The Monster (2016)

the-monster-movie-poster-480x711Ibland hittas riktigt bra upplevelser i de ”små” filmerna.
Ibland lurar dessutom sagda filmer ut en som tittare på synnerligen osäker mark och man sitter där och hjälplöst famlar efter något att hålla sig i. Finns en viss förtjusning i den känslan.

Precis som det är idag.
Den alkade mamman Katy (Zoe Kazan) som knappt har koll på sig själv eller tillvaron runt henne. Dottern Lizzy (Ella Ballentine) som lider i tysthet av mammans förnekelse och tillstånd, lika delar uppfylld av hat och kärlek till en förälder som sakta håller på att försvinna. En resa ska göras. Kathy ska skjutsa sin dotter till pappan. Den utflyttade pappan som startat en ny familj på annat håll. En spänning i luften mellan mor och dotter.

Bilresan startar sent och dagen övergår i mörk kväll. På en ödslig väg genom en skog kör Kathy på en…. varg? Skada på bilen och samtal till bärgare och assistans. Väntan i bilen, regnet börjar falla. En mamma och hennes dotter. Med uppenbara problem att prata med varandra. Hitta till varandra. Kanske krävs det något extra? Som att plötsligt den påkörda vargen (?) är försvunnen från vägen. Var? Hur? Strax kommer dagens duo att smärtsamt få erfara att skogen innehåller mer än bara ”vanliga” djur. Eller…?

Vi får också obehagliga flashbacks från en problemfylld vardag för Karhy och Lizzy. Suparkompisar, misshandlande nya älskare. Ett beroende hos en vuxen som ett barn inte ska behöva vara med om. Var finns monstret egentligen? Och vad är det egentligen man tittar på här?

monster_pic

i vissa lägen bäst att hålla tyst

Bakom rullen Bryan Bertino, som gav oss homeinvasionrullen The Strangers för ett par år sen. Här har han plitat ihop något helt annorlunda. Men likväl obehagligt och svårläst. På ett bra sätt. Ett sätt som gör att jag sitter och gärna vill veta vad som ska hända härnäst.

Mörkt drama, i det lilla formatet, där både det mänskliga psyket och det lite mer traditionella skräcktemat vävs ihop på ett ganska finurligt sätt. Bra lirat av alla iblandade. med Kazan och Ballentine i frontlinjen. Liten brasklapp bör kanske utdelas till den som förväntar sig en actionstinn skräckupplevelse…rysligheterna kommer rätt mycket i annan form och mixas med beprövad ”gammelstil”. Inte helt lätt för alla att svälja kanske.

Oväntat bra i mörkret.

The Disappearance of Alice Creed (2009)

disappearance-of_alice_creed-01Fd kåkfararna Vic och Danny har en plan.
Kidnappa den bortskämda rikemansdottern Alice och kräva farsgubben på en rejäl lösensumma. Sen väntar livets glada dagar i Sydamerika.

Förberedelserna är noggranna värre. Lägenhet inreds med lämplig isolering, extra starka lås införskaffas, kedjor och bojor skruvas fast i väggar. Här ska inget lämnas åt slumpen. De två verkar effektiva, fåordiga och bestämda. Kanske sitter den perfekta kuppen i detaljerna? Att inte lämna något åt slumpen?

Regissören J. Blakeson´s långfilmsregidebut är en tät sak. Preppad med den typiska brittiska thrillerstilen. Bleka färger, karg dialog. Extra plus till storyn som inte fokar på själva kidnappningen, utan mer på det som händer sen. Blakeson har också petat ihop dagens manus, och när den idiotsäkra planen plötsligt börjar hacka och balansen, det numera rätt söndertjatade ordet momentum, börjar svänga fram och tillbaka mellan kidnappare OCH kidnappare OCH kidnappare och offer…vässar storyn till sig. Alice C är nämligen inte den där typiska bimbodottern man skulle kunna tro.

En mindre film. En film med isolerad spelplats, lägenheten. Bara tre personer i rollistan; den för mig okände Martin Compston, den betydligt mer bekante Eddie Marsan (John May!) och så Gemma Arterton (ibland kallad snygg -Gemma men här mer tuff-Gemma) som Alice. Jäklar vad jag är svag för de här…tja…kammarspelen…om man får kalla dem så.

the-disappearance

1-0 till kidnapparna

Marsan bjuder på stabil insats, Compton sparrar bra som den yngre av de två kidnapparna, och just det faktum att storyn lyckas med konststycket att vara oviss i nästa varje bildruta gör att jag gillar den här murriga akten.
Typisk brittisk? Tja, kanske. Ganska avskalad, litar mer på sina skådespelare än på visuella och andra ingredienser.

Välgjort med oväntad gravitas, trots sina små produktionsmedel.

Shut In (2015)

shut-in-posteraka Intruders.
Som tidigare konstaterats, ibland flimrar de förbi. De där mindre, lite B-aktiga, rullarna som inte gör så stort väsen av sig och ändå lyckas underhålla nästan upp i A-klass.

Anna (Beth Riesgraf) lider av svår torgskräck…eller agoraphobia som det heter på snobbspråket. Större delen av det vuxna livet har framlevts i det stora familjehuset med endast en sjuk bror som sällskap. Nu har brodern tragiskt nog gått bort och Anna förväntas ta sig till begravningen. Hennes mod att gå ut i solen sviker dock i sista sekunden. Illa, då ett gäng luriga badass strax avser äntra huset under Annas frånvaro. Ryktet om gömda stålars hägrar.

Vad är väl nu detta om inte en liten homeinvasion-rulle igen. Men vänta, inte riktigt. Kanske en…reverserad variant. Trion med badass får nämligen fullt upp med att hålla sin plan vid liv när det visar sig att Anna, förutom att ha torgskräck, även har lite annat bagage hon bär på.

Effektiv liten rulle detta. Inga himmelshöjder av berättande, men storyn gör jobbet på ett sätt som gör att jag gärna sitter kvar. Just känslan att man uppenbarligen inte känner Anna så bra som man trodde efter inledningen…är ganska smutt. Plus i kanten för okända (för mig) skådisar. Den enda kändisspaning jag har är Rory Culkin, som tycks ha växt till sig lite sen sist jag såg honom. Beth Riesgraf äger dock storyn och är den som bär filmen. Hennes ångest för allt som händer, både i filmen och i hennes skalle, går dessutom rätt igenom rutan.

Oväntat bra.

Bone Tomahawk (2015)

BONE-TOMAHAWK-One-Sheet-692x1024Märklig mix av western och…kannibalhorror.
Men likväl..en western.
Räcker för mig för att fokusera.

Filmen lirar dessutom med små medel. Ingen överdådig superbudget här inte. 90% av handlingen ute i ett kargt stenlandskap. Men feelingen blir bra. Det finns en obehaglig atmosfär över hela rullen. Kanske beror det på det något ovanliga (?) upplägget för att vara en western. En kvinna tycks bortrövad av ett gäng indianer…som mer verkar ha släktdrag med…eh…kannibaler..typ. Ruggigt.

Rollistan går dessutom inte av för benyxor; vi får Patrick Wilson som den äkta maken vilken ska ha tag i frugan till varje pris, Kurtan Russell med omgångens fetaste musche i nyllet som bister och rättrådig sheriff, samt Matthew Fox i snygg finlirar-kostym som besitter färdigheter i hantera skjutvapen på bästa sätt. Denna udda trio, plus oldtimern Richard Jenkins (som nästan stjäl hela filmen!) är således laguppställningen som är ute på räddningsuppdrag.

BoneTomahawk

Kurtan sportar givetvis slips i ödemarken

Återigen, märklig kombo av ingredienser. Ibland ett ganska sävligt drama. Ibland en gorig tillställning med blod och kroppsdelar som flyger lite huller om buller. Ibland rysliga övernaturliga vibbar. Och ibland ren och skön westernfeeling.

Jag sitter dock nöjd. Gillar blandningen. Som en bra påse smågodis med både salt, surt, hallonbåtar och geléråttor i mixen. Russell och gänget är stabila och stoiska utan att det blir töntigt. Den märkliga storyn och regin kommer från en lirare som heter S. Craig Zahler och det här är enligt uppgift hans debut bakom kameran. Kunde varit mycket sämre, tack och bock. Kanske lite för lång för sitt eget bästa? Men annars så!

Möjligen inget för den som väntar sig en traditionell western.

10 Cloverfield Lane (2016)

10-cloverfield-lane-movie-posterVårens ”lillsnackis” på bio?
En rulle vars underhållningsvärde ökar om man håller sig undan spolier och annat snickesnack om filmen.

För så är det ju.
Ibland dyker det upp filmer som faktiskt mår bäst av att man nästan inte vet ett endaste dugg. Som den här. Men lite info kan man allt lämna om den. Ändå. Utan att den tappar i värde. Förvänta dig inga stordåd framför kameran dock. Mer en krypande obehagskänsla av att nåt är fel, jäkligt fel.
Men vad?

Michelle (Mary Elizabeth Winstead) vaknar upp i ett rum. Var är hon? Varför är hon där?
Många frågor. Ganska snålt med svar. Både för henne och oss som tittar. När så hennes ”värd” dyker upp i form av den märklige, lågmälde och lätt creepy Howard (John Goodman) mumlar han om att området, landet, världen (?) är utsatt för en kemisk attack och att det skyddsrum de befinner sig i (homemade by Howard) är det enda säkra stället.
Men varför beter sig Howard så misstänksamt ibland? Varför finns det regler som måste följas? Och vem är den märklige Emmet (John Gallagher Jr.) som också tycks ha tagit skydd i underjorden?

10-cloverfield-lane-2016-john-gallagher-jr-mary-elizabeth-winstead-john-goodman-1200x641

Goodman tänker ta i med hårdhandskarna?

Rasande snyggt kammarspel detta, iscensatt av regissören Dan Trachtenberg. Bakom produktionen svävar J J Abrams ande. Goodman får dagens skådispris för sin insats som Howard. Kuf! Michelle i Winstead´s version går från hjälplöst strandat ”offer” till besatt nyfiken på att få reda om sanningen bakom allt. För det finns såklart en sådan. Inbakad där i den olustiga stämningen, det isolerade utrymmet, bland de tusen frågorna som både Michelle och jag brottas med.
Trägen vinner till slut,men frågan är om alla svar är av godo…?

Snitsig dramaaction i bästa stil.
Här finns varken tid eller utrymme till att sitta och ha tråkigt. Det är på tok för spännande, ovisst och framför allt engagerande för att ens tappa fokus för en sekund.
Sevärt! Minst sagt!

Unfriended (2014)

Unfriended_posterFilmen jag inte tänkte se.
Snarare avfärda som ytterligare en dussintillverkad rulle för den hormonstinna unga målgruppen 15-20 år.

Men när en filmälskande (såklart!) tonårsdotter hörde av sig efter att ha skådat verket och bestämt proklamerade att ”nu tänker inte jag ringa några Skype-samtal på ett tag iaf!!”….ja då väcktes ju förstås den där lilla enerverande nyfikenheten i kropp och sinne.
Rysligheter i den digitala världen.
Ligger ju i tiden! På´t bara!

Sex skolkompisar fördriver kvällstimmarna med att hänga framför datorskärmar och chatta/facebooka/skypa/snapchatta…eller vad man nu gör i den åldern i detta digitala samhälle (Läs en bok! Se nyheterna! Jösses, var är världen på väg??). NÅVÄL…en, medelst självmord, framliden gemensam vän tycks plötsligt dyka upp både på skypen och på sitt eget fb-konto! Vilket ju inte borde vara möjligt. Förvirring och ilska över att någon troligen kontokapat sidan förbyts snart i kalla kårar då sällskapet kanske ändå fått en påhälsning från andra sidan…?

Jaja, tänker man nu. Tonårsskräckis med alla klyschor. Precis som vanligt.
Kanske. Och kanske inte. Att filmen helt utspelas på gängets datorskärmar ger en minst sagt udda upplevelse. I början som att se en kollega från IT-avdelningen på jobbet ta över datorn via fjärrstyrning…men snart har man anpassat sig. Eller rättare sagt, den lagom lugubra storyn gör att man fokar mer på vad som komma skall, än på tekniska visuella grepp. Trevligt ändå, och ganska smart av russki-gone-Hollywood-regissören Levan Gabriadze . För mig helt okända skådisar gör det trovärdigt framför skärmarna. Man säger mig att Shelley Hennig som här spelar ”Blair” är lite småkänd från andra rullar i genren.

unfriended_pic

pixelproblemen hopar sig.

Är du som jag 20+ (kachiiing!) och har spenderat de senaste 20 med att dra i dig diverse rullar i genren…av bra och dålig kvalle…är detta förstås inget att egentligen skriva hem om. Förväntad utgång i finalen.
Grejen är bara att det är rätt snyggt gjort, och kanske till och med lite underfundigt. Man sitter liksom kvar och väntar på vad som ska hända. Och NÄR det ska hända.

Lägg till detta också att filmen faktiskt lyckas med att bli lite lagom obehaglig. Precis som en väl avvägd ryslighet ska vara.
Traditionella obehagligheter i ny digital kostym.
Oväntat nice.

V/H/S/2 (2013)

V-H-S-2_PosterJaha ja. Egentligen är det väl emot ”reglerna”…att slänga sig in i en del 2 av en franchise såhär. Men jag gör det ändå! Tipset från den gode filmitch lät alltför lockande för att avstå.

Det handlar alltså om fyra små korta berättelser med en liten ramstory runt.
Ni som sett första filmen vet ju vad som gäller. Här börjar det med ett par privatdetektiver som bryter sig in hos en försvunnen student. Inga spår efter studenten, men väl rum fyllda med tv-apparater och videospelare och en jäkla massa vhs-band. Såklart kan en av inkräktarna inte hålla sig utan börjar spana på banden. Och får se vad vi nu får se.

4 olika regissörer och 4 mer eller mindre kladdiga, skäckiga och obehagliga små kortisar.
Här vankas ingen skratt eller komedi för den som hoppas på det. Eller jo förresten, ett par av delarna kör med nåns slags svart humor, vilket gör dem underhållande bara för det!
Vad sägs om; en ögonoperation som bjuder på…oväntade bieffekter? En cykeltur i parken med…eh..hinder. Ett gäng dokumentärfilmare vars inslag om en till synes fredlig sektliknande församling istället kan betyda..världens undergång?!
Och vad händer när det är FF hemma i huset och pyjamaspartyt avbryts av besökare som..inte verkar vara från trakten…?

VHS_pic

kamera i ögat! smart! eller…inte.

Japp, det är våldsamt, gorigt och blodigt och framför allt skakiga kameror. Hela konceptet bygger ju liksom på det. Found footage-stilen. Full fart mest hela tiden. Jag lyfter lite på hatten för filmitch-tipset här. Kan gilla den här berättarstilen ibland. Som en sorts utveckling på gamla tv-konceptet Twilight Zone från förr. Små miniruskiga storys. Gärna med en liten twist.

Lagom längd, och det blir aldrig direkt tråkigt. Effekterna är kanske bättre än sina storys. Men det är ju inte oväntat kanske. I den här typen av genre. Absolut bättre klass på obehagligheterna än jag trodde från början.

Bästa segmentet?
A ride in the park”. Svart humor när den är som effektfullast. Dessutom regisserad av Eduardo Sanchez…jepp Blair Witch..och Exists-Eduardo.

Kanske inget du intar helgpizzan till dock.

Super (2010)

super_posterHur är det nu?
Alla kan bli en superhjälte? Även utan superkrafter?

Dagens inlägg i debatten kommer från Frank Darbo (Rainn Wilson) en tystlåten, timid, figur vars liv just blivit än värre. Enligt honom själv alltså. Frun Sarah (Liv Tyler) har precis lämnat honom för den skumme Jaques (Kevin Bacon). Vad återstår i tillvaron? Jobbet på den sunkiga syltan där han flippar hamburgare..?

I ett något febrigt tillstånd av självömkan, och under aningens påverkan från den lokala kristna (!) tv-kanalen, beslutar sig Frank för att bli en nattlig hämnare. En kraft för alla utsatta som hamnat i klorna på sådana skummisar som…som..Jaques till exempel!
En taffligt sydd hemmadräkt senare är Frank redo för gatornas våld i form av den rödklädde ”The Crimson Bolt”! Ojoj.

Jaha, så vad är detta? En komedi? En svart skröna? Ett drama om en man så förlorad i sitt förstånd att verklighet flyter ihop med fantasi? Regissören James Gunn (Guardians of the Galaxy) slänger upp en story som i vissa fall starkt påminner om Kick Ass-rullarna. Här samsas ren komedi, ibland med slapstick-inslag, och ganska rått våld.
Att Frank inte direkt är en vig brottsbekämpare med elegant stil står snart klart, och när den unga Libby (Ellen Page) dyker upp i hans liv och vill bli maskerad sidekick…ja då vässas det hela till såklart. Och nånstans vill Frank bara rädda Sarah ur klorna på den iskalle Jaques som visar vara en knarkhandlare utan samvete.

Det är mörkt, det är avigt, skratt som ofta fastnar i halsen. Det är ett drama om en snubbe som uppenbarligen inte har koll på sitt själsliga liv…en sorts sarkasm över svennebanan-livet?
Eller bara en jävligt röjig och lite knäpp actionkomedi?

super_pic

hemmabyggesmällare…perfa!

Valet är kanske fritt för den som tittar. Hur som haver funkar Rainn Wilson perfekt i rollen som den dystre Frank. Imponerande rollista i övrigt i denna ganska lågbudgeterade rulle. Gott om våld och svart humor…och så den där lilla touchen av det skavande dramat..som gör att gränsen mellan medlidande för huvudpersonen och farhågan för att han har mental härdsmälta…suddas ut lite då och då.

Sevärd i all sin brokiga mix.

Hitman: Agent 47 (2015)

hitmaninternationalposter_largeJa jag vet.
Man ”borde inte” gilla en sån här rulle.
Eller vaddå, vem bestämmer det!?

En av tjusningarna med att tycka om film, att se på film, att ta del av historier från filmmediets alla galna hörn, en del mörkare än andra, en del synnerligen tramsigare än andra…är just att man får uppleva både högt och lågt. Och ibland (personlig åsikt) behöver man det där grunda, det ytliga, det larviga och det som av många klassas som…skräp?

Här är det som att ta en stunds avkoppling från vardagsbestyren och läsa en serietidning. En serie som upphäver logiken och förnuftet och enbart satsar på fräsiga scenlösningar och coola effekter. För visst, nån vidare story hittas icke i dagens äventyr som ju baseras på populärt spel. Vi får en ung driftig kvinna (såklart), Katia (Hannah Ware) som söker sitt ursprung..och längs resan får sällskap av den mystiske Agent 47 (Rupert Friend) en mästare på lönnmord och allt som har med tjuv- och rackarspel att göra. Kanske har också Katia mer med detta att göra än hon tror. Hennes väg korsas också av den mystiske John Smith (Zachary Quinto utan Spock-öron) som verkar ha en gås oplockad med just Agent 47. Vem är vän och vem går inte att lita på? Vad tror du?

Snygga miljöer, en film som till dryga hälften är konstruerad på CGI-ritbordet. Ett av världens tunnaste manus. Ändå kan jag inte tycka illa om rullen. Kanske beror det mest på att jag redan från början vet ungefär vad jag kommer att få? Jag lägger ingen tid på att reta mig på det ihåliga skådespelandet, manuset som knappt finns, eller att logiken slutade redan innan förtexten. Just därför blir den här ”resan” lite lättare, lite mer underhållande.

hitman-agent-47-trailer-poster1

kostymnisse med färdigheter

Rupert Friend gillar jag som tusan i tv-serien Homeland. Här får han rakat huvud och betydligt mindre repliker. Men han kör på med samma sorgsna uttryck i ögonen som i serien, och vad tusan…det funkar gott för stunden. Hannah Ware vet jag inget om men det spelar ingen roll, hon gör vad hon ska som ung och tuff hjältinna. Zach Quinto tar en paus från att flyga med Enterprise och cashar in lönechecken som märklig typ. Han har liksom utseendet med sig i det fallet får man väl säga. Bakom dagens actionröj hittas regissör-polsk/tysken Aleksander Bach, det här verkar vara hans rookiejobb..och ska man gå på antalet visuella och röjiga effekter han producerar här…har snubben troligen en väntande karriär i branschen.

Absolut inget nytt under solen här, vad trodde du, men jag finner rullen rätt underhållande och tjusas framför allt av det visuella serietidningsstuket. Det finns naturligtvis miljoner bättre filmer än denna…MEN..det finns miljarders sämre rullar också! Vet man vad man kommer att få se, och ställer in sig på det….är det här en underhållande stund! Visst serru! Och, gillar man John Wick..kan man lika gärna tycka om den här.

Trean må dallra lite, men den håller sig kvar.
Johorå.

The Gift (2015)

Påminner i sina bästa stunder om en gammal hederlig home-stalker-historia från det glada 80-talet.

Trivsamma paret från Chicago flyttar till Los Angeles för att ”börja om”. Vilken dyster bakgrund bär de med sig från The Windy City…?
Jason Bateman är den jovialiske Simon som precis fått ett nytt toppjobb, dessutom i sin gamla hemstad. Rebecca Hall är hans fru Robyn, som uppenbarligen tänker sig att jobba hemifrån parets nya, rätt flashiga, villa. Livet med andra ord ganska lovande. Eller?

Det där lilla abret kommer i form av kufen Gordo (Joel Edgerton) som en dag i en affär dyker på Simon när han och Robyn är ute och inredningsshoppar.
Gordo visar sig vara gammal klasskompis till Simon…vissa ansträngda minnen utbyts innan artigt avsked tas med ”löfte” om att de ska höras igen. Simon är väl sådär pepp på den idén kan man säga. Snart visar det sig dock att Gordo är desto mer ”på”…och börjar göra sig påmind i parets vardag på ett eller annat sätt.
Är Gordo en knasboll, en stalker, en snyltare…eller bara en ensam snubbe som vill ha en vän?

Det som börjar i ena änden av spektrat…byter strax skepnad och antar alltmer otrevliga former.
Simon och Robyn blir plötsligt utsatta på alla möjliga fronter, och när parets hund försvinner en kväll slår kuslighetsmätaren i topp. Simon har sina aningar om vem som ligger bakom, men bevis saknas. Robyn oroar sig för det mesta…och Gordo..tja..vad pysslar han med egentligen..?

Det är en smart och småtrevligt spännande dramathriller. Fokus på Simon och Robyn. En story som plötsligt visar sig ha mångt mycket mer bottnar är man kan tro från början. Speciellt imponerad blir jag av Joel Edgerton som inte bara skrivit ihop manuset…utan också regisserat detsamma. Bra jobbat! Jason Bateman visar återigen att han kan spela så mycket mer än bara småputtriga gubbar i komedier. Och Rebecca Hall känns….bräcklig. Perfekt för storyn.

ansträngd berätta-minnen-middag

Klassiskt upplägg som alltså för tankar till tidiga homeinvasions-thrillers från förr. Edgerton är dock alldeles för smart berättare för att låta det stanna därvid.
Ett bra manus och en rätt smygande otrevlig händelseutveckling, där man helt klart vinner på att inte veta nästan något i förväg när rullen ska skådas.

Oväntat bra.

The Pack (2015)

Vi tar lite australiensisk vildmarksaction idag.
Eller, vildmark och vildmark…well..familjen Wilson bor i alla fall ganska isolerat och otillgängligt mitt ute i outbacken på den stora kontinenten.

Å andra sidan har familjelivet sin ganska sköna gilla gång får man förmoda. Tycker alla utom tonårsdotter som suckar och stönar över att alla kompisarna minsann bor i mer bebyggda områden…sådana där strömmen och internet/tfn inte går ned stup i kvarten.

Nåja, strax får hela familjen en väl så god anledning att lägga alla meningsskiljaktigheter åt sidan och svetsas samman….när ett yttre hot närmar sig gården. Från ingenstans; ett gäng synnerligen otrevliga, vildsinta och blodtörstiga vildhundar! Japp, du läste rätt. Inga vargar, inga varulvar, inga hybrider…bara rent jäkla vildsinta byrackor! Nu är det ju dock så att vilda jyckar i Australien uppenbarligen mer eller mindre ser ut som skabbiga vargar med hotfulla blickar och samma isande ylande. Flocken som kommer smygande ur skogen intill gården har uppenbarligen fått smak på människokött (efter ett par inledande attacker på andra gårdar) och tänker inte låta The Wilsons slippa undan. En sorts homeinvasion alltså!

Ibland kommer den bästa underhållning på det mest oväntade sättet!
Låg budget, okända skådisar och en enkel story. Inga större utsvävningar- För familjen handlar det bara om att överleva den galna attacken som de fyrfota inkräktarna sätter igång. Att barrikadera sig inomhus är heller ingen större garanti för säkerhet kommer det att visa sig. Hu!

Och, jag gillart. Tycker om att storyn hålls ganska kort och simpel. I fokus två instinkter; familjens att överleva…och bestarnas att krossa och förgöra.

”snäll jycke…SNÄLL JYCKE!!”

En rejäl tvekamp. Pappa Wilson (Jack Campbell) må ha sitt gevär…men det är sannerligen ingen säkerhet i det här läget, och mamma Wilson (Anne Lise Phillips) får tillsammans med son och dotter hjälpa till att sätta fantasin i arbete för att överhuvudtaget ha en chans mot det vildsinta hotet. Regissören, en Nick Robertson, jobbar snyggt med små medel. Ibland lite enklare specialeffekter som funkar fint, ibland gamla hederliga dresserade (får man hoppas) jyckar som står för det fartiga.

Ovisst och inte alls så självklart manus som du möjligen skulle kunna tro.
Spännande. På ett trivsamt…och rätt obehagligt..sätt.

Cooties (2014)

cooties_posterDags för lite besök i zombieträsket igen.
Sort of iaf.

Nå, vad har vi här då?
Jo, en sorts skräck-komedi om en skola där nästan varje elev strax blir infekterad av ett virus som förvandlar dem till små mördarlika bestar törstande efter blod och inälvor! Hu!
Mest utsatta; lärarkåren på skolan! En samling desillusionerade typer som brukar tillbringa vardagen med att beklaga sig över tillvaron…och odrägliga ungar! Nu får de plötsligt anledning att oroa sig för annat minsann. Bara att barrikadera sig och försöka klara livhanklen så gott det går.

Mitt i kaoset, den unge nördige lärarvikarien Clint (Elijah Wood), som återvänt till sin lilla hemstad från New York. Nu får han plötsligt annat att oroa sig för än hur han ska göra för att slå igenom som  författare. Tillsammans med den odräglige gympaläraren Wade (Rainn Wilson), den obehagligt nördige NO-läraren Doug (Leigh Whannell), den gamla skolkompisen-turned-teacher Lucy (Alison Pill) plus ett par andra stackare gäller det att överleva till varje pris….och akta sig för monsterungarna!

Se där ja! Ibland kommer det en och annan sån här oborstad lite uppkäftig komedi, gärna med ganska våldsamt gore inbakat. Historien må vara ganska urvattnad, men just att det idag handlar om vildsinta ungar med extrem blodtörst…gör ändå att underhållningen höjs ett snäpp. Man kan också se det som att här får lärarna en chans att ge igen med råge….hrm…!!
Det enda sättet att klara livhanken är naturligtvis att göra processen kort med de infekterade småkids som står i vägen för gruppens överlevnad. Varför tycks det bara vara barn som blir smittade då? Självklart finns det en ganska ansträngd förklaring till det också…men det köper man liksom. Hallå, hela filmen är ju lite hejsanhoppsan! Fast på ett bra sätt!

gympalärare i underläge!

Kul att Elijah Wood hoppat på en roll här. Han är även med i producentledet, och bjuder verkligen på sig själv. Bäst; när Rainn Wilsons gympagubbe förolämpar Wood och liknar honom vid en liten töntig Hobbit!! Haha! Just Wilson, en liten favvo hos mig, gör annars kanske den roligaste rollen som redneck-snubbe med taskig attityd. Mycket roligt. Alison Pill känner vi igen från The Newsroom som ambitiös journalist. Här får hon chansen att spela lite knäpp komedi, och det funkar det också.

Rullen är författad av Leigh Whannell, en av männen bakom Saw-rullarna och tillika Insidious-serien, som dessutom alltså syns i rollistan som knasige Doug. För regin står ett par snubbar som heter Jonathan Milott och Carey Murnion. Rena rookies vad jag kan läsa mig till. Men icke desto mindre har de två lyckats att tillverka ett stycke politisk inkorrekt och lagom grisig komedi i zombiesjukans anda. Precis en sån där uppfriskande liten knasrulle man behöver ibland!

Underhållande!

Pay the Ghost (2015)

Pay-the-Ghost1Vi dräller oss kvar lite i den smutta rysarvecka som just passerat i och med Halloween-högtiden.
Det blir ju lätt så när man klämt ett koppel rullar som gärna vill pocka lite på uppmärksamheten.

Idag kallas ”överspelet” Nicolas Cage in i huvudrollen som litteraturprofessor i New York. Bara en sån sak!
Privat lever han det lyckliga livet, townhouse, fru och barn och en förestående ny tjänst som innebär både uppmärksamhet och säkert lite mer pluringar i lönekuvertet.

Dags också för den traditionella Halloween-paraden och högtiden i stan, och klart vår man Mike (Cage) knallar dit med junior för att uppleva det hela. Och KLART att det skiter sig ganska rätt snart!! (kom igen…det är ju ändå en liten salongsrysare vi har här…inte puttinutt-drama). Grabben försvinner, bara sådär! En sekunden tittar han storögt på festligheterna, i nästa kan Mike för sitt liv icke hitta sitt barn! Puts väck! Otäckt såklart! Stor katastrof och en tillvaro som rämnar likt ett korthus.

Nu vore det ju icke en ryslighetsfilm om den inte ganska snart låter oss ana att det kanske ändå är andra, lite mörkare (och spökiga) krafter i görningen. But of course. Vad är det till exempel för mystiska skuggor över staden? Och vad är det för gammal legend från ”den gamla världen” som det viskas om?

kobojsaroutfit på en Halloween-parad!??! på en vuxen man!?!

Den lite otippade (kanske) tyske regissören Uli Edel satsar på en förvånansvärt underhållande mix av olust, salongsrysligheter och Nic Cage som känns både lite nedtonad och rätt ”normal” i sitt agerande. Sarah Wayne Callies (The Walking Dead) sparrar så gott hon kan som den plågade hustrun, vilken lika mycket förebrår Mike för det som hände..som hon tycks ge upp och försöker hitta fotfäste i tillvaron. Men ge upp finns alltså inte i Mike´s värld.
Han är övertygad om att sonen lever…och SKA bara lösa mysteriet!

Vilket vi också får göra om vi hänger med på resan till finalen.
Och varför inte.
Räkna inte med några himlastormande upplevelser, rysligheterna är inget du skriver hem om, finalen kan säkerligen i vissa läger beskrivas som utflippad…men vad tusan…allt som allt är det lite trivsamt underhållande.

Jag är mest nöjd med att vår man Cage studsar tillbaka lite från den senaste tidens katastrofer han varit med i!

FullSizeRenderI filmpoddens avsnitt 8 gaggar vi mer om dagens rulle, och förklarar (så gott det går) varför Cage faktiskt inte misslyckats helt med sitt filmval den här gången. Och också om dagens minst sagt märklige (vad gäller karriärval) regissör!

The Vatican Tapes (2015)

Ahh, inget är som en rejäl hederlig gammal holmgång mot den rena ondskan.
My kind of horror?
Ja kanske.

Här en rulle som i sina bästa stunder kan beskrivas som en…eh..Exorcisten light…typ.
I sina sämsta stunder som en rätt förutsägbar..men förvånande underhållande…mörk skröna om vad som händer när den gamla beprövade demoniska ondskan gör ett nytt försök att erövra världen.
Och vem vet egentligen…görs det tillräckligt många gånger…kanske det till slut lyckas.

Eller inte.
Så länge det finns stoiska och tappra präster (märkligt nog på film mest katolska rackare) som tar kampen. Här är det unge prällen Lozano (Michael Peña) som får något att bita i när den unga Angela (Olivia Taylor Dudley) plötsligt avviker från sitt vanliga livsmönster och börjar…tja..bli lite märklig.
Mer än Lozano kan ta hand om möjligen? Lugn, hjälpen är nära då självaste Vatikanen minsann har koll på det som händer runt om i världen. Inte minst tack vare att övervakningsband i parti och minut tycks skickas in till demonkämparnas HQ. Här hittas också tex långe Djimon Hounsou iförd prästsärk och bekymrat ansikte. Liksom vår egen Peter Andersson! Ha! Otippat. Och oväntat. Men icke desto mindre roligt. Det blir också hans Kardinal Bruun som får ta matchen på plats i USA när det hela skiter sig.

För det gör det ju med besked. Snygga Angela är inte sig själv, och ingen vet först varför. Inte hennes pojkvän Pete (John Patrick Amedori) eller pappa Roger (Dougray Scott). Fader Lozano har dock sina onda aningar, och börja ana ett betydligt större match står på tapeten än att få stackars Angela att tillfriskna

vem som helst hade väl blivit dåre över sjukhusmaten som serveras!

Bakom kameran idag Mark Neveldine, till vardags i regiduon Neveldine/Taylor (Crank-rullarna). Här kör han solokvist, och vräker på med beprövade effekter i genren. Klart du ser dom komma i förväg, men rullen är överraskande bra ändå. Neveldine är inte ute efter att öppna nya dörrar, mer bara att visa kampen mellan gott och ont på ett effektivt underhållande sätt.

Räkna med sedvanligt beprövade ruggigheter och mindre, rätt salongsvänliga, jumpscares. Dougray Scott och Michael Peña må vara de största stjärnorna här..men Taylor Dudley gör inte alls bort sig som den plågade Angela. Fast förstås, nån Linda Blair blir hon väl inte.
Annars ÄR det för jäkla kul att se Peter Andersson fara runt i prästkläder och se förbannat allvarligt ut. Som om jordens existens hänger på att han gör det rätta i precis rätt stund.
Och det gör det ju.

En lagom tvistad demonthriller som gör vad den ska.
Helt enkelt.

The Devil’s Hand (2014)

devils_handVar det inte det man visste!?
Att även i de lugnaste av Amish-samhällen (damn you ”Vittne till Mord!”) jäser det av mer eller mindre knasiga föreställningar om ondskans närvaro.

När sex flickor föds samma natt på en viss tidpunkt på året ojar sig de äldre i den lilla församlingen och drar sig i skäggen. Kan det vara så att en uråldrig gammal profetia är till att börja frodas…?

18 år senare är läget minst sagt spänt då den gamla sägnen talar om att djävulen aviserar sin ankomst via någon av de sex unga flickorna som nu hunnit växa upp och matats med den gamla historien. Att ”the elders” i församlingen hela tiden ger flickorna det onda ögat är förstås jobbigt. Värst av dem alla är församlingens överkucku Beacon (Colm Meaney) som predikar högt om den förestående profetian och olyckan som kommer att drabba församlingen…och att det banne mig vore bäst om alla flickorna vore döda.
Att sedan plötsligt flickorna börjar försvinna en efter en och påträffas avlivade medelst grymma sätt, hjälper ju inte situationen direkt! Vad är det som händer!? Ett galen församling? En seriemördare? Sinistra krafter i görningen inför flickornas 18-årsdag som närmar sig….och då den uråldriga legenden ska få liv….eller?

Överraskande underhållande mix av gammal hederlig slasher och ockult mysterium.
Att storyn utspelas inom det lilla Amish-samhället hjälper till att förstärka originaliteten lite. På ytan en rulle med klyschig och sliten ramberättelse, men storyn lyckas faktiskt med bedriften att hålla sig på rätt sida om taffligheten.
Att den dessutom känns snyggt och stabilt gjord hjälper förstås till.

på väg mot sina 18-årsdagar…och en möjlig förbannelse…?

Stora lasset dras av unga Alycia Debnam-Carey i rollen som Mary, en av de unga flickorna som står i ofrivilligt fokus. Vidare i rollistan hittas också Rufus Sewell som hennes pappa samt Jennifer Carpenter som synnerligen irriterande bokstavstrogen församlingsmedlem. Carpenter riktigt bra i sin roll.

Mixa hardcore-religion med djävulsfruktan och lite old school-slasher…plus ett stänk av kanske/kanske-inte-övernaturliga-inslag…och vips har du här en rätt trevlig och lagom twistad inledning på Halloween-veckan.

Som givetvis går att njuta av vilken dag som helst på året.