insatser på skådisfronten! Glöm tex inte Stanley Tucci som lätt vresig men godhjärtad jurist.
Filmen ger mig drygt 2 timmars totalt engagemang för det jag ser. Vilket också är lite märkligt då ju filmens utgång redan på förhand är given, i alla fall för den som läst på i ämnet. Trots detta lyckas manuset framkalla både nerv och ovisshet på väl valda ställen! Galet! Men helt underbart. Det är i filmer av den här kalibern jag hittar den totala upplevelsen som filmåskådare. De gånger då det banne mig inte finns en endaste grej att klanka ned på!

Filmen är som en totalt mixad kombo av Alla Presidentens Män, Broadcast News och The Newsroom. För att nämna några andra pärlor i genren. Och jag fullkomligt älskar det.
Naturligtvis en självklar utmanare till priser och uppmärksamhet. Och det känns banne mig helt självklart.
Årets första fullpoängare på bloggen!

 

#23_logoI SoF-poddens avsnitt 23 babblar jag på än mer euforiskt om hur bra den här filmen är, och får visst medhåll av Fiffi…som möjligen dock är lite mer sansad i sitt betyg….

 

 

Birdman (2014)

birdman_posterSkrev mexikanske  Alejandro González Iñárritu dagens rulle med huvudrollsinnehavaren Michael Keaton i tankarna? Ett sammanträffande som nästan ser ut som en avsiktlig händelse om du frågar mig.

Regissören och manusmannen leker fram en story som man kanske inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till. Komedi eller allvar? Eller tragik med svart humor? Å andra sidan är det väl kanske inte så jäkla viktigt att man har koll på det heller. Så länge storyn och filmen gör vad den ska, underhåller.

Keaton är Riggan, en gammal avdankad Hollywood-skådis som en gång i tiden var supehjälten Birdman (!) på film…och i ett par olyckliga uppföljare. Nu vill Riggan på nåt sätt ta sig tillbaka in i rampljuset igen. Varför inte hyra en teater på Broadway i New York och där sätta upp en gammal pjäs med sig själv i huvudrollen? Smart tänkt, eller bara oerhört dumdristigt? Lite både och kanske.

Problem när det närmar sig premiären och Riggan tvingas hyra in egocentriske skådisen Mike (Edward Norton), en ökänd aktör som anses vara svår att jobba med.
Redan här lite metaroligt då ju just Norton dras med  samma rykte i filmbranschen. Upplagt för konflikter och tjabbel, drama och allmän hysteri. Förutom dåren Mike rör sig skådisen Lesley (Naomi Watts) och Riggans producentpartner, den hårt prövade Jake (Zach Galifianakis), också i de murriga korridorerna i teaterns inre. Lägg till detta Riggans vuxna dotter Sam (Emma Stone) som fungerar som hans assistent…eller nåt.

En av Riggans egenheter är att han ofta pratar med sitt alter ego Birdman i pressade lägen (otroligt underhållande då Birdman-figuren väser precis som Keaton gjorde när han var läderlappen på 90-talet!), och man börjar så smått undra vart regissören vill ta den här mustiga historien? Ser han det bara som en stunds terapeutiskt skojeri om våra självkänslor och tillkortakommanden, eller är meningen att vi ska se igenom tramserierna och skåda allvaret bakom? Är Riggan en tragisk figur som för länge sedan förlorat ”spelet” mot den branschen han jobbat i?

Vill man så går det att se nästan vad som helst i rullen. Vill man bara njuta av knasigheterna som sker i bild så går det också. Iñárritu har dessutom lekt med mediet och fotat rullen så att man får känslan att allt är gjort i en enda oavbruten tagning. Erkänt officiellt fusk, men stilen fungerar finurligt bra och jag ger regissören cred för detta. Liksom jag gör till Keaton. Detta är naturligtvis hans rulle helt och hållet! Svårt att inte se hur Riggan inte skulle vara Keaton i verkliga livet. Kanske Keaton spelar så jädrans bra här…för att han är sig själv?

läderlappen vs kalsippmannen!

De andra skådisarna trummar på i behaglig takt, men fokuset finns hela tiden på Keaton. Många höjer glaset för duktiga Emma Stone här, men jag tycker nog inte att hon sticker ut så speciellt som det gjorts gällande. En stabil insats är det. No more no less. Att Norton är bra som tusan visste man ju redan. Här får han några minuter då och då att visa sin irrationella komiska förmåga. Galifianakis är aningens nedskruvad och framstår kanske som den vettigaste och lugnaste i sällskapet.

Möjligen har en del problem med den här rullen. Aningens svårdefinierad som den är. Med ett galet soundtrack också! Hysterisk vettvillig….jazz (?) som bakgrundsmatta till det övriga ljudet. Själv tycker jag dock att det bara förstärker den märkliga känsla som ligger över hela filmen. Kanske jag väljer att förtjusas av den för att jag inte riktigt förstår den?

Prisad och hyllad, ibland kanske liiite för mycket…den är (såklart) som bäst innan den ska slå an den obligatoriska (synliga) allvarliga strängen mot slutet…men nog är det en friskt berättad rulle som ingen filmälskare bör missa. Extra plus från mig för det märkliga visuella sättet den berättas på.
Bryter ramarna lite på ett störigt….underhållande sätt.

 

Flmr vs filmåret 1988!

Dags att rota fram det fantastiska filmåret -88 i rampljuset!

För så är det ju, att vissa bloggers menar på att just detta år ska behandlas som ett fint gammalt årgångsvin.
Själv tar jag mig ju då såklart en vass funderare och går tillbaka i minnet. Vad gjorde jag -88? Hur såg filmlivet ut? Vilka topp- och bottenrullar hittar man då? Finns det överhuvudtaget belägg för att påstå att 1988 är ett gyllene år för alla listnördar? Ja kanske, börjar man mata på titlar, får man snart börja grovsålla…för att sedan finlira och skruva sig fram till de 10 alster som får representera detta år!
Och det fanns att välja på!

Så, vad hittas här då? Tja, en eldig och intensiv spanjor till att börja med. Vidare en diabolisk skådis i en lika diabolisk rulle. En legendarisk regissör tog sig an den franska huvudstaden på ett obehagligt men spännande sätt. Ett rejält mustigt äventyr, årsvis innan LotR hade sett dagens ljus, får en plats på listan också. Liksom ett synnerligen olustigt men ack så sant drama från en svunnen och otäck tid. Och just detta år kom också filmen som flyttade fram ALLA gränser vad gäller popcornsaction i Hollywood. Givetvis med på Flmrs topp 10 över 1988 års BÄSTA rullar!

Dina egna åsikter och kommentarer om ämnet i fråga låter du naturligtvis välla in i kommentarsfältet!
Nu rullar vi igång med 1988 års finest:

10. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Jag är inte jättebevandrad i Almodóvar alla verk, men av de jag sett är detta det absolut roligaste och snurrigaste. Så pass underhållande att det räckte in på listan. Den spanska passionen och mentaliteten. Vilken kombo! Och Antonio Banderas!

 9. Beetlejuice

Är detta Michael Keatons shining moment i karriären? Kanske! Skruvad humor! Keatons reptilsnabba repliker! Burtons fantasi! Alec Baldwins unga frisyr och Geena Davis luriga charm! Klassisk svart underhållning! Love it!

8. Frantic

Gamle Polanski visste hur man visade upp Paris på ett synnerligen obehagligt sätt. En ung Harrison Ford på konferens blir av med frun! Han fattar inget och inte vi som tittade heller! Genialiskt grepp av regissören att hålla oss lika undrande som Ford. Spännande dessutom! En thriller som kändes obehaglig ända in till slutet. Ford var naturligtvis långt före Liam Neeson på europeisk mark när det gällde märkliga och gåtfulla thrillers.

7. Farligt Begär

Stephen Frears OTROLIGT snygga rulle om passion, lögner och svek. Kostymdrama som tar ut svängarna ordentligt…och lyckas med det! Man får svår bromance på den unge diaboliske John Malkovich här som slits mellan moral, hjärta och lurifaxtrix. Glenn Close är underbart bra och Michelle Pfeiffer känns precis så offerlik som hon ska vara. Vilket kammarspel! Erotiken och passionen ligger i luften hela tiden. Slutet är galet bra!

6. Skjut för att döda

En sorts tuffare variant på Crocodile Dundee? Ta bort tramshumorn och du har en hård och snyggt komponerad story om mördarjakt i såväl vildmarken som storstan. Tom Berenger är såklart sur som vanligt som Vildmarks-Joe på jakt efter kidnappad flickvän, och får dessutom lära sig ha tålamod med FBI-snuten Sidney Poitier´s lågskor-manér i ödemarken. Men vänta bara tills duon kommer till stan, då blir det ombytta roller! Otroligt spännande första gången man såg den! Nu mer rejält stadig återtittsunderhållning med jämna mellanrum. Bra mix med action, drama och humor. Och har Kirstie Alley någonsin varit snyggare?

5. Rain Man

Äntligen fick unge Tompa C visa att han kunde skådespela också. Dustin Hoffman sensationellt bra, fast egentligen är det ju ingen överraskning. Vi vet ju att han är en toppskådis de flesta dagarna i veckan. Två bröder, den ene en självisk yuppie (ha, det gamla ordet!), den andre svårt autistisk med knasiga färdigheter. Ganska simpel story, desto större känsla och stämning i rullen. Cruise och Hoffman har ett magiskt samspel. Regissören Barry Levinson fick en Oscar, manuset fick en Oscar, Hoffman fick en Oscar, HELA filmen fick en Oscar…Cruise borde naturligtvis också ha haft en!!

4. Willow

Lååångt innan LotR-tjafset hittade till biodukarna hade pålitlige regissören Ron Howard upptäckt att man kunde spela in granna äventyrssagor på Nya Zeeland! Eller är det en mustig fantasy!? Och jag som inte gillar fantasy speciellt mycket enligt egen utsago…hrm… Nå skit i det, här får man lilla energiknippet Warwick Davis, en ond häxa, ett barn som ska skyddas, magi och trolleri, tramshumor av det trevliga slaget, snygga miljöer, obehagliga troll, en slimmad Val Kilmer och en flirtig Joanne Whalley (senare Kilmer…och senare ”bara” Whalley igen…). Den här är så pass stämningshöjande att den tål att ses om och om igen. Kanske till och med i en sommarklubb nära dig!

3. Midnight Run

Robban De Niro studsade tillbaka lite på popularitetsskalan i den här härligt underhållande historien. Så kändes det iaf. Och vem kan låta bli att älska Charles Grodin!? Hela rullen känns som en enda mystrip och lite bromance mellan de två huvudrollsinnehavarna, den ene en modern prisjägare och den andre eftersökt bokhållare hos maffian. Man blir på så otroligt gott humör av denna thriller-light med underfundig humor. Actioninslag saknas inte heller, men det är just samspelet mellan Robban och Grodin som bär hela rullen. Lika bra varje gång jag ser den. Grodin stjäl nästan hela rullen i vissa scener. Behöver du piggas upp? Se den här! Bronsmedalj på listan blev det också!

2. Mississippi brinner

Man kan lätt tro att Alan Parker´s täta sydstatsdrama är en riktig BOATS. Så är dock inte fallet, däremot är storyn hårt inspirerad av liknande händelser i amerikanska södern på 60-talet. Dramat blir obehagligt närvarande när två FBI-agenter i Gene Hackman och Willem Dafoe börjar undersöka försvinnandet av ett par människorättsaktivister i en liten amerikansk småstad. Den ene hård paragrafryttare som vill göra allt enligt regelboken, och den andre en garvad veteran som vet när man kan bända lite på regelverket för att nå resultat. Att hitta ledtrådar i den hårt segregerade lilla staden blir inte lätt. Tungt dramatiskt och realistiskt när den gamla otrevliga frågan om rasism dras ännu ett varv på film. Sevärt dock hela tiden! Kanoninsatser av Dafoe och pålitlige Hackman! En film som engagerar varenda gång man ser den. Välförtjänt silverplats på listan..

1. Die Hard

Filmen som förändrade stilen på tunga actionthrillers. Så här skriver jag på min ALIM-sida: ”John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).”
Finns ingen anledning att ändra den texten här. Stenhårt guld till Bruce Willis!

 

 

till sist: 

Honorable mentions: Working Girl (miljön och humorn), Colors (Robert Duvall), Det stora blå (känslan), Roger Rabbit (fräscheten i tekniken då det begav sig), Scrooged (Bill Murray´s hänsynslösa humor), Förrådd (dramat och moralproblemet), A fish called Wanda (humorn!)….tja listan KAN faktiskt göras längre…vilket får mig att kanske hålla med om kvallen på detta filmår…!

Katastroferna: Polisskolan 5, Iron Eagle II, Missing in action III

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld just -88! Finns det crossovers..?!

 

RoboCop (2014)

Dagens regissör José Padilha (Tropa de Elite) lär enligt ryktet ha gjort allt för att ta avstånd från den färdiga produkten då han inte alls fick igenom sina visioner och idéer.
Framför allt när det gällde att sätta åldersgränsen på rullen. Padilha hade enligt skvallret föresatt sig att vara originalet så troget som möjligt när det gäller den svarta humorn och den satiriska tonen. Med allt vad det också betyder i våldsamheter och fläskig action. Vilket ju också var en av de stora hörnstenarna i den nu kultiga originalrullen. Kostymnissarna i producentstolarna ville dock inte veta av någon film som inte skulle kunna locka in nyblivna tonåringar i biomörkret på grund av högre åldersgräns, så därför utgick order om att göra dagens berättelse mer salongsvänlig.

Känns ju förstås på förhand som ett misstag.
Själva Robo-konceptet bygger ju på något sätt på den där överdrivna, over-the-top-mentaliteten och den svarta synen på en framtid som inte är sådär särdeles ljus att skåda. Men å andra sidan; varför får man för sig att göra en nyinspelning på en gammal 80-talare som ändå håller ganska god klass ännu på upplevelsefronten? Därom kan man ju tvista sig blå ganska länge såklart, men att det handlar om chansen till lätta bucks i kassorna är väl inte så svårt att räkna ut.
Sätter man sig då med superkritiska ögon nu när den upphottade varianten ska skådas?
Tja, lite kanske. Men å andra sidan falnar den känslan bort lite efterhand när jag kommer på mig själv med att tycka ganska…bra om den här versionen.
Såpass!?

Ja, för så känns det. Trots det stora misstaget ovan att inte se på Robo-fenomenet med överdrivenhet i alla aspekter, tycks storyn innehålla tillräckligt många element av detaljer och ett bra driv för att jag ska känna mig både underhållen och fokuserad. Kanske den största ögonbrynshöjaren är att Joel Kinnaman är kontrakterad för titelrollen som den olycksalige polisen Murphy vilken får en ny, om än udda chans, i livet. Där Paul Verhoeven´s version nästan helt hade skalat bort Murphys familj ur handlingen, satsar Padhila tvärtom på att skildra känslokonflikten mellan just hustrun Clara (Abbie Cornish) och Murphy själv efter dennes märkliga förvandling till plåtpolis.  I denna nya variant får vi också mer om filosoferandet i det etiska att skapa maskiner som säkerhet istället för det mänskliga alternativet. Avsaknaden av mer ”ren” action är möjligen det som också fått betygen att dala lite i den här versionen, men själv tycker jag nog att det är nog så intressant med storyns utveckling även i funderingarna. Hur ytligt DET än må vara.

swedish steel!

GIVETVIS hade man önskat en tekniskt snygg rulle, för det är ändå det här, som hade vågat ta ut svängarna ÄNNU mer i den satiriska tonen.
Nu får man nöja sig med Samuel L Jackson som märklig tv-värd med synnerligen högervinklade åsikter om allt och alla. Michael Keaton har fått den (o)trevliga uppgiften att gestalta dagens bad guy, entreprenören och visionären Raymond Sellars. En skruvad parodi på Bill Gates och Steve Jobs i ett? Gary Oldman tar ett rutinerat good-guy-jobb och glider runt som han vore polischef Gordon på rymmen från en annan känd rulle, fast här är han forskare som låter sig utnyttjas.

RoboCop modell 2014 har möjligen inte så mycket av den där busgroggiga våldscharmen som originalet hade. Mer en seriös (?) ton, kryddad med rätt bra effekter trots allt när actionbiten får någon minut då och då. Vissa små flirtar med den gamla rullen görs också…tex dyker de räliga ED-209 minsann upp i ett hörn eller två under filmens gång. Kinnaman å sin sida gör väl gör ingen Oscarsinsats, men gör heller inte bort sig.
Onödig remake, visst, men när den ändå nu existerar så är den förvånansvärt underhållande.
Oväntat betyg.

Clear History (2013)

Mest för dem (oss) som gillar den självbelåtne livsfilosofen Larry David?
Här spelar han egentligen ett sorts alter ego till sig själv och sin tv-serie Curb Your Enthusiasm. På manuspapperet den gnällige PR-tjommen Nathan som stör sig så pass mycket på sin chefs planer för företagets nyuppfunna elbil att han säger upp sig i protest, trots att han varit med och satsat kapital. Bad idea då företaget, likt ett Apple på speed, plötsligt blir värt miljarder tack vare elbilen och Nathan går miste om sköna pluringar. 10 år senare lever han som ”Rollo” på Martha´s Vineyard och är något av öns kuf med alla sina (ofta bittra) åsikter och vardagsiakttagelser om stort och smått. När så chefen från förr plötsligt flyttar till ön börjar lurkiga hämndplaner smidas hos dagens antihjälte.

Som ni kanske (inte) vet roas jag enormt av den långe stören David och hans mörka humor. Och hans provokativa sätt att bryta ned det mesta till påfrestande detaljer. David var ju bl.a. upphovsman till Seinfeld och satte sin humorstämpel rejält på den serien under årens lopp. Dagens rulle har producerats av HBO Films, vilket betyder att humorn inte väjer för vare sig sex, grov dialog eller allmän omoral. Vilket naturligtvis blir underhållande om man kombar det med just Larry David. Kanske blir det i ärlighetens namn som ett extra långt avsnitt av just Curb your…, men jag lider inte. Tvärtom.

Det storyn förlorar i tempo och manus vägs upp av den trevligt komponerade rollistan där man hittar bl.a., Danny McBride, Philip Baker Hall, Bill Hader (från SNL), Kate Hudson, Jon Hamm, Amy Ryan, Michael Keaton (länge sen han var så UNDERHÅLLANDE!), Eva Mendes, Liev Schreiber som uncredited skummis..och UNDERBARE J.B. Smoove från just Curb…!! Oviktigt trams som blir en behaglig bagatellskröna med gamängen och irritationsmomentet David i centrum.
Gillar man inte honom blir betyget här möjligen svårköpt.

 

 

Enhanced by Zemanta

Penthouse North (2013)

Bakisfilm.
Tidsfördriv när hjärnan inte vill jobba alltför mycket.
Lagom klyschig underhållning en vardagskväll när man varken vill eller orkar ge sig in i något direkt avancerat.

Javisst. De här filmerna som inte kräver så mycket av oss som tittare har rätt många namn. Och kommer i många former. Ofta direkt-på-dvd-alster som aldrig skulle haft en chans att locka några besökare till biosalongen. Men vaddå, de behövs väl också. Jag tror på balans i det mesta, och någonstans kan man inte klandra den här marknaden, sfären, träsket, precis under A-ligan där de stora produktionerna slåss om gunsten.

OCH, det roliga är att ibland kliver ju en och annan stjärna ned i den här divisionen och gör ett litet gästspel. Liksom det är en värld fylld av de där starsen som kanske peakade för sisådär runt….15 år sen eller nåt.
Idag bjuds man minsann på en mix av just detta.

Rätt duktiga Michelle Monaghan ikläder sig här rollen som Sara, en krigsfotograf som genom att vara på fel plats vid fel tillfälle blivit blind. Puts väck med den karriären. Tre år senare lever hon ett stillsamt liv med boyfrienden Ryan högst upp i ett flådigt penthouse på Brooklyn, med utsikt mot Manhattan. Våningen tillhör Ryan, vilken man direkt fattar diverse misstankar mot. Och mycket värre blir det ganska raskt när familjeidyllen invaderas av ett badass som omgående ser till att Ryan medelst dödligt våld blir en ex-pojkvän. Snart på platsen ytterligare en otrevlig typ som meddelar den skräckslagna Sara att Ryan i själva verket var en hal vessla som inte bara ljugit för henne utan också stulit både pengar och annan grannlåt från skurksen, och nu är det bara för Sara att avslöja var stöldgodset finns gömt i våningen.

Som ni hör, traditionell homeinvasion-thriller.
Knorren med Saras blindhet utnyttjas förstås enligt konstens alla klyschor, vilket också innebär att kameran även ger sig på att luras med oss som tittar. Men naturligtvis innebär dagens standardmanus också att det hjälplösa offret framåt finalen plötsligt förvandlas till värsta handlingskraftiga och stenhårda hjältinnan. Monaghan spelar ändock på bra med sitt handikapp och matchas ganska smutt av gamle Michael Keaton (yes där har ni den andra ingrediensen i mixen som beskrevs ovan) som den smoothtalkande psykopaten Hollander. Lite äldre, lite tunnhårigare, lite trindare, men samma stundtals pigga ögon. Han gör sig i badassroller, gamle Batman. Den otrevlige och knivälskande Chad (Barry Sloane) utgör den tredje parten i detta…tja..typ av kammarspel.

-”joho, det ÄR sant. jag VAR Batman en gång i tiden…!”

Regissören Joseph Ruben (Sova med fienden) håller det ganska stramt, enkelt och straightforward. Spelplatsen är nästan uteslutande våningens olika rum och den flashiga altanen med utsikten mot Manhattan. Någonstans under filmen kommer jag plötsligt på mig med att sitta och tänka på att det nog vore lite intressant att se den här storyn på en teaterscen! Ok, varför man nu skulle vilja det?! Men det är något med formatet och de begränsade ytorna huvudpersonerna vistas på.

Vänta er nu inga nya grepp eller snygga krumbukter här. Det är såklart en traditionell katt-och-råtta-lek där skurksens övermod och underskattning ställer till det för dem. Vaddå, det var väl ingen spoiler. Kom igen nu.

Penthouse North är standardthriller utan någon som helst överraskning i bakfickan. Dock..faktiskt lite trevligare i smaken än jag trodde den skulle vara. Vilket nog främst beror på Keaton som tycks har rätt roligt här. Inget de inblandade behöver skämmas för alls.
Ok, de behöver ju inte jubla heller.
Lättglömt men inte helt oaptitligt.

Sommarklubben: Jackie Brown (1997)

Känslan är att av alla Quentin Tarantinos filmer är det här kanske den mest styvmoderligt behandlade.
De som möjligen väntat sig något i samma stil berättarmässigt som föregångarsuccén Pulp Fiction blev kanske besvikna då regissören här klart lägger krutet på sin patenterade täta och rappa dialog istället för visuell action.

Själv har jag alltid tyckt oerhört bra om den här filmen. Men så är jag ju som ni vet också en sucker för manus där dialogen känns levande, snärtig och framför allt den stora ingrediensen som för en film framåt. Precis allt det som Tarantino tycks ha föresatt sig här….och visst känns det som en sorts hyllning till 70-talets blaxplotationrullar, vilket märks i stilen och musiken. Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) dras in i ett spel om pengar som tillhör smågangstern och vapenhandlaren Ordell (Samuel L Jackson). FBI vill vara med på ett hörn för att sätta dit nämnde gangster, den trevlige borgensmannen Max (Robert Forster) dras till Jackies charm och har svårt att motstå hennes planer…och Ordell själv lurar i vassen med dold agenda för att säkra sina tillgångar.  

Med ett manus som Tarantino själv knåpat ihop på en bok av författaren Elmore Leonard (RIP) är det en ordentlig cirkus som utspelas i Los Angeles. Tarantino är sparsmakad med de visuella miljöerna och låter skådespelandet stå i centrum. Att engagera Pam Grier i huvudrollen känns som ett annat snyggt drag av regissören i sin homage till 70-talet.
Lägg till namn då också som Sam Jackson, Michael Keaton, Forster, Bridget Fonda som knarkande surfarbrud och en skön Robert DeNiro som den något sinnesslöe smågangstern Louis och vi har en brokig samling skådisar som alla verkar ha förstått vad Tarantino velat ha ut av dem.
Speciellt Jackson gör det riktigt bra som den tjattrande Ordell.

Jackie Brown är inte lika grafisk som Tarantinos andra alster och våldet är rejält i bakgrunden till förmån för dialogen. Bodycounten är löjligt låg, men Tarantino håller istället hårt på att skapa känsla i filmen genom inlevelse och snyggt agerande av alla inblandade. Som vanligt ett OERHÖRT läckert soundtrack som inramning vilket skapar en högklassig filmstund. En tidig Tarantinofilm som jag räknar in som en av hans allra bästa!
Lurendrejeri i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Toy Story 3 (2010)

1995 var ett mycket bra år. Dels föddes min yngste son och dels hade Toy Story premiär. En galet bra film med förbluffande effekter och gjord med en teknik som var rent sagolikt häpnadsväckande. Året innan hade man gråtit och njutit till Lejonkungen och hänfört viskat tillvarandra att ”nu har nog Disney i alla fall överträffat sig…tusan vad bra!” Men bara ett år senare alltså skulle det visa sig att det mytomspunna företaget hade ett ess till att spela ut. Toy Story var en film som vartefter rullade konstant hemma i videon kan jag säga, med två knattar lystet sittandes framför tv-rutan.

Det Toy Story fångade i teknik och känslor lyckades också Toy Story 2 med, trots att man trodde att det knappast skulle vara möjligt. Nyhetens behag var ju liksom borta, nu hade vi ju bekantat oss med den nya tekniken och sättet att göra animerad film. Men det var bara att återigen buga inför Hollywood och dess förmåga att förvandla något bra till nästan ännu bättre, mycket genom att utveckla storyn och ta det ett steg längre utan att upprepa sig. En rätt bra konst i dessa uppföljar-tider vi ändå lever i. En sak som jag alltid älskat med dessa filmer är att de både tilltalar barnen och de vuxna. På ett snyggt sätt lyckas alltid filmskaparna smyga in en släng av lite skön vuxenhumor och listiga filmreferenser utan att det känns som att det siktar över barnen, om ni fattar vad jag menar? Tvåan gjorde självklart lika stor succé hemma i the House of Flmr.

11 år efter del två har vi nu alltså den avslutande trean här. Och var jag för ett ögonblick rädd att sinnet, tiden eller fantasin skulle ha sprungit ifrån mig å det grövsta känner jag snabbt ett bubblande pirr och en glädje i kroppen bara ett par minuter in i filmen. Allt är sig likt och det känns sannerligen som att återse ett par kära gamla vänner. Eller som Eagles sade när de återförenades i mitten på 90-talet…; ”vi hade egentligen aldrig slutat…vi tog bara en liten paus…”
Åren har dock gått och Andy har blivit en stor grabb, redo för utflytt från pojkrummet och vidare till collegestudier. Men vad ska hända med de älskade leksakerna? Alla oroar sig naturligtvis, speciellt Woody som ju ändå varit Andys number one i samlingen. Det visar sig att Andy har stora planer för Woody, han får hänga med till College och de andra får åka upp på vinden. Nåja, det kunde ju vara värre. Och naturligtvis blir det det. Genom ett missförstånd finner sig plötsligt leksakerna på ett dagis, dit de blivit skänkta. Ett dagis som kommer att te sig som rena fånglägret, styrt av den till synes godmodige björnen Lotso…

Ja, vad ska man säga? Återigen en lysande historia som tar våra figurhjältar ännu ett steg längre och behåller samtidigt humorn, tempot och lyckas av bara farten introducera ett gäng nya karaktärer som inte går av för hackor. Extra kul att Barbie och framför allt sköne fåfänge Ken får lite tid i manuset. Ja det är sannerligen en lysande film som hoppar mellan att framkalla skrattanfall och en klump i halsen som extra krydda till tårar som börjar fylla ögonen. Rent tekniskt är det briljant utfört och Pixar spänner musklerna ännu en gång för att visa vart skåpet ska stå. Vem ska kunna slå dem på fingrarna inom avdelningen animerad teknik inom den närmaste framtiden? Ingen säger jag.
Har man möjlighet ska man självklart se filmen med originalljud för att än en gång få njuta av Tom Hanks och Tim Allen och deras sköna repliker. Även Joan Cusack, John Ratzenberger och Don Rickles återvänder naturligtvis i sina respektive röstroller som Jessie, Hamm och Mr Potato Head. Nya i gänget är Ned Beatty med lurigt behaglig röst till björnen Lotso och Michael Keaton i en galet skön tolkning av Ken. Strålande.

Toy Story 3 är tokigt bra och en glädjespridare i kroppen. Inte på något sätt upprepar den sig utan det känns verkligen som framåt hela vägen. Gärna i ett omtumlande och svängigt tempo, med korta uppehåll för dragandes i de rätta känslosträngarna. Ännu en omedelbar favorit såväl hos barn som hos oss filmälskande vuxna. Dessutom är det en värdig och fin avslutning på en trilogi som hållit stora delar av en generation som sällskap under åren som rullat förbi. Slutscenerna är både rörande och fina på ett sätt som få filmer lyckas uppnå.
2010 års bästa film säger jag!

The Other Guys (2010)

Trivseltrams igen. Och vem har sagt att inte sådant ska få finnas? Just det, ingen alls. Flmr fortsätter att framhärda med sitt mantra: ”även trams behövs då och då för att verkligen uppskatta de stora ögonblicken”. Skåda här ett nytt alster från regissören Adam McKay, som oftast färdas i par med ingen mindre än Will Ferell (de båda har ju tex Anchorman: The Legend of Ron Burgundy och Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby på sina samveten). Och givetvis är Ferell med här också. Tillsammans med Mark Wahlberg bildar han det osedvanligt omaka tönt-polis-paret Terry och Allen som inte tycks kunna göra något rätt. De är stationens hack-kycklingar, där allt ljus är på stjärnsnutarna Danson och  Highsmith (Dwayne Johnson och Samuel L. Jackson). Allen (Ferell) å sin sida är ganska nöjd med att få sitta bakom sitt skrivbord och fylla i meningslösa rapporter alltmedan Terry sliter sitt hår och vill ut på gatorna som en riktig snut (”jag är en påfågel! Låt mig flyga!!!”)

Chansen kommer när supersnutarna Danson/Highsmith blir …eh..obrukbara och ett till synes glasklart rånfall hamnar i händerna på Terry och Allen, vilka givetvis gör bort sig, får bannor av den godmodige polischefen (en synnerligen åldrad Michael Keaton) och är vips tillbaka vid skrivborden igen. Vid det här laget har de dock lyckats snubbla över ett annat fall som verkar höra ihop med det första och nyfikenheten tar över…

Jag tror man måste uppskatta Will Ferell till fullo för att ha utbyte av den här filmen. Humorn följer ganska precis exakt den stil som har setts förut i skådisens CV, det nördiga, nästan skämmiga, ibland rena skräphumorn…för att i nästa sekund bli genialiskt och bara helt störtskön för skrattgroparna. På den här resan får han med sig Wahlberg, en kille jag är lite svag för, och som inte direkt gör bort sig i komedistuket heller. Hans bistra desperation och lagom luddiga bakgrundshistoria i filmen är rolig värre. Wahlberg är den instabile och otålige alltmedan Ferell får ta rollen som nörden Nr 1 med en sällan skådad godmodighet i var och varannan scen (även om han naturligtvis också har en ”mörk” hemlighet). McKay låter dem hållas i en sorts buddie-film som inte lämnar några större spår bakom sig men samtidigt är helt perfekt att inta en i övrigt trist vardagskväll. De två huvudrollsinnehavarna backas tacksamt upp av ovan nämnde Keaton, Eva Mendes (som het hustru till nörden Allen), Steve Coogan (som alltmer påminner om Martin Short i utseendet) och ”The Rock” Johnson och Sam Jackson som gapiga supersnutar i prologen.

The Other Guys är ganska oförarglig och enkelspårig men blir ändå trivsam att glo på, mest tack vare Will Ferell som med andra ord gillas här i The house of Flmr. Humorn är lätt och anslaget på gränsen till stundtals bara dumt. Handlingen blir lite långsökt och som vanligt i komedier som går ut i högt tempo mattas det hela av eftersom. Ett par rejält roliga scener med tillhörande dialog kan dock räcka ibland för att en vardagskväll plötsligt ska framstå som lite ljusare och lättare.